Sjunde Föreläsningen. 15/2 64

|54|

Sjunde Föreläsningen. 15/2 64.

1 Reformat:s anledn. Början. Dess gynnande i norden. Ol. och L. Petri. Brask. G. Wasa. L. Andreæ. Predikan i Strengnäs. (2:dra dag jul 1525.) Eriksgatan Ol. Petri giftermål. brudmessa. Rom. Sv. Nya Testam. Paulus 15246 Lat.Latinska messan afsk.afskaffad i Sthm (2:dra dag jul 1525.) Upsala högar 1526.

2 Det sätt, på hkethvilket kon. G. gick tillväga, vittnar om ett fast beslut, småningom genomfördt med stor klokhet och stor kraft. Han kunde, han ville icke gå bröstgänges fram till målet, han underhandlade länge, lät sina predikanter bryta isen, – lät saken småningom mogna. Han försäkrade i början att han alldeles icke åsyftade någon trosförändring, endast att afskaffa uppenbara missbruk. Men derunder gick hans politik ut på att kufva och nedsätta det öfvermäktiga presterskapet.

3 Två prelater stodo vid denna tid främst i spetsen för Sv:s kath.katholska kyrka. Den ena var erkebiskopen i Upsala, Johannes Magnus, förf.författare till den äldsta historia öfver Sv:s rike och den som der införde Carlarnes och Erikarnes oriktiga ordningsnummer. Den andre var den gamle, sluge och myndige biskop Brask i Lkpg. Dessa båda skulle först förödmjukas.

4 Fryxell 3: 80 Afzel. 6: 37.

5 Erkebisk:s visitationer: 200 man, pager, guld, silfver, kyrkor, klockor, messekläder. Blef kallad till Sthm: »Veten I hvad edert kall och embete är? Har vår Herre Christus befallt sina apostlar att föra sådant stort prål och ståt här i verlden, som I gören, och förehafva slika fåfänga ting, som smörja klockor, stockar och stenar? Jag hafver läst i den hel.heliga skrift, att apostlarne varit befallde predika, lära och undervisa folket om Guds vilja. Men här uti Sv. äro biskopar, kaniker och munkar en later hop, den der sällan eller aldrig predikar för sina församlingar.»

6 Vid Eriksmessan år 1526 kom kon. G. till Upsala med 1000 välrustade ryttare i sitt följe. Upsala högar: tal till allmogen: lata, onyttiga prester – hvarje kloster fullproppadt med munkar – mönstring – skolmästare. – Bönderne begynte ropa att de ville behall sjelfva föda sina munkar – Latinska messan – tal på latin – Majgrefven – erkebiskopens högsäte din nåd och vår nåd –

|55|

7 Åter om några dagar gick kong. upp i domkapitlet och frågade prelaterne af hvem de fått sina privilegier. – Peder Galle – Domprosten Göran Thureson Roos drikitales. – Om detta ej kuande bevisas af Guds ord, så äger verldsliga överheten att derom förordna.

8 Kon.Konungen tillsäger Joh. Magnus att rymma riket. – Svek i Roslagen? – For till Danzig. – Sv. tillgifven. † i Rom 1544.

9 Den tid kon. G. ännu var riksföreståndare, behandlades han af biskop Brask med en faderlig öfverlägsenhet. Bisk. kallade honom »käre Gösta", och höll till godo att af honom helsas med titeln »eders nåde» och berömde G. W. i sina bref till påfven i Rom. Ännu i början af sin konungamakt behandlade G. denne farlige motståndare med mycken varsamhet, bekräftade alla hans privilegier och undskyllde sig det bästa han kunde för det beskydd han lemnat kättarpredikanterne. Efterhand visade kon. G. sitt rätta sinnelag, lade gärder på presterskapet, indrog biskoparnes verldsliga län, begynte indraga klostren, till- och afsätta prester, döma i andeliga mål, förklara bannlysningar ogiltiga, taga arf efter prester, tillegna sig deras inkomster försvara munkar och nunnor, som afsade sig klosterlefnaden och ingingo giftermål, – m. e. o.med ett ord på det uppenbaraste sätt kränka den kath.katholska kyrkans privilegier. Då begynte bisk. Brask att bitterligen klaga och tänkte från den stunden på att lemna riket, liksom sin erkebiskop. Olof Tyste

10 Ändtl. såg kon. G. att frukten var mogen och skalladesammankallade ett riksmöte i Westerås veckan före midsommar år 1527. I St Ilians hus dominikanerkl. voro der församlade 4 biskopar, 15 rikets råd, 129 adelsmän, 32 borgare, 14 bergsmän och 105 bönder från alla rikets delar, utom från Dalarne, som ej skickat ombud, och från Fd, hvarifrån inga synas ha blifvit kallade, ehuru riksdagsbeslutet sedan förkunnades äfven der. Adeln var tillsagd att komma väl rustad: kon.konungen räknade på dess bistånd mot presterne, likasom i en senare tid Carl IX begagnade presterne emot adeln.|56| Gästabudet – platserna. Prelaterne märkte att hvad tidens klocka var slagen, samlades derpå inom lyckta dörrar i St Egidii kyrka och undertecknade på förhand en protest mot alla ingrepp i kyrkans rättigheter. Denna skrift gömdes under kyrkogolfvet, der den återfanns 15 år derefter. – Geijer II: 69. Riksmötet begynte med en framställning af kansleren Laur. Andreæ om rikets tillstånd. Han påminte om allt hvad kon. G. gjort för riket – Kon. visste väl, när han åtog sig denna börda, att man skulle leka med honom samma lek, som med många andra. Det vore honom omöjligt att regera ett folk, som strax mötte med pålyxen eller manade med budkaflen snörad och bränd till uppresning, såsnart kon.konungen ville bota rikets brister. Dalkarlarne kunde komma och se, och Tyskarne ville taga uppror till betalning för sina fordringar. Allt lägges kon.konungen till last, både dyr tid och skatter och att han vill draga in en ny tro i landet, för det att han och många andra lärt besinna huru de blifvit bedragne af Rom. Alltför länge hade S.v:s regenter varit utsatte för uppror och örlig af det romerska sällskapet, såsom när G. Trolle sade att han i striden skulle föra andra vapen än vaxljus. Kronan Sten Sture d. y. hade ej af kronans inkomst kunnat uppställa mer än 500 man i krig, medan ky biskopar, kyrkor och kloster slagit under sig mesta delen af landets egendom. Kon.Konungen hade låtit predika Guds ord och evangelium; dermed finge hvarochen försvara sin sak; han ville hafva rättskaffens prester, men ej sådana nyttige herdar som plundrade hjorden. Riket var i vanmakt och split; kronans utgifter öfverstege för närvar.närvarande 2 ½ gånger dess inkomst om året. För alla sådana brister ville kon.konungen hafva bot, annars skulle han nedlägga regeringen. – Derefter vände sig kon.konungen sjelf till ständerna – skön och ståtelig som han då var, i styrkan af sin ålder, med den vackra, vältaliga stämman, som kunde både vinna hjertan och injaga fruktan. Han begärde nu svar,|57| Antingen skulle om biskoparne skulle till kronan återlemna sina slott och gårdar, adeln återfå sina arfvegods och klostren indragas till kronan, eller finge ständerna söka en annan konung. – Vid dessa ord blef en djup tystnad uti den stora salen, såsom stiltjen på det vatten, der tvenne vindar kämpa om makten. Thure Då uppträdde biskop Brask och förklarade modigt, att biskoparne väl vore sin konung trohet skyldig i verldsliga ting, men i andeliga saker hade de svurit lydnad för hela Xhetenskristenhetens fader, påfven i Rom, och utan hans samtycke kunde de hvarken ingå på någon förändring i läran, eller någon minskning af kyrkans rätt och egodelar. – »Är detta edert svar?" frågade konungen ånyo. Alla tego. Endast den gamle ränksmidaren Thure Jönson Roos sade sig ej veta annat, än att detta var rätteligen svaradt. – Då – utbrast kon. G. med hafve vi icke heller längre lust att vara eder konung. Annat svar hade vi ej af eder förmodat. Men det förundrar oss ej att allmogen bevisar oss sådan olydighet, då den har sådane tillskyndare. Få de regn, så skylla de oss, få de ej solsken, så göra de detsamma, komma hårda år, hunger och pest, så måste vi draga skulden. Alle viljen I mästra oss,. mMunkar och prester och påfvens kreatur sätten I oss öfver hufvudet, och all den lön vi få för vårt arbete är att I gerna sågen döde attsvårläst p.g.a. överskrivning yxen. Men sådan lön kunne vi umbäras så väl som någon af eder. Hvem vill på sådana vilkor vara Eder konung? Ej den värste i helvetet, mindre någon menniska. Varen derföre betänkte uppå att lösa mig af riket och ersätta mig hvad jag af mitt eget utgifvit för det allmänna så vill jag draga hädan och aldrig mera återse mitt otacksama fädernesland.

11 Vid dessa ord brast konungen i tårar och lemnade salen. De närvar.närvarande stodo bestörte och rådville. Så hade alltsedan Magnus Ladulås tider ingen konung talat i Sv. Församl.Församlingen åtskildes utan beslut. Endast Thure Jönsson|58| lät på hemvägen en trumslagare gå slå hårdt på sin trumma framför sig på storgatan i Westerås och utropade skrytsamt »ingen skall göra mig till en hedning, Luther eller kättare i detta år.» – I två dagar och inpå den 3:dje var nu Sv:s rike utan konung: så hårdt var dent nyfödda tidenshvarfvets födeldop, som den gången skedde i Westerås. Råd visste ingen: alla förutsågo allmänt förderf, om thronen blefve ledig på en tid, när ingen enda fanns, som dertill kunde komma i fråga. Dock ville hvarken herrar eller biskopar gifva vika. Slutligen begynte bönderne fälla hotande ord; adeln ihågkom Sthms borgare förklarade att de i tre år skulle hålla hufvudstaden kon. G. tillhanda. Då förklarade biskop Magnus Sommar i Strengnäs: att kyrkans tjenare ville ej blifva så beskyddade, att riket för deras skulle gå öfverända. Man öfverenskom, att de stridiga punkterna i läran skulle ånyo inför ständerne afhandlas af lärde män,. oOch åter disputerade Ol. Petri och Peder Galle hela dagen derom. latin. Omvände.original: Omvände Ingendera ville gifva erkänna sig för besegrad. Tredje dagen begynte bönderna ropa att de ville gå till konungen och med hans bistånd hemsöka herrarne, om de ej samtyckte till allt. Detta gjorde verkan. En beskickning affärdades till kon.konungen, som under mellantiden dolde sin oro under mas i larmet af muntra gästabud för krigshöfdingarne på slottet. K. Gustaf gaf ett hårdt och nekande svar. – Beskickningen förnyades – hans vägran likaså – det var den gamla komedin alltfrån kejsar Augusti tider; konungen ville gifva sitt folk en lexa, hkenhvilken detsvårtytt ej så snart skulle glömma. När slutl. tredje budskapet kom med knäfall och tårar, lät han beveka sig att återtaga kronan och följande dag uppträdde han, omgifven af sina lysande hofmän, ånyo i riksdalen. Fö Glädjetårar syntes i mångas ögon. »Föga fattades – säga krönikorna – att ej folket nedfallit och kysst hans fötter, ändock månge snart åter förglömde det och voro sedan ej bättre än förr.»

12 RepetitionRepetition 18/10 67. Reformationen. Orsaker i norden. I skydd bakom vapenbruk. O. och L. Petri. 1523:7 punkter. Joh. Magni. Brask. Westerås 1527 24/6 Rom plundradt. Middagen d. 23 Juni.

|59|

13 Nu besvarades och beviljades alla konungens fordringar för första gången särskildt af fyra stånd, ehuru öfverläggn. skedde gemensamt, nemligen 21) af adeln; 32) af köpstadsmän och bergsmän samt 43) af menige man,original: man. 124) af biskopar och klerker, som svarade att de voro tillfreds huru rike eller fattige hans nåd dem hafva ville.original: ville, – Riksdagsbeslutet, kändt under namn af Vesterås Recess, är dateradt midsommardagen år 1527 och innehåller följande för samtid och efterverld vigtiga beslut:

14 Man ingick1) en gemensam förbindelse att motstå och straffa allt uppror samt att försvara G. W:s regering mot in- och utländske fiender; – 2) kKonungens blef kyrkans öfverhufvud, såväl som den verldsliga maktens; fick rätt att anamma biskoparnes slott och fästen landbönder, bestämma deras samt hela domkyrkornas och kanikernas inkomster, uppbära bisk:s sakören och förordna om klostren, »i hkahvilka lång tid ett skröpeligt regemente varit hafver,» Ddessa kloster skulle utrymmas och skicklige munkar användas till predikanter på landet; de orkeslöse skulle försörjas. – 3) aAdelns rätt att återfåick hvad af dess arf och eget sedan Carl Knutsons räfst år 1454 hade kommit under kyrkor och kloster, så vida arfvingen kunde med tolfmans ed styrka sin bördsrätt dertill; Llikväl klagades sedan, att konungen ofta ansåg sig för den närmaste arfvingen och lät tilldöma sig många gods. – 4) predikanter rätt att skulle fritt få förkunna Guds rena ord, »icke ovissa järtecken, mskodiktmenniskodikt och fabel, som härtills mycket skedt är», säger adeln. Borgare och bönder yttrade sig deremot med mycken försiktighet om den nya tron och förklarade att den gick öfver deras förstånd.

15 Ett tillägg till riksdagsbeslutet, som kallas Vesterås Ordinantia, innehåller närmare bestämmelser uti samma syftning: bland annat att presterne skola i verldsliga mål lyda under verldsl. domstol samt kunna af konungen afsättas, samt att evangelium skulle läsas i alla skolstugor. – När allt detta var afgjordt, vände sig kon.konungen till biskoparne och fordrade af dem deras slott, hvartill alla samtyckte, utom b. Brask, som endast svarade med suckar och tårar. Han måste derföre ställa 8 riddares borgen, men lyckades senare genom förställd undergifvenhet blifva fri derifrån, hvarpå denne i öfrigt utmärkte man rymde hemligt ur riket till Danzig och slöt år 1538 sin lefnad uti ett kloster i Polen.

|60|

16 Knappt finnas i hela sv.svenska historien ett vigt till sina följder så vigtigaret riksmöte, än som denna Vesterås Recess af år 1527. Den skapade en stark konungamakt, ostödd på folkmakten, och gjorde härigenom ett lagligt slut på det tillstånd af anarki ,och partifejder, hvaraf riket var sönderslitet i mer än 250 år. Den gjorde slut på kyrkans herravälde i verldsliga ting och omkastade makten, så att kyrkan, från att hafva förliknat sig vid solen och konungamakten vid månen, som af solen erhåller sin glans, nu gjordes beroende af denna i alla verldsliga ting. Den omkastade vidare ståndens rangordning; så att de förut så rike, nu så fattige prel presterne, hkahvilka dittills utgjort det första ståndet, numera endast genom kunglig nåd intogo plats vid riksmötena såsom det andra ståndet, under det att kronan och adeln delade rofvet af deras rikedomar. Genom V.Västerås Recess slets det band, som då öfver 500 år knutit Sv. och nära 400 370 år knutit Fd vid Rom och den kath.katholska XhetenKristenheten. Dessa länder, och i främsta rummet deres intelligens, kastades numera tillbaka på sig sjelfva, och med den nya tron, som frigjorde tanken, frigjorde anden från de tunga fjettrar, hkahvilka dittills tyngt på dess vingar, öppnade sig en lanny och lång framtid för de nordiska länderna.

17 MIed Vesterås Recess var reformationens stora verk stadgat och antaget, ehuru långtifrån fullbordat i Sv. och Fd. Den stora förändringen behöfde omkr.omkring 70 år för att mogna., ty Iingenting skapas på engång nytt med ett penndrag. Formerna byttes om, i grunden var ännu föga förändrat. Några få intelligenser bland höjde sig öfver massorna och belystes tidigare än andra af den nyare tidens sol; massorna sjelfva förblefvo länge katholska till i tänkesätt och föreställningar. Slägten måste dö ut, innan den nya läran genomträngde folket såsom den gamla, – och ännu i våra dagar är katholicismen långtifrån död. Den lefver uti qvar i många af vår lutherska kyrkas former och lärosatser – i många af folkets seder och föreställningar.original: föreställningar Vackrast och renast har den bibehållit sig i konsternas ingående i våra religiösa bruk – i altartaflorna, bilderna, arkitekturen, orgeln, psalmerna – allt detta är ännu i dag katholicism.