Trettioåttonde Föreläsningen. 5/12 64

|272|

Trettioåttonde Föreläsningen. 5/12 64.

1 RepetitionRepetition. 26/11 68. Lägren. Musketörer. Ströftågen. Disciplinen. 24 Aug. Förening Bjöd fältslag. Stor Spejare. W:stein, qvinnor. Storm.Stormning Alte Veste. Stålhandske Cronbg Fugger. Skjortärmar. Hepburn Dombach. Natt.

2 Strax vid stridens början hade hert. Bernhard ställt sig i spetsen för högra sv.svenska flygelns infanteri, och för att genom skogen kringgå Wsteins ställning och angripa honom i flanken. Okunnig om terrängen, fördröjdes hans marsch i den täta oländiga, skogen och så att han kom långt senare än de andra i handgemäng. Först stötte han på kejs.kejserliga musketörer, som under häftig skottvexling drogo sig tillbaka. Sedan gällde det att under fiendens häftiga eld storma den branta, förskansade höjden vid veöstra ändan af Alte Veste. Äfven hansoriginal: Hans anfall misslyckades i början; flera stormar afslogos, hert:s häst blef skjuten under honom. Men slutligen kom han upp på höjden och tog den derv. kejs.kejserliga skansen, som finnes qvar ännu i dag, öfvervuxen med skog. Detta väckte stor bestörtning i Wsteins läger; tälten begynte nedtagas, trossen beredde sig till flykt. Hade denna framgång vunnits tidigare, skulle den sannolikt förändrat stridens utgång. Men det var strax före mörkningen, och terrängen var så oländig, att intet artilleri kunde medföras, intet vidare steg stormas framåt. På natten föllo sedan strida regnskurar, som gjorde branten så slipprig, att alla försök att uppföra kanoner misslyckades. Hert. skickade bud efter bud till kon., för att inrapportera sin vigtiga eröfring: slutligen på morgonen red han sjelf. Men G. A. ville ej uppoffra mera folk, och det beslöts att utrymma den eröfrade positionen, som ej kunde försvaras utan artilleri. Den 64 Sept. kl. 10 f. m. utrymde hert. Bernhard, häftigt ansatt af fienden, skansen vid Alte Veste, och kon. sjelf drog sig i god ordning tillbaka till sitt befästade läger, utan att blifva förföljd, medan kanonerna å båda sidor fortforo att dundra.

|273|

3 Sådan var den ryktbara och märkvärdiga striden vid Alte Veste. (Uppvisning) Om den lysande tapperhet, med hkenhvilken denna strid fördes – å båda sidor, vittnade inemot 5,000 fallne, som lågo kringströdda på den skogiga höjdsluttningen. På sv.svenska sidan räknades bland de stupade gen.maj. Boethius, öfverstarne Burth och Hand, en mängd lägre officerare och omkring 1000 soldater; 1500 sårade fördes till vårdades efter striden i Nürnbg. De kejs.kejserlige förlorade i döde och sårade gen.vaktm. Fugger, öfverstarne Cronenberg, Caraffa, Aldobrandini, Chiesa m. fl. och omkring 2000 man. Wsteins häst hade blifvit skjuten under honom, och han sjelf var vid en rekognoscering nära att blifva tillfångatagen. – G. A. var missnöjd: »Det var – sade han till sin svåger pfaltzgrefven af Zweybrüsvårtyttcken – det var för mycket för att vara ett pojkstreck, för litet för att vara fullt allvar.» – Det var en Måh.Måhända ihågkom han G. Horns varning att icke för djerft trotsa lyckan, såsom den segervane fältherren gjorde alltmera efter slaget vid Bfeld. Det hade lyckats vid Lech, det misslyckades vid Alte Veste: ur den högre strategiska synpunkt, hkenhvilken ingen var mera vuxen än G. A. sjelf, måste stormningen af Alte Veste, oberoende af framgång eller motgång, erkännas som ett misstag, föranledt af den falska underrättelsen om Wsteins aftåg och sedermera fortsatt såsom en militärisk ambitionsfråga. En motgång var det och en lexa för framtiden, hvarifrån ingen dödlig, icke ens den störste, är frikallad. Ett nederlag var det icke, ehuru de kejs.kejserlige gerna ville uttyda det så och ehuru Wstein skref till Wien, »att kon. i Sv. i denna strid hade afstött sina horn.» Obesegrad stod kon. dagen derpå ånyo uti sin förra ställning, och Europas väntan på entt afgörande fältslag var sviken.

|274|

4 Emellertid voro följderna af striden vid Alte Veste knappt mindre olycksbringande, än ett verkligt nederlag. Den store kon:s rykte om oöfvervinnelighet, hvarigenom städer, borgar och länder fallit honom till fota hvar han visade sig, detta seger rykte var bortblåst såsom en rök, och härens glada segervisshet, som innebar sjelfva segern sjelf, hade plötsligen slagit om, väl icke till modfäldhet, men dock till tvifvel om lyckans beständighet. Alte Veste var förebudet till Lützen.

5 För att icke visa erkänna sig vara öfvervunnen, stod G. A. ännu 14 dagar qvar i sin ställning. Det var dagar af stora bekymmer, som togo i anspråk kon:s hela själsstyrka. Svältkriget mot Wstein skulle fortsättas, men blef för hvarje dag kännbarare äfven för sv.svenska hären. Med hvarje dag tilltogo nöd och sjukdomar, oordningar och plundringar både i lägret och staden. Fältsjukan utbredde sig med förfärande hast. Inom två veckor nedlades ej mindre än 12000 man på sjukbädden, många för att ej mera uppstå. 8000 hästar störtade. I staden Nurbg steg dödsnummern under året 1632 till 30,000 mskormenniskor. Det var en ringa tröst, att tillståndet inom Wsteins läger var ännu sämre, ty utom brist och sjukdomar, plågades man der af tallösa svärmar gräshoppor och andra insekter, hvilka som moln betäckte tälten, sofställena, maten, folket och hästarna. såsom Det var knappt möjligt att längre uthärda. Men hård för allt mskligtmenskligt lidande, härdade Wstein ut. G. A. förmådde det icke, krigarens hårdnackade ambition gaf vika för hans mskligamenskliga hjertas medlidande, och d. 18 Sept. n. st.nya stilen, och uppbröt han ändtligen från sitt läger, sedan han qvarlemnat Kniephausen med 4,500 man för att försvara staden. För att inför verlden visa sig obesegrad, uppställde han före aftåget sin här i full slagordning|275| framför Wsteins läger och höll så stilla i 4 timmar, erbjudande sin motståndare strid. Men Wstein rörde sig icke: han kunde det icke; han låg förlamad med eländet omkring sig, men lika stolta som förr skådade hans kanoner ned från vallarne, likasom afböjde han striden af trotsigt förakt. I fem dagar låg han qvar efter kon:s aftåg, för att – han å sin sida – visa sig vara den siste på valplatsen. Det kostade honom tusen döde mer, men hans rykte, stort redan förut, hade vuxit än större. När han ändtligen aftågade den 23 Sept., ägde han af sina 60,000 man endast 36,000 qvar. Dessa olyckliga läger hade kostat omkr mer än mer än 60,000 mskormenniskor lifvet, således mer SvvSvenskar 19,000, Wallenstein 15,000, Nürnberg och kringl.kringliggande landskap mer än 26000, utom många sjuka, som en längre tid blefvo odugliga för tjenstgöring i fält.

6 Fördelarne af overksamheten vid Nbg voro på Wsteins sida. Han hade gen.genom sitt oväntade uppträdande afbrutit G. A:s lysande segerbana just i det ögonblick han stod färdig att infalla i Ö:rike och tvungit honom att falldeles förändra krigsplan, att öfvergå från anfall till försvara, att sätta alla redan vunna fördelar sppå spel. Ogenomskådlig, som han var, behöll Wstein derigenom den stora fördelen att beherrska ställningen, och med sjelfva den mystiska dunkelhet, som omgaf – Wstein uppbrände icke sitt läger; han qvarlemnade af brist på hästar der sina sjuka och sårade med så stora förråder af ammunition, säd, mjöl och kött, att NbergarneNürnbergarne sedan behöfde tvenne veckor att införa till sin stad detta oväntade byte från deras slösande fiende. Derifrån drog han sig norrut till Forchheim, förhärjande städer och byar, som lågo uti hans väg, och sedan vidare till Coburg, för att invänta Ppheim. Gallas. Men Coburgs fäste försvarades så tappert af Taupadel, att Wstein måste aftåga från dess obesegrade murar och draga sig längre norrut till Lichtenfels. Här skilde sig från honom kurf. af Bajern, som med 8000 man skyndade till sitt kurfurstendöme, som för andra gången hotades af Sv:sSvenskarnes infall. Skilsmessan. Vägran.

|276|

7 Vid denna tid stod G. A. i Windsheim 6 mil vesterom Nürnbg. Sjukdomarna fortforo uti hans här – hans bundsförvandter blefvo opålitligaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning – landtgrefven af Hessen tågade hem – och af hela den stolta 46,000 m.man starka här, som han den sista Aug. mönstrat vid Nbg, återstodo nu, 26 dagar derefter, endast 18,500 man. Den 25 Sept. erhöll kon. underrätt. om Wsteins aftåg, ryckte med 2000 ryttare hastigt till Nbg för att i fören.förening med dess garnison ofver anfalla en afdeln. Gallas, men hann honom icke. Vid detta tillfälle besteg kohan. sjelf Alte Veste, granskade med kännareblickar det öfvergifna kejs.kejserliga lägret och kom till den öfvertygelse att anfallet deremot, enligt hans egna ord etc. Derpå För svag att anfalla Wsteins hufvudstyrka, Likväl beslöt han dela sin här, qvarlemnade hert. Bernhard med 1,500 m.man att beskydda Franken och vände sig sjelf med återstoden 11,000 m.man från mot Bajern, för att genom denna diversion tvinga locka Wstein efter sig och sålunda med egen fara befria det hotade Saxen. Men den annars så erfarneoläsligt p.g.a. konservering/inbindning mskokännarenmenniskokännaren kände i detta afs.afseende icke sin fiende rätt. Döf för alla kurfurstens och sjelfve kejsarens böner, gaf Wstein Bajern till spillo och fortsatte sin marsch norrut i med den välberäknade plan, att G. A. sjelf skulle vara mindre döf för Saxens nöd, än han sjelf varit för Bajerns. Det var denna otillgänglighet för allt medlidande, som gaf Wstein en afgjord fördel öfver sin hans mskligaremenskligare motståndare. I Franken och Thüringen kunde han ingenting uträtta, ty här dessa försvarades med en sådan klokhet af hert. Bernhard och Taupadel, att de sv.svenska vapnen öfverallt förblefvo segrande. Full Brinnande af förbittring och hämdlystnad, kastade sig Wstein då som ett åskväder öfver det nästan värnlösa södra Saxen, medan sax.saxiska armén under Arnheim fäktade mot de kejs.kejserlige långt borta i Schlesien. Landet blef intaget och grufligen härjadt ända till Elben – en mängd städer, deribland Leipzig, öppnade darrande sina portar, och bud efter bud afgick från den förskräckta kurf.kurfursten till hans fältherre Arnheim|277| och till sv.svenska konungen med begäran om hjelp. Men Arnheim gjorde sig ingen brådska; denne ränkfulle man hatade i heml.hemlighet Svv.Svenskarne och ryckte så långsamt tillbaka, att han misstänktes för hemligt förstånd med Wstein, för att genom nöden förmå kurf.kurfursten öfvergifva Sv:sSvenskarnes sak och försona sig med kejsaren. Saxens enda hopp om räddning stod således till den sv.svenska konungens snara bistånd.

8 RepetitionRepetition 27/11 68. Alte Veste. Pomrare och Sv. Brig.Svenska Brigaden Sörmlänningar. Tyskar. Vestgöthar. Upplgr. Cronenbg, Stålhandsk. Hertig Bhd. Följder. – 14 dagar. 18 Sept. – Wstein 23 Sept.

9 G. A:s plan var att åter framtränga i Bajern, eröfra Ingolstadt och med stödd på denna starka fästning kasta sig in i de kejs.kejserliga arfländerna, för att der förena sig med de många missnöjde protestanterne. Oväntade hinder fördröjde hans marsch – Han måste återtaga fästet Rain, som fegt blifvit uppgifvet åtaf en bland hans underbefälhafvare. öfv. Mitschefal, som derföre dömdes till döden. Lech måste åter öfvergås, och detta tog tid. I kon:s rörelser denna tid märkes en viss obeslutsamhet, liknande de marscher och kontramarscher, som utmärkte Tillys krigföring efter slaget vid Bfeld. HanDet var något, som låg tungt på hans hjerta, och det var ovissheten om Wsteins rörelser. Kon. I st.stället att tåga rakt mot Ingolstadt, låg kon. i början af Okt. stilla i Neuburg vid Donau, för att unna sin lilla här någon hvila och förstärka den med värfningar och med att draga till sig spridda sv.svenska ströfkorpser. Så hade han åter 16000 m.man omkring sig, när han d. 13 Okt. fick bestämd rapport om Wsteins tåg mot v: Saxen och om Ppheims segerrika framryckande till Wsteins möte i NederSaxen. Nu blef kon:s närvaro i norra Tyskld oumbärlig: han kunde icke gifva hela sin återtågslinie till pris åt fienden, och om han möjligen kunnat, så ville han icke lemna den dåvar. enda betydande protest.protestantiska bundsförvandten i Td, Saxen, att hjelplöst hemsökas med alla krigets förödelser.

|278|

10 RepetitionRepetition. Alte Veste. Hert. Bernhard. 5000 fallne. Orsaker. Följder. Aftåg d. 18 Sept. Aftåg d. 23 Sept. 60,000. Windsheim. Wstein norrut. Coburg – Lichtenfels G. A. till Bayern. Orsak.

11 Dessa förenade skäl förmådde kon. att för andra gången afbryta sin segerbana mot öster och för andra gången ila det betryckta S. till hjelp. Han vände om, dock icke mer med den ilande snabbhet, som utmärkt hans förra tåg. Den segra Segerns örn flög med mattade vingar mot undergången. – I Nbg rastade kon. några dagar. – Afskedet af Oxenstjerna. – Derifrån gick kon:s tåg norrut genom Thüringerwald samma väg, som han ett år förut hade tågat till sina triumfer. I Erfurt sade han sitt sista farväl åt sin sörjande gemål, och det var här han, uppfylld af dystra aningar, anbefallte henne i stadens beskydd, om något mskligtmenskligt skulle hända honom, – det var i Naumburg han yttrade de profetiska orden, när folket trängdes om att kyssa hans kläder, att Gud måhända snart skulle straffa honom och dem för deras afgudiska tillit till en svag dödlig. – Den kejs.kejserliga hären stod efter fören.föreningen med Ppheim 40,000 m.man stark knappt en mil derifrån i Weissenfels. Lünebg – G. A. ägde blott efter sin förening med hert. Bhd föga öfver 218,000 man. Sax.Saxiska armén. – Förskansadt läger. Så randades November. –

12 Wstein S. Saxen Kon. Neuburg Vänder om Orsak. Nürnbg. Oxenstjerna. Erfurt: Maria. Naumbg.