Tjugonde Föreläsningen. 6/11 63

Tjugonde Föreläsningen. 6/11 63.

1 När Erik Axelson Tott afled år 1480, bemäktigade sig hans bröder Ivar och Lars de f.finska fästena, i st.stället att återlemna dem åt riksföreståndaren. Kort derpå dog äfven Lars Axelson, och nu måste Ivar, mot ersättning af Gottland, återlemna alla sina slott i Fd utom Raseborg. Men denna herre blef af sin stora makt så öfvermodig, att han icke mera lydde någons befallning, utan förklarade än danska kungen, än riksföreståndaren krig på eget bevåg, tilldess att haändtligen allas tålamod brast och Ivar Ax. förjagades ur riket 14837 och flydde till Dmk. Der miste han snart sina öfriga förläningar samt dog föraktad i stor fattigdom.

2 Nu utnämndes år 1483 Knut Posse till höfvidsman uti Wiborg. Han var en ung, högvext och stark krigare, bördig af en ansedd slägt uti W:göthland och hade inhämtat en för den tiden ovanlig lärdom vid univ. i Paris, hvarföre hans af många hos original: sina okunnige landsmän kom i elakt rykte som tillskrefvo hans lycka i krig trollkarldom. Emellertid hade han redan i slaget vid Brunkeberg år 1471 som befälhafvare på Sthms slott visat både så stor klokhet och mannamod, att han väsentligen bidrog till slagets lyckliga utgång. I Fd blef han efterhand|181||661| bekant med RnesRyssarnes stridssätt och anvande grundade var ständigt betänkt på medel utvägar att med sina små medel tillgångar göra dem verksamt motstånd. År 1488 tillbakaslog han med framgång ett härjande infall uti Karelen. Vid denna tid hade Svv.Svenskarne, som en strid upom väldet öfver deras orden uppstått mellan de tyske riddarne och biskopen i Riga, dervid Svv.Svenskarne, som velat bistå biskopen, råkadt i fejd med riddarne. Denna fejd bilades d. 30 Juli år 1488 genom ett fred och förbund, som Sten Sture då afslöt med härmästaren Freitag v. Loringhoff på Prestholmen i Nylands skärgård utanför Raseborg,. och detta förbundet gick på Der aftalades tillika ett gemensamt försvar emot Rd. – Men nu låg Ivan III redan förut i mångårig fejd med riddarne och hade derunder på det grufligaste härjat ishti synnerhet Liffland. Sten Stures opolitiska allians med riddarne vände nu derföre hela hans Ivans vrede mot Svenskarne, och så begynte det enggentligen s. k. stora ryska kriget, som varade i 14 år, från 15490 till 1504.

3 Förstn.Förstnämnda år inbröt först en stor skara Ryssar öfver nordöstra gränsen och framträngde, härjande ända till Kemi, iIjo och Limingåo invid Bottn. Viken. Medan norra Österbotten ännu rykte af fiendens framfart, inföll en annan, än starkare skara om 400 m.man uti Karelen, och om dess framfart kan dömas af sv.svenska rimkrönikans ord: original: och återgäldade brännande, mördande och plundrande, i dubbelt mått Erik Ax:s härjningståg inåt Rd. Detta var endast förspelet. De nästf Följande årent synes Ivan ha varit upptagen af andra planer. inre tvister om thronföljden. Om våren 1492 intog han Narva och anlade han vid Narova floden, midtemot det tyska riddarnes stad och fäste Narva, ett ryskt fäste, som efter storfursten kallades Ivangorod = Ivans stad. 14 (Åtskilliga tecken – Johans förbund) Allt mörkare åskmoln sammandrogo sig på den politiska horizonten. M Sv.Svenska rådet ansåg nu, att något borde göras för Fds försvar och uppdrog åt Knut Posse, lagm.lagman i Norrfinne lagsaga Erik Ragvaldson samt tvenne domherrar i Åbo, mäster Magnus och mäster Henrik, att foga anstalt till landets försvar. Ännu förgingo likväl två år, utan var ingen synnerlig fara att storsvårläst p.g.a. strykning kraftigare försök från ryska sidan: Ivan hade varit nära att falla offer för en polsk lönnmördare – och brände honom lefvande i en bur – Han var dessutom var sysselsatt att rycka flera provinser ifrån Lithauen, sedan detta land, efter kon. Kasimirs död, tillfallit hans yngre son Alexander och derigenom blifvit skildt ifrån Polen. Hanseförbundet –|182||662| År 1493 i Juni skickade kon. Johan af Dmrk, törstande efter Sveriges krona, sändebud till kon storfursten Ivan och afslöt med honom ett förbund, som var riktadt mot Sverige. RneRyssarne Ivan behöfde icke denna uppmaning: hans planer mot Fd voro endast uppskjutna, icke förgätna. Äfven Året 1494 förgick under mindre betydande krigsrörelser.: Ivan låg i tvist med det mäktiga hanseförbundet. Men 1495 brast stormen lös. Allt hvad fly kunde i Fd flydde till ödemarkerna eller till fästningarne En rysk här utsändes att ödelägga Savolaks och belägra Nyslott; hkethvilket väl ej lyckades, men medan Hufvudstyrkan, under anförande af Wasili Schuiskoj och 8 rikets förnämste bojarer, tågade 60 000konsekvensändrat/normaliserat man stark i Sept. öfver gränsen för att intaga Wiborg. Denna fruktansvärda här, den största Fd dittills hade sett, beskrifves »still antal »som trän i skogen»;, och uppgifves ha varit 60,000 30,000 man stark; så att de lågo fördelade deras tält utbredde sig på tre mils omkrets kring Wiborg. men mMot dem hade Knut Posse, lemnad utan undsättning från Sverige, icke att ställa mer än 200 fullrustade krigare till Wiborgs försvar. Sannolikt.original: Sannolikt I Sept. anryckte fFienden och begynte nu att hårdt ansätta fästet och staden. Sex ofantligaoriginal: Ofantliga, 24 fot långa kanoner, framfördes och slungade stenar mot murarna, stenar i omkrets »som bottnen af en tunna». Andra Mindre kanoner slungade blyklot och jernkulor. Två torn nedskjötos: det tredje fick ett hål, »så stort att två humlesäckar månde gå derigenom». Men Knut Posse med sina män försvarade sig manligen och tillstoppade genast brecherna med bollverk. På tredje Nära tre månadenr fortfor belägringen, och hårdast var skjutandet frånoriginal: Från Mårtensmessan till Andersdagmessan. fortfor detta hårda skjutande; nNär då Knut P. förutsåg, att han slutligen skulle begrafvas under ruinerna, säges det att han skickade en tapper man vid namn Winholt att försvara murarna, men sjelf satte han sig vid en stor kittel eller mortel i slottshvalfvet och tillredde der ett förskräckelsens ämne, hkethvilket han lärt sig utomlands och hkethvilket – som man lätt gissar – icke var annat än krut, ehuru dess tillredning då ännu var för de flesta en hemlighet. När ämnet var färdigt, nedlade han det i den uti jsvårtyttemte kitteln uti källaren under det ett af de ännu qvarstående slottstornet,n,|184||663| och undervisade en af sina tjenare huru minan, vid givet tecken, skulle påtändas. Om morgonen den 30 Nov. 1495 begynte RneRyssarne storma, med stort härskri, pukor och basuner. murarna. Nio stora stegar restes mot murarna och otaliga fiender klättrade upp. Men Knut P. med sina män och Wiborgs borgare försvarade sig i det längsta, under St Eriks och St Olofs banér, och om man får tro rimkr.krönikan har denna strid varat i sju timmar. För att När murarna icke längre kunde försvaras, drog sig Posse med sitt folk tillbaka och antände tjärtunnor och trädvirke, som han hållit i beredskap innanför murarna, för att afhålla fienden. Äfven detta medel blef slutligen fruktlöst, allt tätare skaror trängde på och begynte att klättra nedför murarne inåt staden. Då antändes minan – jorden skalf – en eldpelare brast ut ur grundvalen – tornet med all den täta hopen af fiender störtade öfverända – rök, dam och grus uppfyllde luften. En plötslig fasa betog den stormande fienden, som i sin okunnighet icke föreställde sig annat än att jorden remnade under deras fötter, och månge, som icke blifvit dödade af explosionen, nedföllo afsvimmade, under det att de öfrige togo till flykten, betagne af skräck. Då gjorde Posse med sitt folk ett utfall, dödade alla fiender, som lågo kringströdde vid murarna, och förföljde de öfrige, som flydde utan hejd, tillfogade så fienden ett stort nederlag och togo hela hans läger med omäteligt byte., hvaribland 34 »byssastenar» och »byssaställningar». – Efter detta nederlag drog sig hela ryska hären tillbaka, och Wiborg var räddadt. – De ryska krönikorna omtala ingen mina, endast att RneRyssarne belägrade staden utan att förmå intaga densamma; sv.svenska Rimkrönikan vet heller icke af något krut, endast att fienden fördrefs med eld. Emellertid är tilldragelsen tillräckligt bestyrkt, för att ej kunna betviflas, så mycket mer, som bruket af krut och kanoner då redan i mer än 50 år varit kända i norden. Emellertid gjorde dDetta första användande af minor i krig gjorde ett djupt intryck på hos på det okunniga folket och blef länge berömdt under namn af Wiborgska Smällen.

|184||664|

4 De nästföljande två seklerna, lika vidskepliga och föga mindre okunniga uti naturvetenskaperna, utsmyckade sedan berättelsen om Knut Posse och Wiborgska Smällen med de vidunderligaste tillsvårtytt uttydningar. Följande folksägner kaunna tjena som ett prof på huru folktraditionen broderar historiska tilldragelser.

5 Knut Posse, säges det, var en ung och vidlyftig student, som for kring vida verlden på äfventyr. En gång kom han i sällskap med tvenne andra studenter och gaf sig i tal med dem om huru den tyske munken Barthold Schvartz med djefvulens tillhjelp uppfunnit krutet och huru doktor Faust och andra lärde män genom samme mäktige bundsförvandt kommit till stor ära och rikedom. De tre studenterne öfverenskommo då att gifva sig i lära hos mörksens furste, hvartill han denne också befanns villig, men på det vilkor, att en attf hans lärjungar skulle tillhöra honom vid lärotidens slut. När då lärpenningen skulle betalas, drogo studenterne lott, och lotten föll på Knut Posse. Men när den lede fienden kom att afhämta honP honom, begärde Posse blott så länge anstånd, tilldess han hann afdraga sin ena stöfvel, hkethvilket beviljades, hvarpå Posse behöll ena stöfveln uppå sig i alla sina dagar och finnes äfven afbildad med blott en stöfvel på foten. Nu hade Posse fått af den onde en dräng vid namn Smäll. Med honom gick han ut på slottsgården en natt under Wiborgs belägring och skakade på ett betsel. Strax kom der en flygande häst, som på 24 timmar förde drängen öfver land och vatten till Sthm med den fråga till Sten Sture, om Posse finge bruka trolldom mot Ryssen. Sten Sture svarade härtill: »måske för denna gång, men aldrig mera!» Med detta budskap red drängen på samma sätt tillbaka, och då företog Posse sin trollkonst i Wiborg. – Derom säger en annan berättelse, att Posse gjorde sig en stark jernbandad kittel och lade deruti paddor, ormar,|185||665| qvicksilfver, lut och kalk, som kokades en half dag. När blandningen skulle tändas, tillsade Posse sitt folk att igenstoppa sina öron med vax och gömma sig uti hvalf och källrar med hufvudet under bolster, tilldess att de kände marken skälfva under sig. Hvilket de också gjorde, men vid pass 300 af stadens invånare, som icke aktat sig, blefvo af smällen döde. – Om Posse berättas vidare, att en annan gång, när RneRyssarne belägrade ett af hans fästen, staden, gick han upp i tornet, hade der med sig ett dunbolster och utskakade fjädrarna i luften, så att de drefvos af vinden mot hafvet,. och hHvar då en fjäder föll i vattnet, blef den i RnesRyssarnes ögon ett skepp, men af hvarje fjäder, som nedföll på landet, blef häst och karl, – hvaröfver RneRyssarne så förskräcktes, att de togo till flykten, qvarlemnande hela sitt läger. – Och Stundom satt han Posse på stranden och ritade i sanden ett skepp, som genast derefter flöt på vattnet och förde honom hvart han behagade. – Den kittel, hvari Knut Posse tillredt sin mina berättar traditionen ha blifvit inmurad i Wiborgs slottsmur, äfvensom att den knif, hvarmed han rört i Kitteln, blifvit förvarad i Wiborg. – Detta som noter till texten. – Beklagligen för Fd förmådde ej Knut Wiborgs Smäll hindra nya infall från ryska sidan. – Ändtligen hade emellertid Sten Sture och Svv.Svenskarne, länge likgiltiga, råkat i stor oro öfver fiendens framfart. På sommaren 1495 begynte han riksförest. rusta en här till Fds försvar. St. begärde låna St Eriks banér mot »den kristna trons fiender» – hvari i finna en utan tvifvel för att gifva kriget karakteren af ett korståg. Det hämtades också med stor ståt från Upsala till Sthm, mottogs högtidligen af en stor procession, och fördes till Clara k.l. och derifrån till Storkyrkan, der Sten St. knäböjande mottog riksklenoden vid högaltaret. – Först d. 19 Nov. blef hären färdig att afsegla, 900 man stark, hvaribland tyske legoknektar. Men utom denna högtidlighet – baneret, som medfördes på flottan, uträttadeoriginal: uträttades föga. – Icke utan skäl har af ålder den sägen varit gängse att köld och stormar äro RnesRyssarnes bundsförvandter, och så hände äfven nu, denna sena årstid, att flottan led mycken skada af frost och motvind. En del skepp fastfröso vid Åland, andra ledo skeppsbrott, och af folket, som byggde sig riskojor på obebodda holmar, förfröso många sina händer och fötter. , och nNär herr Sten sent omsider kom fram till Åbo,|186||666| vid jultiden, hade han knappt 500 man stridsföra. Då kom på sjelfva julnatten underrättelse till Åbo om Wiborgs räddning.

»Herr Sten dricker först jul och gör sig blid

Och lägger å sina fiender liten id»,

»Ack hur var det en storan skam

För sv.svenska män, som ej tordes fram!»

7 säger Rimkr., som hkenhvilken med rättvis harm omtalar hans riksförestsriksföreståndarens okloka och senfärdiga krigsutrustningar. Folket spriddes i vinterqvarter, och de tyske ryttarne lefde kräsligt på Kumo gård. Till Viborg drogo en del tyska knektar och Dalamännen; till Nyslott skickades Knut Karlson med 70 ryttare, men nedgjordes af RneRyssarne på utom 7 eller 8 man. St. Sture trodde sig säker. Men midtioriginal: Midti vintern i Jan. 1496 inföllo fienden ånyo under furst Wasili Kosoj och utbredde sig som en störtflod öfver landet,. härjade åter Karelen Hela östra Fd, och en del af Nyland, en del af Tav:land blefvo på det grymmaste ödelagda. Bud kom till Åbo, att fienden stod vid Hattula kyrka och slutligen endast två dagsresor från Åbo., samt att kyrkor och byar brunno. Allt kom i rörelse. Budkafvel gick öfver Eg. Fd, Åland och Nyland, kallande man ur huset. Hvarje hand, som kunde föra vapen, drog beredvilligt ut att värna fosterlandet uti dess bittra nöd. Från Åland ensamt kommo 2000 bönder; 900 ryttare tågade i spetsen att for för att uppsöka fienden; hela de öfriga följde på slädar l.eller till fots; man räknade mer än 40,000 tappre, stridföre män, hvaribl.hvaribland 500 med lodbössor – – den största manstyrka Fd någonsin pdittills någonsin uppställt i fält. Alla Tjufyra mil förföljde man fienden, men utan att upphinna honom. Herr Sten hade gifvit honom alltför god till att fullfölja sitt förstörelseverk, och Vvid underrättelsen om att all vestra Fds makt var i antågande, hastade RneRyssarne, belastade med byte, tillbaka till deras land. Öfverallt fann den f.finska hären endast ruiner och ödemarker, redan betäckta af vinterns snö. Karelen, Savolaks, halfva Tavastland lågo öde. På en sträcka af 80 mil, säger kr.krönikan, fanns stod ingen mskoboningmenniskoboning, ingen hund, hane eller ko att finna dåmera. – Ur stånd att uppehålla sig i det förhärjade landet, drog sig den samlade finska och sv.svenska krigsstyrkan tillbaka till Åbo, hvarefter en del hemförlofvades, en del förlades ånyo i vinterqvarter på prestgårdarna; endast Sthms tyska legoknektar skickades till Nyslott.|187||667| Så blef hela detta stora och kostsama uppbåd landet till ringa nytta. Hr Sten hade annat att tänka på, än Fds försvar – honom låg i hågen huru han skulle hålla sig uppe mot sina många ovänner hemma i Sverige, helst sedan detta med så stor pomp förkunnade tåg hade aflupit med så ringa båtnad och ära. Han skyndade derföre, så fort han kunde, den original: den 29 Mars åter till Sverige, under förebärande löfte att der skulle hållas en herredag och att han om en månad ville återkomma med nytt manskap till att försvara Fd. Undertiden skulle Svante Nilsson Sture, biträdd af Sten Bjelke och Erik Trolle, försvara landet. Der samlades verkligen på våren sommaren 1496 i norra Sv. ett stort uppbåd för Fd; hvar femte man i Helsingland skulle tåga i fält. Men äfven denna rustning gick sen trögt och blef ej färdig förrän på hösten. kom för sentida fram. – RneRyssarne hade emellertid på våren, anförde af två bröder, furstarne Uschali, inbrutit i norra Österbotten, l.eller som det af dem kallades, De tio flodernas land. Likasom förut, utbredde de sig med stor hastighet öfver Kaja nejderna af det nuvar. Kajana ända framåt Torneå och ända nedåt Limingo, ödeläggande allt i deras väg, och endast Limingoboerne återvände, lika hastigt som de kommit, med fångar och byte tillbaka till deras land. Dervid r. kr. berättar r. kr.ryska krönikan att Limingoboerne hos (svårtyttKajana)svårtytt skickat sändebud till storfursten bönfallit för att underkasta sig ryska väldet och med löfte om original: om nåd och fått återvända till deras land igen. – Detta förhärjande stridssätt – att med stor hastighet genomtåga ett fienteligt land till häst, föröda allt hvad som de öfverkommo och derpå lika hastigt åter försvinna, – innan någon förföljare kunde uppnå dem, – hade RneRyssarne lärt af Mongolerne. Det var samma krigssätt, hvarmed deras eget land så otaliga gånger blifvit härjadt af Asiens barbarer, och Fd fick nu i sin tur erfara samma asiatiska krigskonst.

|188||668|

8 (Någre sig brände etc. Rimkr. 194.) Fram på sommaren 1496 d. 28 Juli drog ryckte åter en rysk styrka fram mot Nyslott men fick icke borgen, utan nöjde sig med att bränna och härja i Jokkas. – Svante Sture beslöt undertiden att uppsöka RneRyssarne på deras område, när han ej kunde upphinna dem uti Fd, och bröt då upp seglade den 15 Aug. med den styrka han kunde samla öfver F. Viken till det nyss anlagda Ivangorod, belägrade fästet och intogo det med storm den 2 Sept. Af den 3000 man starka besättningen blef en del nedhuggen, en del 300 togos till fånga, – mycket gods fördes som byte på skeppen – man tog t. o. m. försmådde ej ens jernportarna – och derpå återvände herr Svante med lycka och ära till Fd. Härigenom steg Svante St. anseende, under det att Sten Stures ans. sjönk hos folket. – Sent om sider kom nu äfven herr Sten med den utlofvade förstärkningen, samlad genom gärder och uppbåd i norra Sv., och då RneRyssarne redan ville utrymt det härjade Fd, ville herr Sten skicka Svante Sture på ett nytt tåg till Rd. Dertill vägrade herr Svante, som icke stod i det bästa förhållande till sin frände, sägande att han i den förra fejden blifvit nog länge lemnad utan bistånd. Mellan de båda herrarne uppstod då uppenbar osämja; herr Sten kallade herr Svante en »fältflykting», och deröfver förbittrades denne så, att han reste i vredesmod öfver till Sverige, för att anklaga sin frände för rådet. – Under en sådan herretvist sköttes Fds bästa så som det kunde. Största delen af det uppbådade sv.svenska manskapet ledsnade vid att stå overksame under hunger och köld, och öfvergaf sina fanor och vände hem tillbaka. Till Wiborg och Nyslott skickades någon förstärkning; – tillgångarne till det inre af landet sökte Sten Sture försvara medelst starka bråtar, som fälldes i skogspassen från Perno uppåt Tavastland. – Detta var allt som denna gång uträttades med så stora ansträngningar, och kort derpå kallade måste äfven hr Sten återvända till Sv., der hans fiender nuoriginal: ny blifvit så mäktige, att rikets tyglar föllo utur hans händer.