Tolfte Föreläsningen 19/11 62

|115||261|

Tolfte Föreläsningen 19/11 62.

1 obs. sid 112. Utan bestämda herrskare och således utan den enhet, och shållningsammanhållning, som äro så vigtiga i alla krigsföretag, kunde krigskonsten ej hos Ff.Finnarne ha vunnit någon högre utveckling. De samlade sig vid gifna tillfällen till anfall l.eller försvar, och sta den tappraste stamchefen blef deras anförare. Olaus Magnus ger oss följande lifliga skildring af Ff:sFinnarnes krigssätt vid slutet af medeltiden, hvaraf man ungefär kan sluta till dess beskaffenhet vid sv.svenska eröfringens tid: Olaus M. sid. 349. – Sedan han anmärkt, att bruket af vapens bruk, med undantag af bilyxor, var förbjudet i hvardagslag, till undvikande af mordiska slagsmål – ett senare svenskt påbud – fortfar han: – »För att ej sakna nödiga försvarsvapen mot de alltför närboende plundrande Moscoviterne, bruka de mota de förstana anfallen med slungor och kastspjut (hastatis fundis?språk: latin). När de då skola strida på nära håll, plocka de stora slungstenar i gördlarna; ty de äro utmärkt star armstarka och merändels så skicklige i slungande, att de sällan förfela något kast. De ha äfven mycket långa spjut af tall gran, torkade i solen, hvilkas spetsar uddar de skärpa med spikar eller trädspetsar (sudibusspråk: latin). Härmed afslå de anfall af lätta trupper och kavalleri. Några bruka slungsnaror, liksom vid jagten mot vilddjur, och när de drabba sammandrabba, med fienden slunga de snaran öfver fiendernes hufvud, så att de rycka till sig häst och karl. De, som ej hafva tillgång på jern- eller blykulor, l.eller jesmå jernkedjor, bruka fästa en sten af en knytnäfves storlek vid ett rep om fyra handbredders längd och fästadt vid ett skaft. Harme Detta slunga kring ryttarnes armar l.eller hästarnes ben och rycka dem hastigt till marken. Ej mindre nytta hafva Ff.Finnarne af mycket stora och arga blodhundar, som skrämma Moskoviternes hästar att skygga. Ty de äro inöfvade att rusa hästarne emot nosen, hvarpå desse stegra sig och afkasta ryttaren, som då blir dödad eller tillfångatagen.»

|116||262|

2 »Ff.Finnarne, fortfar han, nyttja till skyddsvapen dels harnesk dels af skjälskinn, blötta i kalk, dels af elghudar (jubato?språk: annat); och när de strida om vintern, öfvergjuta de dessa harnesk med vatten och låta dem frysa. Isen fäster sig då i det utåtvända pelsverket, så att den ej smälter af kroppsvärmen. Några bruka hjelmar, konstrikt s:sattesammansatte af fiskfjäll, af elg-, ren- l.eller oxhornklöfvar; – andra nyttja dertill fågelhudar, innantill öfverspunna med jerntråd; – andra bruka till skydda hufvudet med tjocka, i kalk kokade hudar, hkahvilka de format på ett slags perukstock, medan de voro våta, och sedan småningom låtit torka. Och för att dessa hjelmar ej skola mjukna af hufvudets värme, öfverdraga de dem invändigt med fin aspbark och fisklim.»

3 Denna skildring visar oss ett folk, som förstod att skickligt använda sina naturliga hjelpmedel. Fmf.Finnarne voro likväl icke inskränkta till dessa vapen – De brukade äfven stridsklubbor, svärd, båge, pilar och sköldar, för hvilka alla vapen finnas inhemska ord. Deras skicklighet i bågskjutning, likasom i slungning, var vida berömd. (Dessa bågar begagnades ännu vid stora ofreden). Språket gör äfven skillnad mellan stridshästen ratsuspråk: finska och en häst i vanlig betydelse. FffFinnarne hade sannolikt hästar i mängd, likasom Esterne – vVid en plundring på det af Ester bebodda Ösel bortfördes i 12:te seklet ej mindre än 2000 hästar. Hästar voro också oumbärliga vid plundringstågen i främmande nejder. – Får man vidare sluta af hvad man känner om Esterne, så bestod hären af både fotfolk och rytteri, hvaraf det sednare utgjorde förtruppen och betäckte flyglarna. Manskapet uppställdes i form trekant l.eller form af en kägla, hvaraf basen vändes mot fienden. Man synes äfven ha kännt center och flyglar. Striden begynte med allmänt härskri och slag på sköldarne. Segrade man vid inbrott i fiendens land, så nedhöggs utan sk allt mankön; qvinnor och barn bortfördes i fångenskap. Vid fredsslut vexlades lansar, och unga gossar|117||263| gåfvos som gisslan; men bröts freden, så återfordrades lansarna. Allt visar oss att Ff.Finnarne då redan, liksom alltsedan, varit ett af de tappraste och krigsdugligaste folk. Att de det oaktadt dukade under för grannars anfall, kan i främsta rummet tillskrifvas deras svaga politiska shållningsammanhållning. Ett sSlägtförbund, ofta som ofta råka inbördes uti bittra fejder, ledas vanligen af hvad man i nyare tider kallar konjunkturpolitik – de kunna ej höja sig till ett folkmedvetande, och derföre slösas all deras tapperhet på spridda företag utan annat syfte, än ögonblicklig nöd, eller fördelar för tillfället. Ex: Skottarne.

4 BefasBefästningar, – Linnaspråk: finska – Sjökrig Ett land med hundramila kuster som Fd, måste tidigt ha ägt en början till sjöfart. Ladoga var troligen en tummelplats för Karelarnes farkoster, med hkhvilka de ofta företogo plundringståg mot sina grannar på motliggande kuster. Men det egentl.egentliga sjöfarande folket var Detsamma gjorde Tavasterne, i likhet med deras nära bröder och grannar Esterne. År 1188, berätta oss krönikorna, ha Karelare, Ester och Ingrer tillsammans gjort ett härtåg mot svenska kusterna och dervid förstört Odins gamla Sigtuna. Detta tåg var sannolikt ett hämdetåg efter svenska infallet, men säkerligen icke det enda, ehuru alla minnen derom tiga. I Finska vikens hamnar och skärgårdar dolde sig troligenoriginal: troligen stora sjöröfvareflottor, hkahvilka härjade både haf och kuster. Det var just dessa sjöröfverier, som gåfvo anledning till Erik d. heliges korståg. O. Magnus nämner särskildt att Hangö (portus Fennorumspråk: latin), hkethvilket han beskrifver som den yppersta hamn och tryggaste tillflyktsort, varit af ålder ett tillhåll för Ff:sFinnarnes flottor. F.Finska språket har också en mängd inhemska ord för sjöväsendet, ehuru dessa på sednare tider utträngts af svenska och holländska.

5 Vi ha redan sett huru Ff.Finnarne vid Björkö hade en stapelplats för den ostindiska handeln på norden. Varorna afhämtades likväl af främmande skepp; de finska vågade sig väl föga ens till södra kuste utom Östersjön – de drefvo ömsom handel, ömsom handel, ömsom sjöröfveri kring Fds, Estlands, Lifflands och Sveriges kuster –|118||264| Huru talrika dessa fartyg voro, kan man sluta deraf, att från de sjöröfvande Esterne på Ösel blefvo på engång 300 piratskepp borttagna; en annan gång hopsamlade Ösels O invånarnee på en dag 200 röfvarefartyg, för att angripa en tysk handelsflotta. Esternes, och troligen äfven Ff:sFinnarnes, sjödrabbningar beskrifvas sålunda, att de med en jernhake drogo de fientliga skeppen till sig för att äntra – eller ock ställde de tvenne af sina egna skepp så att de fingo ett fientligt emellan sig – och det berättas, att när de blefvo angripne i fronten, begaf sigoriginal: sig större delen af manskapet till aktern för att tynga upp fören – och derifrån sedan de bäste slungarne och s bågskyttarne kunde skjuta på de lägre stående fienderna.

6 Utom Björkö, synes man redan i äldsta tider haft andra handels och bytesplatser vid de finska kusternas vikar och flodmynningar. Sådana platser voro Suvantos mynning i Ladoga –, den s. k. Handelsfloden; Kymmene elfs utlopp Borgå; Pojoviken och Hangö; Kumo elfs mynning samt mynningarne af Kyro, (Lappojoki?), Siikajoki, och ishti synnerhet Uleå och Torneå. Här uppstodo af sig sjelfva ett slags köpingar: en sådan numera försvunnen omtalas vid Suvanto: – Borgå, Ulfsby, stads stads Borgå och Korsholms minnen förlora sig ända bortom den svenska tiden – dene platser, der nu Uleåborg och Torneå äro belägna, vaoro utan tvifvel fordna marknadsplatser. Men i tider, när kusterna voro så osäkra kan man med säkerhet antaga, att Fff.Finnarne icke ägde en enda ort, som skulle motsvara i någon mån hvad vi nu kalla stad. Man kan t. o. m. antaga, att befolkningen vid kusterna, dit den lockades af handeln och fisket, måste beständigt vara på sin vakt och färdig att vid ett fientligt öfverfall|119||265| draga sig tillbaka till skogarna. – Man skulle tycka att under sådana förhållanden hade Fff.Finnarne varit tvungne att för sin egen säkerhet bygga fästen vid kusterna. Men i allmhtallmänhet trifves ett glest folk, som för det mesta lefver af jagt l.eller fiske, trifves icke gerna inom stenmurar. Finnens lynne är icke sådant – han älskar ensligheten – han bygger än i dag helst sin stuga på en afskild kulle, der han får vara i fred och har tillräcklig mark och skog omkring sig – det är blott i några delar af Tavastland man numera ser stora, tätt hopträngda byar. Det har t. o. m. blifvit betvifladt att Ff.Finnarne alls ägt några befästningar. Och sannt är, att de äldsta spår deraf man funnit vid våra kuster, t. ex. Borgbacken vid Borgå, KorsholmÅbo, Korsholm och det fäste, som omtalas vid ryska infallet i Jemernas land 1318 vid Handelsfloden, sannolikt voro af svenskt ursprung. Men icke destomindre, har finska språket ett eget ord, linnaspråk: finska, som antyder befästade orter – och spår finnas pa i flera delar af det inre landet, som t. ex. vid Haga i Janakkala – som tyckas utvisa fordna, utan tvifvel finska befästningar. Man måste då tänka sig dessa lika så enkla, som de måste vara hos ett folk utan medelpunkt, utan herrskaremakt – jordvallar och murar af hopsamlade stenblock i deras naturliga, ohuggna form, inom hkahvilka en mindre styrka hade fick rådrum att vid ett hastigt öfverfall draga sig undan. – Det fordna Fds egentliga fästen voro de otillgängliga skogarne och morasen, der bergshålor och klyftor i nödfall fingo tjena till skydd mot elementerna, och dessa s ingångarne till skogen eller passen mellan sjöarna ha då sannolikt blifvit befästade med förhuggningar.

7 De äldsta näringar under oberoendets tid voro jagten, och fisket och sjöfågeläggen. I jagten deltogo både män och qvinnor – man fällde villbrådet med jagtspjut och pilar, troligen äfven med snaror – Bytet var så rikt, att man fiskade med både nät och krok – Bytet var så rikt, att ofantliga massor af pelsverk utfördes härifrån till det öfriga Europa, och rahaspråk: finska, skinn, betyder ännu i dag penningar. Skatten.|120||266| Ännu vid slutet af medeltiden omtalar O. M. med förtjusning det rika fisket i de nordliga elfvarna. Sjöar Likasom skogarna öfverflödade af elgar, och renar, voro alla sjöar och floder uppfyllda af fisk – Nu obetydliga och fisktoma åar, såsom Borgå och Wanda, voro då uppfyllda af lax och andra fisksorter (Padis). Det vill synas, som hade sjelfva naturens alstringskraft varit större än nu, men denna gåta förklaras af de ofantliga skogar, som då betäckte landet ända ned till kusterna. Dessa skogar medförde en rikare nederbörd och skyddade mera landet för de skarpa vindar, hkahvilka nu så ofta förhärja och uttorka det. Årstiderna voro jemnare fördelade – somrar och vintrar längre än nu, men deremot öfvergångsperioderna, höst och vår, kortare. Allt detta gjorde, att en rikare djurverld då kunde trifvas och lemna invånarne näring.

8 I dessa stora skogar, vid stränderna af dessa talrika, med fisk uppfyllda sjöar lefde nu ömsom nomader och åkerbrukare. Nomaderne voro Lappar, som beb med deras renhjordar bebodde de innersta, mest otillgängliga trakterna och hade finnar både i norr och söder omkring sig. Åkerbrukarna voro finnar, och deras åkerbruk bestod uti svedjande. Det var det enklaste, mest naturliga åkerbruk här. Man hade för mycket skog, man kunde knappt röra sig, utan att rödja väg med yxan och elden; deraf uppkom sveden – och denna föreställning om att skogen är ett hinder, som måste undanrödjas, är ännu i dag så inrotad, att hela dent finska folket ännu ej fått i sitt hufvud att vexande träd är egendom och har något värde. – Först när det huggits och sågats får det denna betydelse.

|121||267|

9 Åkerbruket uppstod här tidigt vid sidan af jagten och fisket – ehuru dessa först i en senare tid blefvo binäringar. När Ff.Finnarne inflyttade i landet, voro de redan åkerbrukare och sådde i sina sveder hufvudsakligen korn. De plöjde i början icke Plogen fingo de troligen först af svenskarne; alla benämningar på den äro lånade. De sådde mellan de brända och halfbrända trädstammarna, såsom ännu sker uti några trakter t. ex. Norra Savolaks. Men i likhet med andra folk på öfvergångsstadierna, tyckas äfven Ff.Finnarne länge ha ansett åkerbruket såsom ett trälarbete. I runorna hör man en trollkarl banna sin måg, som var åkerbrukare och förmana honom att som hederlig karl öfvergifva ett så nesligt yrke. – Till åkerbrukets misskredit bidrog att man ännu ej kände annat än handqvarnar, och att mala på sådana var ett tungt arbete, som den sjelfviske friborne mannen vanligen öfverlät åt slafvar och qvinnor. Många vackra klagande runor äro diktade af dessa vid handqvarnen. Utom kornet såddes hafre och rofvor. Att döma af språket, blef rågen här införd af svenskarne, hvetet af ryssarne. Utom kornetbrödet, kände beredde Fff.Finnarne äfven malt, öl och mjöd. Ty den nu nästan försvunna biskötseln var fordom allmän i södra Fd. och Ladogatrakterna, der den troligen var införd från Rd och trolsvårläst p.g.a. strykning stod i synnerligt anseende, som man finner af den betydande rol biet spelar i runorna.

10 Clausson: »Finnerne drikke usigelig gjerne mjöd og give stundom et otterskin för en kande mjöd eller gjöre ett stort arbeid derföre.språk: danska» Af tama djur kände Fff.Finnarne hunden, katten, hästen, och geten. hornboskapen och geten; fåret och svinet tyckas vara senare införda. Någon större utveckling fick troligen icke boskapsskötseln ibland ett folk, som till s omgafs af en sådana mängd villebråd och vilddjur uti skogarna. Karjalainenspråk: finska icke af Karjaspråk: finska – Woi – juustospråk: finska. Kvala berättar oss att Kullervo, när han skulle hemdrifva Ilm:s boskap, klafvade i stället björnar och vargar. – Det är troligt att Fff.Finnarne äfven ägde tama renhjordar.

|122||268|

11 Detta folk nu, omgifvet af dessa stora skogar, deras med deras sveder, deras ren- och boskapshjordar, bodde på stränderna af sina vidasvårtytt sjöar i enkla hyddor eller kojor af obilad stock, utan fönster, utan dörrar, utan golf, med en eldstad af ohuggen gråsten på i midten af kojan och ett hål i taket att utsläppa röken. Uthus funnos icke: ria, och badstuga,original: badstuga och ladugård voro boningshus och ladugård voro förenade. Man finner, att i jemförelse med denna tarfliga bostad voro redan pörtena ett icke obetydligt framsteg. Det vill synas som skulle Karelarne tidigare än Tavasterne kännt denna lyx. Holäsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarandeär finner man af Kvala, att stugorna redan hade golf, bord och bänkar – och emedan golftiljorna voro lagda mot hvarandra från väggarna inåt, bildade de midtpå golfvet en fogning, som ofta omtalas. – Vid öfra ändan af bordet var husfadrens och ansedda gästers högsäte. Tegelugnar kommo först i nyare tider i bruk. – Man hade hade kistor och skåp, loft eller vind för kläderna, och deri tyckas de rike ha utvecklat den böjelse för prål och grannlåt, som Ff.Finnarne delat med alla naturfolk. Kvala ger oss lysande skildringar på nordflickans toilett och på alla de prägtiga drägter, hvarmed Joukahainens hennes moder sökte öfvertala sin dotter at blifva den gamle Wns maka. Flickan Joukah:s syster Aino går till gården – der finnas tre bodar – hon öppnar den bästa – der fanns en mängd af kistor och skrin: Hon uppslog den bästa kistan och fann deri sex gyllne gördlar, sju blåa kjortlar – fäste guld- och silfversmycken i sitt hår – blåa och röda band på pannan – Äfven röda strumpor voro vanliga – Wn omtalas med 7 yllegördlar.original: yllegördlar Klädningar omtalas så praktfulla, att de sägas vara väfda af solens och månens strålar. När man känner våra förfäders enkla lefnadssätt i öfrigt, vore man frestad att tillskrifva dessa skildringar skaldernes fantasi. Men vi böra ihågkomma att Ff.Finnarne stodo i beröring|123||269| med den österländska handeln och troligen derifrån fingo allehanda grannlåt. Guld- och silfversmycken, ishti synnerhet stora bröstnålar, voro icke ovanliga. Span – I äldsta tider är visst trol Vid tiden näst före sv.svenska eröfringen hade således Ff.Finnarne kommit i lyx ett godt stycke framom den äldsta tarfligheten, när man klädde sig i djurhudar, hopfästade med senor. Spånad och väfnad voro allmänt kända – man hade lin, och hampa och slutligen äfven ull. – Liksom hos medeltidens öfriga folk prinsessorna sutto i deras borgkamrar sysselsatta med spånad och väfnad, så låter äfven Kvala nordens sköna tärna sitta på molnet och väfva en gyllene väf med silfverspole. – Kankurispråk: finska – Kvala omtalar äfven silfverskedar och koppargrytor. (Nu bör man från dessa skildringar afräkna många nyare tillsatser: men Kvalas mesta och hufvudsakliga innehåll är förkristligt, således åtminstone från 12:te seklet.) Här finna vi bl. a. att kopparn varit mycket allmännare än nu, icke blott till husgeråd, utan äfven vapen. Orsaken är att Ff.Finnarne utan tvifvel kände kopparn långt förrän jernet – Nästan alla folk ha sålunda genomgått en bronsålder, innan de kommit till jernåldern. Reda Kopparns minnen i Kvala tillhöra likväl en äldre period, och man Vaskispråk: finska, inhemskt.original: inhemskt Att Ff.Finnarne Vid svenska eröfringen hade Fff.Finnarne redan länge kännt jernet bevisas deraf att deras ypperliga smiden redan länge långt förut voro kände af Skandinaverne. Ordet rautaspråk: finska är icke inhemskt, utan kommer af att det skandin.skandinaviska raudspråk: fornisländska l.eller röd, emedan myrmalmen, Hölmäspråk: finska, som var den första kända jernmalm, var röd. – Utan betydelse är icke den tradition, att det varit Finnar, som upptäckt Sveriges förnämsta grufvor. Falu koppargrufva t. ex. säges ha blifvit upptäckt derigenom att en finnes bock kom från betet och var röd af att han vältrat sig på m.marken.|124||270| Sala silfvergr. af en Estl: Salaspråk: finska = hemlig – Utom koppar och jern, hvaraf de kunde bereda stål terässpråk: finska, kände Ff.Finnarne silfver och guld, men tenn, bly och andra metaller voro dem före eröfringen troligen obekanta.

12 Ff:sFinnarnes fester, Rudbeck i Suomi för 1852

13 10svårtytt) Vuoden Alkajaisetspråk: finska –

21) Henkien päiväspråk: finska = om våren
32) Ukon vakatspråk: finska d:osvårtytt – årsvext
3) Willa vuonnaspråk: finska, Sept. d:osvårtytt
4) Kekrispråk: finska, boskapen.

14 Katrinan Kahjaksetspråk: finska qv.qvinnor vintern
Talli Tapanispråk: finska. män –

15 Sederna voro enkla – och röjde spår af qvinnans förädlande inflytande. Jag har nämnt några af deras högtider, såsom Kekrispråk: finska och Helkaspråk: finska festerna. Om våren firade Ff.Finnarne en fest, som varade flera dagar och kallades Henkien päivätspråk: finska l.eller andarnes dagar, emedan man trodde att de aflidnes andar då besökte sina vänner och anförvandter. Senare flyttades denna fest till hösten och blef då själarnes högtid, Allhelgona, Kekrispråk: finska. Till denna fest, som äfven kallades Willa wuonaspråk: finska l.eller Sänkiäisen päiväspråk: finska utvaldes redan om våren ett gammalt får, som icke klipptes; det blef sedan vid festen slagtadt och förtärdt med flera ceremonier. Björnfesterna, Kouwonpäällisetspråk: finska, firades med mycken högtidlighet. – Alla voro i festdrägt. Björnen hemfördes i procession och hans hufvud inbars i stugan, hvarpå följde stort gästabud. – Vid familjehögtiderna, bröllopp och begrafningar, hkahvilka alla hade utmärktes af ceremonier, som till en del ännu qvarstå, utvecklades öfverflöd på mat och dryck = häitä juodaspråk: finska. De döda brändes icke, som hos Skandinaverne, utan nedgrofvos eller öfvertäcktes med stenar, och med dem lades deras båge och pilar samt troligen äfven matvaror. Hvargång öl bryggdes l.eller bröd bakades, skulle tomtegubbarne, maahisetspråk: finska, begåfvas med skänker. De fingo icke förgätas vid någon fest l.eller annars märkligt tillfälle. Hvargång korna mjölkades skulle de hafva sin andel; den som byggt ett nytt hus mast glömde aldrig första dagen att bocka sig mot alla fyra hörnen samt erbjuda maahisetspråk: finska salt, dricka och bröd. – Många andra vidskepliga bruk iakttogos, som vore för vidlyftiga att uppräkna – så t. ex. är det bevisligt att offrandet af nålar och penningar i heliga sjöar och källor förskrifver sig ända från hedn.hedniska tiden. olla: Folklekar: Hirvisilläspråk: finska, Laivasillaspråk: finska, Jouhsvårtytttenillaspråk: finska, naurisillaspråk: finska – Kokkospråk: finska –

|125||271|

16 Ordspråken. Gåtorna.

17 Ordet kantelespråk: finska, som betecknar nationalistrumentet, och runospråk: finska, sjelfva sången, äro båda, märkvärdigt nog fornceltiska = cantilenaspråk: annat, canticumspråk: latin, canospråk: latin, cantospråk: latin. Men Niekkaspråk: finska, konstnär, är hämtadt från ryska = runoniekkaspråk: finska – runoseppäspråk: finska. Men om äfven orden äro lånade, är dock konsten inhemsk alltifrån äldsta tider. Denna inh.inhemska skaldekonst hölls, som bekant, i största heder och fick aldrig saknas vid något högtidligt tillfälle.|126||272| Runorna sjöngos sannolikt förr som nu – vanligen af tvenne sittande sångare turvis. Försångaren, laulajaspråk: finska, päämiesspråk: finska, börjar versen, och när han kommit ungefär till 3:dje stafvelsen från slutet af versen, infaller hans medbroder, puoltajaspråk: finska, l.eller säistäjäspråk: finska, hvarefter båda sluta versen gemensamt, och medhjelparen sedan upprepar den med något förändrad ton, tills han kommer till sista stafvelserna, då den förste sångaren åter faller in. Den tid försångaren härigenom får ledig använder han att tänka på fortsättningen. Sjelfva Runomelodin är enkel och urgammal – i den afspeglar sig Ff:sFinnarnes lugna episka lynne och dent sorgsna vemod, som tillhör den nordiska folksången i allmhetallmänhet, men som finska lynnet, skogarnas enslighet och hårda genomkämpade öden påtryckt en ännu mera markerad prägel af innerlighet och resignation. Jag bör härvid anmärka, att den kontemplativa, begrundande sidan af finska lynnet tyckes ha mer och mer utbildat sig under det halfva årtusendet efter 7 seklerna efter sv.svenska eröfringen, ty påtagligen var det utåtvända krigiska lynnet fordom mera förherrskande än nu, – och medan Fff.Finnarne numera äga nästan allsinga krigsfångar, medan deras hjeltars bragder till största delen hvälfva sig kring visdomsvärf och familjefröjder l.eller sorger, äga Esterne ännu i deras Kalevipoeg ett genljud af det fordna mera utåtstormande krigiska lynnet. – Svenska –X finska sången. 1) Mythiska, 2) Trollsånger, 3) lyriska – Anmärkningsvärdt är äfven att den f.finska runometern är så påfallande beslägtad med den fornskandinav.fornskandinaviska, – Gottlund anser derfor att såväl Skandin.Skandinaver, som mesoGöther och Anglosaxer lånat icke blott sin versbyggnad, utan äfven det mesta innehållet af deras fordna skaldekonst från Ff.Finnarne – Det är svårt att säga afgöra. Troligen kan dennssa likheter förklaras på samma sätt som de beslägtade mytherna af ett gemensamt ursprung. – I detta afseende återfinner man t. ex. dene bekanta paralellismerna hos nästan alla österländska folk – ganska tydligt äfven i Gl. Testam.Gamla Testamentet

18 Lindström Kelt.

|127||273|