Sjuttonde Föreläsningen. 15/4 63

Sjuttonde Föreläsningen. 15/4 63.

1 Huru biskop Hg på sin tid stod på kyrkans bästa med eller utan kronans samtycke, visar bland annat en i sig sjelf obetydlig händelse, hkenhvilken gaf anledning till en långvarig tvist. Helsingius 137. Konung Magnus hade rönt personliga tjenster af abboten i Padis cistercienserkloster i Estland. När kon.konungen vid återkomsten från ryska kriget 1350 vistades i Åbo, skänkte han detta kloster laxfisket i Helsinge å »med all konungslig rätt till evärdelig besittning». Forsbildningen. Följande år förlänade han i Hapsal åt samma kloster »den konungen af ålder tillkommande jus patronatusspråk: latin öfver Borgå socken», hvarigenom Padis erhöll rätt att icke blott der insätta en af sina munkar till pastor, utan äfven att derifrån Borgå, Sibbo och Perno uppbära alla presterskapets inkomster; – och Borgå prestgårds fiskerier (lax?). och dDenna donation gjorde kon. M. »för sin, sin gemåls, sina förfäders och barns själars salighet och lisa», äfvensom för abbotens tjenster åt honom och hans hus. Det tyckes förvånande att biskop Hg underskrifvit sistn.sistnämnda donationsbref, men han gjorde det icke för intet. Han samtyckte dertill blott på det vilkor att tvenne nya kanonikater i Åbo skulle grundas på inkomsterna af Tessiö gods m. fl. hemman i nuvar. Pyttis socken. Detta skedde, och Padis kloster tillträdde sina finska besittningar. Men någon tid derefter tog lät kon. Albrecht, på ståthållarens i Wiborg Suno Håkanssons inrådan, indraga godsen tillbaka till kronan, och då återtog b. Hg äfven sitt samtycke till förläningarna åt klostret, som sedan endast fick bibehålla presentationsrätt till Borgå pastorat.

|117||447|

2 Biskop Hg har underskrifvit mötets i Warberg beslut, der Skåne, Halland och Blekinge förenades med Sveriges rike, och Kon. Håkans bref om Fds deltagande i konungavalet. Annars vet man icke att han deltagit i tidens politiska hvälfningar. Den berättelse att han 1348 för ett frimodigt tal till kon. Magnus om tionden till kriget af skulle af denne ha blifvit kastad i fängelse, är synes ogrundad, (Chronic. 287) ehuru man annars nog kunnat tro honom i stånd dertill. Albrecht 1364, Åbo slott. privileg. Nils Thureson Bjelke. – Stadfästade privileg. efter Birgers kröning., rätt att af 40 sina tjenare uppbära böter. Han satt hög på sin biskopliga stol, styrde med stark hand den f.finska kyrkan, – och kyrkan var allt för honom. allt. Hans förtjenst var en kraftfull, ordnande hand, och en sådan behöfde Fd på Hgs tid. Knappt hade landet återhämtat krafter efter den förra ryska fejden, innan kon. Magnus olyckliga korståg åter blodade gränsen och digerdödens härjningar förödde befolkningen. Biskop Hgs berömmelse var, att han, dettaoriginal: Detta oaktadt, efterlemnade biskop Hg original: Hg åt sin efterträdare år 1365 en kyrka och ett land, som i jemförelse med allt hvad man dittills skådat sedan eröfringens tid var i ett blomstrande tillstånd.

3 Hans anseende såsom kyrkofurste ökades icke ringa af hans nära vänskap med det hans samtida, det ryktbara svenska helgonet Brigitta †1373 kanonis.kanoniserad 1391. Underverk. 7 Okt. St Britas sommar. Sjömän, fiskare. Biskopskrönikorna och legenderna bevara några drag af denna vänskap, fullkomligt i tidens anda. Så berättas, att när biskop Hg en dag satt till bords med sankt Brigitta och såg henne »till Guds ära» förtära läcker mat, tänkte han i sitt hjerta: hvaraf kommer det, att denna fru, som har andans gåfva, icke afhåller sig från kräslig spis? Deraf visste St Brita intet, men samma qväll hord under vespern hörde hon i andanom en röst, som sade till henne: så och så tänkte biskopen om dig. Detta berättade hon strax för biskopen, hkenhvilken, när han såg sina hemliga tankar röjda, med häpnad ödmjukade sig och anhöll att Brigitta måtte afbedja hans förhastade tankar. På tredje dagen derefter visade sig jungfru Maria i under bönen för Brigitta och sade till henne: säg åt biskopen, att efter han brukar begynna alla sina predikningar med mitt lof, och efter han så bedömde dig af kristelig kärlek och icke för afunds skull, alltså förtjenar hans kärlek belöning. Säg honom således, att jag vill|118||448| framställa hans själ för Gud, och han skall frambära Guds ord inför konungar och påfvar.

4 Det berättas också, att biskop Hg till påfven framburit St Britas uppenbarelser och inför denne hållit ett tal till St Britas ära. – Men detta torde få tillskrifvas en sednare tids bemödande att omgifva b. Hg sjelf en andel i St Britas helgongloria, ty det är icke kändt, att Hg någonsin besökt Rom eller Avignon. – Det är icke heller kändt, att biskop Hg under sin lifstid eller de första 50 åren efter hans död stått i något slags anseende som helgon. Först 130 år sedan han lemnat verlden, begynte man se sig om efter nya helgon för helgon för Fd och fann biskop Hg vara dertill denna heder den lämpligaste. Helgonen voro nemligen icke blott för kath.katholska kyrkan, utan äfven för hvarje katholskt land ett slags oumbärlig lyxartikel, som ansågs nödvändig för landets ära och anseende. Hvarje land täflade om att hedern att ha frambragt så många helgon som möjligt, och särskildt nämnes till Sveriges berömmelse, att detta land fram begåfvat kyrk kristenheten med så många heliga män och qvinnor. och vVille man nu uppsöka sådana, så var naturligtvis ingen brist på fromme män och qvinnor, som dem en efterverld med fantasins synglas och den fromma hänförelsens ifver kunde anse tjenlige för en så stor utmärkelse. Men ju mera helgonens antal ökades, desto flera omständigheter och svårigheter begynte kyrkan göra vid deras erkännande, för att hålla värdigheten i tillbörlig heder. Wi ha sett, huru ännu St Henrik, St Erik, St Olof på grund af deras förtjenster och blodiga slut blifvit utan vidare omgång erkände och dyrkade som helgon. Så erkändes St Henrik åtminstone redan år 1292 utan vidare ceremonier af påfven som helgon. (Chron.) Men på 1200 talet utfärdade påfvarne noggranna föreskrifter om allt som borde iakttagas vid nya helgons införande. Der skulle föregå en vidlyftig undersökning om den föreslagna personens lefnadsvandel, förtjenster och ishti synnerhet dess underverk – som kulle kunna med ed bekräftas. Alla dessa handlingar skulle föredragas i ett konsistorium, der påfven sjelf förde ordet, och först sedermera när allt sålunda var noga utredt, afsade påfven den brukliga formeln »sanctum esses decernimus ac definimusspråk: latin» – hvarefter ännu följde de|119||449| största högtidligheter i Peterskyrkan i Rom och slutligen inskrifvandet i de heligas bok, englarnas bok, helgonmatrikeln.

5 Nu hade f.finska kyrkan blott ett helgon, St Henrik, och detta ansågs vara för nog fattigt och litet, när Sverige på 1400 talet var hugnadt med minst 8 eller 10, både män och qvinnor, allmänt dyrkade, utom andra som påi vissa landskap kommit till denna ära. St Katharina skrinlagd 1489. Då tyckte man, att Fd borde hafva åtminstone två; man såg sig om och valet föll på biskop Hg. År 1495 skrifves från Åbo, att Gud der genom b. Hg verkat många tecken och under alltsedan år 1416 och att man derföre vore betänkt på att hos påfven utverka hans förklarande för helgon. Alex. VI. Försedd med intyg om en mängd sådana underverk af det brukliga slaget, framförde dåvar. domprosten i Linköping Hemming Gadd detta ärende till Rom och lyckades år 1499 af påfven Alexander VI erhålla tillstånd att ur grafven upptaga biskop Hgs ben och med högtidliga ceremonier flytta dem till en ärofull plats i Åbo domkyrka, »för att der, skrifver påfven, med tillbörlig vördnad hedras, »intilldess vi kunna komma till sjelfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i sinnet». (Beatification: Kanonisation). Denna ceremoni blef emellertid för tidernas orolighet fördröjd ända till 1514, då den skedde i Åbo med stor högtidlighet, som jag skall beskrifva i shangsammanhang med den f.finska kath.katholska kyrkans öfriga ceremonier. Kort derefter kom reformationen och gjorde slut på alla vidare planer att kanonisera helgonet. – Biskop Hg blef således verkligen förklarad för helgon – beatificatusspråk: latin, skrinlagd, men icke kanoniserad; ej heller tyckes hans helgondyrkan ha funnit bland folket någon synnerlig utbredning. Han var, om man så får säga, ett biskopligt, helgon ett högkyrkligt helgon, hvars meriter lekmän och menige man hade svårt att begripa, när de icke ens blifvit beseglade med martyrdöden. Hvart hans skrinlagda ben sedermera tagit vägen, är icke bekant.

6 XIII

7 XIV. Efter biskop Hg följde nu inom 6 år tvenne biskopar af mindre betydenhet: XIII. Henrik II Hermanni 1365–1368 och XIV Johannes II Petri 1368–1371. Henrik Hermanni, som af några kallas Hartmanni och derföre förmodas|120||450| ha varit samme kyrkoherde i Sääksmäki Henrik Hartmanni, som hvars tvister med sina socknebor om tionden ådrogo dessa en bannlysning, – hade förut varit domprost i Åbo och valdes af domkapitlet till biskop. Han företog en resa till Avignon, för att af påfven stadfästas i embetet, men dog under återvägen, hvarefter hansoriginal: han stoft dock fördes till Fd och begrofs bredvid b. Hg i Åbo domkyrka. Det enda man känner om hans korta styrelse är tvenne påfvebref af 1366. I det ena tager påfven den f.finska biskopen, kyrkan och presterskapet under sitt synnerliga beskydd och bekräftar dem i deras besittningen af deras redan vunna eller framdeles förvärfvade egendom; i det andra tillerkännes biskopen rättighet att besätta äfven sådana gäll, som voro påfven förbehållne, under vilkor att inkomsterna från en sådan lägenhet icke skulle underöfverstiga 7 mark lödigt silfver.

8 RepetitionRepetition 4/4 67. Hemming: Tionden, Regala pastorat. 10. Domprost. Statuter: 1352. Rangordning. Indisvårtyttgenat. Visitation. Bibliothek. Kungabref. St Brita. Helgon. Beatific. Kanonisation. 1499. – 1514. H. Hermanni 1365–68. Johannes II Petri. 1368–1371.

9 Johannes II Petri var svensk, född i Vesterås, hade länge studerat vid universitetet i Paris och der förvärfvat magistervärdighet, som den tidens hölls i synnerlig heder. Enl. Juustens uppgift skall han äfv någon tid ha varit utvald till rektor vid detta universitet, hkenthvilket värdighet embete tillsattes genom val och varade endast 3 månader. Andra förmoda, att han endast tillhört de s. k. Magistri regentesspråk: latin, motsvarande ungef. nyare tiders mag docenter, l.eller sådane som hade rättighet att i kathedern uppträda som lärare. Hitkommen medHan hade, således att säga, druckit tidehvarfvets anda ur sjelfva moderkällan och uppträdde här med som en fullfjädrad hierark. Från Padis kloster fråntog han all rätt öfver Borgå och dess kapeller, och när Suno Håkansson, Stålarm, höfvidsman i Wiborg, på kon. Albrechts befallning fråntagit domkyrkan de af kon. Magnus skänkta godsen i Pyttis, vågade biskop Johannes bannlysa|121||451| denne mäktige höfvidsman, som var beslägtad med rikets anseddaste ätter. Här halp intet motstånd. Höfdingen ödmjukade sig för kyrkans allrådande makt; – han sjelf och sedermera hans enka och slägtingar gjorde betydande donationer till domkyrkan, – kyrkan återtog sitt bann, och Suno med sin familj erhöll en högt värderad lägerstad under domkyrkans heliga hvalf. – Biskop Johannes gick i Hemmings fotspår och samlade åt kyrkan allt hvad han förmådde. Han utkräfde i stränga bref tionden från Savolaks, Tavastland och Satakunda; han förmådde påfven och kon. Albrecht att ytterligare stadfästa f.finska kyrkans privilegier; han utverkade nya förmåner i tiondens uppbörd; – han grundade tvenne nya altaren med deras prebenden i Åbo domkyrka: St Sigfrids och St Catharinas;; han han smyckade St Henriks grafvård i Nousis. Enligt några var det Hemming, enl. andra Johannes II, som lät insätta St Henriks ben i ett silfverskrin. Biskop Johannes begrofs under en koppargrafvård i Åbo domkyrka.

10 Efter honom följde den XV biskopen Johannes III Westfal, som f. d. ledamot i domkapitlet, och styrde f.finska kyrkan i 13 år från 1371 till 1384. Han var född i Åbo af en den tiden rik och ansedd slägt, som jemte många andra tyska familjer, dels köpmän, dels krigare, hade sedan mer än 100 år begynte inflytta i norden. Före Mera svag eller Lika nitisk, men mindre lycklig än sina företrädare, sökte äfven biskop W. att utvidga f.finska kyrkans makt och anseende. Han utverkade af påfven ett nytt och ampelt stadfästelsebref på kyrkans privilegier; han dämpade oroligheter, som utbrutit om matskottet i Nyland. och Han riktade St Katharinas altare med flera donerade gods, och under hans tid grundades vid domkyrkan ett nytt altare, som kallades St Bartholomei. Anledningen dertill är karakteristisk för tidehvarfvet. En borgare i Åbo vid namn Johannes Kölnärä hade begått|122||452| ett mord – och till följd af den ännu qvarlefvande hedniska blodshämden, hade en dödlig fiendskap uppstått mellan honom och den mördades slägtingar. Denna fiendskap bilades, och brottet försonades derigenom att mördaren skänkte till domkyrkan tvenne gods, och på deras inkomster grundades St Bartholomei altare.

11 Men kyrkans andliga högmod och traktande efter verldslig makt hade mot henne uppväckt många fiender. Engång intrasslad i verldsliga angelägenheter, måste hon äfven underkasta sig lyckans omskiften. Biskop Westfal led på sin tid i smått en del af den förödmjukelse, som hans herrar och mästare påfvarne ledo i stort. Munkarne i Padis kloster hade i tvisten med Åbo biskopar lyckats få den mäktige och rike drotsen Bo Jonson Grip på deras sida, och på hans »enträgna föreställningar» blef såg sig biskop Westfal föranlåten att återgifva åt klostret de rättigheter öfver Borgå församling, som hans företrädare återtagit, ja t. o. m. att bortflytta den pastor, som biskop Johan II der hade insatt. Hvad således biskoparne Hg och Johan II dekreterat tvärtemot en konungs flera gånger stadfästade löften, det nödgades biskop Vestfal återtaga på en enskild mans »enträgna föreställningar». – Än mer: biskopen nödgades söka i en tvist med erkebiskopen i Upsala – kyrka mot kyrka – söka stöd hos samme lekman, som så djupt förödmjukat honom, och välja Bo Jonson till ett slags skiljedomare. Tvisten gällde neml. gränsen mellan Upsala och Åbo stift, samma gräns som i b. Hgs tid hade blifvit i godo öfverenskommen, och det var Torneå elf. Men nu gjorde erkebiskopen i Ups. anspråk på finska området intill Kemi elf, på den grund att Helsingarnes område i fordomtima sträckt sig ända till Uleå elf och Uleå sjö.|123||453| Der företeddes intyg af allmogens gamla häfd och minnen å båda sidor, men kon. Albrecht afgjorde år 1377 målet till erkebiskopens fördel – hkenhvilken kon:s domsrätt redan innebar en förödmjukelse för den stolta hierarkin. Då vände sig tänkte biskop Vestfal mindre på kyrkans värdighet, än på att besegra i denna ambitionsfråga en afundad medtäflare och vände sig till Bo Jonsson, hkenhvilken då uppehöll sig i Fd. B. J. Denne Bo Jn (Carl Nilson Ferla 1381 fransisk. kl.fransiskanerklostret –)original: – tTroligen smickrad af sin rol som skiljedomare, lät anställa en noggrann undersökning och förklarade i bref till erkebiskopen i Upsala, att det omtvistade Kemi med angränsande socknar i söder af ålder tillhört Åbo biskopsdöme, – och så mäktig var denne man, att hans ord fällde utslaget emot både konung och erkebiskop. Torneå förblef då och alltsedan gräns mellan de båda stiftena, och denna gräns, blef som sfallersammanfaller med den geografiska, blef derföre af vigt, emedan den småningom genom häfdens och vanans makt blef icke blott en stiftsgräns, utan äfven en politisk gräns mellan Sverige och Fd.

12 Man skulle likväl mycket misstaga sig, om man ansåge kyrkans förödmjukelse i Fd för en isolerad tilldragelse. Den shängersammanhänger ganska nära med europeiska tilldragelser – med skiften i kyrkans dåvarande öden – likasom det i allmhtallmänhet vore ett stort misstag att anse ett folks eller ett lands historia stå isolerad från verldshändelserna. Fd för Urban VI mot Clemens VII. Carl af Durazzo

13 Benedikt XI: 1305.

14 Gregorius XI: †1377. Urban VI: Bari †1389 – Bonif. IX Clemens VII †1394. – Benedikt III

15 Erkebisk. i Upsala befaller och öfvers.öfversätter bannlysn.bannlysningar

16 Carl af Durazzo: påteckn. In causam cardinaliumsvårtytt per Urban. papam injuste punitorumspråk: latin.