1 RepetitionRepetition.Danska väldets sista tider i Sv. och Fd.
Trettonde Föreläsningen. 15/10 67.
2 Kalmare Union hade fallit i spillror. Partierna hade födt den, ränkerna hade ammat den, våldet hade upprätthållit den, friheten dödade den. En statsklok qvinna, och en blodbestänkt tyrann betecknade dess början och slut. De folk, som den unionen ville förena, söndrades djupare än någonsin. Och likväl låg i Kalmare union en stor tanke, men det var en framtidstanke; den stod ännu utom tidsmedvetandet och stötte emot på alla sidor. Hela unionstiden visar ett famlande efter det mål, som man aldrig uppnådde. Grundfelet var att unionens tanke, i stället att stöda sig på nationalitetsidén, blef en rent politisk kombination: Dmks hegemoni, ett stort Dmk, i st.stället för ett stort Skandinavien. Och samma grundfel af en företrädsvis – om icke uteslutande – politisk kombination vidlåder Skandinavismen ännu i dag. I st.stället för att i K.Kalmare Union en stat ville vara den förherrskande, uppträda nu alla tre med samma mer eller mindre förtäckt med samma anspråk,. ochdDen ena reserverar sig på förhand emot den andras hegemoni. Men lösningen af den skandinav. frågan ligger i sj.sjelfva verket mindre i en politisk, kombination, än i en nationel förening. Innan alla intressen i de tre rikena känna sig inbördes solidariska, innan nationerna sjelfva känna sig igenkänna hvarandra som bröder och hvardera offra nu offra sin egoism för ett gemensamt fädernesland, är det fruktlöst arbete att sträcka sina önskningar längre än till en politisk allians. Och just emedan den nationela och icke den politiska lösningen är den enda bestående, äro alla drömmar om Fds ingående som den framtida fjerde staten i en ny skandinavisk union byggda på en falsk förutsättning och derföre fullkomligt opraktiska.
3 Af K.Kalmare Union återstod visserligen efter 1523 ett politiskt resultat, neml. Norges införlifvande som lydrike under Dmk intill 1814. Men tre seklers union förmådde|108| ej omskapa Norrmännen till danskar – förmådde ej göra unionen fullständig. Den politiska kombinationen var en ofruktbar konjunktur och föll sönder, utan att qvarlemna andra varaktiga spår, än ett ökadt misstroende. – Ett annat resultat qvarstod äfven af K.Kalmare Union – det var de danska konungarnes fortfarande, tid efter annan uppdykande anspråk på svenska kronan. De föranledde flera förvecklingar ännu i så nya tider som 1743 och 1809 – men deras betydelse var ingen annan än den, att ända till våra dagar hålla unionstanken vid lif. – För Fd var K.Kalmare Unions politiska band ännu mer än för de skandinav. länderna en öfvergående konjunktur, hvars betydelse för oss låg i att något lossa föreningsbandet med Sverige och befordra ett slags f.finsk separatism under kyrkans egid, d. v. s. utbilda folkets – eller åtm. de högre ståndens – politiska medvetande. De danska unionskonungarneoriginal: unionskonungarnes sågos med blidare ögon i Fd, än i Sverige, hvaremot Sturarne – Varaktiga spår – Under sina statskloka biskopar sökte Ff.Finnarne så mycket som möjligt hålla sig neutrala i unionens fejder. Förhåll. ändrades under de två sista Unionskungarne. Ff.Finnarne kunde icke förlåta Johan IIhade att han lockat RneRyssarne till deras förhärjande infall i slutet på 1400 talet. Från denna tid vände sig opinionen mot Dd.Danskarne och förbittrades ännu mera genom Otto Ruds och S. Norbys härjningar, genom Kr. II:s blodsdomar och de tyska legoknektarnes utpressningar. De 3 sista decennierna af K. U.Kalmare Union blefvo härigenom de förskräckligaste Fd dittills genomlefvat. Landet låg härjadt, städerna ödelagda, handel och välstånd förstörda, ett helt sekels fredliga utveckling åter tillintetgjord. I detta tillstånd mottog G. WasaFd såsom sitt rikes östra skyddsmur.
|109|
4 RepetitionRepetition.Juusten 1563–76. G. I:s vacklande thron. Grefven af Hoya. Dackefejden 1543. Fd. Horn, Kurk, Flemg. Erik Flg. – Hans historia en del af Fds.Förfall.G. I i Åbo 1530. – Räfsteting.
1 RepetitionRepetition. Danska väldets sista tider i Sv. och Fd.
Trettonde Föreläsningen. 15/10 67.
2 Kalmare Union hade fallit i spillror. Partierna hade födt den, ränkerna hade ammat den, våldet hade upprätthållit den, friheten dödade den. En statsklok qvinna, och en blodbestänkt tyrann betecknade dess början och slut. De folk, som den unionen ville förena, söndrades djupare än någonsin. Och likväl låg i Kalmare union en stor tanke, men det var en framtidstanke; den stod ännu utom tidsmedvetandet och stötte emot på alla sidor. Hela unionstiden visar ett famlande efter det mål, som man aldrig uppnådde. Grundfelet var att unionens tanke, i stället att stöda sig på nationalitetsidén, blef en rent politisk kombination: Dmks hegemoni, ett stort Dmk, i st.stället för ett stort Skandinavien. Och samma grundfel af en företrädsvis – om icke uteslutande – politisk kombination vidlåder Skandinavismen ännu i dag. I st.stället för att i K.Kalmare Union en stat ville vara den förherrskande, uppträda nu alla tre med samma mer eller mindre förtäckt med samma anspråk,. och dDen ena reserverar sig på förhand emot den andras hegemoni. Men lösningen af den skandinav. frågan ligger i sj.sjelfva verket mindre i en politisk, kombination, än i en nationel förening. Innan alla intressen i de tre rikena känna sig inbördes solidariska, innan nationerna sjelfva känna sig igenkänna hvarandra som bröder och hvardera offra nu offra sin egoism för ett gemensamt fädernesland, är det fruktlöst arbete att sträcka sina önskningar längre än till en politisk allians. Och just emedan den nationela och icke den politiska lösningen är den enda bestående, äro alla drömmar om Fds ingående som den framtida fjerde staten i en ny skandinavisk union byggda på en falsk förutsättning och derföre fullkomligt
opraktiska
.
3 Af K.Kalmare Union återstod visserligen efter 1523 ett politiskt resultat, neml. Norges införlifvande som lydrike under Dmk intill 1814. Men tre seklers union förmådde|108| ej omskapa Norrmännen till danskar – förmådde ej göra unionen fullständig. Den politiska kombinationen var en ofruktbar konjunktur och föll sönder, utan att qvarlemna andra varaktiga spår, än ett ökadt misstroende. – Ett annat resultat qvarstod äfven af K.Kalmare Union – det var de danska konungarnes fortfarande, tid efter annan uppdykande anspråk på svenska kronan. De föranledde flera förvecklingar ännu i så nya tider som 1743 och 1809 – men deras betydelse var ingen annan än den, att ända till våra dagar hålla unionstanken vid lif. – För Fd var K.Kalmare Unions politiska band ännu mer än för de skandinav. länderna en öfvergående konjunktur, hvars betydelse för oss låg i att något lossa föreningsbandet med Sverige och befordra ett slags f.finsk separatism under kyrkans egid, d. v. s. utbilda folkets – eller åtm. de högre ståndens – politiska medvetande. De danska unionskonungarneoriginal: unionskonungarnes sågos med blidare ögon i Fd, än i Sverige, hvaremot Sturarne – Varaktiga spår – Under sina statskloka biskopar sökte Ff.Finnarne så mycket som möjligt hålla sig neutrala i unionens fejder. Förhåll. ändrades under de två sista Unionskungarne. Ff.Finnarne kunde icke förlåta Johan II hade att han lockat RneRyssarne till deras förhärjande infall i slutet på 1400 talet. Från denna tid vände sig opinionen mot Dd.Danskarne och förbittrades ännu mera genom Otto Ruds och S. Norbys härjningar, genom Kr. II:s blodsdomar och de tyska legoknektarnes utpressningar. De 3 sista decennierna af K. U.Kalmare Union blefvo härigenom de förskräckligaste Fd dittills genomlefvat. Landet låg härjadt, städerna ödelagda, handel och välstånd förstörda, ett helt sekels fredliga utveckling åter tillintetgjord. I detta tillstånd mottog G. Wasa Fd såsom sitt rikes östra skyddsmur.
|109|4 RepetitionRepetition. Juusten 1563–76. G. I:s vacklande thron. Grefven af Hoya. Dackefejden 1543. Fd. Horn, Kurk, Flemg. Erik Flg. – Hans historia en del af Fds. Förfall. G. I i Åbo 1530. – Räfsteting.