Femte Föreläsningen. 28 Sept. 1871

Femte Föreläsningen. 28 Sept. 1871.

1 År 1749 gjorde Linné en vskapligvetenskaplig resa i Skåne och uppmätte afståndet från en bekant klippa, benämnd Stafstenen, till den dåvar. hafsstranden. 87 år sednare uppmättes samma afstånd af prof. Nilsson och befanns på dessa 87 år hafva förminskats med 380 fot; – d. v. s. att hafvet under denna tid uppslukat 380 fot af Skånska kusten. – Om nu Ösjöns vatten verkligen minskas, såsom det synes vid de norra kusterna, huru kan det då ökas vid de södra? Måste icke endera af dessa observationer bero på ett misstag?

2 Det finns likväl ett sätt att förklika denna skenbara motsägelse och på samma ett enkelt sätt förklara det gåtlika fenomenet af vattenminskningenoriginal: vattenminskninget. Det är icke vattnet, som minskas, det är landet, som höjer sig. Eller m. a. o: hafvets|22||40| sjunkande vid våra kuster kommer af landets stigande, och hafvets stigande vid skånska kusten kommer af landets sjunkande.

3 Den berömde svenske vskapsmannenvetenskapsmannen Anders Celsius, den hundragradiga thermometerns uppfinnare, var den förste, som lyckades kom på fann kom på den lyckliga tanken, att i stället för vattuminskningen sätta landhöjningen, och för denna sin upptäckt redogjorde han i Sv. Vskaps Ak:s handl. för 1743. Han stödde sig på en del af de bevis jag redan anfört, så många som då voro kända. Han åberopar, att en skälsten utanför Gefle, hvarom processades år 1563, hade 13168 år derefter höjt sig 8 fot. En annan skälsten hade på 150 år höjt sig 20½ geometr. tum. Prosten Stenbäck i Wasa hade uppgifvit observerat, att en sten, på hkenhvilken fordom ett saltlastadt fartyg strandat, sedermera hade på 40 år höjt sig 2 fot öfver hafsytan, och slöt deraf, att vattnet i Wasa skärgård minskades med en fot på 20 eller 24 år. Man finner, att dessa första observationer voro ganska ofullständiga och alldeles saknade vskapensvetenskapens exakta noggrannhet. Folktraditionen kan lätt misstaga sig på en eller annan tum, och framför allt var det nödvändigt att noga känna hafsytans medelhöjd vid en gifven tidpunkt, ty skilnaden mellan det af vindarne beroende högsta och lägsta vattenståndet i Bottn. viken under samma år gör åtminstone 6 fot. Emellertid ansåg sig Celsius förtjust öfver sin nya upptäckt, berättigad|23||41| att angifva hafvets fallande eller landhöjningen vid Östersjöns kuster till 45 decimalfot = 9 qva 4½ fot, på 100 år, således vidpass en half verktum om året. Och för att vskapligtvetenskapligt konstatera denna beräkning, lät han år 1731 inhugga det första, enkom för ändamålet uppmätta vattenmärke på Svarthällan 2 mil norrom Gefle.

4 Det var naturligt, att en så intressant theori, understödd af Celsii berömde namn, skulle väcka ett oerhördt uppseende. Att den fasta marken under ens fötter upplyftades, icke tillfälligt af en jordbäfning, utan beständigt, långsamt och regelbundet, detta var egnadt att på det lifligaste anslå både lärde och olärde. Den ryktbare skalden och häfdatecknaren Olof v. Dalin skyndade sig att, i sittn 1746svårtytt utkomna svenska historia, lägga Celsii upptäckt till grund för en kritik öfver Sveriges äldsta häfder. Man var då ännu midtinne i de Rudbeckska fantasierna om Sveriges höga ålder och forntida ära, och den som vågade betvifla att Sverige var bebodt vid Trojanska krigets tid, eller att dess historia borde börja med Gog och Magog, behandlades som en kättare. Nu kom Dalin, så poet han var, med den högst prosaiska beräkningen, att, enligt Celsii theori af 4½ fots landhöjning på 100 år, måste hafvet för 2000 år sedan ha stått 90 fot högre än på Dalins tid, följaktligen hade större delen af Sverige då stått under vatten och icke kunnat vara bebodt af andra, än simmande varelser.

|24||42|

5 Brovallius. Det var naturligt, att alla anhängare af den gamla historiska skolan råkade utom sig af vrede öfver ett sådant nymodigt kätteri, och till dem slöto sig en mängd andra, för att bekämpa den nya läran med både förnuft och oförnuft. Celsii theori var riktig, men hans beräkningar voro förhastade och gåfvo motståndarne vapen i händerna. Dåvar. theol. professorn, sedermera biskop Brovallius i Åbo skref år 1755 ett till riksens ständer ingifvet betänkande mot hvad man ännu fortfor att kalla läran om vattuminskningen. Denna lära, sade Br., är stridande mot den heliga skrift, som vittnar, att syndafloden öfversvämmat hela jorden och att vattnet gått 15 alnar öfver de högsta berg. Skulle vattnet derefter ha fallit enligt Celsii och Dalins theori, så måste man sätta syndafloden 18,000 år tillbaka i tiden. Dalin, sade Br. vidare, förringar Svea rikes ålder och urgamla heder, ändock ju redan Plato och Orfeus talat om Sverige. – hvartill Dalin hade den otroliga djerfheten svara, att »Plato och Orfeus, snarast till att tro, icke tänkt på Sverige i sina skrifter». – Sandåsarna, fortfar Br., kunna tillkommit genom flygsand, såsom ännu sker i Skåne; Ortsnamnen på holm, sund o. s. v. ha uppkommit af sjöar, som sedan uttorkat, snäckjorden och andra hafslemningar kunna förklaras som lemningar efter syndafloden, eller ha de blifvit ditförde af fiskhandlare. Qvarlefvorna af skepp kunna vara på stället tillverkade, segelleders|25||43| och hamnars uppgrundande kan komma af hafvets uppkastade slamm; skälstenarne kunna fordom vid högt vatten ha stått jemnhöga med hafsgrytan; och jättegrytorna slutligen vore mskoverkmenniskoverk och gamla offerställen för hedningarne m. m.

6 Brovallius, Dalin, Gadolin.

7 Här är således ett försök att vederlägga alla de bevis, som anförts för vattuminskningen. Dalin försvarade sig i en sednare upplaga af Sveriges historia, men nya idéer slå vanligen först öfver målet, och Dalin gick i sin poetiska hänförelse sjelf för långt, och en nyare tid har sedan funnit åtskilligt att rätta och tillägga i hans tillämpning af Celsii theori. Men i sin hufvudsak står den qvar och har sedan blifvit bestyrkt af ett sekels erfarenhet.

8 Efter Celsius och Dalin blef vattuminskningstheorin, som den ännu fortfor att kallas, ett favoritämne för lärda undersökningar. Jag inskränker mig till att nämna de vigtigaste af dessa iakttagelser.

9 År 1750 hände sig, att dåvar. biskopen i Åbo Gadolin, för att rätt komma underfund med huru det rätteligen hängde ihop med Celsii theori, lät afväga Åbo slotts dåvar. höjd öfver hafsytans medelstånd, hvartill slottet, såsom beläget endast 40 alnar från vattnet, är särdeles lämpligt. Resultatet slog alldeles icke in med Celsii hypothes. Gadolin fann t. ex., att stenläggningen i yttre portgången låg den tiden endast 7 fot och 4 tum öfver vattenytan, och denna omständighet upptogs begärligt af Celsii motståndare. Ty, sade de, – efter Celsii beräkning hade slottets portgång 190 år förut,|26||44| Åbo slott. då hertig Johan residerade i slottet, bordt ligga 1 fot och 1 tum under vattenytan, hvarföre det varit för hertigen platt omöjligt att komma torrskodd in i sitt eget slott. Detta motbevis ansågs så slående, att Dalin icke rätt visste hvad han skulle säga derom och förklarade, att der måste ha varit något fel i mätningen, eller att slottets portgång i sednare tider blifvit förändrad. Emellertid har Gadolins inkast stått ovederlagdt ända till våra dagar, då prof. Hällström år 1841 lät ånyo afväga slottsklippans höjd öfver hafsytans medelnivå och fann, att klippan från 1750 till 1841, således på 91 år, hade höjt sig 1¾ fot, hkethvilket för 100 år gör en höjning af 1⁹²⁄₁₀₀ fot, eller blott 43 % af Celsii beräkning. Hällström bevisar, på grund häraf, att felet icke låg i Celsii theori, som är riktig, utan deri, att Celsius beräknat landhöjningen vid Åbo högre, än den i sjelfva verket är. Ty antager man en höjning af knappa 2 fot på seklet, så har icke blott hertig Johan, utan äfven hans företrädare flera hundra år förut, beqvämligen kunnat komma torrskodde till slottet.

10 År 1754 lät fältmarskalken grefve Augustin Ehrensvärd i Gäddtarmshamn, numera Carlshamn, vid Hangöudd inhugga ett vattenmärke i en slät bergshäll vid stranden. Detta märke uppmättes ånyo af statsrådet af Schultén 1796svårtytt och af statsrådet Nordensköld år 1837, då Ehrensvärds märke befanns stå 20 tum öfver hafsytans medelhöjd. Vidare inhöggos åren 1800 och 1821 vattenmärken i samma berg och|27||45| uppmättes ånyo 1837. Andra märken inhöggos år 1800 på Jussarö i Ekenäs skärgård och i klipporna vid Sveaborg. Resultaten af dessa mätningar märken ha vid nyare mätningar befunnits angifva en höjning vid sydfinska kusten af 1⁹⁸⁄₁₀₀, eller i det närmaste 2 fot på seklet, hkethvilket också prof. Hällström på anförda skäl antager vara den gällande måttstocken för Finlands södra kust.

11 RepetitionRepet. 29/9 71. Vattuminskn. Städer. Sjökort. – Gåta. – Stafstenen. – Celsius 1743. – Dalin. – Brovallius. Gadolin. Märken.

12 Vattenmärken. För denna kust har således Celsii beräkning varit mer än dubbelt för hög. Men den visar sig vara betydligt närmare rätta förhållandet vid Bottniska vikens kuster. Här ha likaledes flera vattenmärken blifvit inhuggna, för att kontrollera Celsii theori, och numera blifvit uppmätta efter 100 till 14svårtytt0 års mellantid. Ett märke i Bergö kapell, hugget år 1754, visar en sekularhöjning af 4³⁵⁄₁₀₀ fot. År 1853 uppmättes der i närheten, af major Stjerncreutz, den s. k. Simon Mattsons sten, som år 17697 uppgifves ha varit jemnhög med hafsytan, men nu stod 6⁹⁄₁₀₀ fot högre och således utvisade en sekular höjning af 3⁹⁄₁₀ fot. Ett annat år 1754 inhugget märke ivid samma kust visade vid mätningar 1785, 1797 och 1821 en sekularhöjning af 4⁸³⁄₁₀₀ fot. Ett år 1749 af vår berömde landsman Samuel Chydenius inhugget märke vid Ratan på vesterbottniska kusten utvisar en höjning af 4⁷²⁄₁₀₀ fot på seklet, eller enligt en annan mätning ända till 5,43. Ett märke på svenska Ulfön gentemot Wasa|28||46| utvisade en sekularhöjning af ända till 5⁸⁵⁄₁₀₀ fot. Man ser, att afvikelserna stundom äro betydliga nog, hkethvilket härrört antingen af bristfälliga instrumenter, eller af misstag om hafsytans verkliga medelhöjd. I nyare tider ha instrumenterna vunnit större fulländning och observationerna anställts med större mer preci noggrannhet. Nya vattenmärken ha blifvit inhuggna genom öfv.löjtn. Stjerncreutz’svårtytt försorg. F. Vskaps-societetenFinska Vetenskaps-societeten har sändt pålitliga instrumenter till en del lotsstationer och låtit föranstalta dagliga observationer öfver vattenhöjden,svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande samtidiga med thermometer- och barometerobservationer, äfvensom vindarnes riktning. De härtills kända observationerna äro långtifrån fullständiga. Man saknar tillförlitliga mätningar af landhöjningen från vid vestra kusten mellan Wasa och Åbo, hkethvilket vore så mycket nödvändigare, som sekularhöjningen vid Wasa visat sig vara dubbelt större, än den vid Åbo. Man måste vet ännu icke, om höjningen aftager jemnt, ju längre man kommer söderut, eller om der är någon viss punkt, der den hastigt förändras. Det finns skäl till enden förmodan, att nära hvarandra liggande orter kunna i detta afseende visa en stor olikhet. Ett exempel derpå ha vi i Helsingfors och Reval: Märkena i Sveaborgs klippor visa oss, att höjningen här är 2 fot på seklet. I Reval deremot har man, enl. kapten Reineckes observationer, konstaterat en höjning af endast 1½ fot på seklet. Vid Kronstadt ha mätningarna visat 3⁹⁄₁₀ fot på seklet, men detta resultat börsvårläst p.g.a. överskrivning sannolikt tillskrifvas Nevamynningens slamm.