1 Det katholska tidehvarfvet 1157–1523 var för Fd af den största betydelse och omfattar vårt lands hela medeltid. Vårt folk hade endast 366 års tid för att genomgå hela den utvecklingsperiod, hvartill det latinska och germaniska Europa behöft ett årtusende. Vi hade åt ett håll, nemligen i samhällsinstitutionerna, den fördelen framför andra nationer att kunna börja från grunden allting nytt ifrån grunden på ett dittills hvad man dittills kunde kalla historiens bara mark, eller rättare på en tabula rasaspråk: latin, ett tomrum, som föregick all historie i dess fullständiga betydelser, medan de germaniska nationerna redan förut hade ett traditionellt samhälle, fastän i enkla former, och de latinska folken hade bakom sig hela romareverldens i alla detaljer utbildade tradition. Jag kallar detta en fördel för Ff.Finnarne, emedan det betydligt underlättade det svenska germaniska samhällets införande i vårt land, och i sj.sjelfva verket finna vi, att detta skedde nästan utan motstånd från folkets sida. Men åt ett annat håll, i kyrkan – hade vår kath.katholska medeldtid en mycket stark tradition emot sig, nemligen den f.finska mythen, som nära shängdesammanhängde med folkets hela lynne och verldsåskådning. Här finna vi, i motsats emot den lätthet, hvarmed det nya samhället infördes, ett utomordentligt ihärdigt motstånd, hkethvilket väl sällan framträdde i öppet våld, men desto segare bibehöll sig i folkets föreställningar. Den gamla hedendomen blef väl i yttre måtto undertryckt af katholicismen, men så litet tillintetgjord, att den fastmera bibehållit sig ända till våra dagar och ingått såsom ett främmande, motspänstigt element i folktron, utan att folket sjelf förmått fatta dess betydelse.
|104|
2 Vår kath.katholska medeltid erbjuder oss derföre anblicken af en kamp och en utvecklingsprocess mera på djupet, än uti yttre företeelser, mera inåtvänd, än stigande i dagen med våldsama strider. Fakta Formerna gestaltade sig skenbart lätt, innehållet blef långtifrån fullständigt om nytt. Men den kath.katholska medeltiden räknade icke så noga dermed. Den proklamerade öfverallt bokstafvens välde öfver verlden; om anden bekymrade den sig föga, allenast den icke bröt mot dess gifna former. Redan Gregorius IX kunde derföre med stolthet och tillfredsställelse omtala den nya planteringen i Fd, ehuru kristendomen på hans tid var knappast mer än en efterpladdrad utanlexa i Fd. Noga taget, hade han icke orätt deri, ty på samma sätt har xdomenkristendomenkristendomen gjort sitt första inträde hos de flesta folk i Europa. Bokstafven banade småningom väg för anden, formen för innehållet. Ja,vVi få ingalunda förbise, att den kath.katholska kyrkan varit ett väsentligt moment i helamsklighetensmensklighetens utveckling. Kath. Denna läran hade dessutom mycket, som särskildt anslog Ff:sFinnarnes hela lynne. Vi måste beundra den verldsskickelse, som hos oss och andra nationer banade väg för xdomenkristendomenkristendomen just med de former, som bäst anslå obildade folk med ceremoniernas ståt, med en despotism som icke tål gensägelser den yttre glansen af ett verldsherravälde, men framförallt med denna gripande mysticism, som låter ana något mäktigt, oförklarligt och hemlighetsfullt bakom de yttre formernas prakt och bakom sjelfva språket, kyrkans latin, som måste förekomma Ff.Finnarne såsom trollformler och besvärjelser. – Kirjaspråk: finska. – I och genom kath.katholska kyrkan lärde uppträdde här, i denna vildmark utan tradition, icke blott xdomenkristendomenkristendomen, utan äfven civilisationen. Ja, kyrkan var icke blott all bildnings bärare uti detta land, – den var under kath.katholska tiden bildningen sjelf. Utom kyrkan var allt råhet och vapenmakt –|105| Hon ensam stödde sig på högre andliga makter, medan den verldsliga styrelsen vädjade till svärdet. Och när den verldsl. styrelsen ville genomföra en samhällsinstitution, ett lagpåbud t. ex. vände hon sig till kyrkan som medlare. Vid Fds eröfring och alla de följande korstågen var kon. af Sverige endast en verkställare af kyrkans uppmaningar. Påfven Hadrian IV var den eg. upphofsmannen till Erik den heliges korståg. Vid betraktelsen af vår medeltid intager af många skäl kyrkan således alltid det främsta rummet. Det förtjenar att med kasta en återblick på hennes utveckling i Fd, emedan vi der tillika hafva framför oss hela nationens och samhällets utveckling.
3 Den kath.katholska kyrkans historia i vårt land sönderfaller i tvenne hufvudperioder: 1) hennes strids och organisationsperiod 1157–1397 och 2) hennes maktperiod från sistn. tid till reformationen.
4 Hon kom till Fd som en främmande, redan utbildad universalmonarki, oberoende af det folk hon kom att beherrska och derföre till en viss grad fientlig mot dess frihet och nationalitet. Hon införde främmande former, ett främmande språk och hade ett dubbelt motstånd att bekämpa: från folkets och från den verldsliga maktens sida. Men allt detta motstånd förstod hon att besegra med sin ihärdighet, sin klokhet, sin orubbliga konseqvens. Kronor föllo, throner störtades, opinioner vexlade rundtomkring henneoriginal: henn: hon ensam stod fast och orubblig i tidernas vexlingar. Blef tiden henne öfvermäktig, gaf hon skenbart efter, men blott tilldess hon åter kände sig stark nog att återtaga sina aldrig afsagda anspråk.
5 De första biskoparne kämpade för lifvet som martyrer i hedningaverlden. Henrik föll – Rudolfbortröfvades föll – den energiske, våldsame Thomas sökte förgäfves, efter biskopens af Riga föredöme, här upprätta en korsfararestat – Bero – Birger – CatillusJohannesRagvald I. – Catillus (Domkap.)|106| Nuförst organisation. – Johannes I (finne) – Magnus I (Åbo Domkyrka) – Ragvald I. – Benedikt 1321–39. – Tionden. – Hemming 1339–65 – statuter af 1352. – Johannes Petri 1368–71 – bannlyste Sune – Joh. Vestfal 1371–84. – förödmjukelse – Bero Balk – 1384–1412.
Andra Föreläsningen. 26/9 67.
1 Det katholska tidehvarfvet 1157–1523 var för Fd af den största betydelse och omfattar vårt lands hela medeltid. Vårt folk hade endast 366 års tid för att genomgå hela den utvecklingsperiod, hvartill det latinska och germaniska Europa behöft ett årtusende. Vi hade åt ett håll, nemligen i samhällsinstitutionerna, den fördelen framför andra nationer att kunna börja från grunden allting nytt ifrån grunden på ett dittills hvad man dittills kunde kalla historiens bara mark, eller rättare på en tabula rasaspråk: latin, ett tomrum, som föregick all historie i dess fullständiga betydelser, medan de germaniska nationerna redan förut hade ett traditionellt samhälle, fastän i enkla former, och de latinska folken hade bakom sig hela romareverldens i alla detaljer utbildade tradition. Jag kallar detta en fördel för Ff.Finnarne, emedan det betydligt underlättade det svenska germaniska samhällets införande i vårt land, och i sj.sjelfva verket finna vi, att detta skedde nästan utan motstånd från folkets sida. Men åt ett annat håll, i kyrkan – hade vår kath.katholska medeldtid en mycket stark tradition emot sig, nemligen den f.finska mythen, som nära shängdesammanhängde med folkets hela lynne och verldsåskådning. Här finna vi, i motsats emot den lätthet, hvarmed det nya samhället infördes, ett utomordentligt ihärdigt motstånd, hkethvilket väl sällan framträdde i öppet våld, men desto segare bibehöll sig i folkets föreställningar. Den gamla hedendomen blef väl i yttre måtto undertryckt af katholicismen, men så litet tillintetgjord, att den fastmera bibehållit sig ända till våra dagar och ingått såsom ett främmande, motspänstigt element i folktron, utan att folket sjelf förmått fatta dess betydelse.
|104|2 Vår kath.katholska medeltid erbjuder oss derföre anblicken af en kamp och en utvecklingsprocess mera på djupet, än uti yttre företeelser, mera inåtvänd, än stigande i dagen med våldsama strider. Fakta Formerna gestaltade sig skenbart lätt, innehållet blef långtifrån fullständigt om nytt. Men den kath.katholska medeltiden räknade icke så noga dermed. Den proklamerade öfverallt bokstafvens välde öfver verlden; om anden bekymrade den sig föga, allenast den icke bröt mot dess gifna former. Redan Gregorius IX kunde derföre med stolthet och tillfredsställelse omtala den nya planteringen i Fd, ehuru kristendomen på hans tid var knappast mer än en
efterpladdrad
utanlexa i Fd. Noga taget, hade han icke orätt deri, ty på samma sätt har xdomenkristendomenkristendomen gjort sitt första inträde hos de flesta folk i Europa. Bokstafven banade småningom väg för anden, formen för innehållet. Ja, vVi få ingalunda förbise, att den kath.katholska kyrkan varit ett väsentligt moment i hela msklighetensmensklighetens utveckling. Kath. Denna läran hade dessutom mycket, som särskildt anslog Ff:sFinnarnes hela lynne. Vi måste beundra den verldsskickelse, som hos oss och andra nationer banade väg för xdomenkristendomenkristendomen just med de former, som bäst anslå obildade folk med ceremoniernas ståt, med en despotism som icke tål gensägelser den yttre glansen af ett verldsherravälde, men framförallt med denna gripande mysticism, som låter ana något mäktigt, oförklarligt och hemlighetsfullt bakom de yttre formernas prakt och bakom sjelfva språket, kyrkans latin, som måste förekomma Ff.Finnarne såsom trollformler och besvärjelser. – Kirjaspråk: finska. – I och genom kath.katholska kyrkan lärde uppträdde här, i denna vildmark utan tradition, icke blott xdomenkristendomenkristendomen, utan äfven civilisationen. Ja, kyrkan var icke blott all bildnings bärare uti detta land, – den var under kath.katholska tiden bildningen sjelf. Utom kyrkan var allt råhet och vapenmakt –|105| Hon ensam stödde sig på högre andliga makter, medan den verldsliga styrelsen vädjade till svärdet. Och när den verldsl. styrelsen ville genomföra en samhällsinstitution, ett lagpåbud t. ex. vände hon sig till kyrkan som medlare. Vid Fds eröfring och alla de följande korstågen var kon. af Sverige endast en verkställare af kyrkans uppmaningar. Påfven Hadrian IV var den eg. upphofsmannen till Erik den heliges korståg. Vid betraktelsen af vår medeltid intager af många skäl kyrkan således alltid det främsta rummet. Det förtjenar att med kasta en återblick på hennes utveckling i Fd, emedan vi der tillika hafva framför oss hela nationens och samhällets utveckling.
3 Den kath.katholska kyrkans historia i vårt land sönderfaller i tvenne hufvudperioder: 1) hennes strids och organisationsperiod 1157–1397 och 2) hennes maktperiod från sistn. tid till reformationen.
4 Hon kom till Fd som en främmande, redan utbildad universalmonarki, oberoende af det folk hon kom att beherrska och derföre till en viss grad fientlig mot dess frihet och nationalitet. Hon införde främmande former, ett främmande språk och hade ett dubbelt motstånd att bekämpa: från folkets och från den verldsliga maktens sida. Men allt detta motstånd förstod hon att besegra med sin ihärdighet, sin klokhet, sin orubbliga konseqvens. Kronor föllo, throner störtades, opinioner vexlade rundtomkring henneoriginal: henn: hon ensam stod fast och orubblig i tidernas vexlingar. Blef tiden henne öfvermäktig, gaf hon skenbart efter, men blott tilldess hon åter kände sig stark nog att återtaga sina aldrig afsagda anspråk.
5 De första biskoparne kämpade för lifvet som martyrer i hedningaverlden. Henrik föll – Rudolf bortröfvades föll – den energiske, våldsame Thomas sökte förgäfves, efter biskopens af Riga föredöme, här upprätta en korsfararestat – Bero – Birger – Catillus Johannes Ragvald I. – Catillus (Domkap.)|106| Nuförst organisation. – Johannes I (finne) – Magnus I (Åbo Domkyrka) – Ragvald I. – Benedikt 1321–39. – Tionden. – Hemming 1339–65 – statuter af 1352. – Johannes Petri 1368–71 – bannlyste Sune – Joh. Vestfal 1371–84. – förödmjukelse – Bero Balk – 1384–1412.
6 Höst. 1863: III, sid. 282.