Tjugufjerde Föreläsningen 5/4 64

|153|

Tjugufjerde Föreläsningen 5/4 64.

1 Johans samtycke. Detta var 1567. Sista dagen på året säger han sjelf att förelade han rådet förseglat hans sitt giftermålskontrakt, och hvari rådet lovatde erkänna Katharina för laglig drottning samt hennes söner för rätte thronarfvingar. En s. k. »fästning» eller trolofning synes på hösten 1567 ha föregått uti erkebiskopens närvaro och med hans samtycke. Likaså hade förband sig hert. Johan d. 10 Jan. 1568 att erkänna kon:skonungens barn med Katharina som rätte thronarfvingar. 1565 hade hon föddes sonen Henrik, som dog i späda barndomen sitt 9:de år. 1566 dottern Sigrid. 1568 d. 28 Febr. föddes prins Gustaf, som förklarades för thronföljare och vid hvars döpelse rikets förnämste män voro faddrar. Den 10 Febr. 1568 upphöjdes Katharina i adeligt stånd och fick till sköldemärke en halfmåne i blått fält. 3 kronor. Hon bar likväl då redan drottningenamn. – Från denna tid bar Katharina titeln: »Wi Catharina, Sveriges, Göthes Wendes samt flera dess tillbehöringers utvalda drottning» – och tillbjuder prinsessorna af det kungliga huset »vår kärliga helsning samt med hvad mera kärt och godt uti vår makt och förmögenhet är, Eders kärligheter med Gud den Allsmäktigaste tillförene» o. s. v. – Hon begär i detta bref att för brölloppstillredelserna låna prinsessornas skräddare.

2 Bilägret utsattas till d. 4 Juli 1568 i Sthm, och väl vetande huru förnedrande denna förbindelse ansågs för konunganamnet, Wasahuset och Sveriges adel, gjorde ville kon. Erik allt för göra denna högtidlighet så lysande som möjligt. – Hertig Magnus af Sachsen, hans kusin, och prinsessan Sofia. – Hertigarne m. fl. inbjudne, – lofvade men kommo icke. – Mordplan. – Vigseln: erkebiskopen. – Peder Brahe framledde bruden – Under pellen framhöllos af tvenne riksråd kon:skonungens barn, för att derigenom förklaras legitima. – Kröning d. 5 Juli. Riddareslag: 4, deribland tvenne Karins morbröder från Medelpad. – Måltiden: kanslern Nils Gna svimmade och fällde kronan. – Skådepenning i guld. – Karin Månsd:s upphöjelse var ingenting annat, än början till hennes och kon. Eriks fall = Le Commencemènt de la fine.språk: franska

|154|

3 Det behöfdes inga järtecken. Några få dagar På fjerde dagen efter det kungl. bilägret försattes konungen och riket i bestörtning af underrättelsen om hertigarnes uppror. Tanken derpå var icke ny, men hade påskyndats af Eriks giftermål, både derföre att riket derigenom fick en erkänd thronarfving och emedan tillfället ansågs gynnande, när den förut så retade och hämdlystna adeln rakesvårläst p.g.a. strykning med förbittring såg en qvinna af lågt stånd upphöjd på Sveriges thron. – Erik hade misstänkt sina bröder och skickat den fångne Pontus de la G., som nu ingått i sv.svensk tjenst, till Johan, för att utspeja hans förehafvanden. Men främlingen var klok och märkte på tidens tecken. Han förutsåg Eriks fall och var den som först förelade hert. Johan en plan till konungens afsättande. Hertigen stämde möte med sin broder Carl, anhängare värfvades, vapen anskaffades. Samma dagar när Erik trodde sig hafva grundlagt sin lycka vid sin älskade Karins sida, öfverraskade och intogo hertigarne Carl Vadstena slott. Der samlades hastigt den missnöjda adeln – gref bland dem fru Märta, brinnande af hämd – och 300 af kon. Eriks tyska ryttare öfvergingo till de sammansvurne. Alla fästade eklöf i sina hattar – ett minne af kungs en eken i Vermland, vid Wadstena, under hkenhvilken hertigarne ingingo hållit sitt första möte. förbundet mot Erik. Hert. Joh. höll ett tal, uppfylldt af både grundade och ogrundade beskyllningar. Bland annat åberopades Eriks giftermål. Erik sades ha utspridt, att hert. Johan af sin gemål intalats att öfvergå till kath.katholska läran, men detta, sade hert.hertigen, var en nedrig osanning: Om Johan någonsin omfattade påfveläran, önskade han, att både han och hans son fördrefves från Sveriges rike; – eEn profetia!

4 Hertigarne öfverenskommo nu att, sedan de afsatt Erik, regera riket gemensamt. Enkedrottn. och de kungl. prinsessorna flydde till dem. Alla fästade eklöf i sina hattar – ett minne af kungs en eken i Vermland, vid Wadstena, under hkenhvilken hertigarne ingingo hållit sitt första möte. förbundet mot Erik. Mynt togs hvar det åtkoms – fru Märta gaf de blodspenningar hon fått för sina söners lif – hertigarnes folk drog kring landet, och med dem följde en qvinna, besatt af spådomsanda, ropande ve öfver den gudlöse kung Achabs hus.

|155|

5 Det första ryktet berättade att hertigarne flytt till Dmk. Erik skickade då befallning att gripa dem döde eller lefvande. Snart fick man veta, att de tagit Wadstena slott. Nyheten derom verkade så på kung Erik, att han frågade sin läkare Lemnius hkenhvilken åder man borde öppna för att lättast dö, och när läkaren sade sin pligt vara att uppehålla, men ej att förkorta lifvet, var kon.konungen i sin vrede nära att strypa honom. Han besinnade sig likväl och erbjöd sina bröder förlikning; men på samma gång utsände han lönnmördare att taga dem af daga. Mördarne behöllo pgarna, och hertigarne förblefvo oskadde. Hert.Hertigen läto svara, att med Erik kunde ingen förlikning ingås, emedan man ej kunde tro hans ord, löften och eder. Det ena af rikets fästen efter det andra gaf sig åt de upproriske. Erik rasade och utmanade sin broder Carl till envig, men hert. Carl vägrade. Vid Nyköping möttes bröderne i spetsen för deras härar. Erik brände staden, men kunde ej återtaga slottet. Vid Botkyrka drabbade mötte han för andra gången hertigarnesoriginal: hertigarne folk under De la G.

6 Erik Det var första och enda gången i sitt lif kon. Erik visade sig som fa duglig fältherre och första gången han tapper krigare. Han intog en fördelaktig ställning och angrep sina fiender med förtviflans mod. Han stred för lif och krona; hvar hans hvita hjelmbuske fladdrade, der stupade hertigarnes folk och veko till flykt. – Denna seger var dock kort och öfvergående. Kon. Erik ofverg och hans sjunkande lycka öfvergåfvos af den ena efter den andra. Enkedrottn. och prinsessorna. Sjelfva FfFinnarne sveko: ett visst tecken att allt var förloradt. Klas Fleming gick öfver vid ett utfall mot Gripsholm. Den 17 Sept. slogo hertigarne läger utanför Sthm. Strax derpå blef Göran Pehrson af sitt eget folk gripen och till dem utlemnad.

7 Ivar Stjernkors sändes af kon.konungen att försäkra sig om Fds trohet. Han intog Åbo slott, men för hertigarnes räkning och samlade krigsfolk. Eriks anhängare rådde honom konungen att fly öfver till Liffland och der försvara sig; han vägrade. RneRyssarne erbjödo 10,000 man hjelptrupper; han afslog tillbudet. – Han lät utspänna ett rep öfver Stortorget med hert:shertigens trohetsförsäkran.

|156|

8 D. 17 Sept. lägrade sig hertigarnes folk utanför Sthm. Erik och Göran P. i tornet Tre kronor. – Utfall. Erik fäktade med vild tapperhet och sökte förgäfves hertig Johan i striden. – Den hatade Göran P. utlemnades af kon:skonungens eget folk, och Erik måste dertill gifva sitt samtycke. Så hatad var denne mäktige gunstling, att icke en enda arm höjdes till hans försvar. – »Förr hade jag trott att himlen skulle falla ned, än att kon. Erik skulle öfvergifva mig.» – Han lades på sträckbänken – vägrade att bekänna Eriks mordplaner – Vid sin förra rättegång hade han likväl bekännt, att 120 mskormenniskor blifvit genom honom oskyldigt bragta om lifvet.

9 Hans Hans död d. 28 Sept. är betecknande för tidens vildhet och hans fienders hämd. Den olyckliges öron afskuros och spikades på pålen, jemte hans adelsbref. Derpå hängdes han, men nedtogs ännu lefvande, blef derefter långsamt rådbråkad och slutligen halshuggen och steglad. Hans lika hatade moder var bestämd att undergå samma grymma straff, men slutade sitt lif genom att frivilligt kasta sig nedfrån hästen, hvarpå en påle drefs genom hennes döda kropp och hon begrofs uti kärret = hexors straff. – Emellertid underhandlades. Hertigarne Eerbjödo Erik att få behålla Åland och Borgå län så länge han lefde, om han ville afsäga sig all rätt till kronan för sig och sina barn. Erik vägrade. En berättelse säger att han ämnat nedgräfva sina skatter, fly undan och passa på tillfället att en dag komma tillbaka. Sthms borgerskap hade under tiden genom löfte om full förlåtelse af hertigarne blifvit vacklande i sin trohet. Sjelfva erkebiskopen gaf kon:skonungens sak förlorad. och Den 29 Sept. 1568 kl. 8 på morg.morgonen öppnade Anders Rålamb söderport för hert:shertigens folk, medan kon.konungen befann sig i ottesången i Storkyrkan. Erik skyndade till slottet, och Sten Er:son Lejonhufvud sökte då att afskära honom återtåget, men blef nedstucken|157| af en bland kon:skonungens drabanter. Ännu hade den olycklige konungen tid till en nedrighet. Han erbjöd sig att utlemna denne drabant, som endast försvarat sin herre, och som nu måste undergå en pinsam död. – Underhandling – ordvexling – Alla öfvergåfvo Erik, alla utom Lemnius. – Han insattes som fånge i Eskils gemak; på d. 29 Sept. 1568, på dagen åtta år efter hans faders död.

10 3. Katharinor. Karin. Biläger. Upproret. Öfverlöpare. G. Pehrson.