Nittonde Föreläsningen 31/10 64

Nittonde Föreläsningen 31/10 64.

1 RepetitionRepetition 23/10 68. Inre. – Krigstider. Adeln. Kungaförsäkr. G. A:s lynne, regering. Adelns rättigh. – skyldigh. Mot bönderne.

2 Sten Axelson Lejonhufvud – återfick Raseborg 1610. – Våldsam – for fram som tyrann – tog böndernes gårdar – falska vigter Rhengrefvar – utkräfde skatt vid farleden – – Karis och Ingo: skatt, dagsverken, ved i Reval – och när bönderne klagade, blefvo de öfverfallne med hugg och slag – kastade i slottstornet,svårtytt fängslade med jern etc. – Hotat fordringsägare m. m. – I sin nöd vände sig bönderne till konungen. 1613 försvarelsebref, som förbjöd herr Sten att göra bönderne något ondt. – När 4 bönder från Karis klagade att hr Sten frånröfvat dem 4 hästar, ser man kon. vänligen begära, att hr Sten må återgifva hästarna l.eller åtm. betala dem. – När hr Sten 1613 var nog djerf att tillgripa grefskapets krigsgärd, – när han vågade binda kronans fogdar, kasta dem fängslade i slottstornet, slå dem och öfverfalla deras gårdar, ser man ingen annan strängare påföljd, än ett nytt än ett Försvarelsebref för fogdarne – Hr Sten befalltes att återgifva hvad han röfvat, lemna kronans tjenare, undersåter och resande i fred samt stå till svars i Sthm för sina tillgrepp, men två mån. derefter förklarar kon. att han vill gunsteligen öfverse med herr Sten och efterskänka honom den ränta han olagl. uppburit. – 1614 instämdes han ånyo att stå till svars för kon. i Åbo, men behagade ej komma, hvarpå stämningen förnyades 14 dagar derefter, med hotelse att, derest han ej komme, »bruka annat». – Följden synes ha varit en förlikning, som stadfästades 1616 – Kon: att herr Sten ensam gaf honom mer att göra, än halfva Fd,original: Fd. men herr Sten fortfor, det oaktadt, att plåga sina arma underhafvande, intilldess att han år 1636 slutligen förklarades sitt grefskap förlustig. Jmför Erik Flemg.

|143|

3 Man ser huru försigtigt och skonsamt G. A. måste i början af sin regering gå till väga mot den mäktiga adeln. Men om denna adel räknade på en fortfar. slapphet i tyglarna, så bedrog den sig. Ju mera kon:s anseende vexte och hans thron blef tryggare efter frederna i Knäröd och Stolbova, med desto starkare arm grep han reg:sregeringens tömmar. – Förläningar och räntor, på behaglig tid. – – Bannebrefven mot adeln blefvo skarpare. Ödehemman besättas några års frihet. Det förbjöds adeln att bruka våld mot bönderna. Ståthållarne anbefalltes att hafva uppsigt. Bonden skulle ej vara tvungen att föra sina utskylder åt adeln öfver domsagans gräns l.eller till godsherrens gård (?) – 1617 begärde några bland ridderskapet att en anklagad adelsman icke kunde inmanas i häkte, innan han blef öfverbevist. Det afslogs, emedan, sade kon., det skulle befrämja öfvermod och orättvisa. – Inrättandet af svenska riddarhuset år 1625 d. 6 Juni 1627 på adelns egen begäran, var ett slags rensning, af som konungen företog sig bland den stora mängd, som till folkets förfång pockade på adeliga friheter. Men I detta riddarhusets, hvar inskrefvos alla såväl f.finska som sv.svenska ätter, hkahvilka kunde bestyrka sitt adelskap,. inskrefvos Men om folket härigenom befriades från en mängd småtyranner med anspråk på herrerättigheter, så slöt sig adeln härigenom äfven fastare tillsamman och särskilde sig skarpare från det öfriga folket. Dess gamla betydelse af tjensteadel, grundad på rusttjenst, blef i sj. v.sjelfva verket upphäfd, och i dess ställe trädde en ärftlig bördsadel, grundad på adelsbr.adelsbref l.eller original: anor anor, hkahvilka, för att berättiga till adelskap, skulle vara erkända och introducerade i detta riddarhus. – Fds adel nämnes skildt, men intog icke någon särskild afdelning, utan intog, efter ätternas nummer, sin plats bland Sv:s adel på riddarhuset, ända tilldess att ett eget riddarhus organiserades särskildt för Fd genom kung.kungörelse af d. 9 Aug. 1816, då de f.finska ätterna utgallrades från sv.svenska riddarhuset och fingo ny ordn.ordnings nummer efter åldern. – Ätter gemens.gemensamma för Fd och Sverige.

|144|

4 Härmed stod i närmaste shangsammanhang adelns indelning i 3 klasser gen.genom riddarhusordningen af d. 6 Juni 1627, hvarmed åsyftades att gifva högadeln en öfvervigt vid riksdagsbesluten åt högadeln, som annars försvunnit öfverröstats af mängden. 1) herre klassen; 2) riddareklassen; 3) svenneklassen.

5 Denna förordning bestod till frihetstiden, – upphäfdes l.eller modifierades väsentl. 1720, men återupplifvades af Gustaf III genom förordn. af d. 3 Nov. 1778, då klassindelningen återställdes och samt derigenom ännu består som grundlag i Fd och gäller vid våra landtdagar, ehuru den längesedan, som föråldrad och hvilande på en falsk princip, blifvit utdömd i Sv. Men på samma gång stadgades äfven 1778 den foran vigtiga förändring af G. A:s riddarhusordningoriginal: ridarhusordning, att icke hvar myndig adelsman, utan endast ättens chef l.eller caputspråk: latin, den äldste af äldsta ätteleden, skall vid riksdagar äga säte och stämma.

6 Vi se således ha sett, huru G. A. gjorde hvad i hans förmåga stod att värna folket emot ett vexande adelsväldes förtryck. Det Så långt hans arm och öga nådde lyckades det genom hans personliga kraft; men roten till det onda stod qvar i sjelfva institutionen och bar efter hans död ånyo farliga frukter. – Christina Geijer – Fryxell. Två sidor. – Man kan säga att folkets förtryck var frånsidan af den f.finska adelns vapensköld. Rätsidan, utsidan, fortfor att vara glänsande. En efterverld, som ser folkets rättigheter med andra ögon än 1600-talets, bör icke förgäta den dåvar. f.finska adelns lysande förtjenster om konung och fosterland. Främst i bland detta stånd gick G. A:s stora ande länge i arf – en hög hänförelse för ridderl. bragder, personl. förtjenster. tapperhet och dygder – blommade efter honom i P. Brahes tidehvarf.

|145|

7 Näst adelsförtrycket led Fd af krigsfolkets våldsamheter. Från alla delar af landet inkommo bittra klagomål, huru det krigsfolk, som efter d.danska krigets slut tågade till Rd, isheti synnerhet det värfvade folket och utlänningarne, våldgästade hos bönderne, plundrade och misshandlade dem på allt upptänkeligt sätt. I Nyby socken blef på tre dagar utäten och utplundrad af 300 man, utan ringaste ersättning. I Birkala röfvades, utom annat groft ofog, alla hästar. Nerpes blef så utarmadt, att det måste få flera frihetsår för att åter repa sig. I Rautalampi röfvade Norrbottens krigsfolk allt hvad det kunde öfverkomma. Tingsransakn. af 1620: om huru Lasse Urbanson, kapten i Nyslotts län, framfarit, plundrat och misshandlat bönderne qv.qvinnor, barn och sjuka, slagit dem somliga i jern och hängt dem i taket, så att tåspetsarne räckt till golfvet.original: golfvet Wiborgs och Nyslotts län utplundrades, så att åkrarna blefvo, af brist på hästar, oplöjda. Österbotten klagade bitterligen, att krigsfolket på eget bevåg utskrifvit gärder och utpressat stora pgesummorpenningesummor af för det att de skulle nöja sig med tre l.eller fyra nätters qvarter i samma trakt. I Åbo län drog kon:s hoffana omkring och förtärde, likt gräshoppor, allt hvad den öfverkom. Polska fångar i Wbgs län. – Vid sådan framfart, – ofta föror. kanske nödtvungen emedan trupperna saknade sold och förplägning, – kan det icke förundra, att folkets tålamod stundom tog slut och att det satte sig till motvärn. – 1611 klagar Ev. Horn att hans ryttare under tåget genom Fd blifvit af bönderne öfverfallne och några ihjälskjutne, några sårade. – Mot de Att förekomma sådana våldsamheter på båda sidor, tillhöllos ståth.ståthållaren att hafva noga uppseende öfver krigsfolket, icke låta dem ligga i borgläger på landet och, om möjligt, hellre transportera dem sjöledes. – Det oaktadt måste ännu särskilda försvarelsebref utfärdas, och äfven detta medel förslog ej öfverallt.

|146|

8 Vid samma tid fortfor ännu beständigt den gamla klagan öfver fogdarnes utpressningar. Ingenting tycktes kunna hejda dessa fruktade tjenstemäns roflystnad. Fogden i Norra Östb. Torsten Svensson bedref plundringen systematiskt, derigenom att han regelbundet frånvägde sina underuppbördsmän 5 ℔ af hvar skattepersedel, och för denna undervigt måste åter dessa hålla sig skadeslösa hos allmogen. I räkenskaper När hansvårtytt af de skattskyldige mottog 75 daler, införde han i räkenskaperna 30 (otrogne gårdsfogden). Ofta indrefvos samma utlagor 2, 3 och flera gånger. Det var för att ändtligen göra slut på dessa evärdeliga klagomål, som G. A. år 1614 utfärdade från Åbo ett mandat om fogdars och skrifvares riktighet med undersåtarne i Fd, som utgjorde ett skärpt förnyande af Carl IX:s i glömska råkade fogdeordning. Hädanefter skulle alla fogdar vid lifsstraff gifva bönderne qvitto på allt hvad de uppburit och pålitlige män vid midsommartiden kringsändas för att jemföra dessa qvitton med räkenskaperna. Kammarrådet fick också befallning att utan förbarmande afsätta fogdar, som låtit något underslef komma sig till last, och visade de sig gensträfvige, skulle de föras fängslige till Åbo. Det stadnade icke heller vid blotta hotelser. Halfva eller hela lönens förlust, fängelse vid vatten och bröd, skadeersättning och ändtligen, om ej annat hjelpte, repet utdelades ganska flitigt med den lyckliga påföljd, att dessa folkets vingarna ändtligen något klipptes på dessa roffåglar. – Denna allvarsama husagan hjelpte, åtminstone för en tid.

9 Vidare fortfor ännu friskjutsningen att utgöra en af allmogens tyngsta bördor. På Norrköpgs riksdag hade allmogen friköpt sig från skjutsningen med 2 mark på hvar bonde. Det halp icke, oseden fortfor och tilltog, så att icke blott krigsfolk och tjenstemän, utan äfven adelsm. med deras tjenare,original: tjenare borgare, handelsbokhållare, kort sagdt,|147| creti och pleti, skulle skulle hafva fri resa på böndernes bekostnad, och till tack fingo bönderne hugg och slag. Det gick så långt, att bönderne vid hvarje större landsväg måste befrias från utlagor, emedan deras hemman annars lemnades öde. Och föga bättre var det i sydf.sydfinska skärgården. Der reste åter Liffländare och andra, som hade förläningar i Fd, fram och åter – »öfvergifna sällskap» – och huserade under resan efter godtycke med folk, egendom och boskap. – Detta ledde ändtligen till Örebro riksdagsbeslut år 1614 om gästning och s. k. taverner, hkethvilket, efter flera föreg. misslyckade försök, kan anses såsom egentl. början om också ej mer än början till ett ordnadt skjutsväsende i Sv. och Fd. På 2 eller 2½ mils afstånd från hvarandra skulle gästgifvargårdar inrättas, der kronan och dess tjenstemän samt adeln och dess folk skulle mot betalning få skjuts och förtäring; alla andra fingo skaffa sig fram med ackord. eEndast kungl. personer eller de som reste med kammarrådets och ståth:sståthållares pass skulle hafva fri resa. Den som bröt häremot skulle häktas och bestraffas. – När icke detta ville hjelpa, utfärdades 1615 en skjutsförordning, som ytterligare reglerade skjutsningen och skärpte straffen. Sjelfva ståthh.ståthållarna hotades med sträng onåd, dereste icke förordn. efterlefdes – Men, säger Gejer, »Sv:s historia skrifves icke efter förordningar»; ej heller Fds, – och beklagl. fick kon. mot slutet af sin reg.regering föga tid att att befatta sig med dessa oefterrättlige folkplågare.

10 LandetsFds befolkningmängd hade sannolikt under de nästan oupphörliga krigen sedan 1555 varit nära nog oförändrad, i det att nöd och utskrifningar uppslukat hvarje år det normala öfverskottet. Hela Sv.Svenska monarkin räknade, vid den tid Sv. ingrep i 30 åra kriget, sannolikt icke mer än 1,600,000 invån. – eller något mindre än af Fds nuvar. befolkning,. och dDeraf belöpte sig ungef. 900,000 1svårtytt8 på Sv. sjelf – uppska uUnder G. A:s regering uppskattas den af några förff.författare till 200, af andra till 400,000 personer. Vi ha skäl att anse den senare ziffran vara riktigare, sedan Kexholms län kommit till. – Hela Sv. monarkin räknade, vid den tid Sv. ingrep i 30 åra kriget, sannolikt icke mer än 1,600,000 invån. – eller något mindre än af Fds nuvar. befolkning,. och dDeraf belöpte sig ungef. 900,000 1svårtytt8 på Sv. sjelf –|148| Dessa Fds 400,000 inv.invånare måste under G. A:s krig årligen i or uppställa i ordinarie utskrifning omkr. 4000 2000 man; vidare adelns rusttjenst och kusternas samt Ålands båtsmanshåll, utan att räkna särskilda värfningar, eller när Östb. dessutom måste under Carl IX uppställa hvar 10:de man mot RneRyssarne, eller när i Wbgs län någon gång man ur huset måste gå mot fienden. Dentn skattsvårläst p.g.a. strykning blod folkmassa, som Fd under G. A. kastade i gapet af krigets Moloch, det blod, hvarmed det måste köpa sin och Sv:s ära, kan derföre icke uppskattas till ringare än 53000 man om året, stundom mer, stundom mindre,original: mindre. således på de 21 åren af G. A. regering 105,000 63,000 man, af hkahvilka väl minsta ganska få vände åter. Räknar man att den egentl. stridbara delen af folket utgör ⅕ l.eller 20 proc. – således här 80,000 man – så måste Fd hvarje år utsända 33/4 6¼ % = hvar 16:de man af denna sin stridbara ungdom – och eller hkethvilket gör hvar 40:de af hela den manl. befolkningen, män, gubbar och gossar. barn.

11 Detta är en stark kontribution. Men vissa tider, såsom efter 1601 och 1613 utvandrade dessutom skaror af folk till Sv. och Rd. – Många omkommo dessa år af hunger – många af pesten. Och likväl fanns ännu råd att tillställa en utflyttning till Amerika. – Sv.Svenska och f.finska kolonister utflyttade neml. år 1631 till Delavare i Pensylvanien, der de anlade en skans, benämnd Christineskans. 1651 kom denna koloni under Holländarne och 1664 under England.