Tionde Föreläsningen 1/3 64

|76|

Tionde Föreläsningen 1/3 64.

1 RepetitionRepetition 6/3. M. Skytte. – Kuustö. – Örebro 1529. – Modersmålet 1536. Klostren.

2 Om de båda dominik och fransisk. klostren i Wiborg vet man ej annat, än att de år 1541 stodo toma och öfvergifvna och nedrefvos för att använda teglet till fästningsmurarnas reparation. – Om fransisk. klostret i Kökar på Åland vet man ännu mindre; det har försvunnit utan andra spår, än att en del af dess jord nu tillhör kapellansbolet i Kökar.

3 Det som längst undgick förstörelsen var brigittinerklostret i Nådendal. Dess rikedomar tålde många utpressningar, innan de fullkomligt uttömdes. Men så blefvo de ej heller skonade. Inqvartering,. sSkatter,. kKyrksilfver. 1530 ett dyrbart kredensfat. 1537 måste abedissan sälja altarkalkarna, för att betala klostrets skuld. Icke mindre än 105 hemman med deras räntor indrogos från detta kloster till kronan. Fattigt och till hälften öde fortfor dock Nåd:s kloster att i mer än 50 år öfverlefva sin plundring, ännu allt uppburet genom en qvarlefva af dess stora anseende bland folket. obs. Undervisn. Præbend.

4 Kyrkans plundring fortfor utan afbrott i mer än 20 års tid. Äfven de f.finska landskyrkorna, åtminstone i kustsocknarna, måste lemna sina klockor – »näst den största» – till afbetalande af rikets skuld. Det skedde ganska säkert med sorg och motvilja, men utan uppror. Det gick så långt, att kon.konungen lät upprätta en nogrann förteckning öfver kyrkornas egendom, för att anamma hvad de möjligen kunde umbära. Ingen En kyrka skulle ej få behålla mer än en klocka, 2 kalkar och patener o. s. v. Genom konun Kopparkärl. Tennstop. Messenius säger, att år 1531 riktades sv.svenska kronan betydligt genom f.finska kyrkans och presterskapets gods i löst och fast. – Genom konungens föredöme väcktes äfven adelns roflystnad.original: roflystnad, så att Allmän plundring. kKon.Konungen sjelf klagade att nästan hvar och en »rappade och ryckte» till sig kyrkornas egendom, lagligt l.eller olagligt.

|77|

5 Mer än en gång klagade bisk. Skytte att somliga ville med våld frånröfva fiskerier, ängar och andra ägodelar, som af ålder lydt under biskopsstolen. Kon Sjelfva allmogen frestades af exemplet och vägrade på en del orter – särdeles under hårda år – att erlägga tionden. kKon. sjelf klagade att nästan hvar och en »rappade och ryckte» till sig kyrkornas egendom, lagligt l.eller olagligt. Konungen sökte, hvar han kunde, att stäfja den allmänna plundringen; men likasom han ensam hade dertill haft rätt. Det lyckades honom här och der; men han hade sjelf brutit dammarna, – alla samhällsklasser ansågo kyrkan gifven till sköflings, hennes anseende sjönk djupt, hennes makt var förlorad – mindre genom plundringen, än genom forak den allmänna sammansvärjningen mot henne i tänkesättena.

6 Mörker. Det var en bister och glädjelös tid, denna första hälft af kon. Gustafs regering. Dess genomgående drag var Pplundring, förstöring af allt det som dittills bestående, allt det som man dittills ansett för heligt och okränkbart. Allt det gamla, godt med ondt, syntes vara i omstörtning, och det nya, som skulle träda uti dess ställe, hade ännu ej fattat rot, var ännu för folket ovant, okändt och främmande. Det förekom mången, som hade man icke mer någon lag för det timliga, icke mer någon tro för det eviga, sedan en alltmera enväldig konung åtagit sig att tolka både den ena och den andra efter sitt godtfinnande. Ett dåft missnöje förenade sig med den oklarhet, den osäkerhet, som utmärka alla öfvergångsperioder. Det lifligare sv.svenska lynnet gaf sig luft i täta och farliga uppror; det mera resignerade finska led och teg. Allm.Allmänna olyckor 1527, 28 missvext 1529 engelska svetten; obs. 1546 d. 22 mars brann nästan hela Åbo stad med domkyrkan och biskopsgården: 1549 27 Maj: Mätajärvi 1552 April 20, halfva Åbo.

7 Omkr. år 1539 begynte G. Wasa, hkenhvilken då kände sig sitta stadigt på thronen, att öfvergå från sitt dittills försigtiga system uti trosförändringen till ett alltmera öppet våld envälde. Sjelfve reformatornoriginal: reformatorernasvårläst p.g.a. strykning Laur. Andreæ blefvo nu i hans ögon alltför kyrkligt sinnade. Ol. Petri misstänkt för förräderi. Dödsdom. Nåd. Böter: 500 ung.ungerska gyllen. Laur. Han vågade säga till kon: »hvad vill Ed. Maj. med så många pgarpenningar? Goda vänner äro bättre än många pgarpenningar.»|78| Tyskarne: Georg Norman, von Pyhy. – Biskop = ordinarius; – prest = andlig. Girig: arfstvister – handel. – Gåfvor. Girighet. Äfven Skytte blef nu vid slutet af sin lefnad ett föremål för kon:skonungens förföljelser. – K. Gustaf lät ej otydligt förstå, att han ville hafva en skänk. Biskop Sk. donerade derföre år 1544 åt konungen sin egendom Gammelgård i Lampis, hkenhvilken han ärft efter sin syster. KgsKungens bref i behåll. – Det oaktadt lät kon.konungen följ. året 1545 taga biskop:s præbendehemman och all hans tionde i beslag för kronans räkning, emedan, som det hette, den gamle biskop. ej förmådde sköta godsen och betala till kronan den öfverenskomna skatten. – I stället skulle bisk. åtnöja sig med ett litet præbende St Johan som hade med 16 hemman och med frivilliga gåfvor l.eller s. k. gengärd af socknarnas kyrkoherdar under visitationsresorna. Hans testamente gilladt af konungen.

8 Den gaml. biskopen slöt sålunda sin lefnad i armod, fattig, maktlös och förödmjukad liksom hans kyrka. M. Skytte dog ogift i Åbo d. 30 Dec. 1550, omk. 70 år, bruten af år och bekymmer, och blef begrafven under en kopparhäll uti XtiKristi Lekamens koret kapell i södra delen af domkyrkan.

9 Biskop M. Skytte var en redlig, välmenande, eftergifvande man, så välgörande, att han – enl. den vackra kath.katholska seden – hvarje fredag utdelade mat och pgarpenningar åt ett stort antal fattiga. Hans välgörenhet röjde sig äfven i den frikostighet på ett annat, för Fd och f.finska kyrkan fruktbärande sätt. – Præbendet Studentsmöret – De 8 alumnerna, sid. 70, 71. – 34 biskopar –

10 Knut Johansson Eura Thom. Fransisci – Raumo Erik Härkäpää 2 Teit – Simon Henrici

XXV. Michael Agricola.

11 När biskop Skytte var vorden gammal och bräcklig, sköttes hansoriginal: han tjenst för det mesta af dåvar.dåvarande rektorn vid Åbo skola. Michael Agricola, hkenhvilken äfven förordnades att förestå embetet efter bisk:s död. Denna Agricola är en märkvärdig man.original: man i vårt lands historia Det var han som grundlade Fds nationela literatur.

12 Han var född i Nyland omkr.omkring 1512 (jmfr Lönnrot), i Thorsby af Perno socken, hvarföre han sjelf någon gång kallar sig Torsbius. Hans fader var fiskare – apostlarnes handtverk. Fiskaresonen måste som barn ha visat|79| utmärkta anlag, ty han kom fick, man vet ej huru, undervisning i Wiborgs skola. När När Ddess dåvar.dåvarande rektor Johannes Erasmi, en skicklig man, blef bi fattade vänskap för blef förflyttad till Åbo som biskopens handsekreterare, synes han ha fört den lofvande ynglingen med sig till Åbo och der förskaffat honom en plats som skrifvare hos biskopen Skytte. I denna befattning tillvann sig Agricola i så hög grad biskopens förtroende, att han efter sin fordne lärares död erhöll hans plats som handsekreterare. Undertiden hade Agricola hört P. Särkilaks predika, fattade tillgifvenhet för den evangel. läran, lät blef ordinerad till prest och öfvade sig flitigt i basvårläst p.g.a. överskrivningpredikande både i Åbo och under visitationsresor med biskopen. Hans gåfvor, hans nit väckte uppmärksamhet, man anade i honom en uppgående stjerna för den nya lärans ljus, och så blef han en af dem »qvicka ynglingar», som af biskopen utsändes att fullända sin bildning vid främmande universiteter, för att kämpa i lärdomens fulla rustning för tidens idéer. – Omkr. år 1535 afreste Agricola till Wittenberg – år 1537 erhöll han som reseunderstöd inkomsterna från St Lars altare i Åbo domkyrka (10 hemman), hkahvilka han sedan fick behålla för lifstiden. 1539 erhöll A. magistergraden i Wbg och återvände samma år till fäderneslandet. Från både Luther och Melanchton medförde han ampla rekommendationer. Luther kallar A. honom en bepröfvad man, utmärkt genom lärdom, snille och seder. A. blef då rektor vid Åbo skola och fortfor dermed nitiskt i 9 år. – Mörker. Skolorna förföllo – Agr:s klagan att »en stor del af ungdomen vändt sig från Muserna för något löst ryktes skull att presternes inkomster skulle alldeles nedsättas och platt ingen ära var qvar för studierna och fromme män.» – E. a. g.En annan gång klagar han öfver den svåra befattningen att bibringa »otämda djur» någon lärdomsfrukt. – Agr. var icke fri från ärelystnad – både sann och falsk – han vände sig till kon:skonungens gunstling Normannus med en smickrande begäran om hans förord – och 1548 fick han på kon:skonungens befallning afsked från skoltjensten, för att|80| uteslutande förestå biskopsembetet. Dermed fortfor han äfven på fjerde året efter bisk. Skyttes död, under hkenhvilken tid biskopsstolen stod ledig. Detta hörde till Gustaf I:s politik. Folket skulle vänjas att glömma ända till sista skymten af den andlige öfverherdens makt – vänjas att se kyrkan bestå honom förutan – vänjas att i allt skåda endast konungens mäktiga hand.

13 Skytte. G. Norman. Klostren. Olyckor. (Westeråskonsekvensändrat/normaliserat 1544) Nattv. Agrikola. – Särkilaks Lovisa – Borgå. St Lars. Bosvårtyttk. St Bartholomei. Elmgren. Reformat. 1548–54. (Westerås 1544.)original: 1544. skolpres[----]oläslig handstil

14 Slutligen år 1554 kallades de 4 ende då ännu qvarlefvande prelaterne af det fordom så mäktiga domkapitlet i Åbo till Sthm – en ny förödmjukelse – och mottogs af konungen på en slätt utanför Gripsholms slott. Der underrättades de af kon. G. – hkethvilket de utan tvifvel viss rätt väl kände – att de icke mera behöfde sta resa till Rom för att söka stadfästelse på ett biskopsembete, konungen villear nu kyrkans rätte öfverherre, och han hade beslutat att dela Finland i tvenne biskopsstift, Åbo och Wiborg, såsom kon.konungen äfven låtit klyfva flera ibland de svenska stiften. Till biskop uti det nya Wiborgska stiftet, obs som omfattade Wbgs och Nyslotts län, Borgå socken samt öfra delar af Tav. land; som kallades »Öfverhäredt», utnämnde konungen Paul Juusten – förf. till den f. biskopskrönikan, en lärd, nitisk och fosterlandsälskande man. Borgå sn = B. härad. Pyttis, Perno räknades till Wbg. Öfre häradet = Hauho, Lampis, Hollola, Ithis, Padasjoki, Sysmä. Till biskop i Åbo stift, som omfattade hela det öfriga Fd, utnämndes Michael Agricola, – och men, säger Juusten, denna delning behagade icke Agricola, som redan i mer än 6 år hade förestått den odelade f.finska kyrkan. De nye biskoparne svuro konungen trohetsed, fingo en original: en eftertrycklig förmaning att icke, som Trolle m. fl., stämpla mot konung och rike, utan fastmer uppmana sin församl.församling till obrottslig lydnad, – erhöllo derpå kgligkunglig fullmakt och invigdes i embetet af biskop Botvid i Strengnäs med händernas påläggande, hvarpå de fingo återresa till deras stift. – Hela uppträdet vittnar omatt kon.konungen icke trodde sig nog kunna tukta och kufva kyrkans fordna öfvermod. Kon:sKonungens missnöje öfver biskopsmössan – A. & J: de första protestantiska biskopar – inkomster. Fds delning i tvenne stift var i grunden en politisk åtgärd i samma syfte, beräknad dels att minska Åbo biskopens alltför stora inflytande, dels äfven att förskaffa honom en granne och medtäflare, hkahvilka bådaoriginal: både genom inbördes afund skulle hålla|81| på hvarandra ett vaksamt öga. Detta blef också genast fallet med de två biskoparne Agricola och Juusten. Bevis. Åtgärdens viktighet, var derföre icke mindre i ögonen fallande. riktig. AfI I ett kon. Albrechts bref, dat.daterat Åbo slott d. 14 Dec. 1364 läsa vi att Fds delning i tvenne biskopsstift, Åbo och Wbg, då redan var å bane och således en tanke, som ursprungl. utgått från den kraftfulle Hemming – han som med egna ögon öfvertygat sig om de östra provinsernas behof. Delningen varade likväl denna gång endast i 30 år.

15 Agricola tillträdde sitt embete med kraft och nit – visiterade genast de södra kustförsamlingarna – höll derpå d. 8 Sept. 1554 med stor ståt sin biskopsmessa i Åbo – och visiterade följande året Österbotten. Dessa visitationer voro af vigt för landet. Kyrkan, undervisningen, sederna, allt hade råkat uti förfall under den långa och skifterika öfvergångsperioden mellan den gamla och nya tiden. Kastadt mellan tvenne trosläror, hvilka det ej förstod att bedöma, oupphörligt slitet mellan den nya lärans djerfva, kraftfulla predikanter och den gamla katholicismens uppenbare eller hemlige anhängare, visste finska folket i denna brytningens tid icke på länge hvar det borde söka en fast ankarplats för sitt oroliga, af tusen tvifvel bestormade samvete. Agricolas visitationsresor voro derföre iaf hstort inflytande – både för att stadga den nya evang.evangeliska kyrkoordningen – och för att reda den allmänna förvirringen uti sjelfva trosbegreppen. Härtill voro hans finska skrifter särdeles egnade, och sannolikt är, att hans nya myndighet som biskop icke litet bidrog till deras spridande.

16 Tyvärr blef hans styrelsetid både kort och orolig. Ett nytt krig med Rd begynte år 1555 och drog svåra förhärjelser öfver landet. Kon. G. var gammal, och och önskade ro – dessutom bruten af åren, hypokondrisk och misstänksam. På host I början af 1556 skickade han först Knut Johansson, pastor i Åbo, till Czar Ivan i Rd att underhandla om fred och när denne utverka lejdebref för sv.svenska fredsunderhandlare, och enär lejden erhållit, afsände konungen på hösten samma år en beskickning till Rd, bestående af erkebiskopen Laur. Petri, biskop Agricola, riksrådet Sten Lejonhufvud och tre andra sv.svenska herrar att underhandla om fred.|82| I Novgorod uppehöllos de 11 dagar derigenom att en af deras följe – troligen af lutherskt nit hade uppbrännt några ryska helgonmålningar – hvarpå huset omringades af 300 man och den brottslige måste utlemnas. Beskickningen afgick d. 7 Nov. öfver Wbg. och ankom d. 10 jan. D. 21 I slutet af Febr. 1557 till Moskva. – hade företräde hos Czaren i början af Mars skänker och undertecknade d. 2 April en fred på 40 år (hkahvilka år dock sedan befunnos hafva »korta månader».). – Det berättas att Czar Ivan vid detta tillfälle varit nyfiken att höra ett samtal om religionen mellan patriarken af Moskva och erkebiskopen af Upsala. Czaren föreslog tyska, men deri var patriarken ej hemma – erkebiskopen föreslog latin, men slutligen kom man öfverens att disputera på grekiska. När Ddetta skulle tolkas för czaren, men råkade tolken i nöd, ty han förstod icke ett ord, men vågade ejaf fruktan för lifvet ej tillstå sin okunnighet. Prelaterne talade om fastan, om helgonens tillbedjande och annat mer, men tolken pratade i vädret allt hvad han förmådde, så att Agricola, som förstod både grekiskan och ryskan, måste utbrista i löje. Czaren märkte då oråd och befallte att samtalet skulle upphöra, men var emellertid så belåten, att han trängde en tung guldkejda kring erkebisk:s hals, och begåfvade alla sändebuden. – Strax derefter anträdde sändebuden sin återresa – men det var icke Agricola beskärdt att se frukterna af hans beskickning mogna i fredens lugn. Han återsåg fäderneslandet blott för att der tillsluta sina ögon för alltid. Med redan förut vacklande helsa, angripen af resans mödor, insjuknade han hastigt på återresan i Kyroniemi by af Nykyrka socken och dog den 9 April 1557 i sin kraftiga ålder, endast 45 à 47 år gammal. Två dagar derefter, palmsöndagen d. 11 April, begrofs han med mycken högtidlighet och i erkebiskopens närvaro uti Wiborg. Hans graf – om man visste dess plats – skulle väl förtjena en minnesstod af det f.finska folkets hågkomst. En latinsk grafskrift öfver honom finns i behåll. Det heter deri, att han ej efterlemnat något testamente, men att de heliga skrifter han öfverflyttat till f.finska språket vore testamente nog.

17 (Skänker: åt Storf.Storfursten ett stort kredentskar m.med segerverk ~ Sv. räfvar och bäfrar.)

18 RepetitionRepetition 24/10 67. Klostrens öde. Kyrkans plundring. Efter 1539. – Girighet. Laur. Andr. Bilderstorm. Skyttes sista dagar. Agricola. Två biskopsstift.