Andra Föreläsningen. 5/10 65

Lästext

|10|

Andra Föreläsningen. 5/10 65.

1 5 konungar.

2 lemma start24/9 69.kommentar

3 I fyrtio år efter G. Wasas död hade den sv.svenska monarkin svaga, vankelmodiga och likväl despotiska konungar suttit på Sv:s thron. Hugskott och nycker, fåfänga och feghet, oredor i det inre och krig mot grannarna utmärkte denna styrelse allt igenom. Statens och folkets väl stodo ständigt i andra rummet; personliga, dynastiska, aristokratiska intressen stodo uti det första. G. Wasas verk var djupt fallet: just genom det fördrag, som skulle betrygga dess framtid: arfsföreningen i Vesterås. hHade der utom konungahuset funnits en enda man med nog förmåga och nog ärelystnad, så hade att bemäktiga sig kronan, så hade spiran fallit ur Wasaättlingarnes grymma och vacklande händer. Men Svante Sture var för svag mskamenniska, och för god medborgare, och Pontus delaGardie var utlänning: Wasahuset behöll sin krona och delade makten med sin sjelfrådiga adel. – När då mot slutet af 16:de seklet en man uppträdde, som hade både förmåga och ärelystnad nog att usurpera en krona, var fogade skickelsen att denne man var dent regerande husets nära frände. Han stötte sin tröge brorson från thronen, men dynastin satt qvar.

4 Det var ingen lugn, ingen afundsvärd thron, som Carl IX på detta sätt eröfrade med svärdet och bödelsyxan. Sveriges rike var djupt fallet, dess makt och välstånd djupt sönderslitna af vänner och fiender under 40 års nästan oafbrutna in- och utländska krig. Vanmakt och elände, oreda och sjelfsvåld herrskade öfverallt. Lagarna hade förlorat sin kraft, och kronan sin helgd. De sSjelfviska intressen kifvades om makten, och i hela denna mörka tid fanns endast ett band nog mäktigt att sammanhålla alla dessa lössläppta, obändiga, trotsiga krafter: det var lutherska läran, stadfästad genom Upsala möte.|11| Att det nya tidehvarfvet ingick med Ups.Upsala mötes beslut, att hela riket dermed förvandlades till en lemma startecclesia militansspråk: latinkommentar, en kämpe för lutherdomen, som då i sig innebar den europeiska historiens och det moderna samhällets grundtanke för denna tid, – detta blef af omätlig betydelse.

5 Men Carl IX var ingen idealist, ingen enthusiast, ingen troskämpe: han var en rent politisk personlighet, för hkenhvilken ett statsändamål alltid var hufvudsak, och alla öfriga ändamål, äfven religionen, måste dertill tjena som medel. Med allt sitt heta Wasablod, med all sin stundom hejdlösa häftighet, var han i grunden en kallt beräknande statsman. Han ställde för sig sitt gifna mål, och mot det gick han framåt, än på raka, än på krokiga vägar, men ständigt framåt, tilldess att hans jernstarka muskler brusto för ansträngningen. Han var en jernvilja, fast besluten att bryta berg, och det bekymrade honom föga, om omatt han under sin bana måste nedtrampa tusende och hundratusende, för att rädda det hela. En sådan vilja måste segra till slut, och han segrade.

6 Man har Der låda mörka fläckar vid Carl IX:s minne. Man har sagt om honom att han uppoffrade allt för sin personliga lystnad efter Sv:s krona. Och det är sannt att han gjorde så: men den som känner mskohjertatmenniskohjertat, den vet huru lätt dent personliga fördelen målet vexer i en öfverlägsen ande tillsammans med det allmänna. Hans fasta öfvertygelse var att han allena var den man, som kunde rädda rike och fädernesland, – och hvem vågar säga, att han ej deri haft rätt? Hvar fanns en annan att ställa uppå hans plats? Och hvad hade det blifvit af riket, om de polske Wasarne hade behållit thronen? Derföre voro krona och fädernesland för C. IX ett – och han framstod som en historisk nödvändighet – hård, som en nödvändighet alltid är, men helsobringande i sina följder.

|12|

7 Den andra mörka fläcken på Carl IX:des minne är hvad man kallat hans brutna trohetsed mot rikets laglige konung. Der kommer allt an uppå hvem som var lagbrytarn. Min öfvertygelse är att det i första handen var kon. Sigismund. Hela lemma starthans faderskommentar adelsstyrelse hade varit ett ingrepp i folkets lagliga rättigheter, besvurna i Westerås 1527 och 1544, och deremot protesterade folkets ombud vid Sigds thronbestigning. Det oaktadt fortsatte han sin faders sätt att styra riket och lade dertill ännu attentatetr mot dess religion och sjelfständighet. Detta ombytte ställningen mellan honom och hans medtäflare. Sigismunds legitima rätt blef i sin ensidighet lemma startett förnärmandekommentar af folkets äldre legitima rätt: – det var han, som konungen gjorde uppror mot rikets besvurna lag, och genom att försvara denna lag, hade Carl IX i s. v.sjelfva verket den legitima rätten uppå sin sida.

8 Svårare är det att aftvå blodfläckarna från C. IX:des denna konungs minne. Hans väg till thronen gick öfver schavotter. Af hans blodsdomar finnas flera, som ej kunna rättfärdigas af en hård nödvändighet. Det enda man kan säga till hans försvar är att han var bister som den tid, i hkenhvilken han lefde. Han var 50 år, när han besteg thronen: I 30 år hade han vanmäktig nödgats se normaliseringoriginal: sett partierna slita hans land i stycken;, han var 50 år och när han kom till makten; var det en mskoåldersmenniskoålders raseri, som han hade ej mera tid att fara varligen fram och låta tiden försona, han högg omkring sig och högg stundom ofta blindt.

9 Sedan regerade han uti tio år, hvaraf blott 7 som erkänd konung, och på de tio åren gjorde han mer för sitt rike, än tre konungar före honom gjort uppå 40 år. Han ärvar grundläggaren af Sv:s politiska storhet – ÖsjöväldetÖstersjöväldetRds thron – Han banade väg för en uti ödemarkernabygder, han (Saima) nNya regeringsprinciper kommo med honom till styret. Han var en sträng herre,original: herre bragte ordning i oredan, han inskref på sin fana Sv. rikes lag, lemma startpå finskakommentar Finland.|13| Lag efter lemma startsjelfsvåldetkommentar, Ddetta var summan utaf hans verk. Det var derigenom han förstod att lyfta sittna folk. Han lärde dessa folk att böja den enskilda viljan, det enskilda intresset under det allmänna. Han återgaf dem ett fädernesland, för hkethvilket det var värdt att lefva, och en konung, för hkenhvilken det lönade var en ära att dö. En del af folket, neml. adeln, hade dittills representeradt det hela – C. IX stödde sig på massorna – och dessa massor vaknade åter till medvetande af frihet och rätt. Adeln kallade honom bondekonung – det f.finska folket kallade honom lemma starthyvä kuningasspråk: finskakommentar. Och han C. IX ville ännu långt mer än han fick tid att utföra. Hans krig voro början. Han var den ende af G. Wasas söner, som ärft deras faders kraftfulla ande. Men hans blick trängde längre i framtiden, än hans faders. Han gick bort från ett halfgjordt arbete och sade om sonen: lemma starthan skall göra det.kommentar

10 Med Gustaf II Adolf uppträdde den mest lysande, mest storartade personlighet, som någonsin suttit på Sv:s thron, men det var en stjerna, som framgick ur djupt mörker. Han var 17 år, när han mottog ett utarmadt rike, ännu skakadt i sina grundvalar af partiernas kamp och på tre sidor omgifvet af hotande krig med alla dess grannar. Men det han var en yngling med manliga tankar, om hkenhvilken man kan säga att han lärde, han vexte hela sitt lif igenom. Likasom all sann storhet på jorden, gick han ut ur pröfningens hårda skola och började med en motgång, den dyrt köpta freden med Dmk i Knäröd 1613. Derefter utvecklade han sig hastigt som fältherre och statsman. Fyra år sednare hade han stängt gjort Rd oskadligt och stängt det från Östersjön; – 12 år derefter hade tvang han Polen till stillestånd och stod, då redan en pröfvad krigare, med ena foten på Tysklands område. Då närmade sig 30 åra kriget med Tilly och Wstein Ösjöns kuster – Dmk låg slaget och förödmjukadt – den e verldens mäktige hade sammansvurit sig att utrota den evang.evangeliska läran i grund. G. A. uppfattade sin faders tanke att ställa sig i spetsen för ett evang.evangeliskt förbund – och till verldens förvåning gick seglade han i Juni 1630 med en här af 15000 man Sv.Svenskar och Ff.Finnar öfver till Tyskd. Ett år förgick, innan han mot tusende hinder hade der tillkämpat sig säkert fotfäste.

|14|

11 Så följde efter segern vid Breitenfeld ett nytt skifte, icke blott i kriget, utan i konungens hela lif. Han var icke mera Sv:s konung allena – icke mera det förtryckta evang.evangeliska Tlds räddare och befriare – han kände sig kallad till msklighetensmensklighetens korade stridsman, till hela den nya tidens, den europ. civilisationens mäktige härförare mot våld och mörker, – och med målet vexte stora som hans mål vexte äfven hans tankar. – Det är kändt att de syftade till ingenting mindre, än ett evangel. kejsaredöme. Men de, som kallat G. A. en eröfrare och mätt honom med eröfrares vanliga mått, de känna icke hans hjertas den ödmjukhet. som var perlan uti hans storhets krona. Han visste ganska väl att det var den dunkla makten af ett öde, som dref honom framåt, och att denna makt kräfde offret af hans lif som pris för hans saks framgång. Han tillhörde icke mera sitt rike, icke mera sig sjelf; han tillhörde msklighetenmenskligheten, han gick fram mot dess stora mål, för hkethvilket individen försvinner, och derföre föll han i rätta stunden, men föll segrande uti än i döden, – ty en ny grundsats trädde genom honom in uti verlden och beseglades med vigdes till seger genom hans blod: – det var den stora läran om ofver lemma starttankens frihetkommentar.

12 Huru en sådan man och en sådan strid måste lyfta ett folk, det visar sig bäst af sjelfva den långvariga, blodiga striden. En hand full krigare, nyss tagne från yxan och plogen i Sv:s och Fds ödemarker, drogo ut att besegra verldens mäktige. Hvarje soldat blef en hjelte, hvarje härförare ett snille; – hvar hvarje fattig, trasig, halfförvildad och utarmad bonde på Fds och Sv:s svedjemarker lyftade högre sitt hufvud och kände sig äga bära en andel uti den stora kampen för msklighetensmensklighetens högsta intressen. – Hvarje|15| börda blef lätt – hvarje offer fördrogs, – den sista skärfven gafs ut – guld tycktes vexa i ödemarkerna = – Hvem frågade, när segern var vunnen, efter de tusen som blödde i striden?, allenast Sådan var den hänförelse G. II Adolfs strider väckte, medan han lefde, och efter hans död blefvo de för alla tider ett arf af ära, en skatt af bragder, som lifvar ynglingens mod till att blöda för mskligheten och lockar ur flickans öga en tår af beundran. – Ärans romantik.

13 Hela G. A:s regering upptogs af ständiga krig, och likväl hade han tid att fullfölja sin faders reformer uti den inre styrelsen. Han ordnade embetsverken undervisningen, lagskipningen, förvaltningen. Det moderna samhället, sådant det i sina grunddrag ännu står qvar, efterträdde på hans tid och genom honom det gamla länsväsendet. Ingen sv.svensk konung har verkat så mycket godt för Finland – ja, ingen har älskat Fd och Ff.Finnarne så högt som denne den störste af alla Sv:s regenter. Hans fotspår i Fd äro tydliga ännu idag – i Åbo hofrätt – i 4 nya städer – i landtdag –

14 När den store konungen lemnade sin thron åt ett sexårigt barn, då, säger Geijer, »voro de sv. store betänkte på att förtjena namnet» fortlefde hans ande hos Kristinas förmyndare. Det var denna ande, som segrade på slagfälten, som herrskade styrde i rådkammaren, som qvarlefde och vidare utvecklade sig i institutionerna. Ax. Ox. och P. Brahe voro i dubbelt afseende utförare af G. A:s testamente till Sv., till Fd. – Åbo universitet. Hela denna period är en efterglans, dock mattare än sin källa. Man märkte att solen var nedgången, ty tidens skuggor begynte förlängas.

15 Det var C. IX som grundlade och G. II A. som utbildade den krigiska sv.svenska monarkin,. det krigiska Fd. Det var etc. Det var ärans romantik, som fann sitt närmaste uttryck hos adeln. Denna adel behöfde kriget. Folket måste bländas Der blefvo åter många herrar i stället för en. Obs. Adeln behöfde kriget, och folket måste bländas för att icke se huru man ryckte ifrån det pelarne för dess frihet: jordegendomen, och beskattningsrätten och lagstiftande makten på riksdagarna.

|16|

16 När Kristina blef myndig, mottog hon hela traditionen af sin faders arf och ära med den stolta föresatsen att förtjena den sjelf. Hon för sin egen skull. Hon var qvinna, hon kunde icke bära ett svärd; hon blef i stället snillenas drottning, . och Europas lärde utgjorde hennes hof. Hon slösade med allt: med sina gunst, sina skatter, sina förläningar, sina adelsbref; – slutligen med sina folks kärlek, sitt rikes välfärd sin krona, sin tro och ändtligen äfven med sitt rykte. Religionsfriheten, hennes faders verk, blef för henne frihet från religion. Det var i allt detta en sjelfviskhet uti stor stil, och slutade, som all sjelfviskhet, med förnedring; men den stora blicken öfver verlden hade hon ärft af sin fader – och den lyftade hennes folk. Drottn. Kristina är stor eller liten efter den synpunkt, ur hkenhvilken man betraktar henne, och derföre har hon blifvit så olika bedömd. Hennes ära är att hon, liksom G. A., ville ställa sig i spetsen för msklighetensmensklighetens framskridande; hennes olycka var att hon dervid icke ville, icke kunde, som han, försaka sig sjelf. En finsk betraktare har många skäl att glömma hennes svaghet – och hellre minnas hvad hon var mellan åren den unga drottningen från 1640–50 och glömma den gamla, som sedan nedsteg från thronen, – glömma henne, icke derföre att hon förlorat ungdomens qvinnliga fägring, utan för det att hennes hjerta hade förvissnat.

17 Carl X Gustaf utgör yttersta ko likasom sedan Carl XII, spetsen af den eröfringspolitik, som hkenhvilken hade blifvit en tradition uti Sv. Han är detn rätta typen af det krigiska sv. lynnet utåtstormande vikingalynnet, som älskar kriget för dess egen skull – för farans tjusning – bragdernas hänförelse – ärans glans.|17| I detta fall var han mera sv.svensk än sjelfva den store G. A. och vida djerfvare. För C. X. G. betydde målet föga, för hkethvilket han stred, och dessa ändamål vexlade hvarje ögonblick. Han Hans fyndiga snille utkastade beständigt den ena nya planen efter den andra, – den ena mera halsbrytande än den andra, Det är denna brist och det felades honom ingalunda stora vyer: tvärtom, det fanns knappt ett mål så lysande, som ej hans ett lifliga fantasi för ett ögonblick uppställde, för att nästa ögonblick åter utbyta det mot ett annat. Men dessa mål voro rent politiska – icke idéela – det utgjorde hans fall svaghet och medförde hans fall. Hans var soldater förstodo honom, och bättre soldater förstod ingen konung sina soldater; – men han förstod ej sitt folk – han förstod ej folken,original: folken hans folk förstodo honom icke – ty folken räkna ej med hufvudet, utan med hjertat – och derföre blefvo hans segrar tunga. Samma folk, som under G. A. hade med hänförelse burit de tyngsta bördor, började knota allt högre öfver de offer, som fordrades för C. X:s politiska planer. En inre storm var i antågande, när C. X. föll, äfven han, i den rätta stunden, när halfva Europa stod färdigt att resa sig för att mota hans äregiriga, omstörtande planer. – Faran räddade hans unge sons thron –

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 24/9 69. Topelius repeterade denna föreläsning 24/9 1869.

    4 ecclesia militans (lat.) den kämpande kyrkan.

    7 hans faders Johan III:s.

    7 ett förnärmande en kränkning.

    9 på finska Karl lät översätta landslagen till finska.

    9 sjelfsvåldet det egna gottfinnandet.

    9 hyvä kuningas (fi.) den gode kungen.

    9 han skall göra det. »Ille faciet» (lat.), yttrande tillskrivet Karl IX om sonen Gustav Adolf.

    11 tankens frihet rättighet att fritt ha (och uttrycka) en egen uppfattning i politiska eller religiösa och liknande frågor.

    Faksimil