Tjuguandra Föreläsningen 27/3 71

Tjuguandra Föreläsningen 27/3 71.

1 Knappt var G. III död, innan man, bättre än under hans lifstid begynte förstå hkenhvilken konung man i honom förlorat. Folket sörjde honom uppriktigt, och aldrig hade man sett så många tårfyllda ögon, som när G. III:s stoft fördes till den långa hvilan i Riddarholms kyrkans konungagrifter. Äfven månge bland konungens förre fiender stodo slagne af bestörtningen öfver detta blodiga slut på en så glänsande bana; andra fällde tårar, blandade med en ofrivillig känsla af ånger. Tidens bittra galla hade icke hos desse män förmått utsläcka alla känslor af deltagande och ädelmod, och när man undantager de gröfste medbrottslingarne och deras fanatiske anhängare, måste man säga till den sv.svenska, den f.finska adelns heder, att de ingalunda velat drifva sin opposition mot konungen till denna ytterlighet. De hade velat förödmjuka G. III, de hade velat afkläda honom en del af hans, i deras|295| tanke orättfångna makt, men de hade icke velat befläcka sina ridderliga händer sköldar med ett konungamord.

2 Sv. och Fd hade också skäl att sörja G. III, skäl nog både i det förflutna, det närvar. och det tillkommande. Hvar och en kandesvårläst p.g.a. strykning erfor instinktlikt en känsla, lik den, när man från en varm, solbelystoriginal: sobelyst sommardag – om också randad af molnväggar vid horizonten – inträder i den mulna kyliga skuggan af en mulen höstmorgon. Det fanns också mycket att frukta för den närmaste framtiden. G. III hade i den utrikes politiken, i finanserna och i partisöndringen inom riket efterlemnat en trasslig härfva, som endast hans öfvade hand och klara snilleblick varit i stånd att reda på ett tillfredsställande sätt. På hans plats sutto nu vid regeringens tyglar ett 13 årigt barn, en förmyndare, hertigen, till hvars afsigter och förmåga man icke hyste det bästa förtroende, samt vid hans sida gunstligar, om hkahvilka man icke kände andra meriter, än dem de förvärfvat i frimurarnes hemliga grader. De glada förhoppningar, som vanligen följa en ung thronföljare vid hans uppstigande på thronen, funnos icke nu. Man visste föga om den unge prinsen; man visste blott, att han riket ännu i fem år skulle styras af en förmyndareregering och sådana voro af gammalt, och med rätta, icke väl anskrifne i Sverige. Hvarocken kände, att mycket nu måste blifva annorlunda, men huru, det kunde ännu ingen förutsäga.

|296|

3 G. III hade i döden med mera andakt, än under lifvet, anlitat religionens tröst, och biskop Wallqvist var den, som gifvit honom nattvarden. Wallqvist var äfven den, som till hertig Carl frambar den första underrättelsen om konungens död. Hertigen visade sig mycket rörd och stod gråtande vid den dödes bädd. Derefter gick han ut i yttre förmaket och yttrade, sannolikt till hälften uppriktigt, till hälften politiskt, så att han kunde höras af alla de kringstående, till sin yngre broder hert. Fredrik: »Kon.Konungen är död. Lofva mig, min bror, att med lif och blod försvara det barn, som försynen lemnat i våra händer.» – Man vet, att de funnos, och bland dem den aflidne kon.konungen sjelf, som trodde att den unge thronföljaren icke komme lemnats i goda händer, när han lemnades i sin farbrors. Man hade också i svenska historien ett minne af det sätt, på hkethvilket en annan hertig Carl af Södermld, sedermera C. IX, vårdat sin brorsons och myndlings, den unge Sigismunds, arfsrätt till kronan, jemnt 200 år före denna tid.

4 Det dröjde icke heller ens många minuter, innan redan det första molnet visade sig på förmyndarreg:sförmyndarregeringens horizont. Sedan rikets högste embetsmän, jemte de båda hertigarne, aflagt trohetseden åt den nye kon.konungen G. IV Adolf, upplästes ko G. III:s testamente af 1780 jemte en kodicill af 1789, hvari hert. foro Carl förordnades till riksförmyndare, intilldess den unge|297| konungen vid 18 år kommit till myndig ålder. Men nu blef hert.hertigen öfverraskad af den nya, några timmar före kon:skonungens död uppsatta kodicillen, hvari förordnades, att styrelsen under minderårigheten skulle förblifva »sådan den nu är,» – d. v. s. att kG. III:s härtillsvarande konselj med G. M. Armfelt i spetsen skulle bibehållas i styrelsen vid hertigens sida och der hafva hufvudinflytandet.

5 Denna sista kodicill vägrade hertig Carl att erkänna, på grund deraf att den var undertecknad blott af ett vittne, Schröderheim, och att kon:skonungens namnteckning derunder var nästan oläslig. Kodicillen uppbrändes, och G. III:s ministrar och gunstlingar bibehöllos t. v.tills vidare endast som sådane, men icke som medlemmar i förmyndarskapet. G. M. A. var frånvarande, när G. III:s sista vilja på detta sätt omintetgjordes, och genom denna händelse vägran att erkänna kodic:skodicillets laglighet, blef hertigen ensam förmyndare samt Armfelt beröfvad allt sjelfständigt inflytande.

6 Hert. Carl af Södermld, andre son till kon. A. F. och hans gemål L. U. af Preussen, var född 1748 och således nu 44 år gammal. Han är en företeelse i sv.svenska historien, om hkenhvilken man knappt hört mindre motsägande omdömen, än om G. III sjelf och öfver hvars rätta karakter ännu i denna stund hvilar ett visst dunkel, sannolikt derföre, att denna karakter egentl. icke var någon karakter alls. Hert. Carl, sedermera C. XIII, var så att säga en kopia i betydligt förminskad skala|298| af sin ryktbare och snillrike broder G. III. Hos hert. Han hade sin broders hela spelande fantasi, utan att äga en skymt af hans snille, och högsinthet – mycken godsinthet, men ännu mera vankelmod – ögonblick af tapperhet, mod och ridderlighet, men stax derefter andra ögonblick af rädsla, försagdhet och små beräkningar;. – Han kunde vara nedlåtande, intagande, stundom t. o. m. qvick, ty han saknade icke hufvud i smått, men e. a. g.en annan gång styf, vresig envis och grof. Han var en prins af vax, utan all hållning, hvarken i grundsatser eller i sitt yttre beteende, och om det fanns någonting konseqvent hos hert. Carl, så var det svagheten hos en vilja, som i känslan af sin egen rådvillhet har ett behof att ledas af andra. Sålänge G. III:s lefde och dominerande vilja fanns, kunde hert. visa sig på sin fördelaktiga sida såsom den andre i riket, ehuru han äfven då tumsvårtyttmades hit eller dit af sidoinflytanden, så långt den kedja räckte, med hvilken han var bunden vid thronens intressen. Men såsnart hert., såsom riksförmyndare, blef den förste i makten, om också icke den förste till namnet, var det slut med hans energi. Svagheterna framträdde alltmera, och vid tilltagande år, och slutligen fanns det af den fordom prisade hjelten vid Hogland föga mera qvar, än en bräcklig, till kropp och själ enerverad gubbe, som smickrade sin fåfänga med maktens toma|299| titel, medan gunstlingar skötte rikets angelägenheter. Hert. Carl var redan år 1792 en temligen trogen kopia af Fredrik I i denne konungs äldre år och skulle utan tvifvel, genom sin betydelselöshet, varit en mycket lydig och passande konung under frihetstidens reg.form.regeringsform Förhållandet till hans äldre broder hade alltid varit mycket ojemnt och icke alldeles godt i barndomen, ty Lovisa U. vårdslösade lika mycket denne sin medlerste son, som hon favoriserade och förklemade den äldste och yngste. När prins Carl blef äldre, kunde modren ej tåla honom, – hon påstod att han var bakslug, men hon gjorde honom sannolikt orätt, ty prins Carl kände sig tillbakasatt, och detta sårade både hans fåfänga och hans bättre känslor. G. III var nog ädelsinnad att vid flera tillfällen vilja godtgöra sin broder för detta tillbakasättande; derföre gaf han honom befälet öfver sv.svenska flottan i 1788 års krig och var den förste att framhålla sin broders segrar, under det att han konungsligt förteg hans misstag. Vi minnas huru hertigen på hösten 1788 belönade detta ädelmod med en ganska tvetydig hållning till de s:svurnesammansvurne vid Anjala, och från denna tid vill det synas, som om G. III fattat ett ganska berättigadt misstroende till sin broders afsigter. Det var detta misstroende, som med förnyad styrka vaknade på kon:skonungens dödsbädd och fördystrade G. III:s sista ögonblick. Icke åt brodren, utan åt G. M. Armfelt, anförtrodde kon.konungen sin sons framtid, – och hert. besvarade detta med att omintetgöra kon:skonungens sista vilja.

|300|

7 Sådan var den man, som nu skulle styra riket. Han saknade ingalunda god vilja att deri göra sitt bästa, med förbehåll att ingen borde se sakerna ur en annan synpunkt, än han sjelf, d. v. s. hans rådgifvare, ty liksom alla svaga karakterer, var hert., medan han gick i fullkomligt ledband, öfvertygad derom, att det var hans vilja, som styrde. I hans nuvar. ställning fanns likväl en mörk punkt, och det var den unge konungen, som efter få år åter skulle frånrycka honom makten. En framstående sida i hert. Carls personlighet var hans mystiska svärmerier. Han delade vidskepelsen med hela sitt tidehvarf. och Vantron går öfverallt så säkert vid otrons sida, som skuggan följer med solskenet. Det är otrons förbannelse, att den som icke tror på Gud och Christus, han måste tro på eländigt skrock, han fruktar för 13 vid bordet, för att resa på fredagen, för otur i spel eller för två halmstrån i kors. Och så var äfven detta upplysningens århundrade ända till bräddarne öfverfylldt af de vidunderligaste andebesvärjelser, magnetiska profetior, sanndrömmare, tecknatydare, frimurare, och illuminater., svedenborgare. G. III hade icke heller varit fritagen från denna svaghet. Men hos hert. Carl antog den öfverväldigande dimensioner. Utom frimurareorden, i hvars mystiska dunkel han med passion fördjupade sig och för hvars högre grader han sedan som konung stiftade C. XIII:s orden, var han en beskyddare af alla den tiden brukade hemliga svartkonster, förnämligaste andebesvärjningen och magnetismen. Den tidens memoirer äro fulle af anteckningar om andebesvärjaren Björnrams upptåg, och hert. lät åtm. 6 mgånger magnetisera sig af öfversten baron Silfverhjelm, sednast den 28 Febr. 1789. Vid sådana tillfällen förutsades tillkommande händelser, man samtalade med döda o. s. v. Profetiorna talade i hemlighetsfulla ord om rensningar, beslutna i himmelen, om hertigens framtida upphöjelse,|301| om en hög persons snart inträffande död och slutligen om att detta skulle ske genom mskomenniskohand. I hert. Carls själ qvarstadnade ett djupt intryck af dessa förutsägelser,, och detta intryck blef sorgfälligt underhållet. Det är otvifvelaktigt, att han ansåg sig predestinerad till thronen. – Nu hade en del af profetian oförväntadt gått i fullbordan. Men mellan den utkorade och hans framtids krona stod ännu ett barn ... Med kännedom af hert. Carls karakterslöshet och afgrunderna i ett mskomenniskohjerta, kan man häraf döma, huruvida G. III hade rätt eller icke att misstro de händer, i hkahvilka hans unge son nu blef öfverlemnad.

8 Emellertid fann hert. nödigt, att till en början bibehålla Gustaf III:s förtrogne vid sin sida, och den ledande mannen i förmyndarstyrelsen, Reuterholm, höll sig var ännu försigtigt dold i skuggan bakom sin höge herre borta på utrikes resor. Ingenting syntes förändradt i systemet.

9 RepetitionRepetition 28/3 71. G. III. – Sorgen. Förändring. Testamentet. Hertig C.

10 Till en början påkallade Sv:s utrikespolitik den största uppmärksamhet. Gemensamt hat mot franska revolutionen hade åter gjort de nyss vordne fienderne Catharina II och G. III till vänner. Det var i förbund med Rd, Pr. och Österrike, som G. III hade förberedt sitt tillämnade härtåg mot Fr. 1792. Detta var tillintetgjordt genom kon:skonungens död – pretend.pretendenten Ludv. XVIII i Coblentz som underhöll ett eget sändebud i Sthm vid sidan af fFr:sFranska republikens styrelsens, afspisades med artiga fraser, och Sv. begynte luta åt en allians med republik Fr. i annan mening än förr. Men det mäktiga Rd fick icke stötas.