||

Wårtermin 1867.

II.

Höst-termin 1867.

I.

Höst-termin 1868.

I.

Wår-termin 1869.

I.

Höst-termin 1869.

Wårtermin 1870.

Höst-termin 1870.

Vårterminen 1871.

|| |87|

1 RepetitionRepetition. Kolonisation Lapparne. Gles befolkning. Erämaatspråk: finska. 1323. M. Smek. M. Kettilmundson. XI. Benedikt 1321–39. Hierark = Bonifacius VIII. – Prestmöten. Bisk. visitationer. 4–6 kaniker. Joh. Laurentius förste Dominik. prior 1331. Kyrkor. – Skyddsbref. Tiondens betydelse.

Tjuguåttonde Föreläsningen. 28/3 67.

2 Kon. Magn. Skyddsbref af år 1327, – oförkränkt bibehållande af alla rättigheter – lLandets invån. förmanas »för deras själars salighets skuld» att utgöra tionde till biskopen, kyrkan och presterskapet. Till stöd för denna pålaga åberopes både Gamla och Nya Testam. – Tionden framställes såsom af Gud sjelf instiftad. – I bref från kon. Magnus af år 1335 till invån. i Salo och Kemi socknar i Östbotten åberopes, »huru Gud kallat folket till sin helga tro, som I anammat hafven och derföre vederkännens Allsmäktig Gud i allting och besynnerligen i eder tionde gärd». Ty, heter det, »Gud har sig sjelfvom besynnerligen tillegnat och tillskickat denna tionde till allmänneligt herredomstecken, att Han är en allmännelig Herre och Konung öfver allting.»

3 Tionde skulle erläggas af all landets säd, af all jordens frukt, af djuren på marken, fiskarna i vattnet, fåglarna i luften, d. s. v.v. s. af jordbruk, boskapsskötsel, fiske, jagt och all annan näring. Den, som icke före midfastosöndagen erlagt sin tionde, skulle påföljande påskdag utestängas från Herrans nattvard, och derest han med döden afginge, skulle honom vägras kristlig begrafning, tilldess att slägtingarne erlagt hans skuld och försonat kyrkan med skadestånd.

4 Ett folk, så envist som Ff.Finnarne, så ovant vid all slags beskattning, kunde icke heller med vanliga medel tvingas att erlägga en så dryg pålaga. Kyrkan gick i början varsamt tillväga och sköt, än Gud sjelf, än Konungarna framför sig.

|88|

5 Biskop Benedikt dikterade påbudet i konungens namn, och dent fromma barnet kon. Magnus skref under. Dessa bref åberopades sedan af hela raden efterföljande biskopar, såsom bevis på skattens laglighet. Man finner af kungabrefven, huru tionden efter icke på engång, utan efterhand blef införd i landets olika delar. I Eg. Fd och på Åland, d. v. s. i de tidigast Xnakristna provinserna blef tionden först, och som det tyckes, utan synnerligt motstånd införd. Värre var det med landets öfriga delar. Här mötte påbudet gensträfvighet och ett ytterst hårdnackadt motstånd. Tionden dekreterades i Savolaks år 1320, men först 1330 kunde man göra början med dess införande. Karelen 1329. Norra Östbotten 1335. De mest hårdnackade voro, i detta som i allt annat, Tavastlands bångstyriga folk. De hade redan förut legat i en långvarig tvist med biskopen om det s. k. fjerde skinnet, som den gode biskop Magnus Ragvald II hade efterskänkt af deras utskylder, i ans.anseende till deras armod efter det r.ryska infallet. obs. Gråskinn = af hvarje bågman. Nu blef tionden ett nytt trätofrö.

6 Biskop B. var likväl icke den man, som gaf efter för lekmän i kyrkliga frågor. Ett kungabref af 1329 utdömde 4:de skinnet, men tyckes ej ha blifvit åtlydt, ty år 1335 hör man erkebiskop. i Upsala vid sin visitation i det f.finska stiftet återigen påbjuda, att såväl 4:de skinnet, som tionden skulle ovägerligen utbetalas. – Af samma orsak lågo pastorerne i tvist med sina församlingar. År 1334 utfärdade kon. Magnus och biskop Benedikt en förordning om pastorstionden, »för att bilägga den långvariga tvist, som icke utan stor själavåda|89| ägt rum mellan pastorerne och allmogen i Tavastland.» – Huru tvister bilades. – Omkr. år 1327 belades Hauho socken med interdikt för gensträfvighet i tiondens erläggande. År 1340 klagade dåvar. pastor i Sääksmäki, Henricus Hartmanni, huru någre af hans sockneboer vägrat erlägga tionden af deras jordägor, »vingårdar», trädgårdar, qvarnar, ängar och andra tillhörigheter, föregifvande, att ingen ännu erlagt tionde af sådant.» Saken gick ända till Påfven, som hotade och förmanade, men Sääksmäki boerne voro oförbätterlige, och när ingenting annat halp, belades WOnkala, Woipala och Ritvala gårdar med bannlysning. T. o. m. detta medel tyckes dock ha strandat mot Tavasternes envishet, ty någon tid derefter dömdes de ytterligare att böta 3 mk silfver för hvar 7:de vecka de varit bannlyste. – För Savolaks, Karelen och Norra Östb. (Salo, Kemi) utfärdade kon. Magnus år 1329 tre förordningar. Trassel tyckes ha uppstått äfven här, ty något senare omtalas »föreningar» för tiondens erläggande. – I Nyland, som då räknades till Wiborgs län, tyckes vid samma tid en svår fejd ha uppkommit om matskothet, hkenhvilken pålaga erlades utom tionden. Man finner omtaladt, huru en del Nylänningar vägrat erlägga matskothet och derföre blifvit näpste med alla tre graderna af kyrkans straff, nemligen suspension, bannlysning, inderdikt.

7 Strinh. 3:596 ff.

8 1) Suspension. – 2) Anathema. Afkunnades i domkyrkan. Efter evangelium vände sig biskopen till församlingen och förkunnade att NN. hade begått det l.eller det brottet och ej derifrån afstått utom oaktadt kyrkans|90| 3 grgånger förnyade varningar; hvarpå biskopen med hög röst afkunnade bannlysningen. EDen som sålunda stod öfunder kyrkans bann kunde ej bekläda något offentligt embete, ej gå ed, ej vittna för domstol; han var ärelös och borgerligen död, och utstött ur alla Xnakristna mskorsmenniskors samfund, förbannad i sitt hus och öfverallt hvar han gick, stod, satt eller låg, åt, drack eller sof; förbannade voro hans gård, hans åker och all hans egendom, hans hustru och barn, hans boskap och gröda; ingen Xtenkristen fick helsa honom, ingen prest fick räcka honom sakramentet eller i hans närvaro hålla messa; han skulle vara en börda för jorden och msklighetenmenskligheten, och ovigd jord skulle mottaga hans for af alla öfvergifna, ärelösa, förbannade stoft. När då biskopen afkunnat denna gräsliga straffdom, som sedan kungjordes i alla stiftets kyrkor, höjde tolf prester, som stodo omkring honom, sina brinnande vaxljus, kastade dem till golfvet och trampade på dem, till tecken att så skulle äfven den bannlystes ljus för alltid utsläckas, derest han icke ångerfull vände tillbaka kyrkans att afbedja sin synd.

9 När sjelfva denna banlysning visade sig overksam eller de brottslige förstodo att undandraga sig dess verkan, uppfann kyrkan ett medel att skrämma hela församlingen till att bistå henne. Då tillämpades det allm. bannet l.eller interdiktet uppå den stad, den by, det landskap l.eller hela det land, der brottet hade blifvit föröfvadt. Alla kyrkor tillslötes, alla helgonbilder omhöljdes, alla reliker|91| undandoldes för mskornasmenniskornas blickar. Inga klockor ringde mera i detta förbannade land, intet sakrament utdelades, inga barn fingo döpas, intet brudpar vigas, inga döda begrafvas i vigd jord. En dödens tystnad, en hemsk förfäran hvilade öfver en så olycklig nejd; folk och land tycktes vara af Gud öfvergifna.

10 (1863: wårterm., sid 97 ff.)