|130|

Wårtermin 1869.

Första Föreläsningen 26/1 69.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Jag slutade sednast med berättelsen om Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen d. 16 Nov. 1632. Wi stå således midti ett stort och skifterikt tidehvarf, som väl med rätta har blifvit kalladt upp digert af genomgripande verldshändelser, uppfylldt af höga idéer, starka passioner, våldsama konflikter, odödligt hjeltemod, men äfven på samma gång genomkorsadt af statskonstens ränker och sjelfviska beräkningar. Ett sådant tidehvarf måste uppfattas stort och varmt, men på samma gång lugnt. Hänförelsen för de höga idéerna, de stora personligheterna får ej komma oss att glömma de mskligamenskliga lidelser, hkahvilka på alla sidor brottades omkring dem och i dem. Utredandet af dessa trådar i tidens trassliga härfva får ej komma oss att glömma de mäktiga in idéer, som började striden och afgjorde segern. Historienoriginal: s är är en komplicerad vskapvetenskap – sammansatt af otaliga orsaker, otaliga verkningar, som genomkorsa hvarandra. Dess innehåll är lifvet, är msklighetenmenskligheten; der samverka kropp och själ, materie och ande – Den lefvande anden får ej glömma sitt redskap – den tjenande kroppen får ej glömma sin herre, anden. Det finnes häfdatecknare, som felat åt hvardera hållet. Wi skola söka att undvika deras fel – att sammanhålla, att omsorgsfullt granska orsak och verkan – icke förgapa oss hvarken i misskänna de små motiverna, men icke heller förgapa oss uti dem, utan framför allt söka resultaterna af det hela. MM. HH.Mina Herrar om det finnes en lärdom sanning, som historien framför andra vskapervetenskaper bekräftar på hvarje af sina blad, så är det den, att hvad man i dagliga lifvet kallar slump, det finns icke i verkligeheten. Redan statistiken säger oss, att om en person i dag skjuter sig för pannan, en annan drunknar i morgon på svag is, så kan icke detta vara en tillfällighet, emedan hvarje år med en förfärande regelbundenhet visar oss samma ziffror af sjelfmördare etc. Historien i sin sanning och sin helhet erkänner alldeles ingen slump. Det som iI vårt dagliga enskilda lif|131| inträffar mycket, hkethvilket ser ut som en ren tillfällighet och hkethvilket, liksom väderleken gäckar alla beräkningar. Ett skepp seglar på hafvet: en vindstöt begrafver det i vågornas djup; en annan vind hade kunnat föra det säkert i hamn. Hela vårt lif är sammansatt af sådana skenbart tillfälliga orsaker och verkningar, och dem verkningar vi ej kunna härleda ur en känd och allmän orsak, kalla vi slump. Men vi hafva icke det rätta måttet. Wi gå i skogen och vi se endast träden; det som fattas oss, är öfverblicken utaf det hela. Och en sådan öfverblick finne vi i historien, som är en summan och sammanfattningen af otaliga menniskoöden, hkahvilka ur denna det helas högre synpunkt visa sig som ett s:hängandesammanhängande, ett nödvändigt helt.

3 Det egendomliga inträffar, att när man i historien betraktar ett framstående faktum, en framstående personlighet ensamt för sig, visar sig samma skenbara spel af tillfälligheter. Hvarföre skulle dent bägare vatten, gafssvårtytt som Alex. d. store drack vid vara så kall, att han deraf drack sig döden? Dessa droppar vatten, som ej gåfvo honom tid att fullborda sitt verk, hafva flödat som en syndaflod öfver nästföljande sekler. Hvarföre skulle det äpple falla, som föranledde Newton att begrunda tyngdlagen? Man kunde ju tänka sig, att utan detta äpple hade msklighetenmenskligheten ännu ett århundrade stafvat på naturens gåtor. Hvad var det, som i slaget vid Lutzen, trotsade alla den sv.svenska hjeltekonungens kloka beräkningar? Höstregnet hade uppblött åkerfälten; han kom för sent d. 15 Nov. – dimman utbredde sig följande morgon öfver slagfältet – kon. förlorade 3 dyrbara timmar som skulle ha afgjort slaget före Ppheims ankomst. Tillfälligheter! Ja väl, dylika tillfälligheter, som vållade kon:s död – samma dimma, som fördröjde anfallet, gjorde också att kon:s första häst blef uttröttad, och den andra hästen ryckte honom med sig förbi Smålänningarne, som med sina trötta hästar ej kunde följa honom. Det var Ssåledes en slump? – Och om denna slump ej inträffat, så hade kon. sannolikt öfverlefvat slaget vid L. – och fått rådrum att grunda sitt stora protestantiska kejsaredöme – ifall ej åter en annan slump gjort detta om intet.

|132|

4 Hvarochen inser emellertid, att om G. A. fått lefva och segra, hade icke blott Tysklands historia under 17:de seklet varit en annan, utan verkningarne af hans omgestaltningar skulle ha sträckt sig många århundraden framåt i msklighetenmenskligheten. Således se vi der, att dimman d. 16 Nov. 1632 sträckt sig igenom tidehvarfven och omskrifvit seklers historia. Men på detta sätt inkomma vi i en labyrinth af tillfälligheter och möjligheter, som ej har någon förnuftig utgång. Och å andra sidan visar oss historien en fortlöpande kejdja, ej af tillfälligheter, men af nödvändigheter, så beundransvärdt samman framgångna ur den mskligamenskliga viljans frihet, att vi klarligen skönja en utveckling, som enligt en gudomlig verldsplan med orubblig konseqvens, ja, med makten af en naturandelag, motsvarande naturlagen, för msklighetenmenskligheten framåt. Och om dDet enklaste förnuft säger oss, således att det ej kan finnas en slump i verldshändelserna,. så är slumpen Men på samma gång är slumpen utdömd ur det enskilda lifvet, ty delarne exsistera blott genom det hela. Denna verldsåskådning, som hänför allt, till det minsta såsom det största, till ledningen af en allvis försyn, är ett af de omätliga framsteg, som msklighetenmenskligheten gjort genom xdomenkristendomenkristendomen och ett af de många bevisen på dess upprinnelse ur ett högre, både anden och materien omfattande, allt beherrskande förnuft. Utan denna kristna verldsåskådning faller allt i stycken: lifvet blir en slumpens lekboll, historien entt chaos af idel tillfälligheter. För att reda sig ur denna labyrinth, hade grekerna och romare ingen annan utväg, än det blinda ödet, det förnuftslösa absoluta moiraspråk: grekiska, fatumspråk: latin. I denna dag står Islam väsentligen på samma ståndpunkt af fatalismen: den i sin maktfullkomlighet absolute Allah; som icke tar erkänner den mskligamenskliga viljans frihet.

|133|

5 XdomenKristendomenKristendomen allena höjer sig utöfver alla filosofemer, alla myther till ståndpunkten af en nödvändighet, som framgår direkt ur viljans frihet, och är derigenom den förnuftiga frihetens religion, som på engång binder och msklighetenmenskligheten vid den gudomliga verldsordningen och fritgör henne inom dess gränser med berättigandet af tänkande varelser.

6 En annan anmärkning anser jag nödig att upprepa, innan vi fortsätta berättelsen om 17:de seklets stora verldskamp i Tyskland. Man äger om denna period en stor rikedom af utmärkta källor, från krönikans torra register ända till den mest fulländade historiska framställning, från barnbokens romantiser och romanens mest fantasirika skildringar ända till den tyska lärdomens mest benande kritik. Men under det vi äga en så stor mängd berättelser om 30 åra kriget, ur tysk, ur svensk, ur fransysk, ur katholsk, ur luthersk eller ur allmänt verldshistorisk synpunkt, äga vi ännu, af lätt förklarliga skäl, intet enda försök att framställa denna period ur finsk synpunkt, d. v. s. ett försök att uppskatta den andel, som Ff.Finnarne haft deruti och de krigiska skiftenas återverkan på vårt land och vårt folk, hkethvilket åter för oss måste vara hufvudsak, såvida vi skola ha någon rätt att förlägga detta krig inom vårt folks historia. Vi finna hos åtskillige tyske och sv.svenske författare, hvaribland främst Chemnitz, Widekindi, Hallenberg, Geijer, Fryxell, Cronholm och Mankell, spridda upplysningar om våra landsmäns uppträdande i 30 åra kriget, och bland inh.inhemska författare har dr Tigerstedt samlat bidrag om Fds tillstånd under dr. Christinas regering. Men med undantag af Mankells väntade, ännu icke utkomna arbete om finska truppernas fälttåg, finns ingen framställning i detalj om våra landsmäns deltagande i 30 åra kriget, och hvad jag derföre|134| ej utan möda lyckats sammanleta ur alla dessa olika källor, blir i alla fall både ofullständigt och otillfredsställande. Jag måste i detta afseende förutskicka en reservation, emedan min framställning ej kan undgå att röra sig på den svenska och tyska krigshistoriens område. Det är naturligare att sv.svenske och tyske författare sammanföra finske krigare med deras vapenbröder under det gemensama namnet svenskar, och vi ha knappt någon rätt att beklaga oss deröfver. Men när vi veta, att finskt blod och finsk tapperhet dock utgjorde en så vigtig, stundom afgörande beståndsdel i de sv.svenska vapnens segrar under detta krig, blir det för oss en pligt, att icke lemna ovidrörda sådana tilldragelser, i hkahvilka våra fäder hade en så stor andel, ovidrörda, för det att de utfördes i den sv.svenska monarkins namn och betraktades som blott sv.svenska vapenbragder, medan det f.finska namnet så ofta stadnade i en oförtjent skugga. Vi måste i de flesta fall, äfven der Ff.Finnarne icke särskildt omnämnas, tänka oss dem som delaktiga i segrar och nederlag, triumfer och blodsdop uti den stora striden för verldens samvetsfrihet. Der de framträda, der är det en pligt att icke förtiga deras andel; ej för att smickra nen nationalfåfänga med fäders f.finska krigares bragder, utan för att, såvidt det är oss möjligt, godtgöra häfdernas glömska mot tappre fäder och lifva ett krigiskt, fastän nu tyvärr vapenlöst folk med minnet af deras bedrifter. 30 åra kriget, och öfverhufvud Sveriges hjelteperiod under 17:de och början af 18:de seklet äro, genom deras återverkan på hela vårt folk, i alla händelser af en så stor betydelse, att en utförligare framställning af krigshändelserna ej utan afsaknad kan förbigås i hkenhvilken finsk historia som helst.|135| Aldrig ha tidens mäktiga vingslag så omedelbart fläktat fram öfver vårt land, vårt folk; aldrig har Europas genius kraftigare berört våra isiga kuster. Såge vi icke detta tidehvarf närmare i ögat utom Fds kuster, skulle vi hemma stadna i villrådighet framför mången annars oförklarlig gåta. Lika litet, som något mskligtmenskligt väsen kan andas och lefva som musslan uti sitt skal, lika litet kan något folk stå utan vexelverkan med andra folk, och fåfängt skulle vi söka endast inom oss sjelfva belysningen öfver det framfarna, upphofvet till det närvarande, måttstocken för en kommande tid.

7 Sedan vi derföre sökt göra klart för oss huru vi böra behandla historien om dr. Christinas regering, som nu ligger framför oss, och hvarföre vi der måste gå vida utom vårt lands gränser, för att se finskt blod flyta i strömmar på 30 åra krigets slagfält, blir det nödigt, att innan vi gå vidare, kasta en kort återblick tillbaka på den tid, som ligger närmast bakom oss och som utgjorde föremålet för sednaste hösttermins föreläsningar, neml. Carl IX:s och Gustaf II Adolfs regeringar.