Nionde Föreläsningen. 19/10 63

|82||546|

Nionde Föreläsningen. 19/10 63.

1 – Munkordnar, Kloster. – Jesu Christi lärara var för hög och för ren, för att icke ständigt råka i strid med de mskligamenskliga lidelserna. Redan i xdomenskristendomens första tider sökte derföre mången troende sitt högsta goda uti att så mycket som möjligt afkläda sig sin mskligamenskliga natur och genom rent lefverne, genom ständig andakt och bön ikläda sig en helighet, som icke stod att finna i verldsliga samqväm. De gingo bosatte sig derföre uti gerna i ödemarkernas enslighet och fingo deraf namnet munkar (μοναχοιspråk: grekiska = enslingar) och bildade efterhand samfund, som redan i 4:de seklet ordnades af Pachomius seoch sedermera i 6:te seklet af Benedikt af Nurcia, stiftaren af det berömda mönsterklostret på Monte Cassino i södra Italien. Kloster = claustrumspråk: latin = inhägnadt ställe. Från Egyptens och Libyens öknar utbredde sig klosterväsendet till Palæstina, derifrån till Italien och Frankrike, sedan vidare till södra, medlersta och vestra Europa. Benediktinernes ordningsreglor voro enkla och rensade från den själsdödande orientaliska öfverdriften. Han fordrade renhet i lefvernet, lydnad, ödmjukhet, broderlighet, andakt; men till föreskref tillika studier och kroppsligt arbete, ishti synnerhet åkerbruk, trädgårdsskötsel och handtverk. Klostren skulle sålunda, jemte xdomenskristendomens idkand öfvande och utbredande, äfven sörja för ungdomens undervisning och landets uppodling. vägar – broar – I denna anda motsvarade klosterstiftelserna kulturens behof i en okunnig tid och ha inlagt oskattbara förtjenster både om den Xnakristna missionen bland hedningarna och särskildt om bevarandet af den grekisk-romerska literaturens bevarande intill boktryckarekonstens uppfinning. Höga och låga, fattiga och rika sökte i klostren en tillflykt undan tidernas stormar och lifvets sorger:svårläst p.g.a. överskrivning. Den förföljde fann der en fristad – den hungrige bröd – den sjuke vård – sjelfva trälen blef fri inom klostrets murar. Oroliga, våldsama, laglösa tider drefvo många – Dit samlades gerna alla brustna och sorgsna hjertan, som ingenting mer hade att hoppas af lifvet. Också hade klostren på deras tid ett välgrundadt berättigande,original: , så mycket mer som – välgörenhet – uppfinningar – föredömen – Dessa kloster utbreddeoriginal: ubbredde sig derföre med till ett otroligt antal öfver hela den Xnakristna verlden, särdeles i 11:te och 12:te seklerna. Men tillika slappades deras seder och andakt genom stora rikedomar, som tillföllo dem genom de|83||547| gåfvor och testamenter, hvarmed otaliga mskormenniskor sökte köpa åt sig och de sina den eviga saligheten och genom., Mot dessa oordningar: mot den girighet, det högmod, de laster, som begynt inrota sig uti klosterväsendet, uppträdde då reformatorer, hkahvilka med stränga ordensreglor sökte återföra klosterlifvet till dess ursprungliga enkelhet och grundade skilda munkordnar eller samfund. År 910 stiftades klostret Clugny i Frankrike, hvarifrån Benediktinerorden utgick med nya reformerad med nya reglor. År 1086 stiftades klostret Chartreuse i S.Ö. Frankrike, och derifrån utgick Karthäuserorden, hvars föreskrifna armod och späkningar ökades genom en munkarne ålagd djup tystnad, emedan alla deras samtal skulle hållas med Gud i bönen. – Vid samma tid uppstod, äfven i Frankrike, Præmonstratenser orden (af dalen Premontié i landskapet Champagne) och uppträdde egentl. som bättringspredikanter. Men då äfven de ej ansågos nog heliga, skilde sig några bland deras samfund och grundade i ödemarken Citeaux l.eller Cisteaux ett stamkloster för Cistercienserorden, som genom sintt stränga, måttliga lefverne – kanske också genom sin mera republikanska författning – fick en så hastig utbredning att redan hundra år efter stiftelsen klostrens antal i denna orden räknades till 2000. – Från stamklostret Citeaux utgick äfven klosterväsendets störste reformator, påfvars, kejsares och konungars rådgifvare – den heligaste bland medeltidens helgon – Bernhard af Clairvaux (Clara Vallis), – som lefde just vid den tid, när Fd emottog xdomenkristendomen och som, på begäran, äfven afsände munkar till de första klostren i Sverige: Alvastra, Nydala och Varnhem.

2 Padis

3 Alla dessa ordnar voro förgreningar af Benediktinermunkarne. – Emellertid kunde ingen af dem tillräckligt motstå rikedomarnas frestelser,. Mot Tillika ökades motståndet mot Rom.Romerska kyrkan på samma gång som dess makt och herrsklystnad, och nu uppstodo nya strängare munkordnar i absolut beroende af den påfliga stolen, för att blifva dess verktyg. och derföre uppstodo iI slutet af 12:te seklet stiftades tvenne nya italienska ordnar, Fransiskanerne och Dominikanerne, båda uppkallade efter deras stiftare och båda genom sina reglor förbundne till den strängaste fattigdom. Dominikanerne hade dessutom det särskildt dem ålagda uppdraget|84||548| att med godo och ondo arbeta för kättarnes (albigensernes) omvändelse. Båda dessa, de mest fanatiska af alla munkordnaroriginal: munkordningar, fingo ett stort inflytande äfven i norden. Fransiskanerne l.eller Minoriterne (fratres minoresspråk: latin) kallades här af sin askgråa kåpa Gråbröder, Gråmunkar, äfven Barfotamunkar hvaremot Dominikanerne, l.eller Predikarebröderne, af deras svarta kåpa kallades Svartbröder l.eller Svartmunkar, – och emedan båda ordnarne lefde af allmosor, kallades de med ett gemensamt namn Tiggaremunkar. – IshtI synnerhet Dominikanerne voro den romerska stolens skötebarn. I Sverige ägde de redan i förra hälften af 1200talet tre kloster: Sigtuna, Skenninge och Wisby. I Fd måste de genom biskoparne Thomas och Johannes I, som sjelfva tillhörde Dominikanerorden, tidigt ha vunnit insteg och inflytande. Säkert är att de åtminst. år 1286 – troligen långt tidigare – funnos bosatte i Fd. (Hels.) och der besuttit egendom. Det första finska kloster, St Olofs kloster i Åbo, var ett dominikanerkoster. Man vet ej tiden för dess grundläggning; men det fanns åtminstone redan år 1294. Senare, troligen först i början af 1400 talet, grundades ett annat dominikanerkloster i Wiborg,. medan Brann 1429–1547. Fransiskanerne grundlade ett kloster i Wiborg, ett i Raumo och slutligen ett i Kökar på Åland. Klostrens korta blomstringsperiod i Fd är salesvårläst p.g.a. strykning egentl. nästföljande tidehvarf, unionsperioden. Nådendal. De blefvo inalles ej flera än 6, och hade ingen rätt trefnad i detta land, der man ej behöfde söka murars skydd, för att finna ensligheten. Man vet om de flesta bland dem föga mer, än att de funnits. Någon rätt trefnad synas de ej ha haft uti detta land, med undantag af Brigittinerklostret i Nådendal, hvarom mera framdeles. – Men detta hindrar icke, att ju klostren, eller rättare de andliga ordningarnas, inflytande här varit ganska stort. Favoriserade af påfven, till såg man dem tidigt draga omkring i landet, predikande, messande, biktande och påläggande folket allehanda botöfningar. De hade Emedan det var så långt mellan kyrkorna, hade Dominik. munkarne år 1244 af Innoc. IV erhållit rättigheten att medföra flyttbara altaren, som uppställdes hvar de kommo i byarna och sannolikt icke gjorde dem mera besvär, än att breda en altarduk öfver en flat sten eller några hopslagna stockar, under det att hvarpå altarkärlen och hostian framtogos ur renseln.

|85||549|

4 Denna munkarnes rättighet måste ha medfört mycket trassel och obehag för det ordinarie presterskapet, helst dessa predikaremunkar uppburo icke obetydliga summor – eller landets produkter – för bikt och aflösning. År 1340 klagar Henrik Hartmanni, pastor i Sääksmäki, att dominikanermunkar från Åbo vid ett sådant altare i nämnde socken förrättat messan och andra till gudstjensten hörande heliga handlingar, sammankallat socknens invånare samt af dem uppburit och sig till nytta användt inkommande offergåfvor. Hartmanni vaär t. o. m. nog djerf att tillägga, »att han med skäl ryste för denna ordens makt och ansåg densamma icke med säkerhet kunna bo inom Åbo stifts gränser». Dessa klagomål hjelpte endast för tillfället; munkarne stodo i så nära förbindelse med pRom, att de voro så trogne bundsförvandter åt den helige fadren, att de ständigt visste förskaffa sig nya och vidsträckare privilegier förmåner. Pastorerne anbefalltes att vid deras predikningar uppläsa dominikanernes och fransiskanernes privilegier; 40 års aflat meddelades åt dem, som begrofvos i klosterkyrkorna eller deras kyrkogårdar; lika lång aflat förunnades dem som verksamt bidrogo att underhålla eller uppbygga nämnde ordnars kyrkor och kloster; – t. o. m. den som dog och begrofs uti dessa munkars ordensdrägt, erhöll förlåtelse för fjerdedelen af deras synder. (Jmf. »dö i hvita vadhum».) – Omgifne af en sådan helighets gloria, voro munkarne mer ansedde, än församlingarnas ordinarie prester, och hvarhelst en sådan, ofta trasig och smutsig tiggaremunk visade sig uti byarna, lopp folket från alla håll till för att utbedja sig aflat eller erhålla hans välsignelse. Ej underligt således, att Dderas inflytande ofta blef demoraliserande – ja att vi under Unionens tidehvarf finna dem ligga i delo med sjelfva biskoparne. –

|86||550|

5 Gillen. Med munkordnarna bör man ej förblanda de under medeltiden så talrika Gillen, som uppstodo af behofvet att förena sig till gemensamt försvar och för gemensama ändamål. Dessa gillen, som vanligen togo namn efter ett helgon, voro dels andliga brödra och systraskap, som hade förenat sig för gemensama andaktsöfningar, eller för välgörenhetsinrättningar och för gästabud på bestämda tider, hvarföre de på latin buro namnet Conviviaspråk: latin, – dels slöto de sig, under sitt helgons beskydd, tillsammans för krigiska ändamål, för handelsaffärer eller för handtverk – men alla hvarje gille hade det gemensama stadgar, samlingsrum och gästabud på bestämda dagar, hvarföre de på latin kallades Conviviaspråk: latin. Dessa gillen tillhörde medeltidens mest utvecklade samhällsformer, hvarföre de också först under Unionsperioden utbredde sig i Fd,. – men Men af ett testamente från år 1355 finner man, att båtminstone ett sådant finner man funnits i Åbo redan under första hälften af 1300 talet, neml. St Nikolai Gille. – Ur yrkesgillena utvecklade sig sedermera våra skrån, hkahvilka i former och väsende ännu bära tydliga spår af Medeltiden. Vigtigare är, att ur dessa gillen, som slöto förbund med hvarandra till inbördes försvar, utvecklade sig städernas samfundsanda och friheter i kamp mot endet förtryckande andliga och verldsliga feodalsystemet.

6 Icke heller får man med munkordnarna förblanda de andliga riddarornarna, som vid denna tid utbredde sig i Europa – väl icke inom Fd, men så mycket mer i dess nära grannländer Estland och Liffland. Märkvärdigast för oss, emedan de vid flera tillfällen stodo i förbund med Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne mot Ryssarne, äro Svärdsbröderne l.eller Svärdsriddarne, som stiftades af biskop Albert af Bremen, med tillnamnet Eröfraren, år 1202, efter mönstret af Tempelherreorden, såsom ett slags stående korshär till Estlands och Lifflands eröfring, – och hade sitt namn deraf, att de på deras hvita mantel buro ett rödt kors och ett rödt svärd. – Estlands historia 1347–1494 dess blomstring –

|87||551|

7 Undervisning. Det vore ett misstag, att anse fullkomligt mörker ha varit rådande utom presternes och munkarnes celler i Fd. Den första finska skolan har vuxit ut ur katholska kyrkan och var med den så nära förenad, att man just derföre föga hör talas om någon skola. Emellertid fanns redan tidigt i Åbo en sådan skola, Kathedralskolan, der Fds prester och flertalet många bland dess biskopar fingo sin bildning i studerandet icke blott af den heliga skrift, kyrkofäderne och den kanoniska lagen, utan äfven af forntidens klassiska författare. Rektor vid denna skola kallades Scholasticusspråk: latin och var medlem af domkapitlet. Skolan hade sina särskilda anslag l.eller præbenden, djeknarne understöddes med allmosor. Ett Inrättningen var ännu icke fullt utvecklad, men ett uppslag var redan gifvet för högre bildning, och redan i detta tidehvarf såg man finske män, understödde af domkapitlet, begifva sig utomlands, för att fullända sina studier i Prag och Paris. Äfven i Wiborgs fanns en skola redan vid början af 1400talet. – Utom dessa uppstod äfven med hvarje kloster en klosterskola, bland hkahvilka sedan skolan i Raumo blef mycket berömd – och dessa klosterskolor hade, jemte deras u ursprungl. syfte att undervisa blifvande munkar, snart nog äfven förelagt sig den vidsträcktare verksamheten att sörja äfven för lekmäns undervisning. – Långt kunde denna icke sträcka sig, redan för den stora bristen på böcker, hkahvilka voro så dyra, att en samling af några få band uppskattades lika med en ganska nätt förmögenhet Chron. 281: Strinnh. IV: 462. När derföre en sådan samling testamenterades af enskilde lärde män åt kyrkor och kloster, uppräknas hvarje bok särskildt, med tillägg stundom af priset, hvaraf man finner t. ex. att en liten handbok, testament.testamenterad till Åbo Domkka år 1355, uppgifves ha kostat 14 mark silfver, l.eller efter vårt mynt ungefär 90 rubel silfver. Det var derföre en stor och dyrbar gåfva, när bisk. Hemming vid sin död testamenterade till domkyrkan entt bibliothek af 27 (?) volymer, inneh. bibeltolkning, kanon. lag och kyrkofäder.|88||552| – Utom kyrkor och skolor funnos inga böcker, och massan af folket var, utan någon kunskap i läsa och skrifva, inskränkt till den knappa XdomskunskapKristendomskunskap, som meddelades vid dop och kyrkogång och som vanligen bestod i trons artiklar samt bönerna fFadervår och Avemaria, dem man läste på rosenkransar med kulor, – de stör mindre för Ave, de större för Paternosterspråk: latin. Häri låg då ännu ingen afsigtlig plan att hålla folket i mörker. Katholska kyrkan ansåg detta ringa mått af XdomskunskapKristendomskunskap vara tillräckligt för saligheten. Hon trodde på en fortfarande gudomlig inspiration och antog derföre äfven, att Guds nåd genom dopet och sakramenterna, utan synnerlig förberedelse, upplyste de troende.

8 II: Verldsliga Samhället. Vända vi oss nu till den verldsliga makten, det verldsliga samhället, så finna vi landet indelad vid början af 1400:talet indeladt i tre län eller höfdingadömen efter slotten, neml. Åbo, Tavastehus och Wiborg. Höfdingen i Åbo synes tidigt ha ägt ett slags företräde och högre ma öfverinseende framför de öfrige. År 1280 omtalas kallas höfdingen Carl i Åbo præfectus Finlandiæspråk: latin, Fds höfvidsman l.eller ståthållare, hvaremot höfdingen Harald i Tavastehus år 1293 kallas advocatus Tavastiæspråk: latin l.eller fogde i Tavastland. År 1303 nämnaes Nils Andersson, år 1306 Harald Torstenson och år 131svårtytt8 Lyder von Kyrnen, stamfader för den ryktbara Djekneätten, höfdingar öfver Fd – »Suomispråk: finskafurstaren», såsom ryska krönikan kallar den sistnämnde. – Derefter omtalas regelbundet ståthållare, höfvidsmän och fogdar (Capitaneispråk: latin, præfectispråk: latin, advocatispråk: latin), dels öfver hela Fd, dels öfver särskilda slott och provinser. Så finna vi, att när freden i Nöteborg afslöts, var kallas Per Jonsson Bååt till Flishult höfvidsman uti Wiborg och Carl Natt och Dag höfvidsman i Fd och Åland. – Fd = Egentl. Fd.

|89||553|

9 Utom desse höfvidsmän finner hör man tidigt omtalas hertigar af Fd. År 1284 bar Birger Jarls fjerde son, den fromme, ädelsinnade och milde Bengt, hkenhvilken år 1291 slöt sina dagar som biskop i Linköping, denna titel, men om han någonsin besökt sitt hertigdöme eller annars tagit någon befattning dermed, är icke bekant. – Åren 1302–1304 innehade erhöll den ridderlige, sedan så olycklige prins Waldemar, yngre son till Magnus Ladulås, Fd i förläning som hertigdöme. Man visste då intet annat sätt att tillfredsställa konungasönernes arfsanspråk. Hertiginna tillaf Fd var då hans gemål, Christina, dotter till Torkel Knutson, som lagt östra delen af detta land under Sveriges rike. Som bekant, satte sig emellertid T. Knutson emot brö de kungl. bröderne Eriks och Valdemars begäran att sjelfrådigt styra deras hertigdömen, hkethvilket sedan gaf anledning till den ryktbare marskens fall och den olycksbringande missämjan mellan kon. Birger och hans bröder. Hert. Waldemar residerade mest på Öland och synes icke hafva innehaft hela landet., Af han utan från någon del deraf uppburit de kungl. inkomsterna. Af hans inverkan på Fd återstå föga spår. Man vet endast, att han afdömt en tvist om tionden mellan biskopen i Åbo och Tavasterne samt att han testamenterat 20 mark silfver åt Dominikanerklostret i Åbo. Hertigdömet Fd blef emellertid, ingen var och troligen till följd af de f.finska biskoparnes motarbetande, ingen varaktig politisk institution – hkethvilket väl må anses för en lycka, emedan en sådan institution skulle ha i förtid lossat föreningsbandet med Sverige och inkastat landet i dynastiernas kamp, under ständig fara att nedtryckas af feodalsystemet. – Höfdingarne fortforo således att, å svenska kronans vägnar, styra och råda i landet, under det att den verklige regenten satt på St Henriks biskopliga stol. sid. 92. Detta kyrkans inflytande var ishti synnerhet derföre af så stor vigt, emedan hon likasom lade sig emellan och förmildrade sammanstötningen af två i början så fientliga makter, som det sv.svenska politiska väldet och den f.finska nationaliteten.

|90||554|

10 Det sv.svenska väldet kom till Fd som eröfrare och måste derföre i början stå i en skarp antagonism till det besegrade folket, genom att förneka dess politiska, ej mindre än dess religiösa, oberoende. Emellertid utjemnades så småningom denna konflikt, så att det sv.svenska väldet vid Kalmare Unionens början redan begynt antagita karakteren af ett folkförbund, hvari det segrande folket intog en viss hegemoni, ett förmynderskap, under det att men bådas jemnlikhet principielt var erkänd. Att så skedde, var i främsta rummet kyrkans förtjenst, emedan hon, från sin universela, sin kosmopolitiska ståndpunkt, var den bästa medlarinnan mellan två stridande nationaliteter och tillika, ju mera fastare hon rotade sig uti Fd, desto mera vexte tillsammans med landets intressen och såg uti dem sina egna. Sid. 91. Men att den första fiendskapen efterhand blef förbund och vänskap, det låg tillika i det eröfrande folkets eget lynne, och egna traditioner, och det af tre orsaker: – 1) för det att sv.svenska folket sjelf sedan urminnes tider var genomträngdt af frihetens ande; – 2) derföre att, när de Sv. eröfrade Fd, var Sv. sjelf stadt i sin första Xnakristna utvecklingsperiod – var en stat, ett samhälle ännu i görningen, – hvarigenom det uppträdde väl med glödande trosnit, men med en viss varsamhet, en viss fördragsamhet i de samhällsinstitutioner det pålade Fd och som voro så nya föga pröfvade uti Sverige sjelf; – 3) slutligen derföre att Sverige då gick ut ur sin hedendom såsom ett statsförbund af provinser urspr. oberoende småstater, hkahvilka nu öfverenskommit att lyda en gemensam konung, men fortforo att behålla deras egna lagar, och seder och vissa politiska rättigheter. Äldst: Gottlandslagen.
Vestgötha lagen.
Östgötha lagen 1295.
Upl.Uplands lagen
Söderm. l.lagen
Westmannalagen
Dalelagen
Helsingelagen
Skånelagen
Magnus Erikssons landslag 1347
Christofers landslag 1442.
Se sid. 92

11 Se Geijer, Tre föreläsningar.

12 Viger Sparsvårtytt i Svithiod
Lumb i Vgöthland.

|91||555|

13 Grundtanken i alla dessa lagar var att bonden var man för sig och konungen lagens gissloman. Engång delaktigt af sv.svensk lag och verksamt i förbund emot Sv:s fiender, intog ansågs Fd småningom, under sin kyrkas bemedling, tillika hafva inträdt såsom en för sig berättigad medlem uti det sv.svenska statsförbundet. – En fFörordning af 1316 om qvinnofrid i Karelen och en annan af 1334 om skilnad emellan skatte- och frälsejord visar oss att sv.svensk lag åtminstone då redan var gällande i Fd. Men nu hade vid denna tid landskapslagarna ännu gällande kraft i Sv. Och Den sv.svenska lag, som först blef gällande i Fd var derföre Helsingelagen, troligen på grund deraf, att Helsingarne utgjorde flertalet bland Fds sv.svenska kolonister. (I sin nu bekanta form anses den vara smfattadsammanfattad i sista slutet af 13:de eller början af 14:de seklet, på grund af äldre muntliga traditioner och i tydlig frändskap med Uplandslagen.) Af En För 1331 omtalas denna lag (jus helsing.språk: latin) jus suevicusvårtyttmspråk: latin såsom uttryckligen gällande vid beskattningsfrågor uti vissa delar af Fd. Men på samma gång omtalas i dylika frågor jus carelicumspråk: latin, jus fennicumspråk: latin, karelska, finska rätten såsom gällande uti andra delar af landet. Hvarje rök under karelska rätten skulle årligen erlägga tvenne skinn till biskopen, men hvarje 7 år gammal person under Helsingerätten skulle erlägga en mark smör. Denna skilnad mellan finsk och svensk rätt fortfar sedan under mer än ett århundrade, sålunda, att den ena socknen säges lyda under svensk, den andra närgränsande under finsk rätt, – ja, så, att båda stundom exsistera bredvid hvarandra i samma socken. Af allt detta vill synas, som skulle sv.svenska kolonister, hkahvilka efter eröfringen nedsatte sig i Fd, ha lefvat och blifvit behandlade efter deras förra sv.svenska rätt och sedvänja, äfven när Ff.Finnarne bodde i samma socken och lefde och behandlades efter deras finska rätt och sedvänja. – Hvad med denna finska rätt egentl. bör förstås, är icke utredt. Någon egentl. genuin f.finsk lag kan väl icke dermed gerna förstås, utan snarare gammal häfd l.eller rättsbruk vid skatternas erläggande – hvaremot den sv.svenska rätten påtagligen är Helsingelagen – kompletterad af Upplandslagen. Om Magnus E:sons landslag här blifvit tillämpad, är ovisst. Likväl finnas spår att åtminstone den under Magnus utarbetade allm. stadslagen funnit tillämpning i Fd.

|92||556|

14 xdomenkristendomen Kyrkan afskaffade blodshämden – barns utsättande – p införde Gudsfrid – kyrkofrid – qvinnofrid, som af kon. Birger år 13016 stadgades äfven för det nyss eröfrade f.finska Karelen. – Den så hårdt bedömde Magn. Smek gjorde än mer: han gaf qvinnan rättighet att straffas lika med mannen för brott – han aflyste vid sin Eriksgata träldomen – Edsöret infördes, såsom brott mot den frid konungen svurit sina undersåter – Och slutligen blef den reviderade Uplandslagen år 1347 allmän landslag – ehuru de andliges motstånd nära 100 år fördröjde dess antagande. – Lagarnas välde i Fd fick kraft genom inrättandet af en lagman öfver Österlanden (Fd), hvilken omtalas i likhet med de svenska landskapen, som hvardera hade sin lagman, hkenhvilken trädde i den fordne Fylkeskonungens ställe och ursprungl. valdes af folket sjelf på tinget; ibland af de odalborna slägterna; hvarföre heller ingen kon:s tjensteman kunde erhålla detta embete. Detta förändrades så sedan, så, att lagm.lagmännen slutligen inträdde i konungens rsvårtyttåd, och af honom utnämndes jemte biskoparne – Hans embete stod i största anseende och bestod ej blott i att skipa, utan äfven i att på tinget uppläsa och tolka lagen. Fds förste lagman Bero år 1324.