Tjuguförsta Föreläsningen 31/3 64

|140|

Tjuguförsta Föreläsningen 31/3 64.

1 Medan konung Erik på detta sätt förspillde tid, pgarpenningar och anseende på sina många giftermålsförslag, afslöt hans broder hertig Johan en förbindelse, hkenhvilken blef af vigtiga och varaktigare följder för tvenne konungariken. I Polen herrskade vid denna tid kon.konung Sigismund Aug. siste manliga ättlingen af Jagellonernes konungahus, som år 1386 förenat Polen och Lithauen under samma spira. Kon. Sigismd hade tvenne systrar, Anna och Catharina. På den sistnämnda rika och mäktiga arftagerskan hade hert. Johan länge kastat sina blickar, i den tydliga afsigt att genom denna förbindelse stärka sin makt mot sin broder konung Erik. Redan under kon. Gustafs lifstid voro underhandlingar å bane. De påskyndades nu af de Liffländska stridigheterna. Förklar. Genast efter fadrens död påminte Johan sin broder om löftet att få »ett stycke land i Liffland», hvarföre han ville erbjuda staden Reval beskydd emot RneRyssarne. Erik hade likväl planer för egen räkning. I April 1561 skickade han Klas Kristerson Horn med en här öfver till Reval, som mottogs i staden och efter 6 veckors belägring äfven intog dess fasta slott. I Juni 1561 underkastade sig hela Estländska adeln kon. Eriks välde och fick vid hans kröning bekräftelse på sina privilegier. Från denna tid kom Estland under Sv:s spira – hvkethvilket var Sv:s första steg på södra sidan om Östersjön och utgjorde början till långa krig, som, med några afbrott, varade i 160 år. Rob. Dk. – Äfven Czar Ivan hade kastat sina blickar på det närbelägna Estland, men han dolde ännu sitt bedragna hopp, han behöfde Sv:s bistånd mot deras gemensama fiende Polen. Sedan neml. Svärdsriddarnes siste härmästare Gotth. Kettler upplöst sin orden och ställt hela Liffland under polsk öfverhöghet, i det han för egen räkning förbehöll sig Kurland som län, – begynte tre främmande makter att kifvas om detta olyckliga land: Polen – Rd med eröfringens rätt – Sverige på grund deraf att hert. Kristofer af Mklbg, coadjutor hos den siste erkebiskopen af Riga, gifvit sig med detta erkebiskopsdöme under Sv:s krona. Emellertid hade Polackerna redan tagit detta land i besittning. De skulle utdrifvas derifrån, och kriget var oundvikligt.

2 RepetitionRepetition 8/11 67. Karakterer Eriksgatan. Kapplöpning om Fd. Arfstvist Kroning. Grefvar etc. K. Nämnd. Frierierna. Johans dito. Östersjöpolitiken.

|141|

3 Så stodo sakerna, när hert. Joh. i början af år 1562 begynte göra allvar af frieriet. Till en början rådde han kon. Erik att sluta förbund med Polen mot Rd och afstå till Polen hvad han redan innehade i Liffd. Teczin – Cecilia. Svaret blef att Erik skickade Horn till Liffd, der denne Eeröfrade Pernau och Wittenstein. Vankelmodig som alltid, gaf han emellertid sitt samtycke till Eriks Johans giftermål med Catharina och lyckönskade sin broder till utsigten att härigenom vinna Polens krona: – blifva honom qvitt. Snart Rekommendationsbref till Polen. Johan reste fann att ingen tid var att försumma och reste till Polen. Snart ångrade han sig Erik erbjöd sig att låta fria för Johan till Maria Stuart och befallte Johan återvända från Danzig. Men Johan lydde icke befallningen, utan fortsatte resan till Lithauens hufvudstad Wilna, der han fann det polska hofvet och sin tillämnade brud.

4 Här mötte andra svårigheter. Tsar Ivans frierisvårläst p.g.a. överskrivning. Kontrakt. Stoet i frunt:kläder. Infall i Polen. – Sigismunds äldre syster Anna: hertig Magnus. – I detta trassel af stridiga intessen gaf kärleken utslaget. Johan var, som redan är nämndt, en vacker och ståtelig furste, då 25 år gammal; dertill lärd, höfvisk och belevad i hela sitt umgänge. Prinsessan Katharina fattade för honom en kärlek, som hon sedan blef trogen i alla skiften. Det berättas att kon. Sigismund inkommit i prinsessornas rum och frågat sin syster Katharina om hennes mening. Kath. rodnade och teg, men prinsessan Anna omtalade systerns böjelse och bad sin broder samtycka dertill. Den 4 Okt. 1562 firades bröllopet i Wilna utan prakt, utan bjudna gäster, och med stor hast, ty der hade redan samlat sig hotande moln öfver denna förening. – Danska. – Det berättas Man var beredd derpå. Det berättas, att hert. Johan vid detta tillfälle, och i sjelfva giftermålskontraktet, lofvat göra sig sjelfständig i Fd och sålunda erbjuda konungadottern en oberoende krona. Polens intresse. Kathar:s hemgift, 32000 gyllen,original: gyllen arf – 50,000 dukater. – Johans lån 125,000 daler i hårda silfvertackor.

5 Genast efter brölloppet skyndade hert. Johan med sin gemål tillbaka till Fd. En Polskt kavalleri följde de nygifta ända till Liffland, af fruktan att de under resan kunde uppsnappas af tsar Ivans utliggare. På sena höstvintern d. 4 Dec. ankom reste Johan med sin gemål öfver Pernau till Riga derifrån han d. 4 Dec. öfverseglade till Åbo – Intryck. – Erik bjudes på hemkomstöl. Åbo slott.

|142|

6 Barndomsagget. – Erik hade läst i stjernorna, att en man med ljust hår skulle sätta honom från riket. – Göran Persson. – Skäl till misstankar. Polska lånet. – Om hösten 1561 hade hert. Johan begärt att få uppbära tionden af hela Fd. Kon.Konungen vägrade. – Johan begärde att ej nödgas utrusta fulla antalet krigsfolk till rikets tjenst. Erik vägrade (eftergift). – Johan begärde att återfå några skepp, hvarmed han förstärkt kon:skonungens flotta vid Elfsborg. Erik lofvade återlemna dem, när han bekommit de skepp kon hans fader i tiden lemnat Johan mot Liffland och klagade att kronan fått alltför knappt deladt och skift på sin lott i Sverige. – Hertigen med sin unga gemål hade icke tillbragt många veckor i Åbo, innan brödrafejden utbrast i full låga. Han hade m I Febr. skickade kon. Erik och begärde förklaring – om Polen – om Dk – Hert.Hertigen undskyllde sig det bästa han kunde och försäkrade om sin trohet – begärde lejd. – Kon. Erik skickade befallning att f.finska adeln skulle draga ut i fält emot Polen och stämde på samma gång hert. Johan att inställa sig för rätta i Sthm. – RepetitionRepet. Kon:sKonungens nämnd m. m. Frierierna. Johans giftermål. Estld – Liffld. Johans återkomst. – Nu ansåg hert. Johan tiden vara kommen att utföra sin länge hysta plan att rycka Fd från Sv:s krona och, i förbund med Polen, grunda här ett sjelfständigt rike. Den 19 Jan. I 18 Juni? 1563, då Ff.Finnarne till stort antal voro samlade i Åbo för Hindersmessomarknaden, höll han ett tal till folket, ryktbart derföre att det var det första upproriska tal, som i Fd förts. Han utfor mot konungen i häftiga, till stor del ogrundade beskyllningar. Kon. Erik, sade han, hade friat till Katharina och fått korgen; derföre var kon. sin broder så gramse. Erik hade ingen rättighet till Liffland; – Er. föraktade erfarne herrars råd och rådförde sig endast med sotare- och skräddarepojkar – han hade retat Rne, som snart skulle infalla i Fd, och Erik kunde ej försvara sig sjelf, långt mindre Fd. – Derföre sade sig hertigen hafva sökt ett mäktigt giftermål uti Polen och besvor de redlige. Ff.Finnarne att göra honom ett godt bistånd mot kon. Eriks orättvisa och öfvervåld. Detta skulle lända till allas deras välfärd. – Johans resliga, vackra gestalt, hans ungdom, hans unga, sköna hertiginna afsvårtytt Fd om den bittra oförrätt han sade sig hafva|143| lidit af en tyrannisk konung, allt detta rörde och intog Ff:s hjertan. De ropade högt ja till hans begäran, svuro honom en ny, kraftigare trohetsed och bekräftade denna medelst ett öppet bref. – Hert. Johans ungdomsdrömmar. – Någon djupare mening, än stundens hänförelse, synes icke vid detta märkvärdiga tillfälle ha varit medveten hos mängden af de närvarande. Sjelfva affallet från Sv:s krona uttalades blott i så förtäckta ord, att de fleste troligen icke anade huru de oförenlig deras nya trohetsed var med den ed de deras lydnad mot konungen. Det vore derföre orätt att i allt detta se ett uppflammande af finskt nationalmedvetande. Dess tid var icke kommen ännu. Men väl låg dertill i sinnena ett frö, – som väckt af Agricolas f.finska böcker och underhållet af den smickrande känslan att se midt ibland sig en he egen furste, en hertig och hertiginna af Fd, och höra denna f.finska furste vädja i olyckan till sitt trogna f.finska folk såsom till sitt fastaste stöd. Hvad af detta frö kunnat blifva, om det fått utveckla sig, är svårt att afgöra: nu förflög denna hastigt upptågande f.finska sjelfständighetsförklaring lika snabbt som den flammat upp. Och enligt allt mskligtmenskligt förutseende, var det för Fd väl att så skedde; ty ett sjelfständigt Fd år 1563 hade – med landets dåvar.dåvarande tillgångar, dess halfva million invånare och dess ännu mycket förvirrade samhällsskick – ganska säkert endast haft att välja mellan att blifva ett polskt lydland eller, än sannolikare, en rysk provins, hvars adel skulle ha begagnat en sådan omhvälfning att göra bönderne till lifegne, likasom i Estland och Liffld.

|144|

7 Å sin sida rustade sig äfven kon. Erik att med våld återföra sin broder till hans undersåtliga lydnad. Han behöfde vittnen: Johan Bertilsson Hästesko. Den 1svårtytt Juni 1563 skalladessammankallades ständerna till Sthm; få infunno sig. Der anklagade kon. Erik sjelf sin broder, och hert. Johan dömdes d. 5 Juni att såsom den der brutit sin faders testamente och sin trohetsed emot konungen, fört afvog sköld emot riket och bistått dess fiender, som riksförrädare mista lif och gods, »såframt ej kon. Erik af synnerlig gunst och nåde ville honom någon skoning bevisa». Samma dom fälldes öfver hans anhängare. De fördes ut att afrättas på Södermalm. Hela riket råkade i bestörtning. Det syntes skulle Sv. åter upplefva fejderna mellan kon. Birgeroriginal: Birgers söner och hans bröder.

8 Nu ansåg hert. Johan tiden vara kommen att utföra sin länge hysta plan att rycka Fd från Sv:s krona och, i förbund med Polen, grunda här ett sjelfständigt rike. Den 19 Jan. I 18 Juni? 1563, då Ff.Finnarne till stort antal voro samlade i Åbo för Hindersmessomarknaden, höll han ett tal till folket, ryktbart derföre att det var det första upproriska tal, som i Fd födts. Han utfor mot konungen i häftiga, till stor del ogrundade beskyllningar. Kon. Erik, sade han, hade friat till Katharina och fått korgen; derföre var kon. sin broder så gramse. Erik hade ingen rättighet till Liffland; – Er. föraktade erfarne herrars råd och rådförde sig endast med sotare- och skräddarepojkar – han hade retat RneRyssarne, som snart skulle infalla i Fd, och Erik kunde ej försvara sig sjelf, långt mindre Fd. – Derföre sade sig hertigen hafva sökt ett mäktigt giftermål uti Polen och besvor de redlige Ff.Finnarne att göra honom ett godt bistånd mot kon. Eriks orättvisa och öfvervåld. Detta skulle lända till allas deras välfärd. – Johans resliga, vackra gestalt, hans ungdom, hans unga, sköna hertiginna afsvårtytt Fd och den bittra oförrätt han sade sig hafva lidit af en tyrannisk konung, allt detta rörde och intog Ff:sFinnarnes hjertan. De ropade högt ja till hans begäran, svuro honom en ny, kraftigare trohetsed och bekräftade denna medelst ett öppet bref. – Hert. Johans ungdomsdrömmar. – Någon djupare mening, än stundens hänförelse, synes icke vid detta märkvärdiga tillfälle ha varit medveten hos mängden af de närvarande. Sjelfva affallet från Sv:s krona uttalades blott i så förtäckta ord, att de fleste troligen icke anade huru de oförenlig deras nya trohetsed var med den ed de deras lydnad mot konungen. Det vore derföre orätt att i allt detta se ett uppflammande af finskt nationalmedvetande. Dess tid var icke kommen ännu. Men väl låg dertill i sinnena ett frö, – som väckt af Agricolas f.finska böcker och underhållet af den smickrande känslan att se midt ibland sig en he egen furste, en hertig och hertiginna af Fd, och höra denna f.finska furste vädja i olyckan till sitt trogna f.finska folk såsom till sitt fastaste stöd. Hvad af detta frö kunnat blifva, om det fått utveckla sig, är svårt att afgöra: nu förflög denna hastigt upptågande f.finska sjelfständighetsförklaring lika snabbt som den flammat upp. Och enligt allt mskligtmenskligt förutseende, var det för Fd väl att så skedde; ty ett sjelfständigt Fd år 1563 hade – med landets dåvar.dåvarande tillgångar, dess halfva million invånare och dess ännu mycket förvirrade samhällsskick – ganska säkert endast haft att välja mellan att blifva ett polskt lydland eller, än sannolikare, en rysk provins, hvars adel skulle ha begagnat en sådan omhvälfning att göra bönderne till lifegne, likasom i Estland och Liffld.

9 Hert. Johan var för ung, för oerfaren, för lättsinnig för mycket intalad af polske rådgifvare och för bländad af hoppet om en sjelfständig krona, för att rygga tillbaka. Henrik Horn, Herm. Flemg. Man ansåg sig säker om polsk undsättning vid första öppet vatten och rustade sig till motvärn. Åbo slott befästades starkare; soldater och lifsmedel anskaffades från hela landet; folket uppretades på allt sätt emot konungen.

10 Med ständernas dom reste den sluge Hogenskild Bjelke till Åbo. Med honom följde Anders Rålamb, Jakob Hästesko och en betydlig krigsmakt. Bjelke erbjöd hertigen, å kon:skonungens vägnar, förskoning till lifvet, om han ville frivilligt underkasta sig; hans dom skulle då förmildras till lifstidsfängelse. Hertigen vägrade och beslöt att försvara sig. Det var i medlet af Juni. Åbo slott belades genast till land och vatten., och höfd.höfdingen i Fd fingo befallning att understöda kon:skonungens sak. Men hert. Johan uppehöll de sinas mod med hopp om undsättning både från Polen och Preussen. I Pr. utrustades verkl.verkligen en flotta, men den blef för sent färdig. Slottet blef skadadt, besättningen började svigta. Man har för öfrigt inga detaljer om denna belägring, endast en sägen om slottets slutliga fall. Det berättas etc. brinnande häst på Hevosaari. – Detta skedde d. 12 Aug. 1563. Hertigen med sin gemål och sina anhängare måste gifva sig fångna. Slut på Fds sjelfständighet. – Anders Nilsson Sabelfana till Talis. Anförde 1564 f.finska ryttare 1567–77 höfd.höfding i Wibg. Vann 1565 en lysande seger med f.finska rytteriet vid Reval, Klas Boye. – Några dagar höllos de furst.furstliga fångarne bevakade af Klas Fleming i slottet – derpå fördes de med sina tjenare sjöledes till Sverige. Här mötte dem i början hårda ord. Göran P. steg vid Waxholmen ombord på fartyget och förehöll hertigen hans olydnad, hvarpå Johan svarade: »om mig och min sak skola kejsare, konungar och furstar döma, men icke du, din prestekläpp.»konsekvensändrat/normaliserat Skinnarviksberg. – De beröfvades alla sina dyrbarheter och fördes slutligen, begapade af folket, till Gripsholm. Nemo nisi mors.språk: latin Blodbad på Johans anhängare: 100 steglade. Södermalm om Joh:s död: Göran P. – Carl af Mornay. – 4 år i G:holm.