Tjuguandra Föreläsningen. 20/3 65

|155|

Tjuguandra Föreläsningen. 20/3 65.

1 RepetitionRepetit. Krigstillstånd. Klagomål. 1644–50. Ox. – Brahe. De ofrälse. Friare. C. Gustaf.

2 Det var den 23 Febr. 1649 som Kristina först föreslog i rådet att utnämna C. G. till thronföljare. De öfverraskade herrarne svarade först med tystnad, men snart med ifriga invändningar. Planen var dem i hög grad motbjudande, för somlige af verklig fruktan för rikets väl, för de fleste af fruktan för en ung konung, mot hkenhvilken adelns anspråk torde komma till korta. Ordvexlingen blef häftig, men drottn. Kristina blef icke svaret skyldig. Hon kände ganska väl, sade hon, att rådet åter ville införa valriket och aristokratin i Sv. Ox:s och Brahers förhoppningar vore för henne ingen hemlighet. Förklaren C. G. genast för efterträdare; annars håller jag vad om båda mina öron att han aldrig kommer på thronen. – Vid tre sammanträden prutade rådet emot, men förgäfves: den 23 åriga drottningens vilja var oböjlig, och hon genomdref den mot sina gamla rådsherrar, hon genomdref den mot rikets församlade ständer. Den 10 Mars 1649 förklarade råd och ständer den unge pfaltzgrefven för successor till kronan, om drottningen afginge utan arfvingar, och vid 1650 års riksdag lyckades drottningen med lika fasthet genomdrifva beslutet om kronans ärftlighet för C. G:s manliga afkomlingar. Den gamle rikskansleren yttrade, att han hellre velat nedstiga i grafven, än underskrifva dessa beslut. Men äfven honom var drottn:s vilja öfvermäktig: han skref under, – och härmed var Pfaltziska husets och de tre store Carlarnes arfsrätt erkänd till Sv:s krona. – Ingen anade –

3 Så stod drottn. Kristina redan med foten lyftad till thronafsägelse och flykt, när hon den 20 i Okt. 1650 lät kröna sig i Sthm till Sv:s drottning med en dittills osedd prakt, motsvarande hennes rikes nyvunna värdighet af europeisk stormakt.|156| I två år förut hade man gjort förberedelser. Den 40 örlogsfartyg lågo på strömmen nedanför slottet. Tre dyrbara äreportar med prunkande inskrifter voro uppförda. Den 17 Okt. intågade drottn.drottningen från Jakobsdal (Ulriksdal), der hon några dagar gästat hos riksmarsken Jacob Delag. Processionens längd. Under folkets jubel följde en kanonad från flottan och fästningen, på qvällen gästabud och fyrverkeri. Rikets förnämsta städer och flera bland dess provinser framburo äreskänker. Den 20:de skedde kröningen i storkyrkan, och derefter följde en lång rad af fester, värdskap, den ena dyrbarare än den andra, ända till flera veckor efter Jul. Ringränningar, maskrader af alla slag, djurfäktningar, vandrande berg, komedier, baletter och otaliga andra dittills osedda upptåg vittnade om tidens bizarra smak, och medan folket i rikets aflägsnare delar led hungersnöd efter 1649 års svåra missvext, runno i Sthm natt och dag strömmar af vin för halfrusiga folkhopar, som utanför de illuminerade palatserna beskådade festernas prakt. Ofta varade dessa banketter ända till dagens inbrott. – På hela månader ingen konselj.original: konselj »Hin onde.»konsekvensändrat/normaliserat Hofvet lefde i en ständig yra, och excentrisk i nöjen som i allt annat, syntes drottningen outtröttlig i konsten att uppfinna nya lustbarheter. Det var från denna tid det öfverdådiga lif och det hejdlösa slöseri, som kostade Kristina hennes folks kärlek, rätt tog sin början. När man tröttnat i hufvudstaden, fortsattes samma fester och upptåg på landsbygden. Guld utströddes med fulla händer. En enda ballett, kallad den triumferande parnassen, der hela den grekiska mythologin presenterades i vidunderliga kostymer för de undrande nordboerne, kostade 30,000 riksdaler. Drottningens frikostighet, särdeles mot utlänningar, kände numera knappt någon gräns. Det var främst de lärde, som inkallades till Sv., smickrade en tid bortåt den nordiska Fenix och reste om några år tillbaka, sedan de uttömt sin vältalighet, men i stället fyllt sina börsar. De flesta bland dem fingo kostbara guldkedjor, pungar med dukater, och lifstidspensioner stundom om flera tusen riksdaler.|157| Icke alla voro, som den berömde Hugo Grotius, folkrättens grundläggare, och Des Cartes, den nyare filosofins förkämpe, värdige sådana utmärkelser. En usel fransk versmakare fick en gudldkedja om 300 dukater, en börs med 1,000 dukater och ett lifstidsunderhåll af 1,000 riksdaler. – Än frikostigare beskänktes de utl.utländska sändebuden. Chanut fick en guldkedja om 1,000 dukater, en silfverservis om 8,000 riksd.riksdaler, hans fru ett smycke för till lika värde, hans tre söner hvardera en guldkedja om 100 dukater, alla hans följeslagare mindre guldkedjor med drottn:s porträtt. Och på samma gång efterskänktes stora summor af de tyska staternas ut i Westf.Westfaliska freden utfästade krigsgärd.

4 Allt detta var likväl ringa mot de summor som slösades på Kristinas gunstlingar. 1646 tillställdes enkom för Magnus Delag. en ambassade till Paris, som kostade 100,000 rdr kont.riksdaler kontant, utom hela den praktfulla utstyrseln från Sthm. 1647 bekostade drottn.drottningen hans bröllopp, och detta bröllopp med alla morgongåfvor och presenter kostade säkert andra 100,000 rdr.riksdaler 1648 fick Brahe 20,000 rdrriksdaler i lön och 15,000 af franska subsidierna; 1649 åter 22,500 rdrriksdaler af tyska krigskostnaden och kanoner, 26,000 rdrriksdaler, 1653 Delagard: palatset i Sthm, värdt 70,000 rdrriksdaler och o. s. v., alltutom förläningar af jordegendom till ett sådant värde – att 80,000. – Magnus DelaG. gunst varade likväl blott till 1653, då han efterträddes i Krist:s ynnest af franske läkaren Bourdelot. Efter att ett år igenom hafva lyst, smickrat och bedragit, lemnade B. Sv. rikt lastad med guld och förbannelser – 100,000 rdr.riksdaler – Den derpå följande gunstlingen, spanska sändebudet Pimentelli kostade ännu mera kontant, utoman den att räkna den offentliga skandalen. Amaranten. Fjerde gunstlingen, den danske landsflyktingen Corfiz Ulfeld. K. Tott, hertig. – Man tänke sig, med så många verkliga skäl till missnöje, ännu dertill den sv.svenska afunden! Fattigdom. Ingen styfver i skattkamm. Soldater, flotta. Drottn:s kök. Sill och bröd.

|158|

5 Och så slösande, som drottn. Kristina var med pgarpengar och ynnestbevis, lika slösande var hon äfven med andra utmärkelser. Rådsherrarnes antal ökades från 20 till 37, alla med stora löner. Adelig värdighet ficks för godt köp under Kristinas regering. Ensamt Före 1651 funnos i Sv. 7 grefvar och 12 friherrar: detta år upphöjde Kr. på en enda dag, d. 26 Mars, 7 andra slägter till samma greflig värdighet och samma år 18 till friherrar.original: friherrar Under sin knappt 10 åriga regeringen förökade hon sv.svenska riddarhuset med en hertig, 18 grefliga, 42 friherrliga och 428 adliga ätter,. Valet var icke alltid nogräknadt. Bland andra nybakade adelsmän såg man äfven drottn:s hofskräddare Jan Holm, hkenhvilken tog sig det stolta namnet Lejonkrona. Carl XI. – Om detta slöseri med adelskap skedde af grundsats eller af nyck, har blifvit omtvistadt. Sannolikt båda delarna nyck. – Det betänkliga var att de nya högre dignitärerne skulle, likasom de äldre utrustas med grefskaper och friherreskaper. På detta sätt bortförlänades stora stycken af Sv., stora stycken af Fd. Kexholms län skänktes till större delen åt Oxenstjernorna, åt Johan Banérs söner och åt C. G. Wrangel. G. Horn fick Björnebgs kungs- och ladugård, d. v. s. 231 hela mantal. Flemingarne fingo Libelitz, Liljehökarne Nerpes, C. Tott Wörå och NyCarleby, Gabr. Bengtson Ox. Mustasaari, Storkyro och Lillkyro,original: Lillkyro Soop Limingo o. s. v., för att ej tala om P. Brahes och M. Delag:s ofantliga förläningar. Dessutom fingo grefvarne rättighet att bygga städer i sina grefskap med 10 års skattefrihet och blefvo i dessa sina grefskap nästan enväldige. – På samma sätt gick det med befordringarna. M. DelaG. var den som en lång tid utdelade mest alla sysslor. Mutor och gunst förskaffade embeten och värdigheter. Oordning var öfverallt, underslef öfverallt. Framtidspastorater. Så utan hejd och eftertanke hade kronan utdelat donationer, att man till slut – »Såframt det ej förut är bortförlänadt.»|159| »Conditional–förbättringar.» Framtidsbref på nästa lediga friherreskap. – – Och i samma mån försämrades sederna. Gamle män klagade. – Whitelocke 1654 – Unga herrar i Upsala.

6 Från den högdragna, öfvermodiga unga adeln, från det lättsinniga hofvet och den nyckfulla drottningen sjelf utbredde sig allt slags flärd, frosseri och andra laster till de lägre samhällsklasserna. Man kände knappt mer igen de förr så allvarlige Svv.Svenskarne, och på Ff.Finnarne röjdes äfven, ehuru af annat slag, en återverkan, som vi snart skola visa. Så tycktes Kristina sjelf, med den ständiga tanken på sin förestående afsägelse och afresa från Sv., göra allt för att blifva så litet älskad som och saknad som möjligt. Missnöjet utbredde sig hastigt öfver hela riket och ökades af dent gunst förakt drottn.drottningen alltmera visade sitt eget folk, på samma gång hon skänkte en ytterlig gunst åt ovärdige utlänningar. Men än hängde folkets tillgifvenhet qvar vid den store G. A:s dotter, vid dess unga drottn.drottning, och »hönsgummans visa» återspeglar tänkesätten med de bekanta orden om fröken Kjerstin: »Nog hörde jag de sa’, att fröken varit bra, Men de narra na åsta.» – Mot adeln. – »Bönderna vilja slå ihjäl adeln.»

7 RepetitionRepetition 12/3 69. C. Gustaf 1648, 49. 50. Kröningen. – Slöseriet. – Adeln. – Gunstlingarne. – Oordning. – Sederna.

8 Och likväl satt på Sv. thron den mest berömda drottning i hela Europa, – för sitt snille, sina lysande själsgåfvor icke ovärdig ett sådant rykte, – en tänkarinna, en qvinnliga filosof, som beständigt förde de gamlae romarnes föredömen, och dygder paoch fosterlandskärlek på läpparna. Huru förklara denna motsägelse,? eller Huru förklara, att det de tre sista åren icke mera var rättvisan och statsklokheten, utan i sj. v.sjelfva verket den personifierade nycken, som satt uppå Sv:s thron? Hon hatade adeln och hon ökade utan hejd dess makt och dess rikedomar. Hennes undersåter klagade, hon lofvade sparsamhet, hon indrog några hofsysslor och strödde strax derpå ut guld med fulla händer och åt alla håll. Hon talade om dygder och hon gaf spelrum åt alla oseder. Hon ifrade för konungamakten och hon gaf den till pris åt skandalen. Hon ifrade för sin värdighet, och hon utspökade sig i de narraktigaste maskradkostymer. Hon sade och tänkte sannolikt också vackra ord om fäderneslandet, och hon gaf det till pris åt alla olyckor af –

|160|

9 Så full af skenbart oförlikliga motsatser är Kr:s person och Kr:s historia. – Man kunde enkelt svara härtill, att Kr. var qvinna, och en qvinna rådfrågar i sin yttre verksamhet alltid sin känslan, ingifvelsen främst; det praktiska förståndet följer i andra rummet. Men detta är icke nog. Drottning Elisabeth, ehuru långtifrån fri från sitt köns förvillelser, var då redan, liksom i vår tid Victoria, ett föredöme, som bevisade klart, att äfven en qvinna kan styra ett rike med ära och lycka. Kristinas största och enda olycka var, icke den att hon var en qvinna, utan att hon blygdes att vara det. Hade hon ägt ödmjukhet, sjelfförsakelse nog att stadna på sitt köns naturliga ståndpunkt och älska något annat än sig sjelf, högre än sig sjelf, så skulle hon äfven ha ställt älskat fäderneslandet, hon skulle ha ställt dess väl högre än tillfredsställandet af sina egna nycker, sin egen fåfänga, och lyssnat på de klokhetens råd, som nu talades till henne förgäfves. Kanske hade hon – Ty nu, emedan detta kalla hjerta under det lysande hufvudet, icke i grunden förstod att älska ställa något i verlden högre än egen ära, egen tillfredsställelse, blef äfven icke fäderneslandets, utan hennes eget väl den högsta måttstocken för hennes handlingar. Hvad värde skulle hon ha satt på dessa vskapervetenskaper, åt hkahvilka hon egnade mödor och vakor, derest de icke utgjort ett medel för henne sjelf att lysa och beundras? Hvad betydde original: Kanske hade för henne folkets armod, om hon kunde med högar af guld köpa sig de lärdes smicker eller gunstlingars falska handkyssningar? Hvad betydde original: Kanske hade för henne det rikes lycka, som blifvit henne anförtrodt af Gud och ett troget folk, endast hon kunde med eftergifvenhet köpa sig franska hofvets ynnest och utsigt att engång fri och oberoende göra ett triumftåg genom Europa? – En lycklig händelse fogade att hon bluppnådde denna länge hysta önskan bäst genom att öfverlemna kronan i Carl X Gustafs händer; och detta derföre var hennes största handling som regentinna den, när hon frivilligt upphörde att regera.

|161|

10 Efter 1651, d. v. s. efter bekantskapen med den frivole atheisten Bourdelot, kunde man tillägga den frågan: hvad betydde numera för Kr. den religion, för hkenhvilken hennes fader hade offrat sitt lif och hennes folk på hundrade slagfält sitt blod? Mannen. En qvinna må i öfrigt vara huru nyckfull och hållningslös som helst; har blott hon äger sin Gud, har hon dock alltid ett stöd, som ger hennes steg genom lifvet en hållning. Maria Eleonora. Men en qvinna utan religion är en själ utan shangsammanhang, en dimma som byter beständigt form och icke har någont frid fäste i himmelen eller på jorden., Ett hon må sedan äga hkahvilka utmärkta egenskaper som helst. Ett slående exempel derpå är drottn. Kristina. Fryxell har på ett träffande sätt markerat de tre utvecklingsgraderna i hennes religiösa öfvertygelse med tre ord, hkahvilka hon under olika älskade att begagna under olika perioder af sitt lif. I början talade hon om Gud; derefter om Försynen, slutligen om Ödet. De tre äro betecknande. Gud i sin sanning är den kristna tron. Försynen är det blott förståndiga, flacka begreppet om en högre verldsordning. Ödet slutl.slutligen är detn gamla hedendomen, som prisgaf gjorde mskanmenniskan öden till lekboll för en blindta obevekeliga Parcer och Nornor. Krist. var uppfostrad i sträng gudsfruktan af den fromme Joh. Mathiæ – och iakttog alla kyrkans former – till 1648. – Vid denna tid förändring – ej af de gamla filosofernes studium – ej af tolerans, som Fryxell menar, – utan emedan sjelfviskheten hos denna furstinna steg för steg utvecklade sig, och slut i samma mån blygdes hon att ödmjuka sig inför sin Gud. – Hon hade då hunnit till likgiltighet – försyn – moral dygden – Salomos predikare Hennes far för landskapen – Sedan ett steg längre – Vossius, Salmasius – fly allvar – gäckeri – förakt för lutherdom – läste under gudstjensten Tibullus, Virgilius – böcker som angrepo xdomenkristendomen – Salvius De tribus impostoribus Bochart: hvad tror ni om bibeln–? Jag skulle blifva mycket öfverraskad, om det funnes en Gud. – Äta – Sofva väl,original: väl studera litet men deremot prata, skratta och se frans.franska sp.spanska ital.italienska komedier