Fjortonde Föreläsningen. 25/2 67

Fjortonde Föreläsningen. 25/2 67.

1 Wladimir den store – 4 religioner – Cherson 988. Kiev – Grek. kyrkans landvinning. – Olof Skötkonung. – Inge – Göthar – Svear – Erik den helige. 1150 af Uppsvearne – 1155 efter Sverkers mord, af Götherne. – »Han var en oöm man» – tagelskjorta – sof litet – åt tarfligt – badade sommar och vinter i kallt vatten och var så älskad, att hvarken före eller efter hans tid ett lyckligare konungaval blifvit gjordt i Sverige. – Kon:sKonungens sedvanliga Allrikesgata blef efter honom kallad Eriksgatan, likasom den första kristna lagbalken blef kallad konung Eriks lag – Erik laggifvaren: sv.svenska hustrurs lagliga rätt till heders- och husfrudöme, lås och nycklar samt en tredjedel i boet sägs vara stadgad i denna kon. Eriks lag. Äretiteln den helige tillades kon. Erik af de andelige ej blott för hans nit att bygga kyrkor och kloster, utan fastmer för det att han segrande planterade korsets fana öfver allt Sv:s rike och på andra sidan hafvet; likasom han först inredde det gamla hedn. templet i Upsala till domkyrka. XdomenKristendomen började tillika i denne konungs tid med brinnande nit sitt stora civilisationsarbete. Bygder brötos i ödemarkerna, grufvor upptogos, städer uppvexte kring kyrkorna, marknader uppstodo vid helgonmessorna, och tre tider fridlystes om året: vårfrid, andfrid och julfrid. – Men det gamla vikingalynnet var icke utdödt, det sökte sig endast nya äfventyr – och kon. Erik brann af begär att sysselsätta sitt oroliga, sitt knappt förenade folk med lysande krigsbragder.

|66|

2 Motiverna till Fds eröfring. Vid denna tid, år 1152, kom en påflig legat, Nicolaus Albanensis till Sv. – ordnade sv.svenska kyrkan och införde St Peterspenningen – Denne Nic. Alb. blef några år derefter påfve under namn af Hadrian IV – och från honom utgick otvifvelaktigt planen till Fds omvändelse – Rivalitet. – Henrik – Ödgrim i Skara och Gislo d. gamle i Linköpg. – Det behöfdes ej mången maning – Det for Xnakristna nitet uppflammade i hela sin första, glödande ungdomsstyrka – Korstågens tidehvarf – endast 10 år förut det andra stora korståget Bhd af Clairvaux – Conrad III, Ludvig VII. – Det var således naturligt – att när det Xnakristna nitet och det gamla vikingalynnet i förening törstade efter bragder och eröfringar – resultatet ej kunde blifva annat än ett korståg.

3 Kon. Er:s egen fader Jedvard Bonde hade kämpat med i de förste korsfararnes leder. Men nu kände hade man redan en dyrköpt erfarenhet af alla de mödor, alla de faror, som voro förenade med ett korståg till Jerusalem. Dessutom hade korståg på närmare håll redan kommit i bruk. År 1123 hade kon. Sigurd i Norige och Nils i Dmk öfverenskommit om ett korståg mot hedningarne i Småland – Princip.

4 Dessa voro de religiösa motiverna. – Politiska. ÖsjöväldetÖstersjöväldet I vikingatiderna.original: vikingatiderna, Sålänge de sv.svenska vapnen hade stödpunkter i deras fasta borgar vid f. Viken och Ladoga, höllos de kringboende folken i tygel; och – men sedan Svv.Svenskarne förlorat Aldeigioborg och öfriga fasta punkter och vikingatågen från Sv. afstadnade med xdomenskristendomenskristendomens införande, tyckas Karelare och Ester (Tavaster) fått mod att återgälda vikingarnes gamla plundringståg med dylika besök på de sv.svenska kusterna. På 1100 talet vände strömmen om.|67| »Sv. hade mycken våde af Karelern och stor onåde» – 1188 in i Mälaren: Sigtuna – I f. Vikens hamnar och Skärgårdar dolde sig säkert vid denna tid talrika flottor af små fartyg, som plundrade kusterna. – Ol. Magnus: Hangö, – Huru talrika dessa fartyg voro, finner man deraf, att från Esterne på Ösel blefve engång 300 sådana sjöröfvarefartyg borttagna, och e. a. g.en annan gång samlade Ösels invån. på en dag 200 sådana skepp, för att angripa en antågande tysk handelsflotta. – Det var således för Svv.Svenskarne af vigt att stäcka detta sjöröfveri, som hotade att bringa öfver Skand:s kuster alla de olyckor, som vikingarne engång derifrån bragt öfver andra länder; och till detta motiv kom ännu tanken på ett återställande af Sv:s gamla ÖsjöväldeÖstersjövälde. – »Göra Sv:s gamla rättigheter gällande». –

5 Kon. Erik beslöt sig alltså att företaga ett korståg till Fd. Men derförinnan, säga krönikorna, skickade han bud till FffFinnarne – att de godvilligt – – Enligt tidens anda och genom lösgifna fångor. – De sv.svenska krönikorna förundra sig mycket deröfver att Ff.Finnarne ej antogo detta ädelmodiga anbud – vi äro af annan mening. – Fds eröfring ett stort drama, der alla historiens inre makter äro i rörelse. Sjelfva tiden var genomglödgad af stora tankar och stora bragder. Det var medeltidens skönaste blomningsålder – den starka, allt uppoffrande enthusiasmens tidehvarf – Dess idéer gingo som svallvågor ända upp emot nordens isar – antogo korset och drogo ut att eröfra Fd. – Å ena sidan stod här i kampen en fulländad hjelte, en storartad troskämpe, som med brinnande hänförelse stred för allt hvad hans tidehvarf ansåg för det högsta och heligaste, för brons korsets seger, för hedningarnes omväldelse, för fäderneslandets ära, försvar och landvinning, – och bakom honom stod med samma mäktiga hänförelse kärnstammen af dessa Normanner, hkahvilka i så många sekler varit Europas förhärjare och besegrare, men äfven gifvit en så hög lyftning åt dess riddareanda. – På andra sidan, i Fds skogar,|68| stod ett mindre djerft, mindre ryktbart, mindre bragdlystet, folk men lika tappert och krigiskt folk, hvars politiska svaghet och brist på shållningsammanhållning i någon mån ersattes af det mäktiga tvånget att strida för sina gamla gudar, för tro, frihet och fädernesland. Kampen emellan tvenne sådana makter måste nödvändigt blifva våldsam, ty mellan sådana fiender ingås ingen dagtingan, men hkenhvilken Gud än beskärde de sina segern, i en sådan strid kunde alltid den öfvervunne stupa med ära. Denna Fds första kamp mot Sv: liknade den sista kamp, som Fd kämpade med Sv: och för Sv., deri att hvarken förr eller senare målet varit så högt och stridens utgång så afgörande. Men under det att minnet af 1808 års kämpar qvarlefver i odödliga sånger, ha kämparne från 1157 allesamman, med undantag blott af 3 l.eller 4 de främste bland Sv.Svenskarne, namnlö längesedan förmultnat namnlöse och okände under de tufvor, på hkahvilka de gjöto sitt blod för färderneslandet.

6 Årtalet – 1150 – 57. – Således 1157 om våren utsände kon. Erik härpil och uppbådade sitt folk till korståg mot hedningarne. Biskoparne eldade folk lade härtill nya och hänförande löften, som aldrig dittills aldrig varit hörda i norden, nemligen om syndernas förlåtelse för alla dem som deltogo i kårståget och om evig salighet bland himmelens helgon för dem, som föllo i den helige striden. För de stridslystne Svv.Svenskarne var detta att gjuta olja på eld – de hade ju hundrade gånger vågat sitt lif för enskilda småfejder, för att plundra en främm. kust – eller för att vinna ett ryktbart namn. Nu skulle de följa den yppersta hjelte till strid för att hämnas Ff:sFinnarnes anfall –|69| Nu skulle de vinna ära och byte, och då bjöd man dem aflat och helgongloria alldeles på köpet, bjöd det åt sjelfve röfvaren, mandråparen, våldsverkare, sådana många funnos i dessa oroliga tider! – Med så starka lockelser samlade kon. Erik snabbt en väldig här. Man känner icke dess manstyrka; det berättas endast att kärnan af hären bestod af de tappre Helsingarne under deras frejdade lagman Fahle Bure d. ä. – Utom honom följde under kon. E:s fana ännu en annan ryktbar hjelte af Helsinge stam vid namn Guttorm Jarl, hkenhvilken kon. gjort till sin närmaste man och jarl öfver Svealand derföre att han förmått Jmtld och H:land åter gifva sig från norska spiran under den svenska. Sannolikt bestod äfven hären den öfriga hären för det mesta af Svear, som voro närmast till hands och kon. mest tillgifne. I Kungshamn utrustades flottan, och der gick äfven bisk. Henrik ombord med sina prester och munkar. Öfver detta härens aftåg finnas många afbildningar från kath.katholska tiden, bl. a. en stor grof väggmålning, som kallas k.kung Eriks tapet och hängde sedan länge i G. Upsala kyrka,. dDer ser man kon:s bragder afbildade på olika rutor. En särskild ruta är egnad åt inskeppningen. – Om flottan vet man blott, att den säges ha varit mycket stor och att G. J. seglat nästefter konungen.

7 Hvar kon. E. landstigit på Fds kust, finnes ingenstädes uppgifvet. Porthan: säkert på Eg. Fds kust; sannolikt vid mynningen af Aurajoki; helst han från det då redan af Sv.Svenskarne bebodda Åland lätt kunnat erhålla lotsar i skärgården. – Så snart kon. landstigit, gjorde han, enl. gammal sed, ett löfte. Han lofvade, säger legenden, att om Gud förlänade honom seger, ville han på den hedniska stranden bygga en kyrka. – Derpå sannolikt messa – och de andl. främst med kors etc.

|70|

8 När, hvar och huru den sv.svenska korshären då drabbat samman med Ff.Finnarne, finns icke heller uppgifvet. – Den sann Korshären landsteg i den del af Fd, som då var den tätast befolkade näst Ladogakusten – Här Sumerne – de stridbaraste af alla Ff.Finnarne – och som troligen mer än engång gjort ströftåg öfver hafvet – kände Svv.Svenskarne – Sannolika tillgången: Ej långt från kusten – drifvit hjordar till skogarna – samlat slägterna – Strid Sannolikt stodo Ff.Finnarne som Esterne i kilformig slagordning och mötte sina fiender med spjut, klubbor och pilar. – Att denna strid blef hård, derom vittna enstämmigt krönikor och legender. Icke för ringa pris sålde Ff.Finnarne sin gamla tro och sitt lands sjelfständighet. Stort manfall, säger den sv.svenska krönikan, skedde der på båda sidor, dock mest på Ff:sFinnarnes hedningarnes. När kon. Er. betraktade slagfältet, utgjöt han tårar, icke öfver sina stupade män, ty de hade i striden vunnit martyrernes helgonkrona, utan öfver de fallne hedningarne. »Huru många själar, utropade kon., hafva här gått evigt förlorade, hkahvilka hade kunnat frälsas, om de anammat den Xnakristna tron!» – Allt motstånd var dock förgäfves; korsfararne segrade ej blott genom sin brinnande enthusiasm, utan ock genom sin öfverlägsna krigskonst, och segern blef så mycket mera afgörande, emedan de slagne Ff.Finnarne ej hade några befästade orter vid kusten att stöda sig på. – En del af de öfverblifna flydde till skogarne – en annan del togs till fånga – resten underkastade sig, och vilkoret var att de skulle antaga Xnakristna läran.

9 (sid. 170.)

10 RepetitionRepetition.

|71|

11 RepetitionRepetition. Första kyrkan. Nyland. Helsinge. Eriks slut. Helgonadyrkan.