Andra Föreläsningen. 1/2 67

Andra Föreläsningen. 21/2 67.

Plan: Naturliga gränser. – Östersjön

1 Politiska gränser afvika från de naturliga i öster: Nöteborgs gräns af 1323 en olycka. – Kexholms län, Stolbova. – Vacklande från 1721.

2 Vestra gränsen varierat mellan Kalix och Kemi.

Andra Kapitlet. Finlands daning.

3 Finland är en dotter af Östersjön, som ännu i dag med moderskärlek breder kring detta land sina utsträckta armar. Östersjön bildar det största och djupaste dalbäcken i norden den europ. norden. Likväl är dess djup obetydligt i förhållande till oceanens. Södra delen af Ösjön är djupare än den norra, och största djupet, midtersta bassinen är djupast. Medeldjupet är i Bottn. Viken ofvanom Qvarken det relativt grundaste, eller omkr. 20 famnar, likväl så, att hafvet vid utanför Torneå och finska kusten är långgrundt och sällan öfver 16 f.famnar djupt, men deremot vid svenska kusten något djupare, mellan 20 och 30 f.famnar – I Bottn. Viken söderom Qv. tilltager medeldjupet, ända till kusten af Gottska Sandön, der man mätt djup största djupet till 200 ff.famnar – F. Viken är djupast utanför Baltischport, och D vidpass 60 ff.famnar, men djupet aftager, ju österut, och medeldjupet österom Hangö beräknas till 28 ff.famnar – För öfrigt har man anmärkt det sällsama fenomen, att hafvets nivå längst i norr utanför Uleåbg är betydligt högre, än hafsytan i F. V. och södra delarna af Östjön. – Uppgi Mätningarna variera mellan 16 och 28 fot. – Orsak. Ösjöns yta 8 fot högre än Nordsjöns. Sältan.

|11|

4 DenÖstersjöns verkliga dalbäcken är dock betydligt större och djupare, än dess nuvar. vattenyta.Vattenytorna beteckna i allmh. endast den djupaste delen af ett dalbäcken. För att finna gränserna af en dal, drager måste man draga en linie öfver källorna till alla de floder, som utflyta i denna dal. Drager man en sådan gränslinie för Ösjödalen, så finner man, att dess gräns bildas i vester, och och norr och nordost af den skandin. fjällryggen med dess lappska och finska förgreningar; – derefter i nordost genombrytes gränslinien af denoriginal: det vattendränkta sumpmarken mellan Onega och Hvita hafvet – vidare löper gränsen i öster af långs Rds vattendelare Waldai, i sydost och söder af långs Karpatherna, Sudeterna och Hartzgebirge, tilldess att denna dal gränsens slutligen i S. W. öfver slättmarker och åsar löper i uppåt Jutlands halfö Skagens uddesvårtytt. På detta sätt omfattar Ösjöns ursprungliga dalbäcken hela Skandinav. österom fjällryggen, hela Fd, en del af vestra Rd, jemte dess östersjöprovinser, vidare hela det nuv. Polen, största delen af Preussen och det nordl. Tyskld, jemte hela Danmark. Det finns intet tvifvel att ju hela detta vida område i forntiden varit betäckt af Ösjöns vattenyta, och närsvårläst p.g.a. strykning derföre kallas Carl X Gustafs tillämnade stora nordiska rike, som omfattade just detta område, af den snillrike Agardh en geologisk idé.

5 Ur detta vida haf, som blott af skandin. fjällryggen stängdes från Ishafvet, men stod med detta i en direkt förbindelse genom ett bredt sund, som svallade öfver Onega och Ladogas nuvar. område, reste sig i urtiden bergsryggar och enstaka höjder som öar i vattenöknen. obs. Gyldéns höjdkarta. Gyldéns karta. blå-hvita–gula hvita. – Tänka vi oss – så ha vi en bild af vårt lands ursprungliga kärna. – Fjällryggen. – Utösvårtytt Från Kuusamos fjällknut – i hufvudsträckn. åt S S. V. till nejden af Tfors – = Grekland. – Från S. Ö. stranden af denna halfö ha då fyra mindre halföar utgått, omgifna af ökedjor och skärgårdar – Arkipelag – Åsar från Ö. till V. – stor, men ödslig skönhet. Vulkaniska krafter i jordens inre frambragte|12|, i förening med jordskorpans hastigare afsvalning vid polen, våldsama höjningar och sänkningar af bottnen i detta haf. Åtm. Två gånger, säger oss geologin, hara vill det synas, som skulle norra Skandinavien och Fd varit höjda öfver hafsytan och åter sjunkit derunder. Ofantliga ismassor ha dervid söndersplittrat en del af de väldiga fjällen och vida, ända till norra Tysklands slätter, kringstrött dessa rullstenar med deras afslipade kanter, som ännu i dag betäcka landets yta och hafvets botten. Och åter, medan landet var höjdt öfver hafsytan, ha vida glacierer l.eller isfält betäckt berg och slätter, och när de töat för vårsolen och skridit utför sluttningarna, ha de sårat bergen med dessa refflor, om hvilka geologerne i våra dagar så länge ha tvistat. – När slutligen de våldsama naturrevolutionernas tid var förbi och landytan antog bestämdare former, fortforo de vulkaniska krafterna och fortfara än i dag att frambringa det märkvärdiga fenomen, som för 150 år tillbaka först blef af vskapenvetenskapen observeradt under namn af vattenminskning, men numera riktigare är konstateradt som landhöjning.

6 Om man neml. antager att de norra sv.svenska och f.finska floderna tillföra Bottenhafvet norrom Qvarken en större vattenmassana, än hafvet hinner undansvälja genom sin trånga strupe i Qvarken, så borde vattnet vid dessa kuster beständigt stiga. I stället har man redan länge observerat att vattnet minskats. Saken bestriddes af många tviflare, men är längesedan fullkomligt bevisad. Hvarje gammal man fiskare vid dessa kuster berättar oss, huru han i sin barndom rott i båt|13| der numera slotterkarlen bergar sitt hö; eller mins han ännu, huru de uddar, som nu shängasammanhänga med fasta landet, fordom ha varit öar obs. namn. lahtispråk: finska – luotospråk: finska – öre – holm – vik –,. Våra flesta sjöstäder, som för 200 år sedan anlades vid goda hamnar, ha sedan dess nödgats flytta efter det bortvikande hafvet, eller förflytta sin hamn och sina skeppsvarf längre utåt. Hällar i hafvet, som under G. Wasas tid voro dgenom domstol förbehållna åt vissa socknars skjälskyttar, emedan skjälarne om våren brukade krypa upp på dem ur sjön, stå numera så högt öfver vattenytan. Ja, våra norra farleder, för hvilka man för 530, 50 l.eller 80 år sedan uppgjort sjökort, ha sedan dess så förändrats, att ingen sjöfarande utan största risk vågar lita endast på dem. Ankaren och skeppsvrak ha funnits mångenstädes i torfmossar långt ifrån kusterna Simsjö 400 fot öfver hafvet –; och välja vi det närmaste exemplet, så behöfva vi blott erinra oss att Thölö vik – – Traditionens hågkomster bestyrkes af naturhistoriska bevis. Sverige, ej mindre än Fd, är rikt på sådana. Kinnekulle i Vgöthland är byggdt af mussleskal. Ofvanför Skara fann man i jorden benranglet af en hvalfisk. Saltsjövexter upptäckas ännu långt från kusterna. Lemningar af mollusker finnas i trakten af Nådendal på 60 fots och på Kampen vid Hfors på 20 fots djup.

7 Jättegrytorna. I Sibbo och Kyrkslätt 7, 8 à 10 sådana inom en kort sträcka. Vid Imatra 25 fot öfver Wuoksens yta. Vid Tiveden i Sv. 2 sådana 400 fot öfver hafsytan och en 500 fot. – Sten, grus. – Förklaring. Nordenskdsvårtytt, en nära Porkala – flera århundr. i ans.anseende till den hårda stenarten. Den lärde Celsius, som först uppträdde med theorin om vattenminskningen, fann många motståndare. – Brovallius. – Åbo slott. – Dalins historia Torneå–Wasa (blått) under vatten i Filips af Macedon. tid. Resten af Östb. 200 f.famnar – vid Egypt. pyramidernas byggnad 2600 f. Chr. – Norra Fd 17,000 år. – Emellertid var Celsii theori byggd på det misstag, att vattuminskningen, som han beräknade till 4 fot på seklet, var öfverallt lika för Sv:s och Fds kuster. De vattumärken man i medlet af förra seklet lät inhugga, bevisa emellertid att fenomenet uppträder mycket olika – Torneå 4½ – Wasa 4 fot – Åbo 2 fot. – F. vik. tvifvelakt[--]oläsligt p.g.a. skada|14| Sveabg 2 fot – Reval 1½ fot. – Upphör vid Skånska kusten. Södra Norige höjts 10 fot på 1000 år. – Pommern sänkning – Helgoland – Landhöjning. – Inverkan på hafvet: sötare vatten. Ishafsdjur – Malmgren: simpan. Sjövexter. –

8 Än vigtigare betydelsefullare har detta fenomen inverkat på Fds fasta kontinent. Landet har i hvarje årtusende, ja i hvarje århundrade förändrat gestalt. Kusterna hafva tillvuxit, ishtisynnerhet den långgrunda Östb.Österbottniska kusten. – Först naken hafssand – gräs – vide – alar, björkar – savanner. Flera qvadratmil på 10 år. – Hela Fds yta bär spår af ett forntida hafs inverkan. Landet genomstrykes i olika samma riktningar från NV. till S. O., af sandåsar om ända till 100 fots höjd, vanligen bevuxna med tät stallskog. Dessa åsar äro ingenting annat än dyner l.eller sandbankar, sammanfösta af våg och strömdrag på en forntida hafsbotten. – På nästan samma sätt ha de otaliga stenrös uppkommit, som anträffas öfverallt i Fd, än hopade till kummel, block öfver block, än afrundade till åsar, der de största stenarna alltid ligga nederst, de minsta öfverst. I Kuusamo har man sådana kummel af ofantliga dimensioner. I Paldamo har ett dylikt kummel gifvit anledning till sagan om Hiisis borg.

9 Våra med furor bevuxna moar, som upptaga en så stor del af Fds yta, äro ingenting annat än gammal hafsbotten. Östbottens stora slätter äro för det mesta alluvial jord, och der elfvarna skurit fåror, i slätten, ser man tydligt de omvexlande lagren af sand och lera m. fl. jordarter.

10 Högst märkvärdig är landhöjningens inverkan på våra sjöar och vattendrag. Våra tusen insjöar äro qvarlefvor af det haf, som fordom svallat öfver landet, och när det drog sig tillbaka, qvarstadnade dess vatten i hålor och dalar. Dessa hålor voro stundom mycket djupa. Näsijärvi 90 f.famnar – Höytiäinen – lika – Enare 260 f.famnar – bottenlösa.|15| Detta vatten, som ursprungl. var salt Ishafsvatten och gaf näring åt saltsjövexter och saltsjödjur, förlorade efterhand sin sälta genom tillströmmande regnvatten, och i samma mån förändrades äfven sjöarnas fauna och flora. Men landhöjningen inverkade äfven omedelbart på sjöarnas aflopp. Ju mera sjöarnas ytor botten och flodernas källor derigenom lyftades öfver hafvets nivå, desto starkare blef sluttningen, desto mera blefvo sjöarna likasom utsugade genom det brantare afloppet. Det är derföre intet tvifvel, att ju sjöarna fordom utbredt sig öfver en större yta, äfvensom att deras ytor fortfarande, om ock långsamt minskas, dock icke blott genom afloppet, utan tillika genom afdunstningen, sedan nederbörden minskats genom skogarnas uthuggande. Härigenom förklaras äfven uppkomsten af Fds floder, som blott till en ringa del hämta sitt vatten från berg och höjder, utan för det mesta från sjöar och träsk. Med undantag af fjälltrakterna i norr och nordost, ägde det äldsta Fd inga floder. Den brusande Wuoxen, den strida, Kymmene, den forsande Kumo och andra, voro då sund, som förenade de i dalarna qvarstadnade vattnen med hafvet. Hafsvikar. Efterhand lyftade sig landet, sluttningen ökades, sunden smalnade och förvandlades till elfvar. Dessa elfvar blefvo sjelfva efterhand allt stridare, – vårfloderna medförde isstycken från deras öfra strandbäddar, och dessa isstycken medförde åter infrusna stenar af ofta betydlig storlek – man vet att isen medfört sådana om mer än 3400 lispunds vigt. – Isen smälte och stenarna stadnade på trängre ställen i flodbädden. Dessa stenar åter hämmade afloppet och gjorde att andra efterföljande stenar stadnade på samma ställe. På detta sätt uppkommo forsarna i våra floder – och på samma sätt uppkomma de ännu i dag. – Uleå elf. – Segelbara floder.

|16|

11 Men landhöjningen ökade äfven hela kustens sluttning mot hafvet. Häraf hände, att der jordmånen var lösare, att sjöarnas och kärrens vatten från det inre af landet, sipprade fram under jordytan och genomdränkte jorden vida sträckor af landet. Sådana vattendränkta nejder, eller rättare sådana underjordiska sjöar, hafva vi mångenstädes i Fd. gGungflyn. – Saima kanal: Pälli. – Kärren: 2,280 □ mil = ⅓ af Fd. – Läggas härtill 803 □ mil sjöar, så befinnas de ofvan- och underjordiska vattnen upptaga 45 % af landets yta = Nordamerika.