Trettiosjette Föreläsningen 28/4 64

|215|

Trettiosjette Föreläsningen 28/4 64.

1 Ssvårtytttillestånd – fred. Ryttarnes framfart. Bud till hertigen Upprorsstiftarn B. Poutu. 25 Okt. 1596. Lappofolket. Brand. – Jagt. Ilka.

2 Upprorets egentliga härd var det rika och bördiga Storkyro (Kyro), hvars bönder, ej utan medhåll af sin kyrkoherde presterskapet, först fattade mod att afkasta det tryckande oket. Men kärnan af upprorshären utgjordes af den ännu i dag energiska och vildsinta Lappo-folkracen, hkenhvilken då – och ända till senare tider, när den blifvit mera utblandad – bebodde området af nuvar. Lappo, Ilmola, Lappajärvi, Laihela, Kauhava samt Ala- och YlihHärmä församlingar. Till dem slöto sig mer l.eller mindre alla finska församlingar i Öbotten ända upp till Ijå och Kemi,. men dDeremot förblef den sv.svenska befolkningen i Nerpes (m. Lappfjärd), Mustasaari (m. Malaks o. s. v.) Wörå (m. Oravais), Pedersöre (m. Nykarleby och Munsala) samt Karleby (G. Carleby, Kronoby) till en början af delade tänkesätt, så att de visserl.visserligen äfven sände folk till upproret, men mindre allmänt, hvarföre äfven Fg sedan fann för godt det politiskt att skicka dessa församlingar ett skyddsbref.

3 Den 25 Okt. begynte upproret och fortgick så omkr.omkring 2 veckor under brand, plundring och blodig förföljelse mot Fgs anhängare och trupper. I början l.eller medlet af Nov. valdes Inka till anförare, och i senare hälften af Nov. ryckte begynte bondehären nedåt rycka söderut. Man kan Den saknade ej plan och bestämdt mål, som var att, lik en lavin, beständigt förstärkt genom nya skaror af missnöjde bönder, kasta sig öfver medlersta och södra Fd, tillintetgöra Sgsds och Fgs anhängare, samt intaga fästena samt slutligen hufvudfästet Åbo slott, hvarefter hert. Carl skulle utropas som konung. Och fFör att nå detta mål, skulle upproret samtidigt utbredas öfver medlersta, östra och v. delen af landet. I allt detta märker man ledning och inflytanden af hertigens utskickade, hkahvilka otvifvelaktigt stodo som ledande maskinister bakom denna folkrörelse, ehuru de der blefvo föga synlige.

|216|

4 Deremot saknade upproret Upprorets största brist var den af dugliga anförare,. vapen, disciplin och krigisk öfvning. Att ingen af Fgs motståndare, bland hkahvilka funnos så utmärkte fältherrar som Karl Horn, Hans Hansson ställde sig i spetsen för upproret, bevisar bäst dettas demokratiska karakter. Hvarje Ingen adelsman, Bönderne, som insågo behofvet af en krigsvan chef, tänkte ett ögonblick på Axel Kurck. Men ingen adelsman, till hkethvilket parti han än månde höra, ville hafva något att skaffa med dessa vilda och odisciplinerade bondeskaror. Deri röjer sig tydligt den sociala kampen mellan demokrati och aristokrati. Kavalleri och artilleri funnos alldeles icke. Hert. Carl – Utom dess saknades både kav Emedan ingen krigsvan anförare fanns, så fanns heller ingen disciplin, ej krigisk öfning, hvarigenom all enskild tapperhet blef vanmäktig. Dessutom saknades både kavalleri och artilleri, hvarigenom en strid på Öbottens slätter, der k. nödvändigt måste utfalla ofördelaktig mot en ordnad och krigsvan styrka, som disponerade båda dessa vapen. Hela bondehären bestod af infanteri, och hästar medfördes endast för trossen och bytet. Utrustningen kunde ej vara annat än i hög grad bristfällig. För lifsmedel fick hvar och en sörja sjelf. Ganska få hade skjutgevär l.eller blanka vapen, de flesta buro bågar och pilsvårläst p.g.a. strykning klubbor, många sannolikt äfven yxar. Klubba: öknamn. Både hert. Carl och bönderne sjelfva räknade på massans öfvermakt, understödd af det öfverallt rådande missnöjet. Utgången visade att de deri missräknade sig.

5 I slutet af Nov. delade sig upp bondehären. En liten trupp af endast 50 man från Lappo och nuvar. Lappajärvi, gick till Savolaks under anförande af Lappobonden Mårten Filipson, i ändamål att fortplanta folkresningen i de då vidsträckta socknarna Rautalampi, Laukkas och Sysmä,original: Sysmä Jämsä, Kuhmois samt förstärkte af med dessa skaror rycka söderut och förena sig med hufvudhären och rycka mot Åbo. Instruktionen lydde, att adelns och krigsfolkets gårdar skulle sköflas, med undantag af Kankas, Åminne, Liuksiala, samt Monickala samt Klas Totts egendomar: hvaremot bönderne lofvades 5 års frihet från alla utskylder. Resningen lyckades med tillhjelp af kyrkoh.kyrkoherden i Laukkas Erik Markusson och länsmamnen i Sysmä Matts Leinola, hvarefter denna östb. ströfkorpsen återvände till hufvudstyrkan, qvarlemnande 6 man. Savol:s anförare: Staffan Niskainen, Olof Mönkinen.

|217|

6 Vid samma tid ryckte en annan skara af okänd styrka nedåt Satakunda under anförande af Mårten Tommola, en af dem som varit med Poutu till Sverige. Med honom följde Poutu sjelf, högeligen förbittrad öfver att ej ha erhållit hufvudbefälet, hvartill han, som böndernes talman och förste anstiftaren af såsom den der efter eg.egen berättelse i 20 år underblåst upproret, ansåg sig sjelfskrifven. Denna skara drog öfver Mustasaari och Nerpes strandvägen söderut, i mening att öfverraska fältöfversten Axel Kurk på hans gård Annola och med godo l.eller ondo förmå honom blifva deras anförare. Brändes. Anslaget misslyckades, hufvudsakligen derigenom att en fänrik, Pehr Pehrson, hkenhvilken ställde sig som vore han med om upproret, i hemlighet underrättade vederböranda A. M:son om faran hvarefter fogden skickade ilbud, till Fg och andra bud att varna de hotade adelsgårdarna.

7 Hufvudstyrkan, hkenhvilken sålunda skickat ströfkorpser både åt öster och vester, tågade nu i början af Dec. från Storkyro längs den s. k. Tavastmovägen, – den enda, som då från dessa trakter ledde genom det inre landet söderut, – nedåt Ö. Satakunda och Tav:land. Dess styrka uppgifves i början till 4000 man under anf.anförande af Ilka och under honom den förut nämnde Kontsas från Storkyro. Men antalet vexte under tåget genom tillströmm.tillströmmande hopar från Tav.kyro, Ikalis,original: Ikalis Karkku och Birkkala – och steg vid jultiden till 5000 m.man – Samtidigt ryckte en trupp Savolaksare från Rautalampi m. fl. s.socknar, enligt uppgift 12,000 m.man starka in i Kangasala och slogo läger på fälten vid Wägsjö gård. Med den landsstorm, som qvarstod under vapen i Öbotten, beräknades upprorets hela styrka, jultiden 1596, till 35,000 man. Öfverdrift. Hotade af denna öfvermakt, kastade sig Fgs i landet spridda trupper in uti slotten och ilbud flögo från mellan adelns gårdar, hkashvilkas invånare flydde undan till Thus l.eller Åbo. Brännande och sköflande dessa gårdar lägrade sig Ilkas hufvudstyrka nu under julhelgen vid Nokia gård i Birkkala ingen förteckning.

|218|

8 Vid denna tid spordes hotande rörelser från r.ryska gränsen, emedan Kexholm ej blef utelemnadt, och C. F. hade fått befallning att sammandraga en observationskorps i Wiborg. Då fick han underrättelse om bondehärens anryckande och beslöt med sin vanliga energi att först krossa upproret, innan han drog ut till gränsens försvar. Den 23 Dec. ryckte han ut från Åbo med 4 fanor infanteri och tre fanor rytteri under Ax. Kurk till Annola, And. Boje till Tykö och Anders Larsson t. Botila, förstärkte sig inalles 4000svårläst p.g.a. överskrivning man – vände sig först densvårläst p.g.a. strykning bondehären i norra Satak., men då denna redan skingrat sig, ryckte Fg öfver Hvittis mot hufvudstyrkan i Birkkala. Här hade låg Ilka med sitt folk vid Nokia, firande julhelgen i god ro och utan att i första rappet vänta någon fiende. I skymningen d. 29 Dec. närmade sig Fg Nokia, men ville afbida dager för anfallet och lägrade sig vid Birkkala prestgård. Under natten sände han uppstod en underhandling. Bönderne skrämde af faran, fordr lofvade att draga hem igen, derest de skulle tillförsäkras frihet från borgläger. C. F. åter fordrade att de skulle utlemna sina anförare. Ingenting blef afgjordt. I daggryningen lät Fg, för att skaffa sin fordran gehör, afskjuta några falkoneter mot Nokia gård, så att kulan gick ut in genom ena väggen och ut genom den andra. Der af blefvo bönderne högeligen skrämde, och mest bland alla Ilka sjelf, som fruktade att blifva utlemnad af sinatt egna folk till Fg. Han kastade sig strax på en god snabb ryttarehäst och galopperade bort. Bönderne följde sin anförares exempel och begynte i stor oordning, under fly uppåt skogsvägarna. Under väg flykten tände de eld på en hölada, hvars rök utvisade den väg de tagit. Genast lät Fg rytteriet sätta efter dem, och en förfärlig jagt begynte. De flyende hindrades af det myckna byte de medförde på sina slädar. Der hade de. Allt måste lemnas i sticket, sprungo till skogen men för att åtminstone behålla dynvaren af de dyrbara sängkläder som röfvats i adelsgårdarne, företogo sig några att upprista dynorna och utskaka fjädern. Säckar – spanmål rinna ut.|219| Ilka sjelf kom undan, men flera hundrade af hans folk blefvo upphunne och utan förskoning nedhuggne. Många kastade sig på knä och bådo med tårar om lifvet, men delade samma öde. Först midtpå Tavastskogen lät Fg blåsa till återtåg, ty han vågade ej förfölja längre i det härjade och förbittrade landet. Han hade tagit ett stort antal fångar. Processen var kort. Dessa blefvo som upprorsstiftare dömde till döden och halsuggne. En bland de många berättelserna: ingen skarprättare – en ung bonddräng – nödgades halshugga sin egen fader. – Derefter hölls sträng räfst med Birkkala och öfriga soknar i Satakunda, som varit med om upproret. Sviket löfte.

9 Savolaksarne stodo ännu under vapen. Brännande. I Nyslott förde Gödik Fincke befälet. Till honom sände Sav. bönder ett märkeligt bref, dat.daterat Jorois 11 Jan. 1597, hvari de i ganska värdiga ordalag fråga honom, om han ville tjena samma herre som de, neml. hertig Carl, och försäkrade att de ville i godo förlikas, derest de blefve befriade från borgläger. Detta är folkets vilja. G. F. svar: högg händerna af budbärarne. Ringa styrka. Farligt läge. Hjelp från Wbg och Nyslott. Strider: Parkumäki, 14 Jan. 45 stupade – sedan 67. Hans v. Oldenburg, »general-profoss.» och under honom blef Han utsände BrAmbrosius Henrikson förordnad till med rytteri mot bönderne och uppehöll dem så länge med underhandlingar, tills nyheten kom om slaget vid Nokia. Då begynte nämnde BrAmbrosius en räfst i Savolaks af den beskaffen så grym, att en sägen gick huru hon hade försvurit sig åt djefvulen och tyckte det vara honom lika huru mycket ondt han gjorde, efter hans själ ej kunde blifva mera fördömd, än den redan var. Om man får tro motpartiets berättelser, har han rasat utan åtskilnad mot låtit nedhugga män, qvinnor och barn, förutom dem som under flykten förfröso l.eller svulto ihjäl i skogarna, så att 20,000 mskormenniskor berättas ensamt i Savolaks ha förlorat lifvet, och en sägen gick, att i Stor Savol. l.eller St Michel voro endast 7 personer vid lif. – Folktraditionen har ännu i Sav. bevarat många hågkomster från dessa blodiga fejder.

10 Sedan fogden i Öbotten Thomas Jöransson blifvit af hert. Carls folk bortförd till Sv., utnämndese C. Flg. i hans ställe en svensk vid namn Abraham Melchiorson, född i Upsala katholik, och senast i tjenst hos kon. Sigismd i Polen. Denne hade alltifrån hösten visat ett synnerligt nit i kon:skonungens tjenst och sökt af än med löften, än med hotelser öfvertala allmogen att förblifva kon.konungen trogen. Det var också han, som först underrättat C. F. och bondehärens tåg söderut.|220| Han synes ha varit en slug man med talande tunga, och så förmådde han i första skrämseln efter Nokia slaget bönderne att utlemna deras hufvudmän B. Poutu och Jac. Ilka. Huru detta tillgått, är icke utredt. Fogden berättar sjelf att det skett frivilligt, emedan bönderne insågo att de voro förledde. Sannolikare är att Ilka, af harm öfver hans feghet vid Nokia blifvit öfvergifven af sina anhängare, och då Poutu aldrig varit rätt väl ansedd, mötte med honom än mindre svårighet. Så blefvo P., I. och deras närmaste anhängare gripne. – Löfte om nåd. – Det oaktadt sändes Poutu fängslad till Åbo slott, der han kort dereftderefter dog, som det berättas, uppäten af ohyra. Ilka, Kontsas, B. Piri, samt tre andra böndernes hufvudmän fr.från Lochteå och G. Carlebyoriginal: G. Carleby. blefvo i vid Ilmola kyrka först rådbråkade, sedan halshuggna och slutligen steglade. – Detta allt retade bönderne till det yttersta. Hert.Hertigen å sin sida hade äfven skickat en ny fogde till Öbotten vid namn Isr. Larsson, med uppmaning till bönderne att försvara sig sjelfva. Vid Pedersöre kyrka blef då hållet ett ting på forntida vis om landets angelägenheter. Der beslöts, att en väpnad man skulle utgå från hvarje rök gård att försvara landet mot Fgs krigsfolk. Om detta beslut underrättades de norra soknarna, med uppmaning att dertill medverka, och till krigsfolket sändes en skrifvelse, att allmogen företog detta enligt riksens råds tillstyrkan och att dess sak skulle hänskjutas under kon:skonungens dom, så snart han återvändt till riket.

11 RepetitionRepetition 5/12 67. I. Ilkanen. Böndernes plan. St Michel 23 Jan. Staffan Henninen: 3 afdelningar. Flg från Åbo 9000 – 4500. Nokia slag 29 Dec., 30 Dec. Räfst. A. Melchiorson. Ilka †. Isr. Larsson, H. Krank. Pedersöre ting.

12 Israel Larsson reste nu norrut, för att der bringa folket på hert:shertigens sida, och förordnade under tiden Hans Krank från Limingo till böndernes anförare, med befallning att taga kon:skonungens fogde A. M. död eller lefvande.

13 Denne hade nu på sitt sätt återställt lugnet i S. Öb. och drog vid första rykte om tinget i Pedersöre med en lifvakt af 30 till 40 à 450 knektar i slutet af Jan. norrut, för att der anställa en dylik räfst med upproret. Der var nu hela landet åter i resning: GCarleby, Lochteå, Kalajoki, Pyhäjoki, Salo, Limingå, Uleå, Ijå och Kemi. När A. M:s ankomst blef bekant, lade sig bönderne i bakhåll mellan enrisbuskarna på ömse sidor om vägen nära GCarleby kyrka och på en äng, Karanant – Taharanta Råma. – dödade 22 i slädorna – skymning – A. M:s vargskinnspels – A. M. kom sjelf 3:dje i bara tröjan till Husö gård Kronobysvårläst p.g.a. överskrivning andra dagen – Såka Jakob. – till Sverige fängslad – Arboga – halshuggen 1598 f. – Bönderna till Ilmola – begrofvode steglade – Lappfjärds is – qvinnorna –