Tionde Föreläsningen 23/2 66

Tionde Föreläsningen 23/2 66.

1 Finland 1721. Enligt sannolik beräkning, hade Fd i början af 1690 talet, d. v. s. före den långa raden utaaf dess pröfningar vid öfvergången till det nya seklet en befolkning af inemot omkring en half million mskormenniskor. Landets odling hade under C. XI:s fredliga och välgörande regering mycket tilltagit, och med det lugn, den ordning, det allvar, som då inträdde i alla förhållanden, hade äfven det allmänna välståndet stigit så, att den unge studenten Paulinus med rätta, kun om också i något poetisk rosenfärg, kunde skildra sitt fädernesland som en gudarnes älskling, välsignad med alla lifvets behag och nödtorfter.

2 Denna lyckliga tid tog slut med C. XI:s sista regeringsår. Från och med 1694 t. o. m. 1697 inträffade fyra förfärliga missvextår å rad, och denna s. k. stora hungersnöden kostade Fd under det enda året 1697 omkr. 100,000 mskormenniskor, dels döde af svält och farsoter, dels utvandrade till närgränsande länder. År 1710 kom pesten i landet och fortfor inpå följande året. Ziffran för landets förlust af mskolifmenniskolif är okänd, men torde ha uppgått till omkr. 30,000 personer. Vidare hårdare var den pröfning, som drabbade Fd under det 21 åriga förhärjande krig, som är bekant under namn af stora ofreden. Blotta utskrifningarna till krigstjenst i de f.finska regementer, som gång efter gång åny uppsattes nya, för att fylla lyuckorna efter de stupade eller fångna, och som till antalet fördubblades genom de s. k. tremänningarne och andra nya regg.regementen och sqvadroner, kunna efter låg beräkning uppskattas till minst 17500,000 man af landetsoriginal: landet kraftigaste stridbara ungdom. Åbo län ensamt 40,000. Af dem qvarlefde efter freden knappt en tiondedel, invalider och krymplingar inberäknade. Antalet af dem, som fienden bortfört fångne till Rd, torde kunna uppskattas till 30,000 mskormenniskor. Vidare förlorade landet under den stora flykten|62| 1713 och 14 sannolikt ett lika antal, eller omkr. 30,000, som dels omkommo, dels sedan stadnade borta, ehuru deras sednares antal var jemförelsevis ringa.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Ett stort antal Ff.Finnar hade flytt öfver till Sv., endel med sin redbaraste egendom, andra alldeles utblottade. De drefvo der i skaror omkring, sökande arbete och bröd, men äfven i Sv. var mycken nöd, som nu blef förökad af dessa opåräknade gäster. Med all hjelpsamhet på många håll, var det naturligt att Ff.Finnarne af andra ansågos som ett besvärande påhäng, och hade icke grefve Horn åtagit sig deras sak – inqvarterades i byar kring Sthm – Deremot hade otaliga omkommit hemma i landet under flykten till skogar och ödemarker, eller af krigets hunger och nöd, af fiendens misshandlingar och andra orsaker, men på samma gan tid var de föddes antal mindre än någonsin. Af alla dessa orsaker hade återstodo af Fds folkmängd år 1721 icke mer än vidpass ⅖ eller 200,000 mskormenniskor, inberäknadt det till Rd afträdda Kexholms län. Qvinnor, gubbar, barn. Med den outplånliga kärlek till sitt fattiga fädernesland, som alltid varit ett karaktersdrag hos Ff.Finnarne, lyssnade dessa flyktingar alltifrån 1718 med största otålighet på de första fredsryktena, som snart blefvo gäckade, och när ändtligen säker underrättelse kom om fredsslutet på hösten 1721, skyndade så många som kunde att genast återvända till fäderneslandet, utan att ens gifva sig tid att afbida en mildare årstid. Men hösten 1721 var utmärkt af ovanliga stormar, hkashvilkas like man ej i mannaminne kunde erinra sig, och i dessa stormar förgingos många, som vågat sig öfver hafvet, när de redan sågo kusterna af det älskade fäderneslandet framskymta i fjerran. Bland dessa skeppsbrutne var äfven den tidens anseddaste köpman i GCarleby, rådman Lars Brenner, hkenhvilken med hustru och barn förgicks utanför Umeå på återresan till hembygden. – Från Rd kommo på samma sätt skaror af landsflyktige, trotsande alla försakelser, för att tills fots uppnå den dyra fosterbygden, somliga frigifne af r.ryska auktoriteterne, andra i hemlighet smygande sig undan sina herrar och fångvaktare. Alla hade att kämpa med stora vedermödor. Vägarna|63| voro i det uslaste skick, endast här och der underhållne för militärens behof. Fanns en väg, så voro mest alla broar och trummor förstörda, alla diken igenrasade, alla gärdsgårdar kullfallna, ingen färja att tillgå vid sjöar och floder; på flera mils sträcka knappt ett tak öfver hufvudet eller en bit bröd för de hungrande. Och likväl banade sig dessa flyktingarne en väg genom detta härjade land, som nu var nästan en enda stor ödemark, men sder de dock hörde sin barndoms språk och der hvarje tall, hvarje sten tycktes möta dem som en förtrogen vän ifrån fordna dagar. De sökte sin hemsockens kyrka och funno henne slutligen kringvuxen af vild skog, med öppna dörrar, sönderslagna fönster, mångenstädes såsom på Åland, bebodd af skogens fåglar eller bärande spår af att hon blifvit begagnad som stall för fiendens hästar. Från kyrkan Dock föllo de på sina knän uti denna öde kyrka och tackade Gud, som låtit dem än engång tillbedja honom under dess tak. Och från kyrkan gingo de att söka sin fäderneby. Stund Ofta Det var svårt att finna de kända stigarna mellan de igengrodda, med videbuskar bevuxna åkrarna, men de funno slutligen platsen, der deras by hade fordom stått och der de nu sågo endast högar af grus, öfvervuxna med nässlor och ormbunkar. Stundom hände likväl att de funno fädernegården qvarstående i beboeligt skick, men då hade andra inbyggare flyttat deri och brukade deras gjorde; de voro främlingar i sin fädernebygd, ingen kände dem mera der, och när de då gjorde anspråk uppå sin egendom, väcktes derom långa och invecklade processer. Man såg dem original: i långa på detta sätt i åratal processa om en liten jordlapp, under det att bättre och obrukad jord utan ägare fanns i ymnighet rundtomkring på de många ödeshemmanen. – Stundom hände äfven att mången vidoriginal: vide den hastiga|64| flykten nedgräft i åkrar och skogsbackar silfver, guld l.eller andra dyrbarheter, eller också dessa tunga kopparplåtar, hkahvilka en tid hade brukats som mynt med C. XII:s namnstämpel, i tanke att sedan uppsöka dem; men när de kommo tillbaka, hade trakten förändrats, så att de ej mer kunde igenkänna stället, eller också blefvo ägarne borta för alltid. På detta sätt stadnade mångenstädes skatter i jorden och blefvo sedan föremål för skattegräfvares vidskepliga efterforskningar. Man påstod att en drakeld alltid syntes på sådana ställen om midsommarnatten, och det vanligaste sättet var att kasta stål på marken och begynna gräfningen under djup tystnad. En del af dessa jordgömor ha verkligen med eller utan trolldom blifvit återfunnaoriginal: återfunno; andra ligga ännu begrafna i jordens sköte.

3 RepetitionRepetition 28/2 70. Folkförödelser. Hemkärlek. Flyktingars återkomst. Skatterna. Klockorna.

4 Vasa kyrka Maj 1718: behållen till byggnaden, förutom att fönstren äro till en del sönder. Af k:skyrkans egendom ej mera behållet, än en ny psbokpsalmbok med noter, något sönder, en handbok och en mess-skjorta. Husen på prestgården och ägorna alla borta – åkrarna i linda. – Nerpes, Mars 1719: ⅟₉ af församl. qvar. 1 kopek vinöre. – Lappfjärd 45 rökar af 132 – alla utfattiga – 3 rätte allmosehjon

5 Nästan alla Fds städer voro totalt till större l.eller mindre del, några totalt förstörda. Hälften af Åbo, h.hälften af Borgå, hälften af Wasa, hälften af Uleåborg, hela Hfors, hela Jakobstad lågo i aska. I de öfriga uppehöllo sig med knapp nöd några fattige borgare. I Åbo hade man dessutom nedrifvit alla stenhus, utom slottet, för att föra teglen till Pburg. En del af de återstående hade begagnats till stall, andra till bagerier. Domkyrkan var pl förfallen och öde; alla en del af dess dyrbarheter hade blifvit bergade undan till Sthm, andra och bland dem St Henriks ben, hade RneRyssarne spolierat. Och likväl voro städerna jemförelsevis bättre lottade. På landsbygden var allt förödelsen ännu vida grundligare och mera fasaväckande. Knappt fjerdedelen af landets odlade jord var år 1721 plöjd, sådd eller bergad. Plogarna och redskap voro förkomna l.eller smidda till svärd, jern var sällsynt. Halmbröd och barkbröd var den vanliga födan. Skogarna utbredde sig öfver slätterna, vilddjuren voro så närgångna, att de midtpå ljusa dagen lurade tätt invid gårdarne. Den som ägde en ko eller ett par får eller getter, ansågs för rik; den som ägde en häst, ansågs for afundades såsom en lyckans gunstling. De flesta nödgades arbeta sin åker med spaden.|65| När landshöfdingen öfver Östbotten baron Essen på sena hösten 1721 kom öfver till Fd och af stormarna med lifsfara kastades i land vid Sastmola i Bbogs län, fick han funnos inga gästgifvargårdar och inga hästar för resan vidare norrut, ehuru han reste på stora postvägen, utan han nödgades tillryggalägga större delen af vägen med oxar. I öfrigt var ödeläggelsen icke lika öfverallt. Södra Fd var jemförelsevis mera förskonadt, Karelen och Östbotten voro de mest förhärjade; och socknarna Limingo, Salo samt norra Pyhäjoki, äfvensom hela Åland lågo förstörda »ända till svarta mullen.» Åland var under 8 år en fullkomlig ödemark, och först på våren 1721 vågade sig åter några fiskare till deras förra fiskelägen påvid de mindre öarna. Till Med denna allmänna ödeläggelse kom följde i flera trakter en förvildning i sederna, och som skulle utgöra den mörkaste af alla stora ofredens mörka taflor, derest den ej lyckligtvis varit långt mindre allmän, än man kunnat förmoda, och säkerligen långt mindre, än hos månget annat folk under dylika förhållanden. – M. e. o.Med ett ord Fd år 1721 erbjöd en sådan bild af förstöring, som sällan öfvergått något kristet land, så långt historiens blickar nå, och minnet af denna förskräckliga tid har med folkets fyndiga uttrycksätt likasom koncentrerat sig i en halft sorgsen, halft skämtsam sägen, som ännu i Östbotten berättas om Stora Ofreden: »Det var så kallt, att elden frös i spiseln och så mörkt, att man ej såg solen på ljusa dagen elden i spiseln.»

6 Historien om huru ett land i denna belägenhet återuppodlades och bebyggdes, huru ett folk så nära sin undergång åter reste sig och fick kraft,original: kraft fick mod att lefva, är i hög grad lärorik och utgör ett äreminne på engång öfver f.finska folket och dess dåvar. sv.svenska styrelse med A. Horn uti spetsen. Den första omsorgen måste användas på tak och bröd, den andra, ej mindre vigtiga, på ordning i landets förvaltning. I alla dessa afseenden arbetade folk och styrelse gemensamt. Redan d. 2 Okt. 1721 utfärdade styrelsen en interimsförordning om Fds förvaltning. Der bestämdes, att ingen fick genast uttränga de nuvar. innehafvarnsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slute från deras hemman, utan man måste lemna dem anstånd.

|66|

7 Se Fryxell.

8 Emedan nästan alla hemman i landet voro mer l.eller mindre ödelagda, skulle en undersökning anställas om landets tillstånd. Till en Skattefrihet beviljades på vissa år, alltefter ortens l.eller hemmanets förmåga att bära utskylderna. Utsädes spanmål och hästar öfverskickades ifrån Sv. I Wasa, Bborg, Åbo och Hfors blefvo för detta ändamål magasiner anlagda. Hush.kommission. Ryskt silfver, men icke kopparmynt fick emottagas i kronosvårtyttuppbörden intill 1724. En kollekt insamlades öfver hela Sv. för de f.finska kyrkornas iståndsättande l.eller återuppbyggande. Det förra biskopssätet i Wiborg blef förlagdt till Borgå, och der inrättades 1726 ett gymnasium. Ösbottens allmoge fick rättighet att idka sin skeppsfart. Återstoden af de f.finska regementerna öfverskickades ifrån Sv. och skulle småningom kompletteras, hkethvilket för folkbristen edrog ut uti 4 år. Ryttare och soldater skulle till en början åtnjuta kost och herberge af deras rust och rote(?)hållare, men förpligtades deremot att gå dem tillhanda i deras arbeten.

9 Uppmuntradt af dessa åtgärder, lifvadt af hoppet om en bättre framtid, och understödt af flyktingarne, som från alla håll återvände till deras hemorter, begynte det så hårdt pröfvade f.finska folket återupptaga sitt tusenåriga civilisationsarbete med en beundransvärd ihärdighet. Inom få år voro byar och städer återuppbyggda, en stor del af a kyrkorna åter öppnade för lofsånger till den Högste, en stor del af åkerfälten åter uppodlade och kringgärdade, vägarna iståndsatta, handeln i rörelse. Det kostade tunga mödor, svåra försakelser, is.hetisynnerhet uti början, men hoppet gjo lättade hvarje börda. Ännu en flera pröfningar återstod: åren 1722 och 23, de första år, när odlaren åter plöjde sina öfvergifna tegar, inträffade missvext i landet, och barkbrödet|67| blef liksom förr dent allmänna näringsmedlet. Vi klaga öfver vår tids missvexter och folkets lidanden, men hvad ha de varit i jemförelse med våra fäders, när hela landet, från Lappl. gränser ända till F. Viken var bragt till tiggarstafven och ingen fanns, som kunde hjelpa den andra! Men äfven denna pröfning hade en öfvergång. Rester. Genom den outtröttligaste flit, genom ansträngningar, hkahvilka endast det folk kan bära, som burit så mycket, lyckades det ändtligen år 1724 att åter aftvinga jorden en ymnigare afkastning. Derefter blef landet välsignadt med några goda år å rad, och nu först begynte den allm. stora fattigdomen att här och der gifva vika för en svag början af nytt välstånd, så att åtminstone hälften rent mjöl kunde blandas i barkbrödet, – ty detta ansågs då för lycka och välstånd! Småningom begynte äfven här och der en boskapshjord synas på de dittills ödsliga betesmarkerna; man hade nu hästar, arbetaren behöfde icke sjelf draga plogen l.eller arbeta med spaden. Endast penningen var ännu så sällsynt och dyr, att år 1729, då landet haft ett godt år, en tunna råg såldes till 24 à 30 sk. specie, eller i vårt nuvar. mynt omkr. 3 à 4 mark. – Genom en af de visa lagar, som i naturen sträfva att återställa en rubbad jemnvigt och efter stora förödelser ökar produktiviteten, tilltog äfven folkmängden med förvånande hastighet. I hvarje familj sågos en stor mängd barn, som uppvexte för en lyckligare framtid – otaliga nybyggen uppvexte öfverallt i ödemarkerna och en anda af kraft hopp och förtröstan efterträdde den oerhörda nedstämning af alla själs- och kroppskrafter, som förut varit rådande.

10 1731 åter missvext – boskapssjuka – skeppsbrott – exportvaror –