Tjuguförsta Föreläsningen. 22/3 66

|145|

Tjuguförsta Föreläsningen. 22/3 66.

1 Sv.Svenska regeringen hade sedan 2 år handlat som mången värdshusvärd, hkenhvilken anser rakn tänker så flitigt på den blifvande räkningen, att han glömmer anser undfägnaden för en bisak. Kriget mot Rd hade varit utmärkt af fredsunderhandlingar alltifrån början. På hösten 1741 hade gen. Lvhpt gjort sina stormodiga propositioner genom fr.franska sändebudet Chetardie. På våren 1742 affärdades reg.rådet v. Nolcken i samma ärende och med lika liten framgång till Pbg. Efter sin utomordentliga vapenlycka i Fd höjde Rd sina anspråk, afböjde Englands och Dmks erbjudna bemedling samt föreslog Åbo såsom mötesplats för blifvande fredsunderhandlare. Detta skedde. Från Sv. ditsändes riksrådet baron Cedercreutz och dåmera presidenten v. Nolcken; från Pbg skickades furst Rumänzoff och gen. Luberas. Underhandlingarna drogo på tiden och kommo under 4 månader icke ur fläcken, emedan kejsarinnan Elisabeth, som var högeligen förtörnad öfver Sv:s afsigt att omgöra Nystads fred, hade i stället föresatt sig att fullfölja sin faders verk och besanna hans valspråk »Ecce, Finnia, tridentem!språk: latin» Hon fordrade nemligen hela Fds afträdande.

2 I Sv. hyste man inga illusioner mer: de hade uppgått i röken af Wstrand, i röken af Fhamn, de hade steg för ste droppvis smultit till vatten med drifvorna om våren 1742 och under den stora reträtten; de hade slutligen fått dråpslaget i Hfors. Sedan den första känslan af sviken förväntan och tröstlös förbittring hade uttömt sin hämd och sin vrede mot generalerne Lvhpt och Bbrock, följde en nedslagenhet, som endast i thronföljarevalet fick någon afledning. Man begärde ej mer några eröfringar, man fruktade endast nya uppoffringar, och hela Fds förlust, det var dock en hotelse, som uppfyllde hvarje sv.svenskt hjerta med fasa och mot hkenhvilken de f.finska ombuden vid riksdagen protesterade med hela värmensvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande såsom mot af deras sorg och deras fosterlandskärlek.|146| Man beslöt derföre i Sv. att af alla krafter rusta sig mot en så hotande fara. Redan i Jan. 1743 hissades flaggan i alla sjöstäder, att förhyra matroser, på Carlskrona varf arbetades dag och natt, och d. 30 April utseglade stora flottan, 16 linieskepp och 5 freg.fregatter stark under am. Utfall, medan galerflottan under Falkengren aflöpte från Sthm.

3 Men äfven Rd rustade af alla krafter, och mest på sin flotta. Landtrupper inskeppades på flottan under fältm. Lascys befäl, för att, likasom 1719, 20 och 21 gor tvinga Sv. till fred medelst härjande landstigningar. Vid truppernas embarkering d. 14 Maj afhörde kejsarinnan messan på marskalkens galér och förärade honom en dyrbar ring och ett guldkors med reliker, hvarefter galererna under kejserlig salut defilerade förbi palatset.

4 I Åbo hade Keith under vintern låtit samla virke för att bygga nya galerer och gick sedan med r.ryska galerflottan, 21 segel stark, att uppsöka den svenska. Efter flera kryssningar möttes de båda flottorna d. 20 Maj på Korpo ström. RneRyssarne lågo i en vik med vinden blåsande mot inloppet, men hade på bergshöjderna uppfört starka batterier. Kl. 4 på e.m. angrepos de af Falkengren, och kanonaden fortfor lifligt i 2 timmar. Men då måste de sv.svenska galererna med betydlig förlust draga sig tillbaka för strandbatteriernas eld. Sv.Svenska galererna gjorde sedan landstigningar på Åland och uppbrände det der af Keith samlade byggnadsvirket. – Lascy med stora r.ryska flottan, som nu var 48 segel stark, sökte förgäfves erhålla lotsar vid f.finska kusterna och ankrade på två sjömils afstånd fr. sv.från svenska flottan vid Hangö, och så lågo båda flottorna stilla i flera dagar, bevakande hvarandras rörelser.|147| Golovin 17 mot 12. – D. 18 Juni beslöt amiral Utfall att anfalla. På ömse sidor rangerades till batalj, men undertiden kom tjocka. Vid middagstiden klarnade luften, och nu styrde sv.svenska flottan i slagordning emot den ryska. Men den r.ryska höll undan för vinden, man vexlade några skott, men utan att göra allvar. Slutligen styrde hela r.ryska flottan mot Reval, och den sv.svenska gick tillbaka till Hangö, men det var för sent. Lascy med sina skepp hade redan under misten i sjön lyckats passera förbi detta vigtiga pass, som sv.svenska flottan skulle bevaka. Utfall straffades med att mista ett halft års lön, och am. Taube fick öfverbefälet. Efter denna manöver, som blottställde sv.svenska kusterna, föreföllo endast några mindre skärmytslingar i Ålands skärgård, tilldess att freden gjorde slut på detta sjökrig, der skickligheten å båda sidor bestod i att undvika hvarandra.

5 Till lands Ff.Finnarne missnöjde. I Febr. 1743 en konspiration. Allmogen, ledd af presterne, skulle med de qvarblifna f.finska regg:sregementernes tillhjelp utdrifva RneRyssarne, som då sades vara blott 5000 i Fd. – I påskveckan. Intet blef af. RneRyssarne besatte landet ända till Ijo – Freudenfelt angrep dem, och de drogo sig tillbaka till Uleåbg. – Ffelt följde – hämtade förstärkningar fr.från Torneå och Umeå – Men då han i Maj 1743 skulle öfverföra dessa, drunknade han bland drifisen utanför Kemi. – RneRyssarne läto topografiskt afmäta hela Fd. – I Östbn förde gen. Kinderman befälet. Han s:kalladesammankallade landständerna och öfverdrog åt dem styrelsen. »Östb. gud.» – Mjöl.

6 sid. 143 Utmattade af kriget, längtande efter freden och fruktande Fds förlust, hade Svv.Svenskarne skickligt förstått att med thronföljarevalet imponera på fredsunderhandlingarna. Cedercreutz och Nolcken tillkännagåfvo i Åbo, att Sv:s ständer af konsideration för kejsarinnan El. voro beredde att utse biskopen af Lybeck till thronföljare, men derest icke freden vore underskrifven d. 22 Juni, nödgades de lyssna till Dmks anbud, välja dess kronprins till thronföljare och afsluta med denna makt en off- och defensiv allians mot Rd. I samma ton skref C. till kejsarinnan, hos hkenhvilken han var personligen väl anskrifven, och när r.ryska underhandlarne fortforo att göra svårigheter, hotade C. att resa bort, under förklaring att han vore ganska nöjd med underhandlingarnas afbrytande, ty han kunde nu med godt samvete mottaga de 40,000 rdrriksdaler, som Dk erbjudit honom – ett anbud, som aldrig blifvit gjordt.

7 RepetitionRepetition 24/10 70. Ff:sFinnarnes hederssak. Konspirationen. Kriget. – Korpo 20/5. – Hangö 8/6. – Åbo. – Dalupproret. Thronvalet.

|148|

8 Emellertid gjorde thronföljarevalet en påräknad verkan i Pbg; och endast derigenom lät kejsarinnan förmå sig att afstå från sin fordran på hela Fd, – en fordran, som Sv. sannolikt slutligen varit tvunget att bevilja, och som kskulle under helt andra förhållanden än 1809 hafva inkorporerat vårt land i det ryska riket. Hade detta skett år 1743, så hade Fd ganska säkert nu stått i samma förh. till r.ryska riket som Estland och Liffland, och en hel oberäknelig framtid af nationel, politisk och social utveckling hade derigenom blifvit Fd undanryckt. Det är Östersjöprovinsernas handel och feodala adel, som för åt dem ännu bevarat en qvarlefva af administrativ sjelfständighet; men Fd skulle ej ha ägt ens dessa vilkor för sitt sjelfbestånd, – det skulle, likasom Wbgs län, hafva tillhsvårläst p.g.a. strykning hälften bortskänkts i donationer åt r.ryska ädlingar, till andra hälften åt finsk adel, – folket skulle ha försjunkit i lifegenskap, – tyskan och ryskan skulle, likasom i gamla Fd, hafva intagit sv.svenska språkets plats, utan att f.finska språket deruppå vunnit, och den landets år 1743 ännu svaga och i sin början af sin utveckling stadda kultur skulle icke samla denna motståndskraft, som den erhöll genom de följande 60 till 70 årens märkbara framsteg intill 1809. Vi måste derföre anse Adolf Fredriks val till thronföljare vara en af de för Fd lyckligaste tilldragelser; ty ehuru landet styckades i 1743 års fred, stadnade likväl under sv. massan kärnan deraf under sv.svenska väldet och fortsatte oafbrutet sin historiska utveckling, tilldess att denna kärna af Fd 1811 åter attraherade till sig sina afsöndrade delar.

|149|

9 Tvisten om Nyslott och Kymmenegårds län var det sista svåra hindret, som återstod att öfvervinna för freden. Häri nödgades de sv.svenska sändebuden gifva vika, och freden i Åbo afslöts den 7 Aug. 1743 på följande vilkor, som sedan d. 15 Aug. ratificerades af sv.svenska regeringen: (Fredsvilkoren se Hert. af Fd, sid. 103)

10 Fredstrakt.Fredstraktatet 21 artiklar. art.artikel 4) stadfästar Nystads fred 5) afträder Kymmenegård med Fhamn och Wstrand, Nyslott samt en del af Pyttis sn. = 226 □ mil med 70,000 inv. Savolaks – En gräns, lätt att angripa, svår att försvara.

11 Detta var således resultatet af 1741 års krig.

12 Det hade börjats med Frankrikes löfte om subsidier till ett belopp af 8 tunnor guld och kriget kostade 230 tunnor. Det hade börjats som en parad, der man gick ut att skrämma fienden med sin blotta åsyn, och det kostade 50,000 mskolifmenniskolif. Det hade börjats i den säkra förhoppning om att återvinna Estland, Liffld, Ingmd med Pbg, Wiborgs län och ett stycke r.ryskt område, och det slöts med att lösslita ett nytt stycke af Fd, och man var glad att ej mista hela denna provins. Kriget hade börjat med det mest braskande skryt och slöts med en sådan skymf, att Sv:s rike aldrig dess like öfverlefvat. Det hade slutligen börjat under förhoppning att på det fallande Rds skuldror åter upphöja Sv. till rangen utaf en stormakt i Europa, och det slöts med att den r.ryska kejsarinnan dikterade ett kon thronföljarevalet i Sv. och skickade en r.rysk här att beskydda detta land. Detta blad i historien är icke angenämt att vidröra, men det är lärorikt. Det är en bild i smått af den del af msklighetensmensklighetens historia, der de små stora idéerna lemnat plats åt de små, af nationernas sjelfviskhet, af partiernashatets lidelser, af traditioner, som öfverlefvat sig sjelfva. Om Arvid Horn lefvat och om han icke varit så upphöjd öfver en skadefröjd, som kunde finna en njutning i fäderneslandets olyckor, så skulle han nu hafva erhållit revange för all den smädelse, all den oförrätt, hvarmed –

|150|

13 Det var hans fredspolitik – hans visa och dock så värdiga, så sjelfständiga politik att låta grunda rikets varaktiga makt och oberoende på samlade krafter och vexande välstånd, – det var denna politik, som man så bittert förebrått honom. Han störtades för att lemna plats åt ett krigsparti, som drömde om ingenting annat, än att återinkasta Sv. på den farliga, blodiga banan af krig och eröfringar, och som nu detta parti visade nu att huru litet fädernes hjelteanda qvarlefde i dess ådror och huru föga manlighet der fanns bakom de stora orden. Om detta parti har med rätta blifvit sagdt: »De voro lejon i fridenom, De voro lam i stridenom.» – Ty 1741 års krig misslyckades ej genom en eller annan af dessa olyckliga tillfälligheter, som stundom tillintetgöra de bästa beräkningar, utan det misslyckades alldeles planmessigt, så att knappt den lyckligaste tillfälligheter kunnat förändra dess utgång. Men om Hattarne, som voro krigets upphofsmän och eländige förare på detta sätt samvetslöst satte rikets ära och välfärd på spel, så var det vanslägtade motpartiet, Mössorna, från hkahvilka Horns ande redan vikit, långt ifrån skuldfria. Det var de, som icke allenast m satte sin dåliga vilja i vägen för alla företag, utan slutligen drefvo olydnaden och gensträfvigheten så långt, att de inläto sig i förbindelser med rikets fiender. De rätte förrädarne voro icke Lvhpt och Bbrock, utan amiralerne Sjöstjerna och Falkengren, som vägrade lyda öfverbefälhafvaren, öfverste Lagercrantz, som underhandlade på egen hand i Moskva, och slutl. de officerare, som i Hfors begynte på egen hand rådpläga med fienden om kapitulation. – De blefvo dock ostraffade –

|151|

14 Freden kom i rätta stunden för att afböja ett hotande uppror inom riket. Dalkarlarne – Men farorna voro icke dermed förbi. Förbittradt öfver den felslagna unionsplanen, sammandrog DK 10,000 man på norska gränsen. Sv. reg.Svenska regeringen s:drogsammandrog trupper att möta det befarade infallet, men allmogens stämning var ännu så betänklig, och Danska prinsen hade ännu så många anhängare, att reg. hos sin nya vän, kejsarinnan af RdRyssland, anhöll om militärisk handräckning. Kejsarinnan samtyckte dertill med nöje – det var alldeles som i Polen – och på sena hösten i Okt. 1743 afgick gen. Keith med 30 galerer och 11000 man öfver Ålands haf till Sv. Denna r. Hvilken triumf för Rd detta samma Rd, som för mindre än en mansålder tillbaka – att nu skicka en armé till Sv. för att beskydda detta land mot dess fiender.

15 Den r.ryska korpsen skickades på sina galerer ned till Blekinge, för att förstärka skånska armén, men för storm och motvind kommo de ej längre än till Sörmlands skärgård, hvarefter vintern inbröt och RneRyssarne förlades i qvarter uti Ögöthld, Södermanld och Sthms län. Detta var första gången man såg RrRyssar som bundsförvandter och vänner i Sv. – Det var dock endast en lustresa. Deras bistånd blef icke af nöden – Dmk afskräcktes af dessa rustningar och stack svärdet i slidan och slöt fred i Febr. 1744. Midsommartiden s.samma år återvände de r.ryska trupperna. – – Finnarnes protest –

16 Bestraffningar. Didron 1 års lön – Fröbg öfv. för Nylands reg. afsattes – Cronhaven 6 mån. lön. – Öfv. dela Walle 1 års lön för råd – öfv. O. R. Wrangel ½ års lön för råd – öfv. Silfversparre dito –