Åttonde Föreläsningen. 20/2 66
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 osmak avsmak.
2 »detta vilddjur, som [...] förödelse.» Citat ur A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien 30 (1862), s. 40.
2 gilla godta.
9 »Hon ville gifva [...] makt.» citatet inte identifierat.
9 suveräniteten enväldet.
10 gårdsrätt disciplinär och straffrättslig lagstiftning för folket på kungens och stormännens gårdar.
10 »Vi kasta oss med all nåd [...] nyttiga.» E. G. Geijer, Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personerna under tiden från konung Carl XII:s död till konung Gustaf III:s anträde af regeringen (1 uppl. 1838), s. 46.
Åttonde Föreläsningen. 20/2 66
1 P. Ribbing. Gyllencreutz.
2 Drottning U. E. hade visserligen förklarat sig hysa osmak för den s. k. suveräniteten, men ständerna hade sina skäl att betvifla uppriktigheten af denna försäkran och tilläto icke hennes kröning, innan hon undertecknat en kungaförsäkran, hvari hon bl. a. förklarade att hon skulle som rikets fiende betrakta den regent, som sökte med våld eller stämplingar förskaffa sig enväldet. Den nya regeringsformen var då redan i sina grunddrag hemligen utarbetad af män, hkahvilka före och efter k. Carls död varit öfvertygade om nödvändigheten att inskränka konungamakten, – »detta vilddjur, som man nu lyckligtvis fått i sina händer och som man borde belägga med sådana bojor, att det aldrig mer skulle kunna slita sig löst och anställa någon förödelse.» 1719 års regeringsständer behöfde derföre endast 3 veckor, för att utarbeta, granska och gilla denna regeringsform. Så moget var tänkesättet, redan på alla håll. D. 19 Febr. underskref drottn. D. 21 Febr. erkändes hon.
3 Högsta och afgörande makten i alla ärender öfverflyttades nu från konungen till folket, representeradt af dess maktägande ständer, och från folkets beslut kunde ingen vidare vädja. Det var den nya läran om folkets det suveräna folket, hkenhvilken man orätt anser sig datera sig från amerika och från den stora franska revolutionen af 1789. Mönster: Schveitz – Nederländerna – Polen – Engld. I sj. v.sjelfva verket var denna lära fullkomligt tydligt uttalade af Sv:s ständer redan år 1719. – Genom ständerna utöfvades folkets makt sålunda, att vid riksdagarna, som skulle s:trädasammanträda hvart tredje år, hvarje stånd hade sin röst för sig, och pluraliteten af 3 stånd mot 1 afgjorde alla frågor, som icke rörde rikets frihet eller ståndens privilegier. Dertill behöfdes alla 4 ståndens samstämmiga beslut. Emedan detta ofta mötte svårighet, infördes bruket af deputationer, förstärkta utskott och slutl. plenum plenorum, som –
|48|4 För de ärender, som fordrade hemlighet, särdeles i den utl.utländska politiken, valdes af ständerna ett särskildt utskott, som kallades Sekreta Utskottet och var den egentl. verkstad, der rikets vigtigaste frågor än förbereddes, än afgjordes. Från detta utskott voro merändels bönderne uteslutne, på den grund att de ej ansågos äga tillräckliga kunskaper i sådana frågor; – ett stadgande, som gaf anledning till många trätor och missnöjen. Landtmarskalken, d. v. s. adelns sjelfvalde ordförande vid riksdagen, var ordförande i S. Utsk.Sekreta Utskottet och derigenom en man af stor betydenhet. Äfven de öfrige stånden valde sjelfva sina talmän genom omröstning. Ständerna skulle för öfrigt taga kännedom om rikets tillstånd mellan riksdagarna, och på det att deras vilja äfven under mellantiden måtte blifva gällande, lemnade hvarje slutande riksdag efter sig ett s. k. testamente eller föreskrifter för riksstyrelsen, och Sekreta Utsk. efterlemnade ett sådant testamente försegladt, med föreskrift att brytas, i händelse en eller annan förväntad konjunktur försatte reg.regeringen i ovisshet om hkenhvilken åtgärd i sådana fall borde vidtagas.
5 Rikets råd – som nu återfick denna benämning i st.stället för C. XI:s och C. XII:s kungliga råd, var ständernes ombud och innehade den eg. verkställande makten enligt ständernas vilja. Dessa 24 riksråd föreslogos af ständerna och utvaldes af konungen bland de föreslagne. Vid olika meningar i rådet skedde omröstning och pluralitetens beslut blef gällande.
6 RepetitionRepetition 21/3 70. Reaktion. Nya reg.formen. Landsh. Pehr Ribbing. Suveräna folket.
7 I spetsen för denna regeringsform qvarstod visserligen en konung, som ägde »lag, rätt och sanning styrka, men vrångvisa och orätt förbjuda och nedertrycka», men denne konung bar numera namnet, utan att besitta makten. Han skulle styra riket med råds råde, hkethvilket nu innebar, att han icke ägde styra utan och ännu mindre emot rådets pluralitet.|49| D. v. s. Hhan kunde icke allenast icke på egen hand börja krig l.eller sluta fred, stifta lag eller utfärda förordningar; han var i alla reg.regerings åtgärder bunden af rådets beslut, och detta råd kunde sjelf taga initiativet att på föreslå nödiga åtgärder. Alla förordn. utfärdades väl än som förr i kon:s namn, men hans vilja betydde föga. Han fick ej resa. 2svårtytt1 år. Det enda företräde som tillkom kon. var att han i rådet ägde två röster och kunde således med 11 riksråd på sin sida motväga l.eller öfverrösta de öfriga 13, men 14 voro 14 af rådet ense om ett annat beslut, var kon. öfverröstad. Vigtigare var kon:s rättighet att besätta högre tjenster, en del med, en del utan förslag af ständerna. I öfrigt måste kon. söka sitt inflytande i sitt personliga anseende och i folkets tillgifvenhet.
8 Med en sådan regeringsform var fortfor Sv:s rike visserligen att till namnet vara en monarki, men var i sj. v.sjelfva verket en republik, hvars president bar konunganamn. Likväl var kunganamnet och dermed följande anseende så djupt ingrodt i folkets traditioner,svårläst p.g.a. strykning. att
9 1720 års ständer, samlade midtunder stora faror och midtunder det ännu friska, förskräckande intrycket af enväldets grufliga missbruk, vorosvårtytt ansågo sig ännu icke fullkomligt trygga med dessa inskränkningar af en konungamakt, som i hemlighet arbeta sträfvade att återtaga sitt förlorade välde. K. F. hade sin gemåls gränslösa kärlek att tacka för sin krona. »Hon ville gifva honom icke blott ett konungarike, utan en kejsarekrona, om det stode i hennes makt.»original: makt. Vid sin thronbestigning måste K. Fredrik, likasom förut hans gemål, icke blott aflägga högtidlig ed att aldrig eftersträfva suveräniteten, utan ständerna frisade sig på förhand lika högtidligt från deras tro- och huldhetsed, »derest kon. skulle befinnas öfverträda sin nu aflagda försäkran.» Det förklarades, att om drottn. aflede, skulle kon:s barn med en annan gemål icke äga något anspråk på thronföljden. Rådet, hvars medlemmar 1720 förminskades till 16, fick rätt att utan kon:s medverkan s:kallasammankalla extra riksdag »vid någon oförmodelig händelse, då rikets välfärd och ständernas frihet sådant kan erfordra».
|50|10 Rådets sjunkande. Med riddarhuset föregick samtidigt en förändring. Klasserna upphäfdes. – Härigenom förlorade högadeln sin öfvervigt – lågadeln steg – och hela riddarhuset blef från den tiden ett slags adlig demokrati. Det är ett misstag att förlikna adeln under Kristina och C. X G. med frihetstidens adel. Aristokratin i Sv. och Fd. var nu en helt annan. Oaktadt den starka tillvexten af adelsdiplomer under Xna räknade sv.svenska riddarhuset vid C. XI:s tillträde till reg.regeringen endast 24 grefliga, 55 friherrliga och 826 adliga ätter. Men vid C. XII:s död hade antalet vuxit till 60 grefliga, 137 friherrliga och 1576 adliga ätter, således fördubblats. Det var enväldet, som kringgärdat sin thron med denna massa af dess adlade gunstlingar. Före enväldet bestod adeln till större delen af gamla historiska namn, stödda på traditionens makt och på betydliga egendomar. Nu deremot var större delen af adeln fattig och bestående af uppkomlingar, som lefde af kronans tjenst och snart nog lärde sig äfven att lefva af riksdagarna. Det var denna talrika småadel, som utgjorde 3:dje kl.klassen på riddarhuset och nu genomdref – Detta hindrade icke samma stånd, af hvars medlemar hälften helt nyss hade utgått ur de ofrälse ståndens leder, att åter känna sig varmt i tröjan och framkasta en del af de gamla anspråken, som enväldet upphäft. 1719 års privilegier tillförsäkrade adeln uteslutande rätt till riksrådsembeten och rikets öfriga högsta tjenster samt företrädesrätt till en mängd andra både civila och militära tjenster. Adelsmän kunde blott dömas af hofrätt – hade uteslutande rätt till frälsejord – dess frälsejord fick ej förminskas, men kunde förökas – adelsman förbjöds att gifta sig med ofrälse qvinna utan kungl. tillåtelse –|51| adeln skulle få näpsa och aga sina bönder samt hålla särskild gårdsrätt m. m. Ja, samma adel, hvaraf hälften vuxit upp på reduktionens spillror, vågade nu begära reduktionens återkallande, för att »rätta hvarjehanda nyheter och sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsende igen.» DSå höga häfde sig åter tidens böljor. Men sistn. fråga vaom reduktionen var en alltför ömtålig punkt och vidrörde alltför många enskilda intressen hos alla dem, hkahvilka sedan 40 år blifvit ägare af de reducerade godsen, för att kunna genomdrifvas, hvarföre man slutligen stadnade vid det beslut, att reduktionsväsendet hädanefter skulle afstadna, såsom det också faktiskt redan gjort. – I allmht utmärktes denna frihetstidens första barndom, riksd. 1719 och 20, af häftiga ståndstvister, hkahvilka sedan nästan utan afbrott fortfor. Det var som hade fogningarna i sjelfva statskroppen lossnat, och som sträfvade dess olika delar åtskils ifrån hvarandra. Det var stånden som kifvades om konungamaktens spillror. A I stället att fröjda sig åt den vunna friheten, voro alla missnöjda med sin andel deri och pockade på privilegier, hvar för sitt stånd. Men ett stånds privilegier inneburo en inskränkning för de öfriga. På detta sätt upplöstes 1720 års riksdag i stor osämja. Missnöjdast af alla voro bönderne, hkahvilka uteslutits från S. Utsk.Sekreta Utskottet och i allmänhet negligerades i början. Detta missnöje begagnades underblåstes af k. Fredrik, så att bönderna slutl. inlemnade en skrift, hvari yrkades, att konungamakten vore för mycket inskränkt och borde utvidgas till samma myndighet, som i G. II Adolfs tid. Men detta försök sto fann intet medhåll hos borgare och prester, till hkahvilka det först inlemnades, förslaget förföll och k Fr. satt fortfar. maktlös på den sin så begärligt efterfikade, men i verkl. så föga afundsvärda thron.|52| Detta skedde vid 1723 års riksdag. Ständerna misstogo sig ej om försökets höga ursprung och svarade med att antaga en ny riksdagsordning, som formligen stadgade riksdagsväldet i Sv. I öfrigt tjenade försöket blott att ytterligare förödmjuka konungamakten. Ständerna hämnades genom att gifva hert. af Holstein titeln kungl. höghet, tvingade konungen att gifva hans hertigens sändebud audiens och nödgade honom slutl. till en egenhändig skriftlig förklaring, som hade all möjlig likhet med en afbön och hvari kung Fr. bland a. säger: »Vi kasta oss med all nåd och tillförsigt i riksens ständers armar och förklara vårt nådiga uppsåt derpå allenast syfta och bero, att i alla delar förena oss med de rådslag och författningar, som riksens ständer pröfvat nödiga och nyttiga.»
11 Med dessa tre riksdagar var frihetstidens hela karakter bestämd till dess grunddrag. Dess främsta karakter var en reaktion mot enväldet. I att förebygga detta, såg man fädernesl:s hela lycka, men glömde att närmare undersöka vådorna af den makt man satte i stället. Öfver den gamla konungamakten reste sig nu en folkmakt, som som visserligen ansågs hel och odelbar, men i sj. v.sjelfva verket sönderföll i fyra åtskilssträfvande fjerdedelar af makten, inom hkahvilka i hemlighet qvarlågo alla gamla tändämnen af aristokratins och demokratins fordna, sekellånga strider.original: strider De dröjde icke heller att snart uppflamma i full låge. – Efter 1721 vardt tidens anlete i norden förändradt. Det gamla kungl. Sv. fanns icke mer – eller hade åtm. icke rätt att finnas – ett nytt Sv. – Det gamla Fd var förgånget i askan. Ett nytt skulle åter uppblomstra på dess ruiner.
|53|12 RepetitionRepetit. Regeringsf. af 1720. Det suveräna folket – Ständerna. Rådet. Konungen. Riddarhuset. Ståndstvister K. Fredrik.