Elfte Föreläsningen 2/3 64

|83|

Elfte Föreläsningen 2/3 64.

1 Agricola var den förste finske biskop, som varit gift, – deri, såsom i mycket annat, den förste verklige lutheranen på Åbo biskopsstol. Hustru: Brita Olofsdotter. Han efterlemnade en son vid namn Christian, som sedan blef rektor i Åbo skola och slutligen biskop i Reval år 1584, då han adlades med namnet Lejonmark † 1586. Hans närmaste efterkommande 2 kyrkoh.kyrkoherdar i Uskela begagnade likväl icke detta namn, utan fortforo att bära namnet Agricola. De gjorde rätt deruti, ty detta namn lefver i kärt minne. Presid.President Sv. Lmk 1728.

2 Michael Agricola var i all sin tid en praktisk folkets man – likasom han äfven utgått ur folkets leder – finsk i förtjenster, finsk i fel, finsk till sitt hjerta – verksam, outtröttlig, ihärdig med äkta finsk ihärdighet fullföljande klart tänkta mål för sitt folks bildning, sitt lands väl. I hans enskilda lif kan man upptäcka spår af skuggor svagheter: han var ärelysten, sluten, hushållare måhända mer än nödigt var, och stod icke alltid i det bästa förhållande till sin embetsbroder Juusten. Dock dessa svagheter uppvägdes af ett varmt och ädelt fosterlandsälskande hjerta, hkethvilket omisskänneligt kastar en varm dager öfver hans offentliga lif. Det är också detta, som gör honom berättigad af efterverldens aktning!svårläst p.g.a. radslut

3 Han var framförallt en praktisk man. Han tillhörde icke dessa fosterlandsvänner, hkahvilka sätta sin ära i ord utan handling, i anspråk utan skyldighter, i strider utan gagn , nödtvång och i tvedrägt utan nödtvång der personer stå framför sak. Han begärde vidhöll det högsta syfte, neml. sitt folk:svårtytts införande på kulturens område, och detta vidhöll han orubbligt med den största ihärdighet, men han begärde icke mer än det för tiden möjliga, och han dref sin sak framåt framförallt med arbete, icke med utrop med kärlek deri nermast liknande sin store efterträdare Lönnrot. En arbetare var han, en såningsman på den finska kulturens dittills föga banade fält – han sådde ut sina frön i svedens aska – i askan af det förgångna som rundtomkring honom låg förbrändt och ödelagdt – gladdes som ett barn åt den första gröna brådden – gick derpå tidigt bort och lemnade åt kommande generationer att fortsätta arbetet och invänta den sena skördetiden.

|84|

4 Wi känna ganska litet om Agricolas verksamhet som biskop – t. f. och ordinarie – Vi veta blott att han kraftigt befordrade reformationens sak och evangelii ljus, hkahvilka under och genom honom utbredde sig med en i Fd ovanlig hastighet. mMen desto mer känna vi om han verksamhet som skriftställare. Det var den, som blef hans varaktiga framtidsverk. DeHan blef den f.finska literaturens grundläggare – det var han som först införde f.finska språket i tryck, och gaf nationen en röst, en tunga på inför msklighetenmenskligheten och inför sig sjelf. Detta skedde visserligen i hans tid blott på det andliga området, på religionens gebit – men detta innebar den viktiga och gemensama utgångspunkten för hela den moderna bildningen och inträffade på en tid, när äfven andra, vida mäktigare folk – det sv.svenska t. ex. – knappt voro längre hunna. Att den verket sedan en lång tid stadnade endast vid början – att den kraftiga impulsen sedan förlorade sig i en lång vanmakt och först eft två sekler senare åter satte nya krafter i rörelse, detta var icke Agricolas fel. – Reformationen = nationalitet.

5 Före honom funnos visserligen två böcker tryckta för Fds behof, neml. Missale Aboënse af 1488 och Manuale af 1522, men båda dessa voro på latin. Före honom funnos äfven Ol. Petri Nya Testamente, handbok m. m. för kyrkans behof, men dessa voro på svenska. På finska språket fanns ingen enda bok, hvarken tryckt l.eller skrifven. Någon bearbetning måste språket ha fått åt det religiösa hållet genom presternes muntliga föredrag. A:s samtida Juusten begynte i Åbo skola införa skriföfningar på finska – ungdomen fick öfversätta Davids psalmer efter Luther, och J. rättade dessa krior. Agricola foderemot företog sig, under den tid han var rektor i Åbo, det djerfva försöket att börja skrifva och trycka på finska. Djerft var visserl.visserligen detta försök derföre att dertill behöfdes icke blott att skapa en ny orthografi, utan äfven att för första gången fixera de många, fint nyanserade former, af hkahvilka finskan äger en så stor, då ännu knappt anad rikedom. Och Djerft var försöket vidare, emedan dialekterna då än mera än nu voro i olika delar af landet afvikande från hvarandra och A. – i brist på alla|85| andra källor än muntliga – ej nödgades för det mesta använda den dialekt, som stått sv.svenska inflytandet närmast Åbo finskan, och möjligen Wiborgsfinskan, som han lärt i sin barndom. Skapa en publik. Djerft var slutligen försöket derföre att tryckningen af en bok på denna tid kostade ojemförligt mera än nu, och mer än förf:sförfattarens tillgångar kunde medgifva derföre att ingen bokhandel fanns för ett arbetes spridning – och intet tryckeri hemma i eget land, hvarföre de f.finska böckerna måste sättas och tryckas i Sthm af personer alldeles obekanta med språket – och slu ändtligen äfven derföre – att hvarje sådan tryckt arbete var beroende af en misstänksam konungs stränga personliga censumspråk: latin – »Cum gratia & privilegio Regiæ Majestatisspråk: latin» som då stod då att läsa på hvarje titelblad. Enda tryckeri. Kon. G. tryckfrihet.original: tryckfrihet Presslagen var då mycket enkel: en förf. skulle tänka och skrifva så som kgl. majestät ville hafva det, annars tiga, och Ol. Petri, som i sin krönika vågade klandra Sten Sture d. ä:s regering, ådrog sig derföre deskarp onåd och sträng tillrättavisning. – Att under dessa förh.förhållanden icke blott utverka tillstånd att trycka, utan äfven de dertill behöfliga medlen var ingalunda en lätt sak under de många prof som kon. G. visat på sin misstänksamhet mot presterskapet och sin farhåga för finsk separatism i politiska frågor. Men A. ryggade icke tillbaka för någon svårighet – han skydde icke ens att i de mest undfallande bref begära ett förord af kon:skonungens gunstling Normannus, – saken gick för honom framför allt annat. Och så lyckades han, öfverhopad tillika af andra göromål, att med en flit, arbetsförmåga, som gränsar till det otroliga, men som också bröt i förtid hans helsa och lif – inom en förvånande kort tid författa och utgifva ett stort antal skrifter på finska och några äfven på sv.svenska språket.

6 Praktisk som han var, begynte han f.finska literaturen der all literatur börjar, med en Abcbok. Denna är ansågs – numera förlorad: intilldess man vet icke ens tryckningsåret, som torde ha infallit mellan 1540 och 1543. Dernäst följde i ordningen en äfven numera verkl.verkligen förlorad gången öfvs.öfversättning af Luthers lilla katekes under titeln Alku-oppi Uskoon, utgifven 1543, l.eller 14 år efter Luthers original. – Så följde vidare Rukouskirja Bibliasta, utgifven 1544, en volym om 400 sidor 16:mo, innehållande böner ur bibeln, föregångne af diverse hjelpredor: en astrologisk kalender med nyttiga reglor, motsvar. bondepraktikan; vidare religiösa sentenser på latin,|86| kollekter vid den f. d. kath.katholska gudstj. – helger – 5 dagar påsk etc. förteckning på paradisets fröjder och helvetets straff, 1:sta kap. af Joh. och Lucas, evangg den 2:dra af Math. och det sista af Marci evangelium. Efter sjelfva texten, som inneh. böner och lofsånger ur både Gamla och Nya Testam., äfvensom ur Kyrkofäderne, särdeles de som begagn.begagnas på latin i kath.katholska messan – följer en syndakatalog, som kathol.katholiker brukade begagna vid bikten, samt slutl. Nicenska och Athanasii trosbekännelser. Detta var f.finska folkets första andaktbok, den första tryckta källa, hvarur detta folk kunde släcka sin odödliga andes törst, och måste ha väckt lika allmän glädje som nyfikenhet, efter derom säges af samtida, att den »nöttes af alla Ff:sFinnars händer.» Det var i företalet till denna Rukouskirja, som Han förf. rättfärdigar f.finska språkets användande i religionen med de anförda orden: »Kyllä se kuulespråk: finska» etc. Hela boken bär, oaktadt dess evangel. anda, ännu en stark färg af katholicism och var derigenom synnerligen egnad att bilda en öfvergång, till den nya en brygga mellan den gamla och nya läran.

7 4 årstidsdagar trädsnitt.

8 Agricolas styrelse Reformation – Vesterås Ordinantia 1544 – (hexor bränna) (Framsteg sedan Örebro 1529.)original: 1529. (Tionde) Beskickning – död – Karakter: – Skrifter Svårigheter.

9 Att öfversätta den heliga skrift till finskan och att derigenom för sitt hela folk upplåta den gudomliga uppenbarelsens eviga lifskälla, det var redan tidigt Agricolas ädlaste ärelystnad och det mås, till lefnadsmål, som han ansåg sig förelagdt. Redan år 1542 37 i Wbg hade han öfvs.öfversatt hela N. Testam. till finskan, men brist på medel för tryckningen gjorde att den dyrbara boken ej kunde utkomma förrän 1548, l.eller samma år han afsade sig rektoratet vid Åbo skola. I öfvs. folj Denna första uppl. är tryckt hos Anund Larsson i Sthm, det enda tryckeri, som då fanns, och föregås af Hieronymi lefvernesbeskrifning öfver N.T:s författare. Icke verser.original: verser I öfvs.öfversättningen följde Agricola troget Luther, hvars öfvs.öfversättning också för sin tid var ett mästerverk. Först i en långt senare tid, eller vid den nuvar. f. bibelöfvs.nuvarande finska bibelöversättningen af 1754 och 1776 vågade man, på grund af nyare språkforskningar, frpå sina ställen frångå Luthers öfvs.öfversättning A. begagnade härvid Åbo finskan, som då var mindre förderfvad än nu, men lät äfven uttryck inflyta från de öfriga dialekterna. Orthografin.|87| A. anför sjelf, att f.finska prester, som ej kände hvarken latin l.eller svenska numera, ej sedan N. T. utkommit på finska, ej hade någon undskyllan för den dåliga undervisning de bibringade folket.

10 Nästefter N. T. följde år 1549 »Käsikirja casteista ia muista Christikunnan menoista»; vidare samma år tvenne andra skrifter, neml. »Messu eli Herran Ehtollinen» samt »Se Meidän Herran Jesuxen Christuxen piina, ylösnousemus ja taivaasen astumus, niistä neljelst Evangelisterist coghottu», d. v. s. passionshistorien. Och liksom hade hans nit och ihärdighet stegrats af sjelfva motgången, utkommo år 1551 – just under en svår hungersnödoriginal: hungersnöds, då nöd och brist voro allmänna hos prester såväl som bönder – detettstörsta af Agricolas största arbeten, »Davidin Psaltiri», med ett utförligt företal, och samma år »Veisut ja Ennustoxet Mosesen laista ja Prophetista uloshaetut», innehållande, utom utdrag ur Mose böcker, valda kapittel ur profeterna. Slutligen utgaf han år 1552 »Ne Prophetat Haggai, Sacharja, Maleachi» tillika med nya utdrag ur Mose böcker. Efter denna tid känner man ej att han utg

11 I företalet till Psaltaren omtalar han äfven Ff:sFinnarnes gamla gudalära, troligen för att visa hvad folket vunnit genom xdomenskristendomens införande; således den första f.finska mythologi, som i mer än 200 år intill Ganander blef utan efterföljare. – Tav.Tavastländska, Karel.Karelska gudar. – Vidskepliga bruk, hedniska och kath.katholska – Neitsy Maria emonenspråk: finska i bredd med Wn. – Ovanligt hos reformatorerne.

12 Nya Testam. och Psaltaren blefvo sannolikt tryckta med allm. medel; möjligen erhöll förf. äfven för en del af de öfriga någon understöd. – I sina företal till läsaren begagnar han ett så förtroligt språk,. att han flera gånger I företalet till Psaltaren omtalar han sin son Christians födelse.|88| och det hus, der han bodde i Åbo, neml. prestgården till St Lars præbende. – Man finner en naiv glädje öfver hans arbetens framgång. I medvetandet af en god gerning öppnar han hela sitt hjerta för allmhtenallmänheten, i det han utsänder sin andes barn i den oblida verlden.

13 Man äger af Agricola äfven tvenne arbeten uti handskrift på sv.svenska språket: »Register öfver räntorna af Åbo domkyrkas prelaturer, Canonier och præbenden», förf. 1541 eller 42 och upplysande för den f.finska kyrkans tillstånd vid reformationens införande, – samt en handskrift om Wisby sjörätt, öfvs. från tyskan förf. år 1549. Till allt hade den verksame mannen tid öfrig. Men sitt egentliga stora lefnadsmål, hela bibelns öfvs.öfversatt till finskan, fick han icke tid att fullborda. 1642 Att bringa ny ordning i en så till grunden förfallen, och borttrasslad och utarmad kyrka, som den dåvar.dåvarande finska, och att ännu dertill stå främst i spetsen för införandet af en ny trosbekännelse, hkenhvilken mötte så mycket motstånd, och att under allt detta ännu alldeles ensam bearbeta ett nytt aldrig förut i skrift begagnadt språk, under bruten helsa och hinder af alla slag – detta var mer än sjelfva A:s gigantiska kraft förmådde i längden bära. Efter år 1552 finner man ej mer några skrifter af honom utgifna. Dem Han utgaf hade dock verkat nog för en mans lif ära och förvånande mycket för den korta tid, som honom förunnades att arbeta för fosterlandet. Lärjunge af Luther, blef han i Fd den store mästarens störste, kraftfullaste efterföljare och den som här varaktigast, mest och längst ingripande i folkets öfvertygelse genomförde hans verk. – P. Särkilaks och de öfrige evang. predikanterne voro nattväktarens stämma, som bådade morgonen af en ny dag. – A:s skrifter gåfvo åt Fd på engång sy medlet och urkällan för ljuset. Han var Fds egentl. reformator.