Sjette Föreläsningen. 1/11 54

Sjette Föreläsningen. 1/11 54.

1 HH.Herrarne vet att Taciti yttrande har mycket blifvit omtvistadt, huruvida det gäller Finnar eller Lappar. En af de inre grunder, som tala för den sednare åsigten, är frånvaron af allt erkännande af Finnarnes både trollkonst och musikaliska rykte, helst när Tacitus i allm omtalar Germanernes carmina antiqvaspråk: latin. Pomponius Mela säger om sina Hyperboréer vid Riphæiska bergen: gens felix, fabuloris celibrata miraculisspråk: latin – och på ett annat ställe: »Apollinem coluntspråk: latin». Gottlund har i sin nämnda bok om Tacitus, i min tanke som det tyckes, ganska fyndigt, öfversatt Apollinem coluntspråk: latin med »de idka musik», och eller skaldekonst, och detta uttryck sammanfaller märkvärdigt nog med Aithikos’ nyss citerade ampla vitsord om Gudaronternes musikaliska talenter.

|42| |66|

2 Jag skall strax visa huru vi, för att komma till något resultat med vår geografiska forntid måste taga historien till hjelp. Men derförinnan bör jag i korthet sammanfatta hvad jag de förra timmarne haft äran framställa angående Grekers och Romares kunskap om Östersjön och norden i allmänhet. Vi komma då till följande hufvudsaker:

3 1) Man måste särskilja de äldre och de yngre notiserna om norden. De äldre voro geografiskt rikhaltigare, emedan de härrörde från Fenicierna, hvilka sannolikt trängde längre uppåt, än både Greker och Romare. Tennet och bernstenen har banat längre vägar än svär Romarnes svärd. Af samma orsak gälla de äldre notiserna hufvudsakligen kusterna, hvilket är af vigt för vårt ämne.

4 2) De yngre notiserna äro ethnografiskt rikhaltigare, af det naturliga skäl, att Romarne från landsidan lärde känna folk, om hvilka Fenicierna från sjösidan icke hade någon aning. Men Geografiskt tagen, var kunskapen om kommunikationen med norden mindre under Plinii, Taciti och Ptolemæi tider, än före dem. I deras skildringar sammanblandas äldre och yngre uppgifter, hvaraf kommer både en konfusion af namn och öfriga lokal- eller folkbestämningar.

5 3) Såsom en följd af geografins uppkomst i Mindre Asien led hela de gamles föreställning om norden af en väsentlig skefhet, man kunde säga en for sammanblandning af vester och norr. Denna föreställning, hvarigenom Litus Septrentionalisspråk: latin fick drogs i det närmaste rakt i öster från n. v.nuvarande Jutland och Östersjönejderna förblandades med Svartahafsnejderna. Samt allt i norr om denna linie blef öar,|43||67| Samma föreställning förvirrade alla de notiser, dem Romarne fingo på temligen nära håll af de germaniska folken.

6 4) Finska folkets stämma blef icke hörd rådfrågad på denna sägnernas ovissa tummelplats. Allt hvad man visste om norden, det fick man af Fenicier, af germaniska och celtiska folk. Det är orsaken hvarföre vi ej anträffa finska namn – åtminstone ej geografiska.

7 5) Från den äldsta tiden upptäckas traditionela spår efter en stor naturrevolution, en vattuflod, som sannolikt förändrat en stor del af Östersjöns kuster. Till detta ämne återkomma vi snart nog.

8 6) Dent äldsta geografiska punkten i norden är Thule och allmännaste intryck, som sydlänningen hade erhöll om norden, var dess aflägsenhet. Hyperboréerne det folk som bodde ofvanom nordanvinden, blefvo betecknar detta intryck af ett ofanteligt afstånd. Detta intryck icke blott födde fablerna och befolkade norden än i början med halfgudar och öfverjordiskt sälla väsenden, men i en sednare tid med vidunder och rysligheter. Än mer: dessa fabler bemäktigade sig sjelfva verkligheten och satte den hos de gamle i vanrykte.

9 7) Det dernäst mäktigaste intrycket var af nordens natur, dess ljusa sommarnätter och dess frysande haf. Häraf härleda sig namnen: Mare Amalchium, Mare Chronium, Mare pigrum, congelatum, Morimarusaoriginal: ,. och flera andre.

10 8) Med Skythia förstodo de gamle i allmänhet länderna norr om Svarta och Kaspiska hafven; med Celtica vestra och norra Europa. Båda namnen äro mycket sväfvande. Den äldsta geografiska punkt i norden är Thule, det vestra Norige, Thelemarken, och dess bebyggare vid Pytheas t. Pytheas trogna skildring klingade för sednare slägten som en roman och behandlades som sådan af geograferne. Hans Mentonomon, eller bernstenskusten, är sannolikt den preussiska kusten, och i namnets finska klang, den enda vi ha den enda geografiska vi träffa, vittnar måhända om finska folks granskap.

|44| |68|

11 9) Abalus, Abaliia och Baltia anses betäckna södra delen af Skandinaviska halfön, och namnet härledes sannolikast af Baltspråk: annat, bälte, samt återfinnes ännu i Östersjöns namn och i danska sunden. Basilia och Oserikta äro svåraber att återfinna. Vi lemna derhän, om de beteckna Ösel, Osilia, eller om det Basilia betecknar ett stort nordiskt rike och Oserikta bör läsas Osterika, ett österland Austurweg. Raunonia, Bannomanna och Rubeas äro föremål för många gissningar. Några ha vi nämnt.

12 10) Taciti Mare Suevicum är Östersjön i allmänhet. Melas Sinus Codanicus är sydvestra delen af Östersjön och kustlandet derinvid. Lagnus I detta ord och i Codanonia återfinnes danska namnet. Cartris är Jutland och Promontorium Cimbrorum Skagen. Sevo mons är sannolikt det verkliga Seveberget. Scandia och Scanelia äro, likasom Baltia, det sydliga Sverige, Skåne. De motskäl man anför mot denna naturliga frändskap i namnen äro icke nog starka att kullkasta den. Ptolemæi tre mindre skandiska öar äro de danska öarne; Skandia maxima l.eller proprie sic dictaspråk: latin är Skåne.

13 11) Efter, men icke direkt ibland öarne i Sinus Codanicus räknas Epigia, hvars storlek jemföres med Skandinavias. Plinius tillägger: några berätta, att denna ö ända till Weichselfloden bebos af Sarmater, Veneder och Sciri (l.eller Hirri). I Ddetta Epigia ha äldre flera geografer velat läsa Eningia och ansett det för Finland; en sednare kritik har förkastat denna åsigt; några ha lemnat Epigias läge oafgjordt, andra ha ansett det för Seland (af Heiningen) andra åter för fabelns helt och hållet fabelaktigt, i följd af dess härledning från Hippogaia.

|45| |69|

14 12) Dessa punkter kKustnejderna vid vestra och södra delen af Östersjön kunna med någon säkerhet återfinnas eller dock gissas. Ju längre geografin i sitt mörker famlar åt de östra och norra trakterna af samma haf, desto ovissare blifva dess resultater och desto försigtigare måste den framgå. SHär möta likväl några namn,: Mentonomon, Oserikta, Raunonia äro nämnda. Sinus Cylipenus och Sinus Venedicus, tyckes i allmänhet beteckna Östersjöns östra delar, likasom Codanus och Lagnus de vestra. Sinus Venedicus har påtagligen sitt namn af Venderne, och Marcianus Herakleota säger uttryckligen, att den sträcker sig från Weichselns mynning österut. Primum promontorium Celticæspråk: latin: Lytormis hålles med någon sannolikhet för Domesnäs. Carambucis antages vara Niemen. I Ptolemæi fyra floder Chronos, Rubon, Turuntos och Chisenos äro namnen numera oigenkännliga; man gissar på floderna österom Weichseln,: Niemen, Memel, Pregel, Düna, och några söka den nordliga Chesinos ända opp vid Narova. Derpå kan ingen visshet byggas. Gsvårtyttlertariska öarne äro ej att söka i dessa nejder, som äldreoriginal: ädre kommentatorer trott, utan vid Rhens mynningar. Eliscoia är lika obestämdt, åtmin och föga nog Curische Nehrung, som Gosselin påstår. Hvad angår det finis pelagi et terræ cognitæspråk: latin, som Ptolemæus omtalar, så är de blir det väl i alla tider omöjligt att bestämma som en geografisk punkt hvad som i allmänhet föresväfvat de gamle som en föreställning i allmänhet om den kända verldens slut.

15 13) Plinii Insulæ Oonæspråk: latin, insulæ Fanesiorumspråk: latin och Hippopodes, Melas Panotii, och Taciti Helutei och Oseionesm. fl.|46||70| Ptolemæi Phavoni och Phiresii äro sväfvande benämningar för trakter och folk långt i öster och norr, bebodda af vilda nationer, som lifnärde sig med ägg, klädde sig i djurhudar och gingo på skidor. På dem kunna äfven en del af sagorna om Hyperboréer och Makrobierne hänföras.

16 14) Hvad slutligen angår Gudarontiska öarneoläsligt p.g.a. konservering/inbindning så ha vi visserligen en stor ethnografisk sannolikhet, att i dem återfinna vårt land och ett folk, men dels äro de som geografiskt faktum ännu obestämda osäkra, dels nödgas vi afbida Wuttkes nämnda arbete, för att härom vinna en bestämdare öfvertygelse.

17 Der ha vi nu de första resultaterna. Och hvad ha vi vunnit på hela denna långa upptäcktsresa genom forntidens dimmor, i denna labyrinth af främmande, oklara eller halfklara namn, i detta virrvarr af opålitliga läsarter, vågade hypotheser och mot hvarandra stridande meningar? Finland viker ständigt undan våra blickar, vi söka det från haf till haf, från kust till kust, vi lyssna till hvarje ljud från den yttersta norden och från den yttersta forntiden, vi stadna vidoriginal: vi hvarje original: vid hvarje punkt som hägrar i töcknen, vi famla efter hvarje stöd, vi hoppas på hvarje ljusglimt – och slutligen, när vi efter den långa resan se oss tillbaka, ha vi ännu icke lyckats eröfra åt vårt land en plats utisvårläst p.g.a. inbindning/konservering forntiden – ja än mer, vi ha nödgats vara med om att nedrifva en illusion, vi ha nödgats låna vår hand att utplåna detta namn land, som är oss så kärt, detta namn, som är oss så dyrt, detta Eningia, Fenningia, ifrån kartorna och från den plats i forntidens vetande, hvaröfver vi annars haft någon|47||71| rätt att vara stolte, emedan detta samma Eningia, om det skulle med kritikens och historiens rätt skulle behålla sin plats i den gamla geografin, vore en af dess märkvärdigaste eröfringar – vore mer än sjelfva det ryktbara Thule, det verkliga finis pelagi et terræ cognitæspråk: latin, hela den kända verldens slutpunkt i norr och nordost.

18 För att komma till ett så nedslående resultat, kunna HH.Herrarne med skäl tycka att vi ej behöft så vidlyftiga omvägar. Wi hade då med ens kunnat uttala hela resultatet från början och säga med Gosselin: Ingen af de gamle kände hvarken Skandinavien eller Finland eller något nordiskt land högre än danska öarne och den preussiska bernstenskusten. Men HH.Herrarne ana att denna sistnämnda mening kanske ej är så ofelbar som den synes, och att kanske ändock något återstår att vinna för Finlands hopp om en plats i forntiden. Hvar skola vi då söka den? Hela den gamla geografin äger ej andra namn eller fixa bestämningar att bjuda oss, än dem vi redan uppräknat.

19 Till en början måste jag fästa HH.Herrarne uppmärksamhet på den omständighet, att ett stort antal namn för de vestra delarne af Östersjön, Amalchium, Codanonia, Balthia, Scandinavia m. fl. äro påtagligen af germaniskt ursprung, men deremot alla namn, nästan uta för de östra delarna af Östersjön, likasom ett visst, dock mindre antal för de vestra, äro grekiska. Hvad betyder väl det? Är det icke märkvärdigt nog, när man med nästan fullkomlig visshet vet, att ingen Grek, utom den nämnde Pytheas, någonsin befarit Östersjön eller ens närmat sig, såsom Romarne, dess kuster? Jo det är lemnar oss visshet derom, att dessa namn äro mycket gamla och härrör från Fenicierna, af hvilkas sägner Grekerne i Mindre Asien dels upptagit namnen efter sin tunga,|48||72| dels skapat dem nya efter sägnerna, som nomina characteristicaspråk: latin. Till det förra slaget höra sådana som Cylipenus, Lytarmis, Carabucis, Chesinus Amal Eliscoia, Raunonia etc. – till det sednare Epigia, Hippopodes, Oonæ, Panotii och hela det sällskapet. Wi dela således de grekiska namnenoläsligt p.g.a. konservering/inbindning i två klasser: nomina geograficaspråk: latin och nomina characteristicaspråk: latin. De sednare ha vi rätt att anse relativt såsom dels de äldsta, dels de aflägsnaste, emedan de tyda på ett område der geografins visshet tar slut och den dunkla sägnen eller den vidunderliga fabeln begynner.

20 Dernäst bör jag nämna en mycket ny, mycketoläsligt p.g.a. konservering/inbindning djerf, men onekligen mycket snillrik hypothes af den norska häfdatecknaren Munckh: »Det norske folks historie». Munch redogör nemligen för hvad vi flera gånger anmärkt omoriginal: och forntidens skefva föreställning om Litus septentrionalisspråk: latin, samt distans Östersjöns natur af ett öppet haf och deraf följande föreställning om dess öar.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Deraf, säger han, har en stor förvirring uppstått i geografernes framställningar: Hvad de om våra nordiska länder erforo direkt eller indirekt af kustboerne eller nära deras grannar, det måste naturligtvis stå i uppenbar motsägelse mot deras egna begrepp om Litus septentrionalisspråk: latin. Så t. ex. hörde de att Skandinavien var ett ofanteligt stort land, men kunde dock ej få i sitt hufvud att det kunde vara annat än en ö och det lät ännu göra sig. Men när de ytterligare hörde talas om att der långt uppe i norden funnos stora floder och mäktiga folk vid de floderna, så blef det omöjligt att förlika dessa fakta med föreställningen om en ö, – dessa floder och dessa folk, som tydligen hänvisade på en kontinent, måste derföre, i geografernes tanke, sökas annorstädes, och de grepo då till det som|49||73| för deras föreställning låg närmast, nemligen att tänka sig detta fastland, dessa floder, dessa folk i samma sträckning med Östersjöns södra kust, den i deras tanke enda och veritabla Litus Septentrionalisspråk: latin. Nu kände de, vid Plinii och Taciti tid, denna kust så temligen ända till Weichseln, men österom Weichseln var för dem ett vacuum, och i detta vacuum placerade de alla floder och alla folk från norden, om hvilka de ej kunde bortresoneras från kontinenten och således ej passade in på öarne. Så hände sig, att Gotherne, Svionerne, Lithonerne och Fiennaerne, som i sjelfva verket voro bebodde Skandinavien, af Tacitus, och Ptolemæus och flera andra placerades långs Östersjöns södra kust. Det blefve för långt att här utveckla denna hypothes i alla dess konseqvenser; jag vill blott nämna, att Munch, som det synes, med stor klarhet utreder, att den af Plinius vid södra Östersjökusten placerade elfven Guttalus är ingen annan än Gaut-alf, Götha elf, att Ptolemei Aeluerones ,och Taciti Helveones ej äro annat än Elfboer och att, jemte en ma andra folk, äfven Fenni, Sciri, Hirri, äro satt söka på Skandinaviens fastland.

21 Hvad nu Taciti Fenni och Ptolemæi Phinni angår, så måste jag bekänna mig till Porthans åsigt, att dermed icke förståtts våra förfäder, utan Lapparne. För denna öfvertygelse tala många skäl, och jag tror att m isynnerhet den inre bevisning, som|50||74| framgår ur Taciti skildringar, der sannerligen allt synes syfta på ett lappskt folk, men Finnarnes egentliga nota characteristicaspråk: latin, nemligen sång smidet, sången och trolldomen saknas. Ett lika kraftigt yttre skäl för samma åsigt finner man deri, att så långt historiens blickar nå, ha Lapparne i Norige och Sveriges nord uppträdt under namnet Finnar, och det är min öfvertygelse, att våra förfäder Sumerne, först när de inryckte på Lapparnes fordne boningsplatser i skandinaviska folkens mun ärfde Lapparnes namn.

22 Härutaf draga vi nu den slutDe verklige Finnarnes, Sumernes, boningsplatser vid Plinii och Taciti tid höra ej till vårt ämne att undersöka. Det är oss nog att veta, det Tacitus och Ptolemæus, enligt Munchs hypothes, placerat Lapparne vid Weichseln, i stället för deras verkliga boningsorter vid Skandinaviens kuster och så vidare norrut. Denna hypothes klarnar ända till vissheten af ett faktum, när den jemföres med Nilsons berömda och genialiska undersökningar om Skandinaviens urinvånare. Härom vill jag nu i korthet nämna endast det, att Nilson för Skandinaviens forntid antager tre åldrar och tre folkracer: stenåldern, som betecknar Lapparnes välde, bronzåldern, som hänvisar på ett celtiskt folk, och jernåldern som betecknar den germaniska invandringen. Hvad Finland angår, kommer man med stor sannolikhet på samma sätt; ehuru|51||75| mera med på grund af mythens och traditionens, än genom jordfyndensn till samma resultat af tre efter hvarandra herrskande folkstammar, nemligen Lapparne, Josvårtytttarne, våra Hieietspråk: finska, Qwænernes förfäder, ett celtiskt folk och slutligen den nuvarande tvåklufna finska folkstammen.

23 Emellertid, för att återgå till vårt ämne, ha vi anse vi oss ha nästan historisk visshet derom, att dessa Fenni, Finni eller Lappar, hvilka de gamle omtala, icke böra sökas vid Weichseln utan långs skandinaviska kusten och kusten och vidare norrut. Är det för mycket djerft att söka dem äfven på finska kusterna? Historiskt äro vi dertill berättigade; en annan fråga är om vi också ha geografisk rätt dertill.

24 Men nu komma vi ganska naturligt tillbaka till de flerfaldigt nämnda sagorna om Ooni, Panotii, Hippopodes etcet., och den gissningen är väl icke alltför djerf, att tyda dessa benämningar på Lapparne. Äro vi engång öfvertygade derom, att i urminnestid nästan hela den skandinaviska och finska kusten beboddes af desse skidlöpare, klädde i djurhudar, och hvilka, vestitui pellesspråk: latin, som Tacitus tydligen säger, och der fi lifnärde sig med kusternas alster fågeläggen, så är det nästan otänkbart, att icke en sägen om dem skulle ha nått Feniciernes öron och genom dem kommit till Grekerne i den form, som vi finna den i sagan om Hippopoderne, Oonerne, Panoterne o. s. v. När man nu dertill vet att Grekerne ofta namngåfvo obekanta folk efter deras lefnadssätt eller andra omständigheter, såsom t. ex. Homerus talar om Hippomolgoispråk: latin, Galoutophagosspråk: latin, Abioispråk: latin, o. s. v., så ha vi Vi ha derföre någon rätt att anse insulæ Oonesspråk: latin, insulæ Fanesiorumspråk: latin beteckna|52||76| kustnejder bebodde af Lappar, och hvad mer är, vi ha någon rätt att anse Epigia, Epigæa, Hippogaia, genom dess tydliga förvandtskap med Hippopoderne likaledes för en af Lappar bebodd kust.

25 Detta är ett resultat, men dermed är ännu ej sagdt att dessa insulæspråk: latin och detta Epigia äro Finland. Låt oss derföre gå vidare.

26 Det är förut nämndt, att Plinius uppräknar Epigia bland öarne i Sinus Codanicus och att denna ansetts beteckna sydvestra Östersjön med dithörande bugt. Men nu är finner man genom gjemförelse med andra ställen, der Plinius begagnar ordet Sinusspråk: latin, att dermed förstås temligen vidlyftiga haf. Spanien, Gallien och Italien placeras af Plinius vid samma Sinusspråk: latin af Medelhafvet; hela östra delen af Medelhafvet från Italien åt Levanten utgör likaledes en enda Sinusspråk: latin. Det är derföre icke blott möjligt, utan ock sannolikt, att han under Sinus Codanicus, hvilken han sjelf kallar immanem sinumspråk: latin föreställt sig hela det haf som badar Germaniens norra kust, och i detta haf placerar han derföre krusar han ej att i denna Sinusspråk: latin placera en ö, Scandinavia, om så stor, att den, enligt hans eget uttryck, kallas en annan verld. Men har nu Men Är detta klart, så finner man, att Epigias öde till stor del beror af Scandinavias, ty menas med det sednare det verkliga Skandinavien, så har det i storlek ingen annan medtäflare än Finland, och Plinius, som placerar Epigia österom Skandinavia, säger uttryckligen: nec minor estspråk: latin Epigia. Nu kunna vi anse Skandinavias identitet med sig sjelf historiskt utredd; böra vi då tveka om dess granne och medtäflare?

|53| |77|

27 Tar man vidare ethnografin till hjelp, så finner man att alldel en märkelig öfverensstämmelse hos Tacitus och Plinius: Hvad den sednare kallar Sinus Codanicus immanemisspråk: latin, det kallar den förre ingens flexusspråk: latin, och likasom Plinius befolkar sin hafsbugt med germaniska öar och folk, så uppräknar äfven Tacitus en hel rad germaniska folk. Men Tacitus slutar med Fenni, och ytterom dem placerar han Sarmatiska folk. Plinius, som icke nämner Fenni, slutar i stället med Epigia såsom ytterst af den germaniska verlden och kommer likaså omedelbart strax derpå till Sarmater och Veneder. Denna sammanställning måste vi anse afgörande. Båda författarne kände måste ha genom grannarnes sägner ha kännt de finska kusterne och La deras inbyggare Lapparne, Fenni. Men båda sökte att tillämpa denna notis efter sin föreställning om Litus Septentrionalisspråk: latin, ehuru på olika sätt. Plinius gjorde Epigia till en och tog dess namn af den gamla sagan om dess inbyggare; Tacitus åter, som trodde sig böra anse Fenni för ett fastlandsfolk, hade ej annan utväg än, att placera dem vid Weichseln. Alldeles samma ordning i folkraden finner man hos Ptolemæus, der Fiennairne räknas näst efter Gythones, men bland vde vendiska folken. Denna sammanställning synes mig afgörande; ty man har här en dubbel concordans, ethnografiskt och geografiskt.

|54| |78|

28 När man nu erinrar sig de fem hufvudoläsligt p.g.a. konservering/inbindninggrunder vi tillförene anförde, hvilka åberopats af dem som velat afmönstra Finland från den ur gamla verlden, utan att få någon annan rimlig plats för Epigia, så erinra vi oss att deribland förekom äfven hvad vi måste anse såsom ett af de starkaste skälen för saken, nemligen dess ställning mellan de germaniska och slaviska folken. Hela detta misstroende synes ha kommit af Harduins alltför stora nit att läsa Eningia, hvarföre, då den rätta läsarten blef återställd, kritiken i sin rätt att tvifla på allt, placerade Epigia, hästlandet på fabelns område.

29 Min mening är således att vi ändock slutligen i Epigia återfunnit vårt fäderneslands kust, men icke utan att behöfva ändra läsarten och är endast i så måtto ny, att läsarten icke behöfver eller ens bör förändras, och och att denna kust icke beboddes af verklige Finnar, Suomer, utan af Lappar, Fenni, Skritfinnar, samt att landets nuvarande namn i forntiden icke fanns, följaktligen ej kunde hos de gamle komma i fråga. Likaledes framgår af det sagda att med insulæ Oeonum, Fanesiorumspråk: latin etc. lika bör förstås en af Lappar bebodd skärgård i norden, utan att dock geografiskt kan utredas, om dermed menas den finska. – Och sålunda MM. HH.Mina herrar ha vi, genom att under vår långa rundresa i norden ha genomletat alla de punkter, der Finland bör sökas och icke sökas, dock slutligen kom återvunnit åt vårt land dess förlorade säte och stämma i den dunkla forntiden.

|| |79| || |80|