|||53|

Föreläsningar i Finlands Historia 1862.
I.

|||54| |1||55|

Wårtermin 1862.

Första Föreläsningen 8/2 62.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Hvarje historia är, ur både mensklig och vetenskaplig synpunkt, en utvecklingshistoria, i hkenhvilken hvarje tidsmoment ingår som en öfvergångsperiod från en ståndpunkt till en annan. Någon fullt afslutad historia finns egentligen icke, i större mening, ty äfven försvunna folk och okända, länge förgätna tilldragelser inflyta omärkligt i tidens stora ström och bidraga att gifva leda den in i nya riktningar. Men folken hafva inbördes en olika mission sig förelagd, och i samma mån mas stiga olika façer, olika sidor af deras utveckling bjertare fram. Hos dem som med kolossala krafter ingripa i verldshändelserna, är det naturligt att den politiska historien stiger bjertare fram och likasom betingar den kulturhistoriska utvecklingen. Hos andra, mindre mäktiga och inflytelserika ,utåt, synes förhållandet omvändt, så att det tvärtom blir kulturprocessen, som betingar den politiska utvecklingen. Det är klart, att båda sidorna tillsamman bilda ett helt och att båda äro oundgängliga för att en historia alls skall finnas. Men under det att t. ex. Frankrikes politiska inflytande banat väg för dess kulturhistoriska betydelse i Europa, har vår samtid först genom Serviernes folksånger erinrats om att en sådan nation finnes till; och ehuru Frankrikes literatur och språk å andra sidan banat väg för dess vapen|2||56| och Serviernes skönaste folkdikt besjunger en frihetskamp, finner man lätt att det förras mission varit af öfvervägande politisk, eller utåtvänd, dete senares af mera inåtvänd eller i sig sluten kulturhistorisk riktning.

3 HH.Herrarne ha troligen förnummit ett uttryck, som förliden höst spökat i en stor del af den europeiska pressen, nemligen question finlandaisespråk: franska eller den finska frågan. Wi finna här ett nära exempel. Question finlandaisespråk: franska gäller i utlänningens ögon frågan om Finland äger eller icke äger en konstitution och hvad mera är, en på sig sjelf hänvisad nationalitet. Men någon question finlandaisespråk: franska hade ganska säkert aldrig funnits till i Europa, derest icke de franska och tyska öfversättningarna af Kalevala banat för den en väg och gjort det finska namnet bekant i vår verldsdel, ja infört vårt namn och vårt folk uti samtidens medvetande.

4 Det finska folkets mission, dess utveckling, som utgör innehållet af dess historia, är i sjelfva verket så övervägande kulturhistorisk, att man t. o. m. satt i fråaga om Finland alls ägert en politisk historia tillvaro och på denna grund dragit i betänkande, om man ens bör tillerkänna vårt folk en historia i högre och fullständig mening. Emellertid beror sistnämnde tvifvel på en ensidig uppfattning. För det att Finland under hedendomens oberoende var ett halfvildt land med ett söndradt folk och för det att det alltsedan svenska eröfringen saknat politisk autonomi, ha våra historieskrifvare härintills ansett sig nödtvungne att söka elementerna för vår politiska tillvaro utom landet och utom folket, d. v. s. i Sveriges och Rysslands makt öfver oss.|3||57| Under den eller den svenska konungen upplefde F. de och de ödena – under den eller den ryska czaren gjorde då och då ett infall i landet o. s. v. – då och då slöto sig Finnarne till dens eller dens parti o. s. v. Men om vår politiska tillvaro verkligen varit så viljelös, skulle vår politiska historia på samma gång nedsjunka till en provinshistoria, jemförlig t. ex. med Ingermanlands på östra eller Gottlands eller Skånes historia på vestra sidan. Så är det icke. Vår politiska historia ligger fördold i nationalmedvetandet, i utvecklingen af folkets politiska medvetande, i vårt långsama, under seklers hårda strider fortgående utbildning till nationel sjelfständighet, till politisk myndighet. För det att denna utveckling skenbart slumrat och under långa perioder icke gifvit ifrån sig mera i ögonen fallande yttre lifstecken, har man lätt kommit på den tanken att den alls icke funnits, och sålunda har man velat betrakta vår historia såsom blott och bart en kulturhistoria. Men en sådan är, som sagdt, icke tänkbar, lika litet som man kan tänka sig en själ utan kropp. Wi äro Wilja vi äga en historia, så äro vi absolut tvungne att uppsöka för den ett politiskt element, och uppsöka det inom oss sjelfva, icke utom oss, som man härtills gjort. Och ett sådant element vfinna vi i våra statsrättliga förhållanden och deras utveckling, deras ingående i folkmedvetandet, deras i sekler oklara, oförstådda manifestationer|4||58| uti de yttre tilldragelserna, med ett ord, just i denna samma question finlandaisespråk: franska, som uppdykat för våra ögon likasom en nutidsfråga och likväl är just den, kring det gångjern, kring hvilket historiens portar trögt och gnisslande vändt sig under två årtusenden.

5 Hela min denna framställning skall gå ut på att söka framvisa en så beskaffad utveckling till politiskt och nationelt medvetande, som berättigar oss att äga en historia för oss sjelfva. Men dervid få vi icke förbise, att ju, som redan är nämndt, den kulturhistoriska utvecklingen är den sida, den face, i hvilken finska folket härtills klarast och mera sjelfmedvetet uttalat sin egendomlighet, ja att sjelfva vårt afskilda läge och vår ringa maktställning i Europa väsentligen anvisa oss denna sida såsom vår egentliga mission härintills och än vidare för en framtid, hkenhvilken vi icke kunna beräkna. Man skall finna Wi skola söka denna utveckling först i naturbestämningarna, d. v. s. den genuina pregel, som natur och folklynne påtryckt vårt folk ursprungligen; dernäst i den stora assimilationsprocess af kristendom och vesterländsk, skandinavisk bildning, som utgör det förnämsta och rikaste innehållet af vår historia sedan svenska eröfringens tid, och slutligen i resultaterna af dessa naturbestämningar, denna assimilationsprocess, sådana de för närvarande framgå ur seklernas stora uppfostringsanstalt.

|5||59|

6 Jag har sökt förbereda denna framställning med att samla och ordna de fakta, som härtills finnas samlade för Fds fysiska geografi. Jag har vidare under sistlidne hösttermin sökt att sammanfatta grunddragen af den natur, i hkenhvilken vårt folk vuxit upp och som så mäktigt inverkat både på dess lynne, dess fysiska och intellektuela förmögenheter samt hela gången af dess historia. Jag slutar nu denna inledande öfversigt med jag kommer nu till en kort framställning af de förnämsta källor, som stå oss till buds för att samla vårt vetande om en bild af vårt folk, och dess förgångna utvecklingsperioder och dess nuvarande historiska ståndpunkt.

7 Wi måste då först erinra oss, att finnarne äga inga egentliga historiska urkunder af gammalt datum t. ex., såsom t. ex. de skandinaviska runstenarna. Wi äga visserligen en i Upsala bibliothek befintlig s. k. finsk kalender, som tillskrifves Erik den heliges tid och den finska hedendomen samt består af fyra benskifvor med inristade tecken, utmärkande år och månader. Vi äga äfven runstafvar, sådana som både skandinaverne och våra f.finska stamförvandter i Rd. Den nämnda kalendern är endast en annan form af runstafven. Men alla runstafvarnas tecken arutmärka årets tider och högtidsdagar, och utgöra i Fd en blandning af lånade skandin. runtecken eller vilkorliga tidstecken. – Början. för hkenhvilken kalender vi framdeles skola närmare redogöra. Likaså har man velat i vissa hällristningar finna spår af en egen finsk runskrift. Men tillsvidare finnes intet vskapligtvetenskapligt bevis för den vågade hypothes, att finnarne skulle ha kännt något slags skrifkonst före svenska eröfringens tid, och redan Rühs anmärker, att ordet kirjaspråk: finska, bok, som kunde gifva anledning förtill en sådan förmodan, rättast deriveras från kirjavaspråk: finska, brokig, i anseende till hvilket förklaras af det underliga, brokiga intryck, som anblicken af de första målade och grannt utsirade messböckerna|6||60| måste hafva gjort på våra förfäder vid kristendomens införande. Äfven Slavänerne äga ett eget ord för bok (knigaspråk: ryska), ehuru de bevisligen ej ägt någon skrifkonst före kristendomen. Mot denna hypothes talar dessutom det inre skäl, att om en skrifkonst, d. v. s. runor funnits, hade visserligen folkets främsta heroer, som besjungas af folkdikten, blifvit på detta sätt förevigade i hällristningarna.. Tillfälle. – Vi nödgas sålunda, när vi uppsöka de äldsta minnesmärkena från vårt lands forntid, uteslutande anlita traditionen. Denna åter möter oss antingen fristående, såsom Kalevalasångerna, eller bunden vid vissa orter: sjöar, kullar, berg, ruiner o. s. v., såsom ett stort antal ännu icke samlade folksägner, de flesta likväl af senare, halft hedniskt, halft kristligt ursprung. Vi börja med den fristående traditionen, med Kal

Finska mythen i Kalevala.

8 Tillvaron af mythiskt episka folksånger i Fd var känd redan af Olaus Magnus och Agricola, hkenhvilken sednare i medlet af 16:de seklet efter dessa sånger sammansatte den första mythologi i tolf rader finsk vers. Med undantag af några enstaka samlingsförsök, såsom Laurentii Petri ordspråkssamling, proverbiale fennicum, hvilade slumrade likväl intresset för dessa folktraditioner i fulla två sekler, tills det med ny kraft åter vaknade genom de finska mythologerna Lencqvist och Ganander och slutligen genom den finska folksångens förste store bearbetare Porthan. Hans samlingar föranledde utgifvandet af Schröters finnische Runen i tysk öfversättning, som först införde den finska folkdikten i Europa. 1820 begynte v. Becker i Turun Wiikko Sanomat att sammanställa mytherna om Wäinämöinen, och 1822 till 1831 utgaf Topelius min far sin finska runosamling, med episka och lyriska|7||61| traditioner i omvexling. Åren 1828 och 1831 begynte Lönnrot sina samlingar, fortsatte dem vidare 1832 och ff.följande år i de ryska gränstrakterna och utgaf 1836 den första samt 1849 den senare tillökta och reviderade upplagan af Kalevala, som 1840 öfversattes af Castren till svenska, 1848 (?) af Leduc till franska och 1852 af Schiefner till tyska språket, förutom flera fragmentariska öfvsättningar till engelskan. Sålunda var det vår tid, oaktadt dess afstånd från hedendomens tidehvarf, förbehållet att åt efterverlden bevara det otvifvelaktigt äldsta traditionela minnesmärke vi numera äga i behåll från den finska forntiden.

9 Om Kvs uppkomst är Lrts mening följande: »Dessa runor, säger han, ha uppstått småningom och i den ordning som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om W., I. och L. torde icke vara författade af en enda, utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra en annan tilldragelse och skildrade hvad han sjelf hade sett eller hört.» Kvs uppkomst erbjuder således en viss likhet med de homeriska sångerna. Om deras äkthet, som från ett håll blifvit satt i fråga, kan likväl intet tvifvel mera återstå. Lt tillkommer, utom förtjensten af samlandet, äfven sångernas ordnande i cykler, hkahvilka till en del följas af runosångarne sjelfva vid reciterandet, och dessutom den icke ringa svårigheten att bland många varianter utvälja de bapålitligaste. – Ett bevis för Kvs höga ålder finner Castrén i den nära förvandtskapen mellan dess frieriqväden och de asitaatiske stamförvandternes, hvaraf han slutar att dessa sånger härröra från tiden före finnarnes invandring i vårt land. Dessa Kvs äldsta beståndsdelar, hvartill äfven hörde en del af dess gudamyth, måste således vara öfver tusen år gamla. Deremot ingå i Kv. äfven en mängd nyare elementer, slutligen äfven kristna föreställningar, hvaraf synes att sångerna måste ha uppstått under långa, vidt skilda tidrymder.

10 Jag hänför Kalevalamythen till den fristående traditionen, oaktadt, som HH.Herrarne väl veta, dess episka tilldragelser hufvudsakligen hvälfva sig kring tvenne ortsnamn, Kalevala eller Wäinölä och Pohjola. Om dessa namn verkligen äga någon geografisk betydelse, är en fråga, som nära sammanhänger nära med den länge och ihärdigt utkämpade striden om Kalevalas historiska grund. Åsigterna härom ha hufvudsakligen delats i tvenne tre hypotheser: antingen voro, som några, påstå Den ena Några antagera, att Kalevalas heroer voro endast personifierade naturkrafter: Wäinämöinen den skapande urkraften, Ilmarinen luften och elden, Lemminkäinen eller Ahti vattnet, Louhi kölden och mörkret o. s. v. För denna åsigt tala visserligen flera några skäl. Det kan ej bestridas, att ju naturintryckena ligga i bottnen af en stor del bland dessa myther. (Jmfr mörkrets och ljusets land) Widare finnas i namnen flera antydningar på en allegori: tydligast i Ilmarinen af Ilmaspråk: finska, Lemkäinen af Lempospråk: finska, Wn = woimaspråk: finska = (φαινόμενος) Men mot detta antagande strider i främsta rummet|8||62| sjelfva grundtanken i Kalevala, som låter Ordet, d. v. s. menniskoanden, med gudomlig makt beherrska naturen och följaktligen negera, förneka naturen såsom det absolut högsta väsendet. Ex. Det är sannt, att KvmythenKalevalamythen, befo likasom folktron intill senaste tider, befolkar naturen med lefvande väsenden, personifierar haltiorna och gör ger åt sjelfva plågorna ett menskligat personligt berättigande. Men öfver dem stod i alla fall den högre magiska visdomen, som kufvade allt och beherrskade tingen genom att blotta deras ursprung. – Lika stridande mot Kalevalas nedsättande till en blott allegori äro de rent menskliga, individuela drag, som der öfverallt förekomma. Allegoriska väsenden företaga visserligen inga så till punkt och pricka skildrade härtåg, friarefärder o. s. v., för att ej tala om lidelsernas menskliga grund, som der öfverallt talar och sjunger, handlar och lider. – Dessa iakttagelser, nemligen å ena sidan gudamakten öfver naturen, å andra sidan gestalternas rent menskliga tycke, ha åter framkallat tvenne andra hypotheser i motsats emot den första. Några äro ha nemligen hyllat den mening, att Kalevalas heroer i sjelfva verket äro finska gudar, ehuru klädde i mensklig gestalt, och anföre en mängd citater till stöd, såsom t. ex. Wns ord till Joukahainen:

11 »Det var jag, som plöjde hafven – Uthögg oceanens hålor, – Gröpte fiskeslägtets gömslen – Gjorde grunda ställen djupa – Slätterna på marken mätte – Höjderna med mull betäckte – Bergen staplade tillhopa» o. s. v.

12 OchTill stöd för denna mening åsigt citeras dels Agricolas och mythologernes mening, dels ännu befintliga qvarlefvor i folktraditionen, såsom anropandet af Wn, Hiisi m. fl. Häremot invända andra den alltför menskliga svaghet, som heroerne ofta visa, i det ett ringa ord, som fattas dem, eller en flickas motvilja, som de icke förmå besegra o. s. v. samt sluta deraf, att heroerne ursprunglingen varit hjeltar, hvilkas bragder med allehanda mythiska tillägg sedermera utsmyckats af folktraditionen. Denna mening har i främsta rummet vidhållits af Lönnrot, som tillika i fordna verkliga fejder mellan Karelare och Lappar velat finna den historiska grunden till händelserna i Kalevala.

|9||63|

13 Mellan dessa stridiga meningar uppträdde nu Castrén med en förmedlande hypothes. Hans åsigt är i korthet den, att Kalevalas heroer ursprungligen varit verkliga gudar i folkets föreställning, men sedermera blifvit af folktraditionen förmenskligade och iklädde en mängd senare tillsatser. Castrén förkastar första runan i nyare editionen af Kalevala som en nyare variant af runan om plågoandarnes födelse genom vinden och Loviatar, dödens dotter, samt vidhåller såväl hans, som Wns, som Ilmarinens gudomliga ursprung i folktron, enligt 1:sta runan i den äldre upplagan. En särskild bekräftelse på denna sin åsigt finner C. i Lkäinen, hkenhvilken, som vi veta, på många ställen i Kalevala förblandas med sjöguden Ahti. Nu söker C. bevisa, att Ahti och Lkäinen verkligen äro samma person och åberopar härvid polytheismens allmänna natur, att småningom låta sina gudar antaga mskligmensklig gestalt. Ty, säger han, såsnart en religion erkänner flera gudar, måste naturligtvis den ena gudens makt begränsas och inkränkas af den andras och hvarje enskild gud sålunda framställa sig som ett ändligt väsen. Och ju mer skilnaden framträder mellan dessa olika gudar, desto mera begränsas och förmenskligas de, intilldess att de helt och hållet stå utanför det gudomliga såsom blotta mskormenniskor, alltså icke mera såsom föremål för tron, utan på sin höjd som historiska personer.

14 C. öfverensstämmer således med mythologerne deri, att han antager en verklig gudamyth ligga till grund för skildringen af Kvs hjeltar; men han öfverensst går från deras mening och öfverensstämmer med Lönnrot deri, att han anser gudamythen senare öfverflyttad på menskliga väsenden; och han tillika ställer han sig mellan båda dessa meningar deri, att han gör Wn, Ilmar. m. fl. till heroer, halfgudar, och låter dem sålunda intaga en förmedlande ställning mellan gudakraften och det menskliga hjeltemodet. Jmfr häro C. Mythol. sid. 289, 290.

15 = Den allegoriska, mythologiska, historiska hypothesen –

16 Denna process var anser C. också i den finska mythologin så mycket naturligare, som den tilldelat sina gudar en mängd mskligamenskliga attributer, och sålunda se vi flera af dess mythiska väsenden i nyare folksagor antaga mensklig gestalt, såsom Tapio, Syöjätär, Werna och sjelfva Ukko. Jag skall likväl snart mot denna åsigt framställa en reservation.