Sjuttonde Föreläsningen. 7/5 62

|77||131|

Sjuttonde Föreläsningen. 7/5 62.

1 Sådan är, så att säga, den opartiska sagan, utstyrd med finska folkets kända böjelse för en satirisk anstrykning. Men denna tradition får snart en fientlig färg, såsnart mskanmenniskan upptr (d. v. s.) finnen) uppträder i strid mot jätten (d. v. s. det främmande folket). MskanMenniskan heter hos Lapparne Askovis, men hos finnarne Matti. Jätten, som hos Lapp.Lapparne heter Stallo, har hos finnarne intet konstant namn, utan kallas ömsom Jättiläinen, Hiisi, Hiittolainen, Piruspråk: finska, Mäkihinen, Mäkimies, Wuorihinen, Mustarinta, Peto, Peijakas, Lempo, Juutas, Helsinki, Lappi, Kehno, Paha, Paha kurki, Paha polwi, Pannahinen, Saatanas, Perkelespråk: finska m. fl. namn, som visa forblandningen af hedniska och kristna föreställningar. o. s. v. Deras beröring med hvarandra består, alldeles som hos Skandinaverne och Lapparne, deri, att den dumme och obäklige jätten beständigt luras af den sluge och flinke Matti, hvarefter sagan ändas med jättens död och Mattis afgjorda seger. I allmänhet tillskrifves jätten fientliga afsigter mot mskanmenniskan. Så uppträder han än som mandråpare och röfvare, i det han bosätter sig vid vägar och vattendrag för att mörda förbifarande; än som en elak trollkarl; än som qvinnoröfvare., än som skattgömare, wuoren peikotspråk: finska l.eller w.wuoren haltiatspråk: finska. I allmhtallmänhet vill det synas, som vore den finske jätten mera ful och mera vildsint, än den skandinaviske. »Musta kun Jättiläinen.språk: finska» – »Se on niin kiukusa, kun mäestä otettuspråk: finska» – så ondsint.

2 Stundom har likväl jätten trädt i fredligare beröring med mskornamenniskorna. Estniska sagan om jätten Töll, som stred med en riesparre och ett vagnshjul. – Som bekant, anses nästan alla gamla stenkyrkor i Fd byggde af jättar, hkahvilka dock sedan gjort sitt bästa att åter förstöra dem – Förbund, förskrifn. åt jätten = den onde. I Räisälä, der de kallas Munkkilaisetspråk: finska, voro de ofta med på mskornasmenniskornas bröllopp, likväl mest i den afsigt att narra brudtärnorna till sig i bergen. – I Artsjö ha de ofta brukat låna allehanda husgeråd af mskornamenniskorna och hade då egna uttryck för dessa saker: sållet hetteoriginal: hetten wipsun wapsutinspråk: finska, slagan l.eller dryftan höykyn pöykytinspråk: finska, grötkräklan hierin lieritinspråk: finska o. s. v. – Denna omständighet är af vigt, emedan det tyder på att jättefolket talat ett främmande språk.|78||132| Antydningarna äro dunkla och ovissa. Finska folkspråket bevarar ännu några dithörande egendomliga uttryck. Harpataspråk: finska och huohmoaspråk: finska t. ex. betyder jättesteg – tirsottimetspråk: finska kräkla – raakottimetspråk: finska kardor o. s. v. – Att jättarne betecknat en särskild folkstam, synes icke blott deraf att de sägas haft hustrur och barn, boskap och husgeråd – ty sådant tillskrifvas äfven rent mythiska varelser – utan dels af de lokalminnen de efterlemnat, dels af berättelserna om deras undergång eller flykt ifrån landet. – Detta tillskrifves på några orter kristendomen (kyrkklockorna, korsen och helige mäns besvärjelser), på andra orter mskornasmenniskornas granskap, som högeligen generade jättarne – Någongång äfven helt enkelt landets odling. I Savitaipale brann engång den stora Hiismäki skogen genom eld från en sved. Då måste Hiisi för hettans skull flytta bort från sin klyfta och brummade misslynt: »den elaka Huuhka bonden, som skulle bränna upp min gård!»