Trettiotredje Föreläsningen. 24/11 64

|239|

Trettiotredje Föreläsningen. 24/11 64.

1 RepetitionRepetition. Följderna af Bfeld. Kejsaren. Kurfursten. Krigsråd. Wien? Tilly. (Böhmen.) Krigföringen. Thuringervald. Franken. Königshofen. Würtzbg.

2 I det rika Franken funnos förråder af alla slag, som kommo den illa försedda armén väl till pass.svårtytt Efter Wurtzburgs skatter gjorde hvarje soldat till behållen man, ehuru detn hastigt förvärfvade rikedomen vanligen lika hastigt åter förskingrades. Emellertid fanns numera knappt en soldat, som ej förde ståt uti nya kläder. En ko såldes i lägret för en riksdaler, ett får för några styfver. Komiskt var att se de vid i brist och fattigdom uppfödde Ff.Finnarne på engång försatte midtibland öfverflödets håfvor. »Kgl. Maj. – skrifver Adler Salvius – har nu hela Frankenland inne. Våra finnepojkar, som nu vänja sig i vinlandet deruppe, lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de Liffländska krigen måste de ofta taga till godo med vatten och mögladt groft bröd till ölsoppa: nu gör Finnen kallskål i stormhatten med vin och semla.» –

3 All denna vällefnad köptes likväl med stora faror. Würtzburgs eröfring skedde så godt som under Tillys ögon. I Oktob. var han åter 18000 m.man stark och förhärjade tömde sin vrede på HessenCassel, som grufligt förhärjades. G. A:s tåg till Franken tvang honom att följa segraren i spåren: nu stötte till honom hert. Carl IV af Lothringen med 12000 man, – en af dessa irrande riddare, hkahvilka, likasom Mansfeld och Kr. af Braunschweig, öfvergåfvo land och folk, för att kasta sig uti äfventyrliga bragder, hkashvilkas lön för Carl af Lothringen skulle blifva en kurfurstehatt. »Den gamle djefvulen – skrifver kon. – församlar åter alla sina lärjungar omkring sig.» Tilly var nu åter 40,000 m.man stark, under det att G. A. vid Wburg hade blott 22,000. Det fordrades mod att under sådana omständigheter fördjupa sig i fiendens land.|240| Men G. A. räknade på sin moraliska öfverlägsenhet, och han bedrog sig icke. Tilly fick befalln. att icke inlåta sig i strid, derest han ej vore fullkomligt säker om segern, och detta förlamade alla hans företag. Han kom för sent för att rädda Würtzburg, och med det kostade honom tårar af harm. Aldrig hade man sett G. A. så orolig, som vid detta Tillys annalkande. Ännu samma natt, då En afton sent efter Wburgs föall, bröt kon. upp för att hindra honom Tilly gå öfver Mayn vid Ochsenfurth. Här lågo de båda härarna i slutet af Okt. på hvardera sidan om floden och betraktade hvarandra. G. A. var vaksam; och natten mot d. 24 Okt. blefvo tre regem. kejs:kejserlige blefv blefvo af Svv.Svenskarne öfverraskade och nedhuggne eller skingrade. Då drog Tilly söderut, förstärkte fästningarna och redde sig att belägra det protest.protestantiska Nürnberg. Men d. 23 Nov. fann en protest.protestantisk soldat tillfälle att spränga hela hans krutförråd i luften (12005 centner). Åter måste Tilly draga sig tillbaka och gick nu till Nördlingen, der han lade sig i vinterqvarter, för att skydda de bajerska arfländerna. men öfvergaf – Förstärkt genom nya värfvade skaror, drog G. A. i November åt S. V. nedåt Rhen. Städer och borgar öppnade för honom sina portar. Frankfurt a. M. blef oroligt och sände till kon. en ambassade, som begärde neutralitet, förebärande att staden svurit kejsaren trohetsed och att dess handel skulle lida af kriget. Kon. vredgades. »Det förvånar mig, sade han, att I tänken på edra marknader, när jag strider för edert lands tro, frihet och välfärd. Tyskld är ganska sjukt och behöfver starka botemedel. Neutralitet är ett ord, som jag icke kan lida, minst i striden mellan ljus och mörker, mellan frihet och slafveri. Jag har letat rätt på|241| nycklarna till alla städer från Rügen ända hit, och jag skall förstå att finna dem äfven till staden Frankfurt.» – Knappt hade sändebuden hunnit tillbaka med detta besked, innan kon. redan d. 27 Nov. stod i slagordn. framför portarna. Ffurt fann ej rådligt att vägra, och kon. spisade middag i kejsarnes kröningssal, men tågade strax åter vidare – gjorde en rörelse för söderut för att undsätta Nürnberg, men och vände sig, när detta blef öfverflödigt, mot staden Mainz. Här stötte Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne på en ny fiende, och det i ingen mindre än en af Europas dåvar. stormakter, neml. Spanien. Kurf. af Mainz vågade neml. icke afbida Sv:sSvenskarnes ankomst, utan flydde med sina skatter till Köln, sedan han förut låtit med pålar och försänkningar stänga floden Mayns utlopp i Rhen. I Pfaltz låg redan länge en spansk här till kejsarens bistånd, och från denna här inkallade kurfursten 2000 Spanjorer under Sylva att försvara hans hufvudstad. Vid Oppenheim söderom Maintz möttes för första gången dessa båda folk från Europas yttersta ändpunkter, Nordbor och Spanjorer, och för första gången spegl alltsedan vikingatågen speglade sig åter nordiska vapen i Rhen. 16 Dec. Det var Spanjorerne hade uppfört en skans på motsatta stranden och hindrade öfvergången. Kon. lät sjelf ro sig öfver i skymningen och undersökte terrängen. medan Spansk post. hHären bivuakerade i blåst och snöyra på den öppna stranden. D. 17 Dec. på morgon lyckades man få båtar att öfverföra 300 m.man af gula reg.regementet – dessa anföllos af Spanjorerne, men lyckades förskansa sig, till dess andra trupper, och bland dem Ff.Finnarne kommo öfver – Nu drefvos Spanj. på flykten. Ax. Lilje förlorade sitt ena ben. Monument – 1707. Nils Brahe –|242| – Oppenheim intogs med storm, och 500 Spanjorer funno der sin graf. En panisk förskräckelse. Rhengrefv. v. Trarbach 9 fanor Spanj. – D. 19 Dec. ryckte kon. framför Mainz, lät, oaktadt den stränga kölden, undergräfva portarna och anbringa petarder. Två dagar. Axel Lilje förlorade benet. Då gaf sig Sylva mot fritt aftåg och öfverlemnade staden med 80 kanoner samt stora förråder af krut, lifsmedel och vin. 80,000 thaler – Icke ens under julhelgen hvilade kriget. Kringliggande städer och fästen togos af sv.svenska ströfpartier. D. 29 Dec. red hert. Bernh. af Saxen Weimar med 300 (f.finnar och t.tyskar?) ryttare emot Mannheim. När han kom till porten, anropades han af vakten. »För Gud skull, släpp in» – Öfverraskning. 250 Spanjorer nedhuggne.

4 – Härefter vinterqvarter i Mainz. Frankfurt.

5 Medan kon. kämpade mot Spanjorerne, räknade G. Horn äfven fransmän bland sina fiender, – hkethvilket bevisar detta krigs europeiska karakter. Lika outtröttlig, som kon. drog Horn under julhelgen ut från Wbg och underlade sig, mest med förvånande lycka, kringliggande fästen. D. 21 Dec. Mergentheim 500 f.finnar Så kom han d. 29 Dec. till Heilbronn. Plan till nattl. öfverrumpling. Skonade borgarne. – På samma sätt tog Åke Tott vid Ösjöns stränder Rostock och Wismar med kapitulation. – Banér hade belägrat Magdeburg, men nödgats vika för Ppheims öfverlägsna styrka. I Jan. öfvergaf Ppheim frivilligt de dystra ruinerna, äfven Magdebg föll nu i Sv:sSvenskarnes händer, Sachsarne hade intagit Prag, och så slöts året 1631 för dem med seger på seger.

6 Så firade G. A. nyåret i Frankfurt a. M. Hans härar beherrskade hela norra och medl.medlersta Tyskland. Han stod på höjden af sin makt. Kring honom bildade sig ett vexande förbund. Han var reformationens starka svärd. Han var Tysklds religiofrih.religionsfrihets räddare.|243| Det var en glänsande syn, om hkenhvilken G. säger att den lofvade mer än den höll. Kring den beundrade fruktade hjelten hade bildats ett hof, hvari drottn. Maria Eleon. som hade rest till hans möte, fången med förtsvårtyttjus att såg ett solsken af beundran återfalla från hennes afgudade hjelte tillbaka på henne sjelf. Den afsatte kon. Fredrik af Böhmen, fem regerande tyska furstar, en mängd potentater af lägre rang, officerare af alla grader och vapen och samt icke mindre än tolf främmande sändebud trängdes kring denna nya thron, upprest på pikspetsar i hjertat af Tyskland. I det yttre var allt glans, ära och tillfredsställelse. Men blandoriginal: IBland de många lustbarheterna han spunno kring den nordiska hjelten egennyttan och ränkerna sina nät, den krypande fruktan gick vid sidan af den falska vänskapen, d smickret, och giriga händer utsträcktes att plocka frukterna af de sv.svenska vapnens eröfringar. G. A. var kommen till den farliga spets af makt, der frestelsen ständigt manar att gå ett steg öfver målet och der fallets brant står nära. Midtunder hans mest lysande triumfer lurade fanatismen efter ett n tillfälle att förkorta hans dagar. Det kom till kon:s öron, att sex jesuiter i Augsburg med ed förbundit sig att bringa honom om lifvet. Och kort derefter fann man bakom en gardin i kon:s sängkammare en afton en kath.katholsk prest från Antverpen gömd bakom en gardin i kon:s sängkammare. Han undersöktes och befanns bära en dolk under kläderna. Presten blef hängd, men original: Men G. A. föraktade all fruktan, hälften af naturligt mod, hälften af politik. När man varnade honom för Henrik IV:des öde, svarade han: »En konung kan ej lefva instängd uti en ask. Förtröstan på Gud är den bästa lifvakt.»

7 Under den korta hvilan i Frankfurt spann politiken öfverallt sina trådar, och medelpunkten för både vän och fiende var Ax. O:s rådskabinett.svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut Planen till kejsarekronan: Mellan Ösjön och Rhen

8 RepetitionRepetition 19/11 68. Marienburg. Vällefnad. Tilly. – Ffurt a Main. Oppenheim. Rhen. Mainzsvårtytt. Spaniorer. Mheim. Horn. Nyåret.

|244|

9 Den plan, som man med visshet känner G. A. har hyst vid denna tid och som han öppet uttalade till Nürnbgs sändebud, var att det protestantiska Td, åtminstone under kriget, borde sluta ett fast förbund, söndra sig från det katholska och välja ett gemensamt öfverhufvud – hvartill NbgarneNürnbergarne pligtskyldigast svarade, att de ej visste något mera välsignadt subjectumspråk: latin till öfverhufvud, än kgl. maj. sjelf. – Och hvad man lika säkert skönjer, är att kon:s planer nu redan gingo längre än Sv.Svenska rådets och sv.svenska riksdagens. Hans Sjelfva afståndet med den tidens kommunikationer gjorde kon. likasom fristående från sitt rike,. Kon. hade i Au eEndast skatter och utskrifningar voro nu det band, som närmast ägde rum mellan båda. I Aug. 1631 hade kon. befallt rådet utskrifva ett ständernas utskott (skatter), men fullmakten dröjde. Rådet s:kalladesammankallade då utskottet på eget bevåg och föregaf att fullmakten var kommen. Men fullm.fullmakt kom ej, utan i st.stället en befallning att inga ständer skulle s:kallassammankallas, utan ståthh.ståthållarna skulle hvar i sitt län underhandla med allmogen. Emellertid hade utskottet redan sammanträdt och beviljade de begärda skatterna på 2 år.

10 RepetitionRepetition. Frankens Öfverflöd. Tillys marscher Nbg. Frankfurt. Mainz. Vinterqvarter. Försåt. Planer.

11 Många embeten hade blifvit lediga – rådet begärde att få tillsätta nya.

12 Underhandlingar fördes både åt Öster och Vester. Man underh.underhandlade indirekt med kurf. af Bajern och med sjelfva kejsaren: båda ville draga ut på tiden. – G. A:s fordringar. – Man underh.underhandlade med England om Pfaltz – Och slutl. underh.underhandlade kon. med Frankrike.

13 Det fanns ingen så bakslug politik i Europa, som den berömde Richelieus. Han var en bundsförv. med hkenhvilken man hvarje ögonblick måste se sig om att icke blifva plundrad och förrådd. Ludvig XIII. Kathol. För nära. R. afslöt ett förbund med Bajern på samma gång som med Sv.|245| Han slöt fred med kejs. i Italien, han smickrade Spanien, han förföljde protest.protestanterna i Frankrike; han utlade alla tänkbara snaror för att bemäktiga sig för Fr:s egen räkning Elsas och Lottringen. Och på samma gång sökte han med lägga hinder i vägen för kon:s framryckande. Med rättmätiga vrede förnam G. A. dessa ränker – Jag är icke Tysklds proditorspråk: latin, utan dess protectorspråk: latin, utropade han. – G. A. föreslog ett personligt möte med Ludvig XIII – minister också minister. – Det var nära att den aldrig rätt uppriktiga vänskapen mellan Fr. och Sv. utbrustit i öppen fejd – der föllo å båda sidor stolta och hotande ord – Vägen till Paris. Lyckligtvis för protest:sprotestanternes sak tvang kejsarens åter hotande öfvermakt frampå året 1632 Richelieu att ändra sitt språk och nödtvungen åter lemnasvårtytt Sv. ett verksamare understöd.

14 En öfversigtDenVapnens korta hvila varade blott till Febr. 1632. Öfversigten af detta års krigshändelser försvåras derigenom att de samtidigt utsträcktes öfver estora landsträckor. Kon. af Sv. hade vid denna tid stundom icke mindre än 9 arméer på engång i fält och deras sammanräknade styrka utgjorde 100,000 man utom Sachsarne 140,000. Sv. Denna styrka liknade en i Td indrifven kil, hvars spets var vänd mot söder och befann sig i Mainz under kon:s eget befäl, medan de öfriga utbr utbreddesvårläst p.g.a. överskrivning för sig mera i Ö. och V. och stödde sig på Ösjöns kuster. – Kejsarens och ligans styrka kunde beräknas till minst samma antal l.eller något deröfver, men lika så spridda. Tilly drog, som jagad af mörka aningar, utan varaktig stad och utan att uträtta något,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut från den ena orten till den andra. Endast Ppheim, ehuru mera soldat än fältherre, visade sig outtröttligt än här, än der, försvarade sig med tapperhet, ofta med framgång och gjorde G. A. ensam mera bekymmer än alla öfriga tillsammantagna.