Adertonde Föreläsningen. 18/4 63

|124||454|

Adertonde Föreläsningen. 18/4 63.

1 Biskop Vestfal dog år 1384 på Niita gård i Lemo socken och begrofs i St Katharinas Chor i Åbo domkyrka.

2 Efter honom följde XVI Bero II – Bero Balk (1384–1412). Han var född af adliga ätten Balk på säteriet Balkis i Wehmo, hvars namn ännu erinrar som denna slägt, och hade, liksom Johan II, vunnit magistergraden vid ett utländskt universitet, man vet ej med säkerhet om i Paris eller Prag. Derefter blef han domherre i Åbo och af domkapitlet vald till biskop. Det bref, hvari påfven Urban VI stadfäster biskop Bero i hans värdighet, är dateradt Rom i Nov. 13845 och på sitt sätt märkvärdigt. Påfven förklarar neml. att han, medan biskop Vestfal ännu lefde, beslutat för denna gång vid inträffande ledighet förbehålla åt sig sjelf att besättandet af Åbo biskopsstol, och att, till följd deraf, hvarje annat val skulle vara ogiltigt. Men då domkapitlet i Åbo, »måhända okunnigt» om detta påfvens beslut, enhälligt valt biskop Bero, och då denne hemställt saken till påfvens afgörande, hade väl påfven förklarat valet ogiltigt, men i kraft af sin apostoliska myndighet funnit för godt att till biskop utnämna Bero, till biskop hvars lärdom, seders renhet, andliga erfarenhet och verldsliga klokhet blifvit af trovärdiga personer väl tillfyllest vitsordade. – Detta var första och enda gången påfvarne tillmätt sig att på egen hand vilja tillsätta Finlands biskopar. Men Urban VI, den förste påfve som åter residerade i Rom efter Bonifacius VIII, trodde sig böra taga denne, den herrsklystnade af alla påfvar till föredöme, och tillmäta sig allt. Dertill hade han äfven politiska skäl. »injuste punitorumspråk: latin». Det var honom ingalunda likgiltigt, om de nordiska stiften hyllade honom|125||455| eller hans hatade medtäflare, och derföre ville han försäkra sig om att der tillsätta män, som voro honom obetingadt tillgifne. – Orsaken till hans eftergifvenhet att stadfästa Beros val vaär lätt att upptäcka. Bis Domkapitlet i Åbo försåg sin nya biskop med så mycket penningar, som det var möjligt att hopsamla; der försåldes t. o. m. kyrkogods. Försedd medoriginal: Med dessa kontanta bevekelsegrunder begaf sig biskop Bero till Rom, och det är intet tvifvel att han ju der ovilkorligen underkastat sig påfvens fordringar, hkethvilket hade till följd att han stadfästades i sitt embete.

3 Biskop Bero Balk förblef äfven sedan i all sin tid en trogen anhängare af påfven i Rom och en om kyrkans makt och rikedomar mycket nitisk, statsklok prelat. Systemet gick i arf från biskop till biskop, likasom mitran och kräklan. Men gåfvorna voro olika. B. Vestfal hade låtit förblinda sig af biintressen och lidit svåra förödmjukelser. Hans efterträdare tog kyrkans skada igen med klokhet och framgång. Han förstod att med bibehållen värdighet stå väl hos de maktägande. Kyrkan skulle bl För att blifva mäktig, skulle kyrkan, enligt tidens åsigt, blifva rik och lysande. Det gällde således först att förskaffa henne stora inkomster; och detn uppoffring hon gjorde, när hon sålde Heinis hemman i Rimito år 1385, för att skaffa biskopen medel till hans romerska resa, blef rikligen ersatt. År 1403 finner man att drottning Margaretha och kon.konung Erik XIII skänkt till Åbo domkyrka den då högst betydliga summan af 300 marker lödigt silfver, under förbehåll att der skulle hvarje morgon dag hela året original: året om intill domedag läsas en morgonmessa (missa auroræspråk: latin) för drottningens, konungens, deras föräldrars och vänners själar. – Förläning till kyrkan af Masku och Piikkis socken med all konungslig rätt,|126||456| Det var Icke nog med denna gåfva. År 1409 lyckades det biskopens diplomatiska finhet att tillvinna domkyrkan den betydliga förläningen af hela Masku och Piikkis socknar med all konungslig rätt,. Entt stort antal gods dels skänktes, dels köptes af enskilda till domkyrkan – l.eller åt St Henrik – för gifvarnes, och deras föräldrars och barns själar. Med dessa inkomster utvecklades nu den hierarkiska ståten alltmera lysande uti Åbo. Der uppstodo under biskop Beros tid tvenne tre nya altaren, St Henriks, och St Eriks och St Laurentii, – der uppstod en ny kyrka i Åbo, Helgeandshuset, – – de förra altarenas prakt och inkomster ökades – der inrättades år 1396 en ny årlig högtid, reliquiefesten, för att bereda de trogne att tillfälle att genom trägna vördnadsbetygelser göra sig värdige af helgonens förböner. Slutligen inrättades en ny prelatur, archidiakonatsvärdigheten vid Åbo domkapitel, hvarigenom detta erhöll sin fullständiga kanoniska form och anseende. – Biskop Beratto berättas äfven hafva uppfört ett nunnekloster vid i Korois nära Åbo, men denna hans plan stadnade tillsvidare vid blotta beslutet.

4 RepetitionRepetition 5/4 67. Joh. II Petri 1368–71. Rector. Bannlyste Suno H. Joh. III Vestfal – 1384. Förödmjukelser. Padis. – Gränsen. Bo Jonson. Schismen. Bero II Balk. 84–1412 Urban VI. – Heinis. 300 mk. – Masku Piikkis. etc.

5 Under det att kyrkans glans ochSjelf residerade biskopen med hela prakten af en kyrkans furste på Kuustö slott och stod der arbetade uppå att der grunda en verdslig förmur för sitt andliga herravälde.

6 Under det att kyrkan sålunda centraliserade i Åbo sin glans och sin makt, utbredde sig hennes inflytande långsamt bland ödemarkerna i det inre af Fd och visar sig närmast i byggandet af nya kyrkor med deras församlingar. Såda Vid denna tid omtalas för första gången kyrkorna i Töfsala, Rusko, Säkylä, Kjulo (och Ylälä,) Kulsvårtyttsiala (nu Tyrvändö), Pelkäne, Lampis, Wirilaks och St Mårtens församlingar. sid. 76: 1863 Vårt. Höstt.

|127||457|

7 Se sid. 131. Men om Fd således vid denna tid likasom andades med kyrkans lungor – tänkte med hennes hufvud – kände med hennes nerver, så drogo likväl allt fortfarande flera tunga och bistra moln öfver landet, för att påminna det om de jordiska behofven. Der hade med Kalmare Union ett nytt tidskifte, fullt af strider och söndringar, brutit in öfver nordens riken. Förspelet var kon.konung Albrechts af Meklenburg stormiga regering i Sverige. Den begynte år 1363, och och slöts 1389. Bo Jonssons arf 1386 – Albr återtogosvårtytt kronogodsen
Wald. Attdg †1375. Håkan 1380 † Olof 87. Falköping 21 Sept. 1389. Kalmar 20/7 1397. mMed honom Albrecht af M. indrogs i norden ett nytt folkelement, det tyska, hkethvilket redan förut hade med sina handelsflottor omsvärmat dessa kuster, men nu med den tyska konungen lyftade sig här till en politisk betydelse, som fortfor under hela resten af medeltiden, ja långt in i den nyare tiden och fortfar i svagare efterdyningar ännu i dag. Detta folkelement, ehuru befryndadt med det skandinaviska, uppträdde likväl fientligt i norden, derföre att dess tyngdpunkt låg utom landet, hvarigenom det här endast sokte i främsta rummet sökte befordra egoistiska intressen, utan hjerta för de nordiska ländernas sanna väl och nationela utveckling, hkenhvilken det tvärtom låg i tyskarnas intressen att hindra – och derföre se ha vi ännu i denna stund våra dagar, sedan Sverige och Fd längesedan frigjort sig från dess öfvermakt, sett Danmark kämpa för lifvet emot det tyska intressets eröfringspolitik. – För Sv Dmk har, såsom närmast, varit utsatt för detta öfvermäktiga inflytande under alla former, – men i Sv. och Fd har det mest uppträdt dels som krigare, dels i den mildare formen af handelsintresse och kulturelement – ishti synnerhet sedan dess skandinaviska|128||458| medtäflare, det mäktiga Wisby, år 1361 föll för danske konungen Waldemar Atterdags segrande vapen och föll så totalt, att det sedan aldrig förmådde resa sig och blef hvad det är ännu i dag, en stad af sköna ruiner. Vitaliebröderne. – Der uppstod, särdeles i Sv., ett dj i följd af detta tyskarnes påträngande, emot dem ett djupt rotadt hat, hvaraf spår tydliga spår ännu röjas i alla sv.svenska krönikor fra och traditioner från medelti unionstiden. Man får derföre afpruta icke så litet af dessa skildringar. Man måste erkänna att det tyska elementet i Sv. och Fd, oaktadt dess egoistiska intressen, likväl har visat sig som ett mäktigt kulturelement här i norden. Fds har handel, Fds näringsflit har gått i skola hos tyskarne – det är de som i norden infört icke blott handelns rikedomar och industrins förvärfskällor, utan äfven de stora uppfinningar, som förberedde de mäktiga idéer, som förberedde bildade öfvergången till nyare tiden, särskildt boktryckarekonsten och reformationen. Det är egentl. dem Fd har att tacka för uppkomsten af sina första städer, Åbo, Ulfsby, Wiborg, Ekenäs, derigenom att tyska borgare från hansestäderna nedsatte sig der och begynte organisera en permanent handel med landets produkter. Dessa tyska slägter voro landets första anseddare borgare familjer, således kärnan af Fds första borgarestånd, och kommo tidigt till en sådan betydenhet, att de redan år 1371 – under det då inkomna tyska väldets påtryckning – insatte en af sina afkomlingar, biskop Johannes Vestfal, på Åbo biskopsstol. Ännu i dag härstamma, som bekant, många icke få bland Fds mest betydande familjer,från dessa icke endast borgare, utan äfven adel, från dessa under medeltiden inflyttade tyska slägter, som här under århundradens lopp naturaliserats och efterhand ingått med full nationalitets rätt bland Fds bildade klasser.

|129||459|

8 En af de många motsatserna mellan Fds och Sveriges historia visar sig äfven deri, att det tyska elementet här långt mindre än i Sv. varit belastadt med folkets hat och afund. Orsaken var att det här hade vida mindre motstånd att genombryta, här, der allt ännu var nytt och i görningen. När det här grundlade städer, kunde ingen rivalitet uppkomma, emedan inga städer funnos förut i Fd. – och när dDet hade här föga makt till direkta utpressningar, såsom i Sv. under kon. Albrechts tid; det bildade icke här en förhatlig byråkrati af fogdar och slottshöfdingar – det kunde hade icke här, som i Estland, Liffland och Preussen någon makt att förtrampa och förtrycka folket. Sedan medeltidens tyska element uppfyllt sin mission i Fd och nästan förgätit qvarstod endast i handelsförbindelserna, inträngde det i nyare tider från en annan sida, neml. öfver Rd, der det med otrolig seghet ocharmbågade sig fram, och fattade efter 1710 posto i vissa delar Wiborgs län. Hvilken makt det ägt och ännu äger i denna del af landet, är bekant; men det kunde endast under exceptionela förhållanden komma till denna makt och är numera, under tryckningen af den finska nationalitetens massa och under den svenska kulturens återvunna inflytande, äfven i Wiborgs län uti starkt tillbakavikande.

9 På det hela taget har således det tyska inflytandet i Fd varit ett välgörande kulturelement. Det har likasom utgjort länken mellan Fd och södra Europa; det utgör ännu i dag ett vigtigt medel för vår vskapligavetenskapliga bildning, och för vår handel och vår industri – dess mission är åt dessa håll ännu icke fulländad i Fd – men emancipationen börjar och vexer med hvarje dag. sv.svenska och tyska rivaliteten. Sid. 88.

|130||460|

10 Strax efter det tyska elementet inträngde äfven det danska i Sverige och blef der än mera bittrare hatadt, än häftigare afundadt. Det var kalm hade förut funnits rivalitet mellan dessa beslägtade folk, men denna rivalitet vexte först genom täflan om Skåne och Gottland, sedan genom Kalmareunionens förtryck till en arffiendskap mellan Svenskar och Danskar, hkenhvilken fortfarit allt intill våra dagar och ehuru den nu, genom skandinavismens ansträngningar, håller på att vika, likväl ger sig luft i original: i en traditionel afvoghet, för att icke säga ett visst förakt för det frommare, men dock tappra och intelligenta danska folket, – ett förakt, som bl. annat röjer sig i de danska ordens degradering i svenskan (t. ex. konespråk: danska, drengspråk: danska, pigespråk: danska m. fl.). Alla nationer, som nedstigit från en historisk höjd till en anspråkslösare plats, äro mer eller mindre intagne af en afund, som tillhör den mskligamenskliga svagheten. Och svv.svenskarne ha dessutom, likasom alla skarpt individualiserade nationer, ett slags behof att hata sina grannar. De begynte Tyskarne, Danskarne, Ryssarne och nu sednast Norrmännen, ha en efter annan, eller samtidigt varit föremål för Sv:sSvenskarnes ovilja, hkenhvilken under sednaste tid detta sekel koncentrerat sig starkast mot RneRyssarne, men förlöper sig äfven i smått emot Norrmännen. I st.stället har Sv. likasom koncentrerat all den kärlek, hvaraf en nation kan lifvas emot en annan, på det förlorade Fd, hvari det sörjer sin svunna makt och sitt frånryckta verk – på samma gång som renare känslor af vänskap skåda i Fd frånryckta bröder. – Danskarne voro aldrig så hatade i Fd som i Sverige, och någon nationalfiendskap mot dem blef här aldrig ärftlig. Orsaken var att Unionen på långt när icke blef så förtryckande för Fd som för Sverige och i sina följder kan mäta sig åtminstone lika lycklig eller lika litet olycklig, som flera perioder af sv.svenska väldet. – Krigen. Intet nationalhat i Fd. –

|131||461|

11 Under Albrecht af Mbg var det en svensk herre, – en högsta modellen för den tidens aristokrater – riksdr. Bo Jonson Grip – som innehade hela Fd i förläning. och bydggde åt Denne egenmäktige herre, som regerade med mera makt än en konung, emedan sjelfva den allsmäktiga kyrkan var honom underdånig, byggde tycktes icke rätt tro på en varaktig besittning af de kungl. slotten, utan bygde l.eller ombyggde åt sig ett eget fäste Raseborg i nuvar. Snappertuna kapell ej långt ifrån Ekenäs. Egentl. meningenoriginal: Meningen dermed tyckes ha varit att hålla i tygel de stundom orolige Nylänningarne, som icke förut varit hugnade med något fäste, och troligen äfven att försvara kusten emot Vitaliebröderne. Raseborg, som vid dess anläggning låg på en udde vid en vik, som numera är uppgrundad, var således Fds fjerde fäste och utgör Fds bäst en någorlunda bibehållnaen ruin, med höga björkar vexande inom den qvarstående ringmuren. Efter Bo J:ns död år 1386 blef detta fäste, jemte hans öfriga förläningar, indraget till kronan. – Ett femte fäste anlades vid samma tid, men obekant när, vid i Kumo socken, sannolikt för att trygga landets besittning åt kon. Albrecht, emedan icke heller Satakunda hade förut något fäste. Chronicsvårtytt. 304. Sylloge 135 ff. Detta Kumo slott, hvaraf ma ingen ruin ringa spår återstårå och hvars plats man icke ens kan med säkerhet uppgifva tror sig igenkänna i närheten af Kumo gård, hade ingen lång varaktighet. Invånarne i Satakunda upphofvo nemligen så svåra klagomål öfver deras betungande med denna fästningsbyggnad, att kon. Albrecht vid slutet af sin regering senare åter befallte slottets nedrifvande. – Brefvet är dateradt Vöra d. 12 Juli 1367. – I stället anbefalldeoläsligt p.g.a. skada kon.konungen att på ett lämpligare ställe uppföra ett nytt fäste och der hålla en garnison af 8 bågskyttar. Ej utfördt, om ej Korsholm. Korsholm – Ulfsby privilegier Åbo 5 Febr. 1365) Krytzberg 1398 i fördrag mellan Albr. och [----]oläsligt p.g.a. skada

|||462|