Nionde Föreläsningen. 21/3 55

|75||240|

Nionde Föreläsningen. 21/3 55.

1 Denna theori bekräftas af Statsr. Nordensköld i Finska Vsk. Soc:s Handl., 1 tomen, der han beskrifver en ovanligt stor jättegryta vid Porkala. »Jättegrytorna, säger han, ser man ännu i dag bildas vid klippor ute i hafvet, då klippornas form är sådan, att de åt hvarje återgående våg gifva en cirkelformig rörelse. Grytorna uppkomma då genom nötningen af större eller mindre stenar, som af hvarje våg kringvridas och derföre, jemte det de bilda en vanligen cirkelrund håla, sjelfva afrundas och slutligen blifva klotformiga. Man finner dem vid stränderna af starka forsar, såsom vid Imatra, men stundom äfven i berg, der något forntida flodutlopp icke är tänkbart. En sådan jättegryta blef om hösten 1838 funnen å en holme benämnd Salmen, ⅛ mil sydost om Porkala båk, och anledningen dertill var att man på holmen undersökte en blyglansledning. Holmen utgöres af ett kalt berg utan jord, och grytan är belägen 33 alnar från den jemnsluttande strand. Dess höjd öfver hafvets nuvarande medelvattenstånd är 9½ fot, dess diameter i öster och vester 5 fot, i norr och söder 5½ fot, och djupet, som nedtill har en äggformig utvidgning, är 15½ fot. Hela hålan är något fallande åt vester, och den slutar i bottnen med tvenne ovala urgröpningar, skilda af en mellanbalk. Östra brädden är afnött och klippan utanföre refflad, som utvisar att vågsvallet inkommit från öster, men inuti hålan har svallet gått från söder till vester. Grytan, som från urminnes tider varit fylld med sten, blef nu tömd, och fyllningen bestod af större och mindre stenar, så hårdt hopkittade med stenslamm och sand, att de endast med jernstör kunde lösgöras. Bland stenarna fann man en af 3 skeppunds vigt, men utan nötning, således sednare ditkommen. Statsr. N. anmärker, att, i anseende till klippans hårda bergart, en tidrymd af flera århundraden måste ha åtgått, innan vågsvallet och stenarna förmått ursvarfva en så betydlig fördjupning.

2 För öfrigt gjorde Statsr. N. här den märkvärdiga observation, att man i klippan ser tydliga refflor af rullstensfloden, men parallelt med dem och ofvanför vågsvallets refflor, ser man andra strimmor, som tyckas utvisa att hålan var fullbildad i dess nuvar.nuvarande skick, när rullstensfloden inträffade. Då nu denna jättegryta otvifvelaktigt blifvit ursvarfvad medan den legat nära vattenytan, och då man vet att rullstensfloden svallat öfver våra högsta berg, så slutar Statsr. N. häraf, att hafsytan före floden ej varit högre än vidpass 15 à 20 fot öfver dess nuvar.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning höjd – och att således rullstensfloden varit en tillfälligt öfvergående ofantlig öfversvämning, som först höjt uppdrifvit vattenytan högt öfver dess förra ståndpunkt. 1839 om sommaren lät Statsr. N. spränga ett shakt 10 alnar under jordytan på Degerö invid Hfors och fann der på berghällar som ända till detta djup varit betäckta af jord, tydliga refflor af rullstensfloden. Han slutar deraf att samma flod sträckt sina verkningar åtminstone 10 fot alnars djup under den nuvarande hafsytan.

|76||241|

3 Således af alla dessa dels traditionela dels naturhistoriska skäl af tillandningen för våra ögon, af namn som betecknautanför pappret (radslut) hafvets granskap der det ej mera finns, af skeppsvrak, skeppsankaren, jernringar i klipporna m. m., funna aflägset från den nuvar.nuvarande hafsstranden; af ränder i klipporna; af hafsprodukter funna uppe i landet; af sandåsarna; af stenrösen och kullerstenar; af refflorna i bergen och af jättegrytorna kunna två fakta anses tillfyllest bevisade: 1) att Östersjöns vattenyta, åtminstone vid svenska och finska kusterna, fordom stått vida högre än nu, samt 2) att detta hafsytans fallande ägt rum jemväl under den historiska tiden och ännu fortfar att äga rum. För mängden kan denna öfvertygelse vara tillräcklig, men vskapenvetenskapenvetenskapen nöjer sig icke dermed, vskapenvetenskapen vill stadnar icke vid blotta faktum, utan sträfvar att tillika blifva herre öfver dess lagar och dess ursprung. Sålunda har den ryktbara vattenminskningen vid svenska och finska kusterna redan i mer än hundrade år utgjort ett föremål för vskapligavetenskapliga tvister och forskningar, och det är till en sammanställning af dessas resultater vi nu öfvergå.

4 I Sv. Vsk. Akad:sSvenska Vetenskapsakademien Handlingar för år 1743 uppträdde först den berömde Anders Celsius, den 100gradiga thermometerns uppfinnare, med en uppsats om Wattuminskningen i Öster- och Westersjön. Hans bevis äro i hufvudsaken desamma som vi här ofvanför uppräknat, således traditionela och naturhistoriska. Afsigtliga vskapligavetenskapliga beräkningar, grundade på vattenmärken, hade han före sin tid blott ganska få och ofullständiga. Han känner en skälsten tre mil norrom Gefle, hvilken år 1563 bör ha stått i jemnhöjd med vattenytan, och år 1731, således 168 år derefter, hade den sjunkit stigit 8 fot öfver hafvets dåvarande medelhöjd. En annan skälsten i samma nejd hade sedan 1683 på 150 år höjt sig 20½ geom.geometriska tum. Prosten Stenbeck i Wasa hade uppgifvit för Celsius, att vattnet i Wasa skärgård på 20 eller högst 24 år sjönk en svensk fot och grundade sin beräkning derpå att i samma skärgård finnes en sten, der 40 år förut ett saltlastadt fartyg strandade, och denna sten hade på de 40 åren höjt sig en aln. Man finner lätt att intet af dessa rön erbjuder den noggranna precision, som vskapenvetenskapen fordrar. Traditionen kan lätt misstaga sig på några tum, och, hvad som är vigtigare, hafsytans höjd företer under loppet af samma år betydliga afvikelser, så att skillnaden mellan lägsta vattenståndet vid uthållande nordlig vind och högsta vattenståndet vid lika uthållande sydlig vind i Bottniska viken ofta utgör ej mindre än 3 till 4 alnar, eller 6 till 8 fot. Det är således klart, att alla sådana observationers pålitlighet väsentligen|77||242| beror uppå att finna hafsytans medelhöjd för första mätningen och likaså för alla de efterföljande.

5 Emellertid var Celsius ursäktad, när han på grund af dessa ännu ofullständiga beräkningar, ansåg sig berättigadoriginal: berättigade att angifva hafsytans fallande i Östersjön till 45 tum decimaltum, eller 9svårtytt qvarter på 100 år, således vidpass en half verktum om året. För att åt framtiden bereda tillfälle till noggrannare mätningar, lät C. år 1731 på Svarthällan 2 mil norrom Gefle inhugga det första vattenmärke, som afsigtligt blifvit gjordt för detta ändamål.

6 Det var naturligt att en så intressant theori, den första i sitt slag, understödd af Celsii ryktbara namn, väckte ett oerhördt uppseende. En af dem som med största hänförelse omfattade denna lära och sökte att praktiskt tillämpa densamma på hela nordens forntid var den berömde poeten och häfdatecknaren Olof von Dalin, som i sin år 1746 utgifna Svea Rikes historia lade Celsii theori till grund för hela Sveriges fornkunskap. Man bör erinra sig, att Rudbeckarnes läror, och i allmänhet den åsigt, att man till fäderneslandets berömmelse, måste göra dess anor, dess historia så gamla som möjligt, ännu den tiden gingo och gällde som trosartiklar. Sålunda hade man konstruerat en svensk historia alltifrån Gog och Magog och den som vågade betvifla att Sverige varit bebodt vid Trojanska krigets tid och derifrån stora folkvandringar utgått redan före Chr.Christi födelse, ansågs föga bättre än en kättare. Olaus Rudbeck är i sjelfva verket kanske den som med den mest storartade poesi behandlat sitt lands historia, men nu fogade ödet, att en annan poet från det förståndiga, kallt beräknande 18:de seklet, denne Olof Dalin, skulle våga det oerhörda att förklara Sveriges urgamla historia och, som man tyckte, på samma gång dess urgamla ära, för idel dikter. Dalin stöder sig på Celsius och kommer till det resultat, att efter vattnet för 2000 år sedan gick 45 alnar högre än nu, så måste endast den skandinaviska fjällryggen med dess närmast liggande höjdsluttningar den tiden kunnat bebos af menniskor. Till Ishafvet, säger han, har man utan tvifvel kunnat fara från Bottn. viken genom Uleå elf, såväl som genom Ladoga och Onega. Till Lund har man kunnat segla med långskepp, Mälaren har på minst tre ställen stått i förbindelse med hafvet och alla större insjöar likaledes. o. s. v. Hela bosvårtytt

|78||243|

7 Denna nymodiga lära väckte, som sagdt, det starkaste motstånd, och biskop Brovallius sammanfattade år 1755 alla inkasta deremot i ett till rikets ständer särskildt ingifvet betänkande. Wattuminskningen, sades det, kan icke förlikas med den heliga skrift, som vittnar att syndafloden öfversvämmat hela jorden och att vattnet gått 15 alnar öfver de högsta berg. Skulle vattnet derefter ha fallit enligt Celsii och Dalins beräkning, så måste man sätta syndafloden 180,000 år tillbaka i tiden. Widare sades: Dalin förringar Svea rikes ålder och urgamla heder; redan Plato och Orpheus hafva ju talat om Sverige hvartill Dalin hade den otroliga djerfheten svara »att Plato och Orpheus, snarast till att tro, kanske icke tänkt på Sverige i sina skrifter». Widare: sandåsarne kunna ha tillkommit genom flygsand, såsom ännu sker uti Skåne. Orters benämning af holm, vik o. s. v. kan komma af uttorkade sjöar, eller ock liknelsevis. Snäckor, ostron och mussleskal kunna härröra från syndafloden, eller ock blifvit förde till stället af fiskhandlare. Skeppslemningar, funne i jorden, kunna vara antingen på stället tillverkade eller der qvarlemnade under bärande. Segelleders och hamnars uppgrundande kan komma af detn sand som hafvet uppkastar eller det slamm som floderna medföra. Skjälstenarna kunna fordom vid högt vattenstånd ha varit jemnhöga med hafsytan, ehuru de nu vid lågt vattenstånd höja sig deröfver. Jättegrytorna åter voro menniskoverk och offerställen; om hafvet spolat deröfver, skulle det fyllt dem med gyttja.

8 Alla dessa motskäl, hvilka Dalin vederlägger i en sednare upplaga af sin historia, bevisa endast huru segt och envist gamla fördomar kämpa mot nyare läror som kullstörta deras grund. Wi skola snart nämna två andra motskäl, som synas mera hålla streck, nemligen skånska och pommerska vallens sänkning samt Åbo slotts höjd öfver vattenytan. Det kan å andra sidan ej nekas att Dalin i sin poetiska hänförelse gått för långt och sjelf förskyllt den stränga kritik, som drabbat hans läror, men nya åsigter äro vanligen så, att de i sin början slå för långt öfver åt motsatta sidan, och så har en sednare tid väl funnit åtskilligt att rätta och tillägga i denna vattenminskningstheori, men i sin hufvudsak står den qvar och har af mer än ett sekels iakttagelser blifvit bestyrkt och icke vederlagd.

9 Efter Celsius och Dalin blef theorin om vtminskn.vattenminskningen ett favoritämne för lärda undersökningar och återkommer ofta i Sv. Wsk. Ak:s Handl.|79||244| både på 1700talet och i sednare tider. Vi inskränka oss här att nämna blott de vigtigaste af dessa iakttagelser. År 1750 hände sig att dåvarande biskopen i Åbo Gadolin, för att komma underfund med huru det egentligen hängde ihop med Celsii theorier, lät afväga Åbo slotts höjd öfver hafvets dåvarande medelstånd, hvartill slottet, såsom beläget blott 40 alnar från vattnet, är särdeles lämpeligt. Resultatet slog alldeles icke in med Celsii hypothes. Gadolin fann t. ex. att stenläggningen i yttre portgången år 1750 lågt endast 7 fot och 4 tum öfver hafsytan, och denna omständighet upptogs med begärlighet såsom motbevis af biskop Brovallius och andra vattenminskningens fiender. Ty, sade de, efter Celsii beräkning hade slottets portgång 190 år förut, då hertig Johan bebodde Åbo slott, bordt ligga 1 fot och 1 tum under vattenytan, hvilken omständighet naturligtvis skulle hindrat hertigen att komma torrskodd till slottet. Detta bevis ansågs så slående, att Dalin icker rätt visste hvad han skulle säga derom och tog sin tillflykt till den gissning att der vore fel i mätningen eller att slottets portgång vore i sednare tider förändrad. Emellertid har Gadolins inkast stått ovederlagdt ända till nyaste tid, då Prof. Hällström år 1841 lät ånyo afväga slottets, eller rättare slottsklippans höjd öfver hafsytan och fann denna klippa på 91 år sedan 1750 ha höjt sig 1⁷⁵⁄₁₀₀ fot, hvilket för 100 år gör en höjning af 1⁹²⁄₁₀₀ fot, eller blott 43 procent af Celsii beräkning. Han bevisar härmed klarligen, att felet icke låg i sjelfva vattenminskningstheorin, utan deri att Cels. beräknat minskningen för nejden af Åbo betydligt högre än den i sjelfva verket är; ty antages en sekularhöjning af knappa 2 fot, så har hertig icke blott hertig Johan, utan också hans företrädare i flera hundrade år förut, ganska väl kunnat komma torrskodde till slottet.

10 År 1754 lät fältmarskalken grefve Augustin Ehrensvärd i Gäddtarmshamn, eller numera Carlshamn vid Hangöudd inhugga ett vattenmärke i en slät berghäll vid stranden. Detta märke uppmättes ånyo af Statsr. af Schultén år 1796 och af Stats. Nordensköld år 1837, då Ehrensvärds märke befanns stå 20 tum öfver hafsytans medelhöjd. Vidare inhöggos åren 1800 och 1821 vattenmärken i samma berg och uppmättes ånyo 1837. Andra dylika märken inhöggos 1800 å Jussarö|80||245| i Ekenäs skärgård och i klipporna vid Sveaborg. Resultatet haaf alla dessa märken befanns vid de nya mätningarna 1837 och 1841 utvisa i medeltal en höjning och motsvarande vattuminskning af 1⁹⁸⁄₁₀₀ eller nära 2 svenska fot på hundrade år, hvilket Prof. Hällström således på goda skäl antager vara en gällande måttstock för Finlands södra kust – således 2 fot på seklet, eller ⅕ decimaltum om året.

11 Om det således bör erkännas, att Celsius misstagit sig om höjningens belopp för sydfinska kusten och Åbo trakterna, så är det icke derföre sagdt att ett dylikt misstag äger rum i hans beräkningar för Bottn. viken. Här har man likaledes flera vattenmärken, inhuggna för 100 år sedan i följd af Celsii hypothes och således nu af ganska stor vigt för bedömande af hypothesens riktighet. I Bergö kapell af Malaks socken borrades d. 24 juni 1754 på en holme benämnd Hamnskärs Vattu-ungen af Rönnskär ett fem tum djupt i en klippa ute i skärgården, utmärkande hafsytans dåvarande medelhöjd. Detta märke befanns 42 år derefter af öfv. löjtn.öfverstelöjtnanten C. P. Hällström ha höjt sig 1⁷⁄₁₀ fot och efter 65 års förlopp 2⁸⁷⁄₁₀₀ fot, hvilket sednare ger en sekularhöjning af 4³⁵⁄₁₀₀ sv. fot (Se F. A. T. 1853:304) Märket uppmättes 1853 af major Stjerncreutz, som likväl fann resultatet något afvikande. – Samma år mättes på samma holme den s. k. Simon Mattsons sten, som år 1697 uppgifves ha varit jemnhög med vattenytan: nu befanns den efter 156 års förlopp stå 6⁹⁄₁₀₀ fot högre, som ger en sekularhöjning af 3⁄⁹⁄₁₀ fot. – År 1754 inhögg landtmätaren Klingius i Granö skate på Wargö, eller numera Bergö ett vattenmärke, som 1785 afvägdes af Statsrådet af Schultén och 1777 af Hällström och 1821 af Brodd. Resultatet blef i förra fallet en sekularhöjning af 4⁸³⁄₁₀₀ fot. – Ungefär samma resultater gifva vattenmärkena på vesterbottniska kusten. År 1774 inhögga Kellandtsvårtytt ett sådant original: på i Ratans skärgård och har vid sednare mätningar visat en sekularhöjning af 5 till 5½ fot. – Redan år 1749 inhögg vår landsman Adj.Adjunkten Sam. Chydenius ett märke i Ratans hamn, och höjningen utvisar, enligt en mätning, 4⁷²⁄₁₀₀, enligt en annan 5⁴³⁄₁₀₀ fot. Ett vattenmärke på svenska Ulfön under samma latit.latitud som Rönnskär har utvisat ända till 5⁸⁵⁄₁₀₀ fots sekularhöjning. Man ser att afvikelserna stundom äro betydliga nog, hvilket härrört antingen af bristfälliga instrumenter eller af misstag om hafsytans verkliga medelhöjd. I nyare tider ha likväl instrumenterne vunnit den fulländning och observationerna anställts med en ökad precision, hvarföre sådana misstag numera sällan äro att befara.|81||246| Summan således af den granskning både dessa och andra äldre vattenmärken dels på svenska, dels på finska kusterna i sednare tider blifvit underkastade är den och som godkännes både af Prof. Hällström och andra nyare vskapsmänvetenskapsmän, är den, att den apparenta vattenminskningen i Bottn. viken, på vestra sidan från Torneå till Stockholm och på östra sidan till trakten af Wasa nära nog uppgår till den af Cels. funna qvantiteten, eller 4½ fot på hundrade år, således en god ½ tum paom året. Men nyss kommo vi för sydfinska kusten till det resultat, att vattenminskningen der utgör endast 2 fot på hundrade år, således dubbelt mindre än i Bottn. viken. Stadnar Nöjer man sig nu med blotta faktum, d. v. s. att vattnet minskas, att hafvet drar sig tillbaka, så finnes det, i betraktande af tyngdlagarna och hafsytans jemnvigt, alldeles intet rimligt skäl, hvarföre vattnet vid somliga kuster af samma hafsbassin minskas 4½ fot och vid andra kuster åter blott 2 fot i seklet. Det var en sådan märkvärdig olikhet, anad om också ej bevisad, som i början förbryllade hela vattenminskningstheorin och gaf dess motståndare vapen i händerna. Men vi skola snart få se att fenomenet hvilar på en både naturlig och förklarlig grund, utan att man behöfver förneka någon mätning i dess hufvudresultat, och det är derom jag nästa gång skall ha den äran att tala.

12 Emellertid, förrän vi gå från det blotta faktum till dess upphof och lagar, så bör anmärkas, att långtifrån alla nödvändiga detaljer af detta intressanta fenomen ännu äro utredda. Der förekomma ännu ganska vigtiga luckor, dem man måste lemna till framtidens afgörande, och man har både på svenska och finska sidan gjort allt, för att förbereda en afgörande lösning af naturens hemlighetsfulla sekulararbete i förevarande fall. Så ha icke allenast de sednare åren nya vattenmärken blifvit inhuggna både på svenska och finska kusterna, med ett omsorgsfullt iakttagande af hafsytans medelhöjd; man F. V. S.Finska Vetenskaps-Societeten har äfven för detta ändamål till vissa lotsstationer afsändt pålitliga instrumenter och genom lotsverkets försorg organiserat beständiga observationer öfver hafsytans de årliga förändringarne i hafsytans höjd, jemförda med samtidiga thermometer- och barometerobservationer.