Nionde Föreläsningen 29/2 64

|68|

Nionde Föreläsningen 29/2 64.

1 RepetitionRepetition 21/10 67. Westerås. Gustaf I:s system. Interregnum 1522–28. Erik Svensson, Vincent. P. Särkilaks. Finskan.

2 Sedan den f.finska kyrkan sålunda på 6:te året, under de mest betydelsefulla skiften, stått nära öde, eller utan vigd biskop, på 6:te året, fann konung G. ändtligen denna kyrkan nog förödmjukad och den nya tiden nog mogen, för att åter tillsätta en öfverherde på Åbo biskopssäte. Om utnämningen skett med eller utan val af domkapitlet, är icke med säkerhet kändt. Man vet blott att konungen den skett enligt konungens vilja och sålunda stadfästat hans redan erkända egenskap af kyrkans öfverhufvud,. Ty dDittills hade – alltsedan biskop Kettil till denna värdighet utnämndes af kon. Waldemar år 1266, – ingen finsk biskop blifvit af kon.konungen utnämnd, utan alla de följande 16 kath.katholska biskoparne hade blifvit valde af domkapitlet och derefter stadfästade af påfven, utan att kgenkungen deröfver ansetts äga någon annan myndighet., än som verldslig länsherre.

3 Denna sålunda af kon.konungen utnämnde förste evang.evangeliske lutherske biskop i Fd hette Martin Skytte XXIV. och härstammade från en gammal adelig ätt, hkenhvilken redan i 16200 år uppträdt i Fd i högre både andliga och verldsliga embeten. En Gerhard Skytte kallas redan 1348 »fogde öfver Österlanden»: – andra vidare: fogdar, häradshöfdingar, riddare – Under Erik XIV fick ätten sedermera friherrlig värdighet och fortfor att framalstra utmärkte män. – Det var således än engång, och den sista gången, som Fds aristokrati kastade sina lysande anors glans på Åbo biskopsstol.

4 Biskop Martins fader förättade Jakob Pehrson – beslägtad med Tavasteätten – af Porkala var en tid lagmanstjenst i Tav:land Söderfinne lags. och bodde i Tav:land. M. Skytte hade fått sin första undervisning i Raumo och Åbo skolor, skickades sedan till Sverige att fullända sina studier; kom der i beröring med dominikanermunkarne i Sigtuna, ingick i orden och skickades af dem till Tyskland och Italien för att inhämta högre andelig visdom. Enligt några förff.författare skall han under denna resa ha afhört Luther i Wittenbg,|69| hkethvilket likväl är mindre troligt, emedan det ej hindrade sSkytte att efter återkomsten blifva först prior i Sigtuna kloster år 1522 och derefter 1524 Dominikanerordens generalvikarie och – visitator i Sverige. Kon. Gustaf skall derunder ha fått veta, att Skytte i hemlighet var en anhängare af Luthers läror samt derföre utsett honom till biskop i Fd. Kanske snarare att han var den minst farlige, som fanns för ett sådant embete att tillgå. Skytte skall sedan vid mötet i Örebro år 1529 ha uppsagt påfven tro och lydnad. – Den 5 Jan. 1528 ble – samma år och månad som kon. Gustaf lät högtidligen kröna sig uti Strengnäs? I Upsala, blef biskop Skytte jemte biskoparne i Skara och Strengnäs der i sistnsistnämnda stad formligen invigd uti sitt embete af biskop Peder Månsson i Westerås. Denne Bisk. Peder vågade ej vägra, men som han var den påfv. läran tillgifven, tog han hemligen det löfte af de nyinvigde, att de efteråt skulle söka påfvens stadfästelse.

5 Elmgren: Fds M. Män I.

|70|

6 Den biskopliga mitran var numera ingenting afundsvärdt och hade i rättrogne katholikers ögon förvandlats till en martyrkrona B. Skyttes regemente begynte strax med en förödmjukelse. Vid samma tid Ty snart derefter, och som ett yttre tecken till katholicismens fall i Fd, lätlät sände kon. Gustaf år 1528 sin höfvidsman fogde på Åbo slott Måns Svensson Somme till Westerby befallning att d. 3 juni 1528 nedrifva Kuustö slott. Som skäl anfördes, att slottet, såsom beläget endast en mil från Åbo slott, var öfverflödigt för landets försvar, men deremot förorsakade en svår tunga för kringboende allmoge, som hkenhvilken måste underhålla detsamma. Rätta orsaken var väl dock, att likasom myndige bisk Upsala biskoparnes slott Stäket nedrefs i Sverige, för att aldrig mera tjena till upproriske prelaters fäste mot konungamakten, så skulle ock samma öde vederfaras Kuustö, hkethvilket – om det än aldrig brukats till samma förrädiska ändamål – likväl alltid innebar en hågkomst af kyrkans och biskoparnes farliga herravälde. Så slöt den finska biskopsborgen sin 200 åriga skifterika tillvaro, stigande uppståndetn och falletn med den kath.katholska hierarkin. Större delen af dess tegelmurar bortfördes för att begagnas vid byggnader i Åbo, och qvar står till våra dagar endast en obetydlig ruin.

7 Så tillträdde biskop Skytte sitt embete utan glansen och makten utaf ett eget fäste. Äfven hans inkomster voro mycket förknappade emot hans företrädares. Han måste som redan är nämndt, öfverlemna åt konungen största delen af sin biskopstionde, (700 mk örtugan 4 läster smör) neml. en andel af all uppburen spanmål, pgarpenningar, salt- och torrfisk, – allt i likhet med det öfriga f.finska presterskapet: vidare många donerade gods och det mesta af domkyrkans fordna rika inkomster. samt nöja sig med hvad som blef öfrigt. Han fick bibehålla den kath.katholska biskopsaflöningen. – Ett års lön 1000 mk pgarpenningar – 6 läster korn 6 dito råg – 4 l. hafra 9 l. smör (1296 pdpund) lax, gäddor. Att detta emellertid icke var så knappt, som man kunde förmoda, bevisas deraf att biskopen, det oaktadt, förmådde tid efter annan underhålla åtta unge finske män vid utländska universiteter, landet sig sjelf till ära och hugnad, landet och finska kyrkan till mycket gagn. Desse unge män voro: Knut Johansson, från EuraÅminne, sedermera biskop i Wiborg,|71| – Thomas Fransisci från Raumo, sedermera rektor i Åbo, slutligen kyrkoherde i Kyro; – Simon Henrici från Wiborg, berömd theolog, men af okända öden; – Mårten Teit, sedermer. lärare för Gustaf I:s yngre söner; – Erik Herkepæus, rektor i Åbo, biskop i Wiborg; – Jakob Teit, okänd; – samt slutligen de båda berömde biskoparne Michael Agricola och Paul Juusten. – Utomdess måste det f.finska presterskapet betala 600 mk i borglägerspgar för knektarnes underhåll. Så snart domherrar afledo eller præbender blefvo lediga, indrogos tjensterna hvarpå konungen tillegnade sig gods och inkomsterna eller anslog dem som aflöningar åt sina tjenstemän, intilldess att slutligen alla donerade kyrkogods, som icke bördades af adeln, tillföllo kronan. Som en särskild nåd fick biskop Skytte, mot årlig afgift, behålla de för biskopsstolen anslagna gods, hkahvilka först efter hans död blefvo indragna. – Så bortföllo, år efter år, de rika inkomster, hkahvilka kath.katholska kyrkan i Finland med så mycket nit och ihärdighet under sekler hopsamlat, och på samma gång föllo stöden för dess makt. År 1542 dog den siste Arkidiakonus i Åbo Peter Sillæ; År 1547 afled den för kath.katholska läran nitiske domprosten Johan Fleming småningom vandrade äfven de gamle, kath.katholskt sinnade domherrarne hädan.

8 Under allt detta gick reformationsverket sin långsama, säkra gång. Vesterås recess bröt kyrkans makt och banade väg för den nya läran, men denna stötte mångenstädes på hårdt tyst motstånd. I Fd gick väl detta icke, såsom i Sv. till öppet våld, men sSå stor var ännu okunnigheten och så inrotade voro forkärleken och vördnaden för de kath.katholska kyrkobruken, att de klokare reformatorerne ofta måste ansågo sig böra gå ytterst varsamt tillväga för att ej genom ovist nit förderfva allt. I början vågade man knappt nämna Luthers namn, fastän man predikade hans lära, emedan Luth.Lutherska läran i Sv. och Fd gaf sig länge skenet af att vara en från några missbruk renad katholicism. Luther var vidt utskriken som hedning och erkekättare. Många annars upplyste och fromma XneKristne, prester och lekmän, korsade sig vid detta namn likasom vid den lede frestarens, och vågade icke taga någon|72| kännedom om hvad som ansågs så i högsta grad farligt för deras eviga salighet. Deras exempel verkade på det öfriga folket, som förstod ännu mindre. I hela riket hördes jemmer och veklagan öfver tidens ondska och gudlöshet, som icke hade försyn vågade att förgripa sig mot det allraheligaste, mot fädernes tro. Messan.

9 Då samlades i början af d. 2 Febr. år 1529 ett kyrkomöte i Örebro, för att öfverlägga om huru man hädanefter borde hålla gudstjenst i riket. Närvar.Närvarande voro, utom 3 biskoparne, 19 domherrar, 11 kyrkoherdar, 8 munkar m. fl. fullmäktige från rikets förnämsta församlingar. Konungens kansler, Laur. Andreæ; som förde ordet, vågade icke ens nämna Luthers namn, än mindre åberopa hans lära. Man måste med andra ord komma till samma sak. Det beslöts att den hel.heliga skrift skulle läsas och uttolkas från predikstolarna: munkarne skulle studera kath.katholska kyrkans vanliga latinska bibel. De många helgedagarna skulle inskränkas: men att aflysa rikens och kyrkans skyddspatroners högtider, dertill kunde ej församl.församlingen öfvertalas. St Erik, St Brita, St Henrik.

10 Vidare: vigvattnet skulle få brukas, men icke derföre att det borttoge synderna, endast XtiKristi blod, utom såsom påminnelse om vårt döpelseförbund; – Helgonbilderna skulle få qvarstå i kyrkorna, icke för att dyrkas och tillbejdas, utan till templets prydnad och som ett minne af de heliga mskormenniskor, hkashvilkas namn de buro; – Palmer skulle få invigas före advent, icke såsom undergörande symboler, utan såsom en påminnelse om frälsarens intåg i Jerusalem; – Kyndelsmessoljusen skulle påminna om huru det sanna ljuset Christus, blef offradt i templet. – Oljan och smörjelsen skulle få begagnas vid dopet som ett utvärtes tecken till den hel.heliga Andes invärtes smörjelse. – Ringning skulle endast ske för att hopkalla församlingen. – Kyrkobyggnad skulle anses för ett godt verk, icke som ett salighetsmedel. – Att inviga kyrkor kyrkogårdar, mat, salt, o. s. v. vore onödigt, derest det icke skedde för att åkalla Guds namn vid allt hvad man företager sig. – Fastedagar skulle ej anses som gudstjenst, allenast som späkning af vår lekamen. – Pilgrimsresor vore onödiga, ifall man icke gjorde dem för att få bättre undervisning uti sin XdomKristendom.

|73|

11 Man ser här lutherdomen likasom ingå en förlikning ett pactumspråk: latin med katholicismen, obs. och följderna deraf qvarstodo längre än reformatorerne kunde beräkna, ja qvarstå ännu i dag. Jag har förut nämnt det hierarkiska elementet som från katholic.katholicismen ingått i den luth.lutherska kyrkoordningen. – Jag vill ej heller endast påminna om I sjelfva Från dogmerna ingeick katholicism: transubstationen, nådevalet (skärselden). – I gudstjensten kom genom ofvannämnde pactumspråk: latin att qvarstå: 1) konsternas användande till kyrkans bruk; – 2) helgonbilderna; – 3) Messan; – 4) Altarljusen; – 5) Kungasmor Själaringningen; – 6) Korstecknet (vid döpelsen); vidskep.vidskepelse– 7) invigning af prester, kyrkor, kyrkogårdar vigd jord. etc – – 8) fastan (nattvarden). – 9) Lat.Latinska psalmerna. – 10) Namnen i almanackan. – 11) Prestdrägten; skrud, biskopskräkla m. m. 12) bigt, kyrktagning, skriftermål.

12 Jmfr Puritanerne. Engl. Skottl.

13 På grund af Örebro mötes beslut utgaf Olaus Petri kort derpå den första evangelisk-luth.lutherska kyrkohandbok i Sverige, hkenhvilken handbok blef föreskrifven till allmänt bruk äfven i Fd. Der äro många påfliga ceremonier uteslutna, många bibehållna. Denna handbok som väckte mångenstädes i Sverige ett så häftigt motstånd, att kon.konungen får måste anbefalla de evang.evangeliska presterna att iakttaga mycken varsamhet vid dess genomförande och särskildt att ännu tillåta begagnandet af den latinska messan, der församl.församlingen ej kunde finna sig i dess afskaffande. Det är antecknadt, att ishti synnerhet qvinnorna råkade i stor samvetsoro för de nya förändringarna. När själamessorna upphörde, föreställde de sig att de aflidne ej kunde komma till ro och salighet. – När de dittills brukliga besvärjelserna bortlemnades vid dopet (qvarstå) och man upphörde att lägga salt i munn det nydöpta barnets mun, ansågo mödrarna att deras barn ännu voro hemfallna under de onda andarnas makt,. Obs. vidsk.vidskepelse När klockor etc. ej mera invigdes, ansåg man dem ej äga makt att fördrifva onda andar o. s. v. Obs. – Vanan att anropa helgonens förböner gjorde det svårt för folket att i sina böner vända sig direkt till Gud sjelf. Gud ansågs alltför hög för den syndiga mskansmenniskans blickar. – Bigtens bortlemnande – Sista smörjelsen – Nattvarden. original: Det verk O. P. messeordn. 1531. Första sv.svenska psalmbok »Några gudel. visor» (?) 1530 – 31 – 36; sedan: »En liten sångbok att bruka i kyrkorna» 1553 – »Sv. Psalmbok» 1585 och 87; vidare 1601, 1623, 1627 o. s. v. till 1695.

|74|

14 RepetitionRepetition 22/20 67. M. Skytte. Kuustö. Örebro möte. Pactumspråk: latin. – Handbok: Presten gifver b.barnet salt i munnen och säger: »Gudkonsekvensändrat/normaliserat, som dig skapat hafver, upplyse dig och gifve dig visdomens salt.» Korstecken – hvitt kläde – ljus: tag din brinnande lampa i din hand, och bevara ditt dop ostraffligen! – Sista smörjelsen på ögon, öron näsa, läpparsvårläst p.g.a. överskrivning, händer och fötter.

15 Det är icke kändt, att reformationen i Fd framkallade några våldsamheter, men väl kan man antaga att den stött på mycket passivt motstånd. Skytte – så Dominikaner han var och säkerligen i hjertat tillgifven kath.katholska läran. var en mild, from och medgörlig man, som icke vågade motsätta sig den nya förändringen och sökte ställa tillrätta så mycket han förmådde. Han klagade försiktigt för kon.konungen att mången i hans domkapittel »tyckte den nya läran var underlig» – hvarpå kon.konungen rådde honom icke akta på domkap:s föregifvande, utan efterforska evangelii rätta uttydning. Den fromme biskopen lät sig dermed nöja, troligen såsom en Guds skickelse; men när kon. G. år 1530 erbjöd honom erkebiskopsstolen i Upsala obs., afslog han tillbudet: han tyckte sig förmodl. hafva nog af trasslet i Fd. Och så fogade skickelsen, att han, – Dominik. ordens förman i norden, hkenhvilken orden just var stiftad till kättarnes omvändelse – icke allenast fick upplefva, att den ena efter den andra af de kath.katholska inrättningarna under hans tid bortföll och upphörde i Fd, utan äfven nödgades som ett undergifvet verktyg dertill samtycka och medverka. – Så anbefalldes först att det år 1526 tryckta sv.svenska N. T.Nya Testamente skulle studeras af presterna i Fd. – Vidare utkommo 1529 O. P. nya handbok och 1531 hans nya messeordning, och i shgsammanhang härmed förordnades omkr.omkring (38) 1536 att gudstjensten skulle förrättas på finska, ej på latin, men dermed gick mycket långsamt. Fritt val. Omkr. 1529 berättas sakristanen Laur. Canuti från Sarflax i Perno ha hållit den första lutherska messa i Åbo (sv. l. f.svenska eller finska), men ännu långt derefter messades på latin i de f.finska landskyrkorna, ja de latinska psalmerna fortforo ande långt in på 1600 talet att omvexla med finska och sv.svenska, hvarföre några af dem bibehållits i den ännu i Fd brukliga psalmboken af 1695. – I skolorna sjöngos lat.latinska sånger långt inpå 1700 talet.

16 WskapenWetenskapen: katholsk.

17

|75|

18 Ännu vid början af bisk. Skyttes styrelse fanns i Åbo ett stort öfverflöd af prester. Der funnos 12 kaniker,= domherrar, hvaribl.hvaribland en domprost, en arkidiakonus och en dekanus,original: dekanus 12 korprester ensamt vid domkyrkan; dessutom talrika andra prester och skollärare samt ännu dertill Dominikaner och Fransisk. munkar uti de båda St Olofs klostrenter; – mensa communisspråk: latin. Domkyrkan hade icke mindre än 18 præbenden eller altaren mhvartochett med sin prest och sin särskilda inkomst. Anslagn. för undervisn. – Studentsmöret från Karis, Vichtis, Lojo. All denna herrlighet försvann i biskopp Skyttes tid – upplöste sig och smalt bort som vålnader af det förgångna,. när Så upphörde arkidiakonatet med Petr. Silläs död år 1542 – den siste kath.katholska domprosten Johan Fleming afled år 1547 obs. – de gamla kath domherrarne föllo undan, den ena efter den andre; den siste kathol. af dem hette Arvid Nicolai (Nilsson) och dog år 1544. obs indrogos. De högtidliga processionerna, de eviga själamessorna, (eviga) vallfarterna, aflaten vigvattnet, palmerna, rökelserna, relikerna och annan kyrkoståt upphörde efterhand. 1540 oljan och sista smörjelsen. Kyrkorna beröfvades sina förnämsta och dyrbaraste prydnader, hkahvilka för det mesta spolierades af den omättliga kungliga skattkammaren, så att väl mångenstädes äfven här fördes samma klagan, som aber under Dackefejden, att »kyrkorna sågo ut som en ödemark.» Vid samma tid förföllo, spolierades och ödelades äfven Fds kloster, hkahvilka isheti synnerhet blefvo erföremål för reformatorernes hat och förföljelser. Deras öde var sorgligt, när man betänker huru mycket godt de verkat, oaktadt deras villfarelser. St Olofs dominikanerkloster i Åbo nedbrann totalt d. 3 Maj 1537 och blef icke vidare uppbyggdt. Munkarne förskingrades och blefvo prester i landssoknarna. En mängd tomter i Åbo, som tillhört klostret, domkyrkans altaren eller gillestugorna, inköptes af borgerskapet år 1544 mot jordagods, som gåfvos åt konungen. – 1536 den 18 Juni nedbrann Raumo stad och år 1537 dess prestgård. Denna anledning begagnade konungen att d. 18 Juni 1538 låta utdrifva munkarne i dervar. Fransiskanerkloster, emedan, hette det, den nedbrunna staden icke förmådde återuppbygga sin prestgård. Skolan.