Andra Föreläsningen 22/9 68

|121|

Andra Föreläsningen 22/9 68.

1 Gustaf Erikson Wasa var en son af det stora stormiga skifte i häfderna, som innebar den medeltidens fall och den nya tidens första morgongryning. Han var i sin barndom samtidig med Christofer Columbus, i sin ungdom och mannaålder med Luther, Leo X, Carl V, Chris Frans I, Christian II, Henrik VIII och hade någonting af alla dessa samtida i sin karakter, men på ett förädladt sätt, som gjorde honom till en af sin tids ridderligaste hjeltar och grundläggaren af Sveriges storhet, hvarföre han ock af samtida förliknades på ålderdomen med konung David. Försynen hade utrustat honom med allt, som upphöjer en man öfver sina samtida: historisk personlighet: ett stort tidehvarf till fond för hans bragder, en upphöjd högsint karakter, en förening af lyckliga omständigheter för hans uppfostran, hårda strider, underbara äfventyr, förvånande framgång, och slutligen hade han en motståndare, som syntes enkom bestämd att genom sin mörka skugga ställa honom sjelf i en destomera lysande dager. Christian II var ett snille i fullt lika hög grad som G. W. – skillnaden låg i deras lefnadsmål och deras karakter. Båda voro reformatorer, båda voro skarpsynte statsmän. Chr. II, den ende som förstod fattade Kalmare Union i stort, sträfvade hela sitt lif igenom att göra Dmk till en skandinav. stormakt; G. W. satte sig före att skapa ett sjelfständigt Sverige. Chr. II var ett snille utan hjerta, sjelfvisk i alla sina beräkningar; derföre dömde han folken efter sig sjelf och trodde sig kunna läka alla sår, dem hans bilor slagit, när han gaf folken yttre fördelar, välstånd och makt – men han bedrog sig, rättskänslan, frihetskärleken, den nationela sjelfkänslan|122| reste sig upp mot honom och förkrossade honom. G. W. deremot stödde sig på de ädlare sedliga motiverna hos msklighetenmenskligheten, på hedern, friheten, rättvisan, och de buro honom till segern, de förde honom till thronen, medan hans medtäflare, den borne konungen öfver nordens tre riken, slöt tillbragte slutet af sitt sitt oroliga lif i ett dystert fängelse.

2 Hela 16:de seklets historia i Fd och Sv. är, så att säga, byggdt på G. W:s verk, men förra och senare hälften väsentligt olika. Hvad det förra halfva seklet uppbyggde, ref det senare halfva seklet ned, dock så, att grundvalen qvarstod som underlag för kommande tidehvarfs storhet.

3 G. W:s första storverk var reformationen. Wi ha sett huru dess första syfte var en omflyttning af makten från kyrkan till konungen. Kyrkan gjordes fattig, för att göras maktlös; – så fattig, att biskop Juusten måste förbjuda pastorerna att begagna sina kapellaner till drängsysslor. bi Fd delades i tvenne biskopsstift, för att icke e skapa två medtäflare, som skulle förlama hvarandra; bisparne gjordes till kungatjenare, ordinarii, som voro beroende af staten och användes ofta att beforda regentens politiska system. Skolorna förföllo, presterna råkade i vanrykte. De hetsigare Svv.Svenskarne hämnades med uppror; de lugnare Ff.Finnarne fasthöllo envist deras kath.katholska kyrkobruk. Undertiden gingock reformationens egentl. sekularverk, denoriginal: det rena lärans spridande bland folket, långsamt fram i samma mån, som folket lärde sig läsa Agricolas och Juustens arbeten på dess eget tungomål. Fds sex kloster indrogos, och den hierarkiska ståten i Åbo upphörde så smånginom allteftersom de gamla prelaterne dogo undan och icke ersattes med nya. År 1529 höll sakristanen Laur. Canuti den första luth. messa i Åbo domkyrka.|123| Samma år aflystes vigvattnet, helgonabilderna, palmerna, kyndelsmessoljusen, den heliga oljan m. fl. katholska bruk, men fortforo ännu i mansåldrar att begagnas i de aflägsnare församlingarna. 1536 föreskrefs, att gudstjensten i finska församl. skulle hållas på f.finska språket, men långt derefter messades ännu på latin, ehuru predikan skedde på finska. De latinska psalmerna fortforo att sjungas inpå 1600 talet, och derföre qvarstå ännu några i 16995 års sv.svenska psalmbok. – Skolsånger på latin inpå 1700 talet. – G. W. lät äfven författa nya luth. handböcker för kyrkans behof, men äfven i den qvarstodo många kath.katholska bruk, af hkahvilka en del fortlefva ännu i denna dag såsom minnen af kath.katholska kyrkan i Fd, såsom messan och altarskruden, biskopsmössan och kräklanskrudarna, själaringningen, jul-ljusen,original: jul-ljusen kyrkors och kyrkogårdars invigning (vigd jord), och annat mer, utom det att luth. kyrkan ännu fr bibehåller den rent katholska rangordningen mellan presterne. Luther: dogmerna Sjelfva dDe sköna konsternas användande vid kyrkor och gudstjenst, såsom altartaflorna, bilderna, orgeln, och sjelfva kyrkornas egendoml. arkitektur äro katholska minnen af den oskyldiga art, att visserligen intet samvete behöfver oroas deraf; fastmer vore det sorgligt, om någonsin en strängt luth. puritanism i vårt land företogo sig att afskaffa dessa vackra medel att vända mskornasmenniskornas sinnen till Guds tillbedjan.

4 F.Finska kyrkan var organiserad efter mönstret af reform:s moderkyrka, den sachsiska kyrkan i Wittenberg och stödde sig på Örebro mötes beslut af 1529 samt de s. k. Westerås ordinantia, hvarigenom kyrkan fullkomligt underordnades staten.|124| – G. W., ehuru luth. läran uppriktigt tillgifven, var likväl så långt ifrån att i henne igenkänna frihetens princip, att han fastmer undertryckte denna frihet på ett i hög grad despotiskt sätt. Den s:smältningsammansmältning han åsyftade mellan stat och kyrka blef icke, och kunde ej blifva annat än yttre tvång. Knappt vågade kyrkans förmän några skygga invändningar: en sådan kostade erkebisk., reformatorn Laur. Petri konungens stora onåd. – Efter G:s död gjorde f.finska kyrkan ett försök att återtaga sin sjelfstyrelse: der hölls år 1573 under b. Juustens tid ett prestmöte i Åbo, det första i Fd, ang. 16 artiklar i den presterliga tjenstgöringen. Detta lyckades illa: Joh. III var då i farten med sina många kyrkoordingar, och bisk. Juusten måste foga sig derefter med en grämelse, som säges hafva kostat den nitiske mannen lifvet.

5 – Kort derpå skedde ett sällsamt afsteg i reformationsarbetet genom Johan III beryktade liturgi, antagen på kyrkomötet i Sthm 1574 och hvarigenom de flesta kath.katholska kyrkobruken ånyo insmuglades i den till namnet orubbade kath.katholska kyrkan. Fds båda biskopsstift. Detta liturgiska oväsende, anstiftadt af jesuiterne och utgånget från den vankelmodige kon:s inbillning att vara sin tids förste theolog, bragte äfven i f.finska kyrkan en osäglig förvirring, men var af kort varaktighet. Kung Johans nit svalnade betydligt efter Cath. Jag:s död 1583, och på slutet af sin lefnad återvände denne konung, som var född lutheran, derefter calvinist – grek – katholik – ånyo till luth. läran

|125|

6 Efter kung Johans död gjorde ändtligen Upsala mötes beslut af 1593 slut på oredan genom att erkänna den oförändrade augsb.augsburgska trosbekännelsen af 1530 såsom den sv.svenska och f.finska kyrkans bekännelse. Härmed var reform:s första stormiga tidskifte afslutadt i norden, och det hade kostat 70 års strider, innan man kommit till denna punkt, der man i kyrkans yttre former står qvar ännu i denna dag. Men det vore förmätet att anse reformationen härmed för alltid afslutad. Inom den luth. kyrkans eget inre fortgår sedan länge en kamp, som otvifvelaktigt förr eller senare skall föra till ett nytt skifte af reformationen – icke så som mången förmenar, att xdomenskristendomenskristendomens grundsanningar skola förflyktigas till en blott och bart mskligmensklig förnuftslära med en tom andelös moral, utan så, att de mskligamenskliga hugskott, som ännu vidlåda Luthers och de äldre theologernas uppfattning, till stor del i arf från kath.katholska kyrkan, skola rensas bort och en ny och andligare kyrka uppstå på bibelor det allt renare tolkade bibelordets gudomliga grund, – en kyrka, som måhända bortkastat största delen af den nuv. theologins föråldrade rustkammare, för att endast bibehålla den första Xnakristna församlingens enkla barnatro och inbördes kärlek som trons frukter.

7 Konung G:s andra stora verk var, som redan nämndes, skapandet af en stark konungamakt för att hålla riket tillsamman mot inre tvedrägt och utl. fiender. Arfriket. Men klockljuden hade ännu icke förklingat öfver hans graf, innan äldste sonen Erik XIV, Sveriges och Wasahusets olycksbarn, begynte nedrifva sin faders verk: förslösa hans|126| skatter, inveckla riket i planlösa yttre krig, och frambesvärja alla den inre tvedrägtens fasor, nedsätta konungavärdigheten och konungahuset genom en hatfull brödrafejd. Erik XIV delar ansvaret för dessa olyckor med sin fader och sin broder Johan. Han var från barndomen en stjufson af ödet naturen, som begåfvat honom på engång med en svag karakter och våldsama lidelser; en stjufson af slägten, som aldrig tålde honom och aldrig med ständigt föredrog framför honom hans yngre broder. Hans medfödda misstänksamhet fann en näring i de intriger, som omgåfvo honom och slutade med ett periodiskt vansinne, som kostade honom hans samvetslugn, hans krona, hans frihet och slutligen hans lif. Östersjöpolitiken. Den enda ljuspunkten i hans mörka lif, Cath. Månsdotter, gick i landsflykt till Fd och slöt sina dagar vid Roines stränder. Hennes älskade minne har i våra dagar återupplefvat genom den katafalk, som finska händer rest öfver hennes stoft i Åbo domkyrka.

8 Johan III började sin bana ljust som ett hoppfullt lyckobarn och slöt den, som brodren, i mörker och samvetsqval, men slöt den på en thron, som han alltför dyrt köpt med ett brodermord. Han svvar svag och fåfäng som sin broder, men mera aktsam om skenet. Sitt hertigdöme Fd fick han af fadren i afsigt att öka konungahusets glans och trygga åt honom mot broderns befarade hat. Mången har deri velat se den gamle kung Göstas största misstag, och de hafva ej orätt, men misstaget låg i ett helt system, som ställde Wasahusets bibehållande på thronen i främsta rummet framför rikets välfärd. Att ställa förutsätta en ensamt myndig konung och ett omyndigt folk, är att lemna allt åt slumpen. Denna slump, eller rättare försynen, hvars vägar icke äro mskorsmenniskors vägar, ställde nu mot hvarandra|127| tvenne bröder, som »förföljde hvarandra under ömsesidig bäfvan». Till trots mot sin broder Erik ingick hertig Johan sitt polska giftermål, som blef en källa till sekellånga strider mellan Sv. och Polen, mellan de sv.svenska och polska Wasarne och medelbarligen en orsak till Polens slutliga undergång. Till trots mot sin broder Erik ville hert. Johan upphöja Fd till ett sjelfständigt hertigdöme, hkethvilket dock ej skulle ha varit annat, än ett lydland under Polen; men detta for Fds sjelfständighet låg ännu i den dunka framtidens sköte, – tiden var långtifrån mogen – och illusi planen fann intet medhåll bland Ff.Finnarne sjelfve, och illusionen försvann som öfriga bländverk af »hert. Johans ungdomsdrömmar». Johan var den, som först började brödrafejden; den förde honom först till fängelset, slutl. till thronen. Han emottog riket i krig och söndring – han lemnade det, efter 24 års regering, tack vare store fältherrar, med förstoradt område, men med en adel, som i anspråk icke eftergaf unionstidens, i religiös förvirring, med uttömd skattkammare och en kath.katholsk efterträdare, uppfostrad i Polen. – Allt detta utsäde bar frukt under Sigismunds korta och olyckliga regering. Han hade var ingen grym furste, var äfven ganska älskad i Polen, men förenade med fadrens svaghet och vankelmod ett inskränkt förstånd och en halstarrighet, som icke lyssnade till några skäl. Kastad mellan tvenne riken med motsatta intressen, föredrog han Polen, der han var uppfostrad af jesuiterne, och lyckades genom förvända åtgärder försätta både Fd och Sv. i lågor. – Lyckligtvis för dessa länder störtades han snart af sin farbroder hert. Carl, som derigenom räddade sitt land från en ny union, vådligare än den första, emedan –

9 (81864: I: 29)