Tjugondefemte Föreläsningen. 16/11 63

Tjugondefemte Föreläsningen. 16/11 63.

1 I kung Kristian II:dres lefnad har den ryktbara Dyveka och hennes ännu ryktbarare moder Sigbrit spelat en alltför betydande rol, för att glömmas af häfderna. Sigbrit Willums var en holländsk enka, som man tror, af adlig börd, men hade råkat i obestånd och flyttade med sin dotter till Bergen i Norige, der hon sålde frukter, vin och sötsaker (konditori). Sjelf var hon ful och ondsint, men Dyveka deremot var en skönhet utan like, och när erkebiskop Walkendorf från Trondhjem engång sågett och taladet med henne på gatan, skildrade han med en sådan hänförelse hennes behag, att Kristian, som då var en tjugutvåårig prins, reste enkom till Bergen, för att se denna ryktbara skönhet. I Bergen tillställde han en bal och dansade andra dansen med Dyveka. Från denna stund kunde han ej mera slita sig lös från henne. Sigbrit och Dyveka följde honom först till Kristiania, der han lät inreda åt dem ett präktigt hus, och sedan när han blef kgkung, till Köpenhamn. Dyveka blef honom äfven hela sitt lif med ömhet tillgifven; och ingen i denna tid full af hat visste ingen om henne annat än att hon var from och god; och att hennes ringa stånd ej tillät en förmälning med hennes kunglige älskare, var denn enda fläck man visste på hennes lif. År 15145 förmälde sig kung Kristian meaf statsorsaker med Elisabeth Isabella af Burgund, kejsar Carl V:tes syster, som, utom förbindelsen med Europas mäktigaste furstehus tillförde honom en hemgift af 250000 rhenska gyllen. Det oaktadt|224||704| afbröt icke kung K. sin förbindelse med Dyveka, som fortfor att bo med sin mor midti Kphmn. Förgäfves höjdes varnande röster; de föllo alla offer för Sigbrits hat. Men fFörh., som i början väckte skarpa reklamationer och kostade den unga drottningen många tårar, andr gestaltade sig likväl slutligen så, att den unga, barnsligt fromma drottningen 154 år gammal bar sitt öde med undergifvenhet och fattade förtroende för den sluga Sigbrit, som var hennes landsmaninna och bistod henne i att närma konungen till Nederländerna. Amager. Så fingo Sigbrit och Dyveka t. o. m. tillträde till hofvet, som varännu var så tarfligt, att der spisades middag kl. 9–10, qvällsvard mellan 4 och 5, dervid rätterna vanligen utgjordes af kål och fläsk, sill och gröt. Förhållandet var en tid bortåt lyckligt – Dyveka, som förmådde allt öfver kungen, brukade sin makt att lugna hans vilda sinne. Då kom en demon, som hämnade drottningens skymf, och det var kgskungens svartsjukan. Örontasslare hv Smickrare begynte hviska uti kungens hans öra, att höfdingen på Kphmns slott Torben Oxe hade sökt och vunnit Dyvekas kärlek. Förtalet blef röjdt, örontasslaren hängd, men Kungens misstankar voro engång väckta. Kort derpå, år 1517, dog Dyveka plötsligt, i blomman af sin ålder och skönhet; som det sades, af förgiftade körsbär. Öfver denna tilldragelse hvilar ännu dunkel, man vet icke hvem som gifvit henne döden; men kort derpå närmade sig kungen en afton Torben Oxe och frågade honom i en glad och förtrolig ton, om det var sant att han älskat Dyveka. Riddaren nekade först dertill, men lät bedraga sig af Kristians vänlighet och tillstod slutligen skämtande, att han verkligen hade engång gjort henne en kärleksförklaring. Vid dessa ord for der ett mörkt moln öfver kungens panna, och icke långt derefter föll satt Torben Oxes hufvud fängslad på slottet. Rådet – Oxe adeln – 12 bönder, [----]oläslig handstil Archimboldus – Kphms fruntimmer med drottn. i spetsen–, alla sökte förgäfves att beveka konungens hjerta – tvärtemot rådets dom, som frikände honom – för bödelns bila. Från detta ögonblick var det förbi med kung Kristians sinneslugn – hans goda engel hade öfvergifvit honom, och de onda lidelserna fingo sedan en ohejdad makt öfver hans själ.; ishti synnerhet hatet mot adeln, som han tillskref sin älskade Dyvekas död. Endast Sigbrit behöll sedan öfver honom ett inflytande, som var så starkt, att hon stundom i hans egen närvaro kallade honom en dåre och brukade säga: »är jag blott hans nåde på 10 mil nära, så måste han göra hvad jag vill».|225||705| Drottn. tvillingar. Än bodde hon på slottet, än tillbragte kungen flera timmar i hennes gård.original: gård Hon var hans skattmästarinna, hans rådgifverska och förtrogna.; Hennes broder Herman Willums och hennes frände Didrik Slaghök inkallades för att blifva Sigbrits handtlangare. Denna öfverlägsna qvinna hade en blick så skarp, att hon kunde utspana mskorsmenniskors hemligaste tankar, men ock ett sinne så ondskefullt, att den som satte sig vågade yttra det minsta henne emot, var utan räddning förlorad. Derföre blef hon hatad, icke blott af de förnäma, som ofta måste vänta i timtal under köld och regn utanför hennes dörr vid Amagertorg, utan äfven af medelklassen och folket, som tillskrefvo henne allt ondt under Kristians regering och korsade sig, hvargång de mötte denna fruktade qvinna på gatan. Allmänt trodde folket att hon stod i förbund med djefvulen och förhexat kung K. med en trolldryck. Hennes bekantskap umgänge med den tidens berömdaste naturforskare, Theofrastus Paracelsus, som då vistades vid danska hofvet, bidrog icke litet att gifva fart åt dessa rykten. I hennes innersta kammare, berättades det, hängde mellan kolfvar och retorter en flaska, och i den fanns en spiritus familiarisspråk: latin, en liten svart afgrundsande. En dag smög sig någon af hofvet af nyfikenhet in i rummet fattade flaskan för att se den svarte, som hoppade upp och ned i flaskan deri, men flaskan föll i golfvet och gick sönder, den svarte for ut, och en väldig storm med åska och störtregn satte hela Kphmn i förfäran.

2 Utom Sigbrit, var Severin Norby den mest betydande person i konungens omgifning. Han var en viking till uppfostran och lynne, oförskräckt, radaldrig rådlös och full af äfventyrliga planer, men derjemte ärlig, godmodig och sin konung orubbligt trogen. Som anförare för Dmks sjömakt, blef han snart kung K:s vigtigaste stöd, men deremot ett plågoris för de sv.svenska och finska kusterna.

3 Kalm.Kalmare Recess.

4 De sista åren kung Hans lefde hade prins Kristian förstått att genom foglighet och saktmod så insöfva danska rådets betänkligheter, att det utan tvekan erkäntde honom som fadrens efterträdare, men förelade honom dock en hård handfästning, som ytterligare inskränkte konungamakten till herrarnes förmån, och enligt hkenhvilken inKonungen t. o. m. kunde lagligen afsättas.original: afsättas dDen nye konungen underskref utan betänkande underskref. dessa hårda vilkor. I början, och sålänge Dyveka lefde, for också kung Kr. sakteliga fram och vidtog flera för Dmk nyttiga åtgärder. Han|226||706| förbättrade de betryckte böndernes ställning, – han upphjelpte handeln och borgareståndet ur dess djupa förfall, – han ink slöt handelsfördrag med Rd – han inkallade rike Nederländare och var den som först gjorde Kphmn till en betydande handelsstad. – Efter Dyvekas död förändradessvårtytt kungens sinnelag märkbart. Han blef nu våldsam och hård; handfästningens vilkor trampade han under fötterna, – Han begärde Bornholm af Lunds erkebiskop: denne vägrade och gick hellre i kloster, men domherrarne kastades i ett osundt fängelse. – Adelsmän halshöggos mot rådets dom – en dansk ädling rycktes, redan död, ur sin graf och upphängdes i en galge. lät fängsla en biskop – lät halshugga adelsmän – Galgaroriginal: galgar upprestes att skrämma de missnöjde. Det oaktadt tilltog missnöjet bland de högre stånden och hade sannolikt brutit ut långt tidigare, derest icke den utländska politiken gjort en diversion, emedan konung och råd voro lika ense derom, att Sverige borde underkufvas och göras, likasom Norige, till ett lydrike under Dmk.

5 För att genomföra denna aldrig öfvergifna plan hade danska partiet i Sverige till en början sökt att hindra Sten Sture d. y:s val och i stället välja till riksföreståndare den gamle och lärde herr Erik Trolle af dansk slägt och af gammalt Sen fiende till Sturarne. Detta misslyckades, emedan Sture innehade slotten och den yngre adeln stod på hans sida; dansk hat men den äldre adeln slöt mellan sig ett motförbund att framför allt befrämja sv.svenska rådets makt och anseende. Så förbittrade voro sinnena, att vid sjelfva den fest, som firades på Sthms slott med anledning af St. Stures val, rände en ädling af danska partiet, Erik Lejonhufvud, värjan igenom en annan ädling af Sturaes part anhängare. – Emellertid förgingo två l.eller tre år, under hkahvilka fejderna partierna tycktes hvila, men blott för att samla krafter till nya ansträngningar. Sten Sture reste kring landet, skipade rättvisa med oväldig hand och vann i hög grad folkets tillgifvenhet. – Då uppstegreste sig tvedrägtens onde ande med fördubblad bitterhet genom herr Erik Trolles son, den ryktbare erkebiskopen Gustaf Trolle, hkenhvilken tagit Jöns Bson Oxenstjerna till sitt föredöme, men öfvertr.öfverträffade honom. äÄnnu en ung man, sattes han af danska partiet på Upsala erkebiskopsstol, för att bilda en motvigt mot Sture. – St. Sture satte sig icke emot detta val – fastmer sände han en stor penningesumma till den nyvalde erkebiskopen och skickade tvenne domherrar till Rom, för att utverka påfvens stadfästelse på valet.

6 RepetitionRepet. 27/11 73. Sten Sture d. y. Kristian II.

|227||707|

7 År 1515 återvände Gustaf Trolle från Rom till Sverige, för att inmottaga sin höga värdighet. St. Sture hade beslutat fira hans ankomst med stora högtidligheter i Sthm, – men den ärelystne och hatfulle prelaten, som ej kunde glömma att hans slägt i tre ätteleder varit Sturarnes fiender och som dessutom aredan af kung Kristian uppburit både smicker och penningar, beslöt undvek Sthm och lät i stället med stor ståt inviga sig till embetet i Upsala. Derefter befästade han sig på sitt slott Stäket, iomgaf sig med ett praktfullt hof, som vida fördunklade riksföreståndarens tarfliga följe och samlade omkring sig alla Sturens ovänner, jemte alla anhängarne af det danska partiet. Allt uppenbarare blefvo nu tillika nu stämplingarna för kung Kristians inkallande i riket. Förgäfves hade herr Sten sökt blidka hans hat, kallat honom fader och inbjudit honom att stå fadder åt hans son. Vid Distingen 1516 for herr Sten sjelf till Upsala, och erbjöd honom erkebisk. försoning och vänskap inför högaltaret i domkyrkan. G. Trolle besvarade detta ädelmodiga steg med hån och bittra förebråelser. Sten Stures ädla sin harm brusade upp – han vederlade på stället erkebiskopens beskyllningar – skref till påfven för att rättfärdiga sig – och påfven förmanade Trolle att underkasta sig det icke sätta sig upp mot den verdsliga makten. Förgäfves. Trolle vägrade att infinna sig på en riksdag i Telje,. och nNär alla försök till försonading voro uttömda, beslöt St. Sture att tukta den oförskämde prelaten och började belägra Stäket. Men nu fick han tillika med kung Kr. att göra. Mellan dem var stillestånd, men det oaktadt lät kungen borttaga ett af riksföreståndarens skepp, som afgått till Lybeck efter krigsförnödenheter. (Fru Märta). – Detta var den gnista, ur hkenhvilken krigslågan strax med häftighet uppflammade. På en riksdag i Arboga den 6 trettondagen år 1517 beslöto desv.svenska ständerna, såsom svar på d.danska partiets stämplingar, att ingalunda antaga konung Kristian, som aldrig skulle hålla ord och löften lika litet som han nu hållit stilleståndet. Vidare beslöts att erkebisk. Trolle skulle från sitt embete afsättas och hans slott Stäket nedrifvas. – Men erkebisk. försvarade sig, i förväntan på dansk undsättning. En sådan kom verkligen sommarn derpå, och härjade Upplands kuster, men St. Sture slog dansk. tvenne gånger, andra gången vid Dufvenäs, der en ung man vid namn Gustaf Wasa första g.gången utmärkte sig.|228||708| Samtidigt hade erkebiskopen i Lund bannlyst St. St. och sv.svenska rådet, emedan de förnärmat sin öfverherde och icke velat emottaga Kristian, deras laglige konung. Ingen brydde sig derom: »De sv.svenske aktade sådant bann och interdikt intet» (Ol. Petri). Men Trolle fortfor ännu på den nya riksd.riksdagen i Nov. i Sthm att föra högt språk och kallade Sturens anhängare »slafvar under en gäsande yngling, som uppoffrade dem för sin egen ärelystnad». Ständerna åter uppsatte en skrift, deri G. Trolle förklarades för riksförrädare, den der fört afvog sköld mot sitt fädernesland; och mot Danskarne ville man våga lif och blod (Hans Brask). Stäket intogs och nedrefs, den fångne prelaten afsattes från kunde med möda räddas från folkets raseri, men afsattes från embetet, tvangs att skriftl. bekräfta sin afsägelse och bedja Upsala domkapittel välja en ny erkebiskop, hvarefter han fick tillåtelse att som privat man draga sig undan till sin faders egendom.

8 Härmed var första akten af den nordiska striden utkämpad; men kung Kristian var ingalunda den man, som så snart lät skrämma sig. Följande året 1518 vid pingsttiden ryckte seglade kungen med en stor här och flotta under Severin Norrby i afsigt att öfverrumpla Stockholm. Men Svv.Svenskarne voro på sin vakt, (Södermalm) St. Sture samlade en här, och kung Kr. ryckte mot honom till Brännkyrka 2 mil från Sthm. Den 23 Juli tidigt på morgonen möttes de båda härarne, den d.danska under kung K. eget anförande, den sv.svenska under St. Sture, och riksbaneret förde den unge Gustaf Wasa. Efter nag skarpt fäktande begynte sv.svenskarne att vika, men snart derpå råkade Dd.Danskarne i oordning uti en skog, hvarpå lyckan vände sig mot dem och de ledo ett stort nederlag. – Kungen drog sig med återstoden af sin här till Sthm och ämnade fortsäattae belägringen, men utan framgång, hären led brist, led ännu ett nederlag och var fick brådska att vända med flottan tillbaka till Dmk. Då inträffade hård motvind. Kungen landsteg, öfverraskade och brände Upsala|229||709| samt plundrade kusten. Motvinden fortfor, folket led allt hårdare utaf hunger. Då begärde kungen ett personligt möte med riksföreståndaren, för att med honom afsluta en varaktig fred. Herr Sten lät bedraga sig och var nära att antaga en bjudning till danska flottan. Men rådet satte sig deremot, och annan riksförest. Nu begärde föreslog kung Kr. att i dess ställe sjelf infinna sig hos herr Sten, om han finge sex sv.svenska herrar som gisslan till sig på flottan. Detta beviljades, och sex s ädlingar erbjödo sig sjelfmant dertill: bland dem doktor Hg Gadd och Gustaf Erikson Wasa. Dansk gisslan skulle lemnas i stället och utvexlingen skulle ske vid Kungshamn invid Sthm. Emellertid blef vinden gynnsam för Dd.Danskarne, kungen hade försett sig med proviant, och när de sex sv.svenska herrarne kommo på utsatt tid till Kungshamn, grepos öfverraskades de der af en starkt bemannad dansk båt, som grep dem, förde dem till flottan, hvarefter denna afseglade med sina nya fångar till Dmk, under det att Sev. Nby fick i uppdrag att under vägen härja de sv.svenska kusterna.

9 När k. Kr.Vid samma tid hade gjorde kung Kr. gjort ett nya försök att ånyo sätta äfven kyrkans makt i rörelse emot Sv. – Bannlysningen från Lund hade icke förmått att böja Sv:sSvenskarnes halstarrighet. Man ville nu försöka ett kraftigare medel. – Påfvarnen Leo X behöfde ofantliga summor för att underhalla rikta sina konstskatter och i shti synnerhet för att fullända Xhetenskristenhetens praktfullaste tempel Peterskyrkan i Rom. Fördenskull, icke nöjd med alla de medel han på annat sätt kunde sammanskrapa, utsände han aflatskrämare kring hela Europa – bland dem äfven Tetzel .... En annan sådan syndaförlåtare, som reste i norden hette Archimboldus ...... Kr. 110000 gyllen ... St. Sture köpte aflat, – ett bord af silfver – erkebiskopsstolen – hHerredag i Arboga.original: Arboga A. stadfäste G. Trolles afsättning – »som ett såll håller vattnet». – Antonello plundras – hans munk dränkes på Gottland. Sigbrit – Arch. i onåd.

10 Nu beslötMera framgång hade kung Kr. hos påfven sjelf, än hos hans legat. En andelig domstol nedsattes i Dmk för att döma mellan Sv. och G. Trolle. Domen utföll så att St. St. etc. bannlystes och hela riket belades med interdikt.

|230||710|

11 Nu samlade kung Kr. hela sin makt mot Sverige. Hela året 1519 tillbragtes med krigsrustningar och härjningar på de sv.svenska kusterna. 100,000 gyllen, som han uppburit af drottningens hemgift, åtgingo hastigt – mera behöfdes och utkräfdes genom tunga gärder både i Dmk och Norige ⅟₁₀ af all egendom. När icke detta förslog, försämrades myntet – detta d.svårtytt mynt, som bar kring kon:s bild omskriften: »Christus Jesus utvalde mig till konung för sitt folk.» – Folket knotade och begynte kalla Kr. »kung Klipping». De andlige måste uppställa trupper, städerna krigsskepp; ty en mängd tyska knektar besoldades för kriget. Ledung bjöd gick öfver båda rikena – i alla grannstater gick värfvaretrumman. Frans I i Fr. sände kung Kr. 1000 utvalde lansknektar i lysande rustningar under Gaston de Porezé, dessutom andra 1000 m. fotkn.man fotknektar med 6 kanoner – och skref om dem, att »de kundena brukas på fält och på murar, färdige att trotsa d–n sjelf, om de möta honom». – Så samlades en utländsk legion af 6000 m.man Tyskar, Fransm., Engsm., Skottar – folk som natt och dag lefde vid ,bägarn och tärningarne, och roade sig att slåss sins emellan, när de ej hade andra fiender. En del af desa fransmän anammade ett skepp i Helsingör och rymde sin kos – mellan Tyskarne och Skottarne uppstod ett slagsmål på Kphmns gator – och engång i farten rasade våldförde de sig mot hvem de mötte – En skott Kungen red ut – en flyende Skotte gömde sig under hans häst och blef der nedstucken, fastän kungen sträckte sin hand mot mördaren – nästa morgon såg man Tyskens hand afhuggen af bödeln – då stillades myteriet. Vid nyårstiden 1520 mönstrades hela den på detta sätt sammanbragta hären – den utgjorde då 30000 man under Otto Krumpe – och d. 5 Jan. ryckte Dd.Danskarne ofver från Skåne in öfver sv.svenska gränsen. Öfverallt spikades då på kyrkdörrarna den påfl. bannlysn. – – riket under förbannelse – luften oren – utkastadt rof –

12 Å sin sida hade Sten St. ej varit overksam – Han samlade sina bönder, 10,000 man starka med 500 ryttare – högg bråtar – broar – Den 19 Jan. 1520 stodo härarna mot hvarandra på den frusna Åsundasjön vid staden Bogesund (nu Ulricehamn) – Her Sten på sin ljusa häst, förrådd af en sin tjenare – 3:dje falkonetkula krossade höften – 2 grgånger slogos Dd.Danskarne tillbaka – Nederlag – härjning – Erik Abr. Lejonh. visade DD.Danskarne vägen kring förhuggn.förhuggningen vid Tiveden
St. St. dog 3 Febr. 1520 2 fransm. vid Ramundeboda, Tiveden. Jacobques de la Valle och halfva truppen –