Tjugondefjerde Föreläsningen 13/11 63

Tjugondefjerde Föreläsningen 13/11 63.

1 – Åbo 1509: Danskarne vid Hangö fordra 12000 mk brandskatt. – Ingo skärgård – sköflat prestgård och kyrka – bortfört bytet till Nargön. [    ]Tomrum Grönblad.

2 – Allmogen går dem tillhanda – hota återkomma till Michael. – Slottslofven i Åbo Sander Arendson – uppmanar riksförest. att hålla räfsteting i Fd för allmogens förvillelse: Här är (30 Aug. 1509) hvar port och handelsbod på vid gafvel – de som sluppo, rymde till landsbygden. –

3 Wi komma nu till det stormiga, i många afseenden märkvärdiga tidskifte, som i norden och Fd betecknade öfvergången från medeltiden till nyare tiden. Antingen man betraktar tidens djerfva idéer, som omskapade verlden – eller de stora, för samveten och allmän välfärd lika stora och betydelsefulla intressen, som här stod på spel – eller händelserna sjelfva, som så djupt upprörde denna tid och ömsom väcka fasa, ömsom medlidande, ömsom beundran hos en sen efterverld – ellersvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande slutligen de främsta personligheter, som då trädde i kamp mot hvarandra i spetsen för folken – fulla af lif och handling, energiska, storartade karakterer i godt och ondt – så utvecklar sig detta tidskifte i nordens historia såsom en stor verldskamp, full af dramatiskt lif, i hkenhvilken kämparna och slutligen äfven folken försvinna, under det att idéerna stå segrande qvar och allt slutligen visar sig som ett nytt skifte i msklighetensmensklighetens utveckling. Lämpadt på en af de stridande, var det Det var, – som Geijer uttrycker sig – det nationela Sveriges födelse och blodiga dop, hvarefter kungsarbetet i sv.svenska historien begynner och rotade sig i folkets frihet. – Lämpadt på Danmark, var detta tidehvarf i många afseenden motsatt – det nationela elementet lyftades ett ögonbl. högt, men kastade sig sedan förblödt i armarna på entt vexande adelsvälde och en utländsk dynasti, och en hvars kungsarbete derefter blef folkfrihetens graf.|216||696| I Norige blef åter resultatet ett motsatt – adeln gick under, folket intog dess plats, men vann icke derföre friheten åter, och utan miste fastmer sin gamla politiska sjelfständigheten och fortsatte Unionen i dansk mening, som lydrike under Dmk. – I Finland slutligen delade Noriges öde deri, att det gick in i detta tidskifte med en st i många afs.afseenden sjelfständig ställning under sin biskops styrelse, men slutade med att blifva efterhand enfullständigt blifva en provins under Sverige, medan likväl på samma gång de nationela elementerna, med ochdet finska språket, kommo till lif efter kath.katholska kyrkans och latinets fall – på samma sätt som vi uti våra dagar sett dessa elementer vakna till nytt lif efter det politiska svenska väldets fall. och sv.svenska språkets förlorade herskarerätt i Fd.

4 Men i alla dessa fyra länder i norden var hvälfningen djup och genomgripande – så mycket djupare, emedan den upprörde och omkastade tidens religiösa tro, och införde helt nya föreställningar om allt hvad som för mskormenniskor är heligt och dyrbart, – ja icke blott kullkastade romerska kyrkans verk, utan förvandlade det i kommande tider slägtens föreställning till en afgrundens styggelse, till ett verk af Antichrist, påfven. – Att likväl mer än man tror har öfvergått från den katholska tiden in i vårt lutherska tidehvarf och från den romerska kyrkan, in i vår lutherska, är säkert, och jag skall försöka att framdeles uppvisa de många katholska trosformer, och seder och föreställningar, som fortlefva ännu i våra dagar. Men detta märkte man icke genast, när förändringen skedde. Då syntes allt plötsligen nytt och främmande, likasom hade en verld bakom den tidens åskådare fallit i spillror och likasom styrde han de från den bekanta stranden bort mot ett ändlöst, obekant haf. – Och sSå stora förändringar uti folkens lif ske sällan utan våldsama skakningar, utan bittra blödande sår, dem tiden blott långsamt läker och hvaraf ärren blott lika långsamt, stundom aldrig, fullkomligt utplånas.

|217||697|

5 Öfvergångsperioden mellan två så vidtskilda tidehvarf, som medeltiden och nyare tiden, kan icke begränsas mellan bestämda årtal, emedan utan allt tvifvel det gamla, som skulle gå under, redan länge förut begynt hvitna till skörd, och det nya, som skulle träda uti dess ställe, sträckte sina rötter långt ini det förgångna, sin krona långt ini framtiden. Men emedan detta stora skifte för norden sammanfaller temligen nära med Kalmare Unionens sista dödsryckningar, innan den för alltid, eller dock för många sekler, föll sönder, – har man någon rätt att räkna den egentl. öfvergångsperioden från Kristian II:s tillträde till regeringen år 1513 till hans slutliga fall och Gustaf Wasas erkännande som Sveriges konung år 1523 – således endast 10 år, men skiftesrika, betydelsefulla år! – Wi erinra oss, att de män, som dittills fört danska, svenska och finska, man kan härtill lägga de ryska folkens talan, nästan samtidigt gingo ur verlden: år 1505 Ivan III, år 1510 den f.finska biskopen Johannes, – år 1512 Sv:s riksföreståndare Svante Sture – år 1513 Dmks konung Hans. Wi skola nu se, hkahvilka män som i dessa trädde i deras ställe, för att med vexande förbittring fortsätta och med afgörande slutligen med seger eller nederlag afsluta Unionens långa strid mellan folken i norden.

6 Vi vände oss först till RdFörst några ord om Rd, för att förklara, hvarföre denna nyvaknade jättemakt till en början underlät att blanda sig i den skandin. och f.finska nordens strider. Med Ivan III – oberoende hade Rd icke blott afskuddat sig det mong.mongoliska oket, utan äfven samlat sina krafter till en makt, som hotade blifva farlig för norden.

7 Förbund. – Karakter asiatisk – Grosnispråk: ryska. Lycka Stefan af Moldau Peter I Wasili IV Iv. 1505–33. Kasan 1530. – Lithauen – nederl. 1514–1522 30,000 R.Ryssar Pleskov. Riäsan.

8 ViDernäst vände vi oss först till Fd, hvars högsta inhemska embete tidigast blef ledigt genom biskop Johannes död år 1510. Efter honom följde den 23:dje och siste katholske biskopen XXIII. Arvid Kurck. Slägten Kurck hör till de äldsta och förnämsta adliga ätter i Fd. En finsk tradition härleder dess ursprung från Mathsias Kurck, som år 1277 skall ha varit anförare för Birkkarlarne i Fd, bott på Nokia gård (Gottlund) och vunnit stort rykte genom sitt envig med en berömd rysk kämpe vid namn Potko. I detta envig skall ryssen först hafva afhuggit Mathias högra arm, och när denne ryckte till af smärta, ha utropat: »sinä hyppät niinkuin kurkispråk: finska», du hoppar som en trana, hvarpå likväl Mathias, som var vensterhändt, hade med sin återstående arm gifvit motståndaren banesår. Af kurkispråk: finska, trana, skall då slägten ha fått sitt namn.|218||698| – Enligt en sv.svenska tradition åter skall ätten från Preussen l.eller Lithauen ha inflyttat till Småland och derifrån till Fd. Man har i Fd tvenne Kurkeslägter: en äldre och en yngre. Den yngre äldre som förde i vapnet en trana, synes derigenom bestyrka den f.finska traditionen och visar sig i vår historia vid medlet af 1300 talet och räknade många berömda män. Denna äldre Kurkeslägt som skref sig till Laukko, utgick på manslinien med biskopen Arvid Kurck i Åbo. Den yngre Hans syster Elin åter var gift med herr Knut Erikson till Näs, född i Småland af en ätt som härstammade från Preussen l.eller Lithauen, och haensnes efterkommande, som upptogo deras mödernenamn, utgjorde sedermera den icke mindre berömda yngre Kurckeslägten, som sedan likaledes skref sig till Laukko, men förde i vapnet ett svärd, lagdt på tvären mellan två stjernor. – enligt andra två sjöblad mellan två snedt liggande bjelkar.

9 (Lagus, Gttld)

10 Elinan Surma.

11 Biskop Arvids fader var en Jeppe l.eller Jakob Kurck, om hvars öden man intet känner; – hans moder Katharina tillhörde den mäktiga och berömda Djekneslägten; – tTillika var han befryndad med Bitzar, Svärdar och sannolikt äfven med familjen Tavast – och sålunda se vi än engång den finska aristokratin uppsätta på biskopsstolen ett af sina mest glänlysande namn, likasom för att med dess högsta glans afsluta den långa raden af de stolta katholska hierarkerne i Åbo. Likasom sina föregångare, hade äfven Arvid K. tagit magistergraden vid ett utländskt universitet; och han kallas redan år 1490 mäster samt domherre och kyrkoherde i Åbo. – Hans lysande börd, hans stora lärdom och kanske äfven hans yngre ålder gåfvo honom vid valet företräde framför dåvar. domprosten Henrik Wenne och erkedjeknen Paul Scheel, hkahvilka voro honom i andelig rang öfverlägsne. De nästföreg. biskoparne hade varit gamle och svage män, hkashvilkas krafter snart voro brutna. Nu, på en tid när allt stod på spel, behöfde den f.finska kyrkan en kraftigfull hand vid styret, och en sådan fick hon äfven i biskop Arvid K. Vald i Juni 1510, nödgades äfven han underkasta sig en resa till Rom, för att vinna söka påfvens stadfästelse,|219||699| som utfärdades från Ravenna d. 17 Mars 1511 – men sjelf har icke biskop A. företagit resan till Rom. Invigd i Strengnäs till sitt embete, var hans första kända kyrkliga handling den att ändtligen verkställa den redan länge påtänkta, 15 år förut af påfven bifallna skrinläggningen af St Hemmings ben, som blifvit uppskjuten för kyrkans betryck och fattigdom, men nu ändtligen skedde med stor ståt i Åbo år 1514. Erkebiskopen af Upsala, biskopen af Strengnäs m. fl. sv.svenska prelater samt allt hvaf Fd och f.finska kyrkan den tiden hade förnämt och lysande öfvervarade, jemte en otalig folkmassa, denna högtidlighet, för hkenhvilken programmet med alla dess detaljer ännu finns i behåll och ger oss en liflig bild af dessa kath.katholska helgonfester, som då ansågos äfven i vårt land för så utomordentligt vigtiga. De Ett eget intresse får för oss denna fest i Åbo derigenom, att det var sista gången kath.katholska kyrkan här utbredde all den ståt, hvarmed hon så väl förstod att imponera på massorna folket. Med denna stora akt, med detta helgonmakeri, som för henne var så karakteristiskt och som hon sjelf ansåg för höjden af den högsta af alla kyrkliga högtidligheter, afslöt hon här sin raden af sina långa ceremonier och sin verksamhet uti Fd. – Beatificatiospråk: latin – ej kanonisation.

12 RepetitionRepet. 25/11 753. Laur. Suurpää. Armod. Johannes III Olai. Danskarne. Arvid Kurk.

13 Vidare omtalas att biskopen, liksom sina företrädare, anställt långa och vidsträckta visitationsresor i stiftet – år 1516 äfven till Öbotten – då de troende i Fds aflägsn. delar för sista gången mottogo syndernas förlåtelse af en katholsk kyrkofurste. – Tidens faror påkallade biskop Arvids verksamhet på andra håll – och det var på det politiska området han, såsom Fds målsman och öfverherde, blef i tillfälle att visa en statsklokhet, en kraft, en högsint verksamhet och framförallt en högsint fosterlandskärlek, som göra honom i hög grad förtjent af efterverldens aktning och erkännande. Innan vi på detta håll så skildra hans verksamhet, blir det likväl nödigt att kasta en blick på de öfrige främste kämparne i den tidens historiska sorgespel.

14 Närmast möter oss der Sveriges nye riksföreståndare Sten Sture den yngre, hkenhvilken efter sin faders, Svante Stures, död i Jan. 1512 mottog de fallande rikstyglarna.

|220||700|

15 Sten Sture d. y. var, liksom sin fader, en stor, stark och vapenkunnig riddare, mycket flärdlös i seder och klädedrägt, med uppstruket hår, hög, allvarsam panna samt och milda, blå ögon, mera liknande en ung svensk bonde, än en af den tidens riddare, som gerna omgåfvo sig med ståt i kläder och vapenrustning. Han skildras som en rättskaffens ung man, ödmjuk inför Gud, redlig och trofast, skarpsinnig i rådslag och oförskräckt i striden, såsom hans fader, men mycket mera mildare, vänligare och mera godhjertad än denne. Ofta hade han som gosse knäböjt för sin fader och med tårar blidkat hans häftiga sinne, och detta försonliga lynne förledde honom sedan ofta till efterlåtenhet, der han hellre behöft vara sträng, men gjorde honom tillika så älskad af hög och låg, att mången, icke med orätt, ansett honom för den bäste bland Sturarne. I synnerhet vid en jemförelse med hans motståndare, den omilde kung Kristian, sprider Sten Sture d. y.:s älskliga och intagande personlighet en så mild dager öfver hans mörka tidehvarf, att hädefdatecknarens omdöme, när det gäller de båda motståndarne, lätt löper fara att blifva lika partiskt som sv.svenska folkets. Fd för sin del har ej skäl att jäfva folkets kärlek för denne den yngste i Sturarnes lysande klöfverblad; – men för att utan hat eller nit bedöma hans tid, måste man äfven läsa de danska skildringarna – man måste uppfatta ställningar och karakterer ur högre synpunkter än ett folks partiska känslor – man måste med efterverldens lugn bedöma allas motiver, allas mål, ur synpunkterna upphöjda öfver dagens passioner och det ena eller andra folkets partikularintressen.

16 OchuUr denna synpunkt visar sig äfven Kristian II som en storartad personlighet. Få mskormenniskors, få konungars ha minne har gått till efterverlden belastadt med en sådan börda af hat och förbannelse, som denne brottslige, olyckligeoriginal: olycklig konungs hågkomst hos de folk han beherrskade med en så blodig spira. Denna förbannelse|221||701| var, enl. folktron, en prædestination, som hvilade öfver kung Kristian alltifrån den stund hans lif tändes. Född 2 Juli år 1481 i Nyborg, säges han ha gråtit uti sin moders sköte och kom till verlden med högra handen knuten och full af blod. Var han derigenom förutbestämd till en folkens gissel för sina folk, så måste likväl samma öde ha ansett denna gissel nödvändig, ty i hans späda barndom hände sig, att konungens stora apa oförmärkt tog vaggan med barnet, förde det upp på taket af Nyborgs slott och derefter oskadt ned tillbaka, utan att det bestörta hoffolket vågade eller kunde hindra det. När gossen vexte till utvisade han snart entt klokt, men vildt och trottsigt s lynne, som till någon del var fädernearf, ty den något inskränkte kung Hans, så saktmodig han annars var, hade äfven sina mörka stunder, då hans lynne var våldsamt och misstänksamt; modren åter, drottn. Kristina, var ett klokt och lärdt samt välgörande fruntimmer. I kung Hans hof var allting borgerligt enkelt, och derföre skickade kungen sin unge prins först att uppfostras hos ett hederligt bokbindarefolk, dersom hade en god badstuga, der kungen sjelf brukade bada. Derifrån kom prinsen till en prest vid namn Jörgen, som lärde honom läsa, men när den vilde gossen beständigt smög sig att klättra på tak och höloft och svarade på alla prästens förmaningar form och Jörgens käpprapp och förman.förmaningar att den som klifver högst, faller djupast, svarade blott blott att låga ställen passade för låga, men höga ställen för höga personer, vågade presten ej lemna honom ur sigte, utan tog honom med sig i kyrkan, der prinsen både ottesång, högmessa och aftonsång måste sjunga med andra skolgossar och bära en fackla i handen. Slutligen tyckte kungen att detta gick för långt, tog prinsen hem och gaf honom en lärd tysk, mäster Konrad, till informator, hkenhvilken också ganska riktigt lärde sin discipel latin, men icke mores. Prinsen fick kamrater af samma lynne som han, smög sig ut om nätterna och ströfvade kring Kphmns gator och värdshus med allehanda befängda, upptåg visst icke uppbyggeliga upptåg. Härom blef sqvaller i staden och kom slutligen till kungens öron. Derpå följde en faderlig lexa, beledsagad af käppen, så att prins Kristian måste på knä lofva att aldrig göra så mera, men koung Hans säges ej mycket ha litat derpå, utan t. o. m. engång förbannat sin son och förutsagt att han skulle blifva en elak konung. – Prinsen vexte upp och blef en smärt, vacker något mörklagd yngling, som väl|222||702| med sina mörka svarta, eldiga ögon kunde vara i hög grad intagande, när han ville, men ändock oftare med samma blickar injaga skräck hos sin omgifning. Ty när hans passioner vaknade, antog hans blick något i lika hög grad mörkt och vildt, sjelfva hans hy mörknade och då han öfver hela kroppen var bevuxen med hår, liknade han i sådana ögonblick mera ett vilddjur, än en mskamenniska. Men på samma gång visade han tidigt sällsynta naturgåfvor: ett genomträngande förstånd, en skarp politisk blick och ett så danskt sinnelag, att han knappt kunde skrifva tyska. Född att herska, och herska strängt, hörde man honom ofta säga, att milda läkemedel duga till intet: man måste välja sådana, som i grund omskaka hela kroppen. Som konun Sin lärspån i denna regeringskonst gjorde han redan vid 20 års ålder i Norige, och gjorde det så, att Norge deraf haft känning ända till senaste tider. År 1513 besteg han med stora planer sin faders thron. Att utvidga och befästa i norden sin kronas makt; att sammansmälta de tre nordiska folken till ett; att kufva prestväldet, kufva adelsväldet och de öfvermäktiga hansestäderna, men deremot upplyfta, upplysa de lägre stånden, bland hvilka han erhållit sina uppfostran och der han sökte sina vänner och rådgifvare, – sådana voro de föresatser, med hkahvilka han genast i början uppträdde och dem han sedan, hela sin regering igenom, sökte att genomföra, med skoningslös konseqvens utan att väja för något hinder. För att utföra så stora planer, för att blifva stor äfven i den mening han sjelf önskade det, saknade han emellertid hvad ingen mskligmensklig storhet kan sakna, om den är sann; och det hans lysande förstånd ägde icke ett motsvarande hjerta, hans stora planer fullföljdes icke med den ihärdighet och den konseqvens, som förvissara om segern. Bristen på hjerta gjorde att han bedömde mskormenniskor orätt och ansåg folken endast hafva magar och hufvuden. Utom sin Dyveka hade han heller ingen enda verklig vän, och det gjorde hans slutna lynne så misstroget, att man har af honom det bekanta yttrandet: »visste jag att min hatt kunde veta hvad jag tänker, skulle jag genast kasta honom på elden».|223||703| Hans obeständighet åter gjorde, att han knappt hade fattat den ena stora planen, innan han åter bortkastade den, för att gripa en annan. Viljans kraft och renhet ägde han icke: derföre greps han ej sällan af modlöshet i pröfningens stund. Han var en krönt revolutionär, icke en stor reformator, i stånd att skapa någonting varaktigt. Dock sådan han var, var han tillika en spegelbild af sin tid med dess stora oroliga tankar, alla många dess dygder och alla dess laster i skarpaste motsats.

17 Rekap. Öfvergångsperiod

18 RepetitionRepetition 13/5 67. Öfvergång 1513–23. A. Kurk. Sten Sture d. y. Kristian II.