Andra Föreläsningen. 14/2 71

Andra Föreläsningen. 14/2 71.

1 A. F. var mycket älskad i Fd och besökte denna del af sitt rike år 1752 om sommaren. Det var i andra året af hans regering – han omgafs då ännu af det hoppets skimmer, hvarmed folkets fantasi smyckar en ny följare, och han förtjente att vara älskad. Det varaktigaste minnet af kon:skonungens f.finska resa var anställandet af vskapligtvetenskapligt bildade läkare i Fd.

|165|

2 Man kan icke läsa ett blad i A. F:s historia utan att stöta på partiernas kamp. Namnen Hattar och Mössor, af hkahvilka det förra var en frihetssymbol, det senare ett glåpord, äro alltifrån 1734 inväfda i frihetstidens annaler. Mössorna Innan skällsordet Mössor uppkom, voro detta partis åsigter rådande bland alla fosterlandsälskande och tänkande män i Sverige. A. Horn repres. det nya Sv. efter C. XII:s död – allt slöt sig i början kring honom; det fanns eg. inga partier, det fanns endast ett hofparti svagt, uppskrämdt och nedtryckt hof med sinan hemliga lystnad efter utvidgad makt, och derutöfver hörde allt till den endrägtiga folkmaktens anhängare, hkahvilka solade sig i den nya frihetens glans. Men från 1731 begynte meningarne att söndra sig – 1734 Då hade Sv. under 10 års fred hämtat sig något ifrån sin djupa vanmakt, och ett uppvexande ungt slägte begynte småningom armbåga sig fram till maktens höjder. Stormaktstankarna begynte åter spöka i det unga Sv:s bröst, och för hvarje år föllo de fredsälskande gamla undan, som för hvarje år stego de krigslystne unge fram. Vid 1734 års riksdag hade partierna redan utbildat sig och fått namn. Nu hade man tre partier: hofpartiet, som vacklande och obeslutsam Mössor och Hattar: de förra för en sjelfständig freden och detett lugnat framskridandeoriginal: framskridandet, byggdt på egen samlad kraft; Hattarne åter voro för krigs mot Rd, och förbund med Fr. och ett hastigt framskridande genom utomordentliga åtgärder.|166| Detta är allt bekanta saker: man vet också att Mössorna representerade det gamla och Hattarne det unga Sv. Mindre bekant, är att dessa partier, ishtisynnerhet Mössorna, skiftade färg under tidernas lopp och tidtals ombytte roler. De äldre Mössorna under Horn voro ett aristokratiskt högadligt parti, medan Hattarne stödde sig dels på tredje klassen i riddarhuset, dels på de ofrälse stånden. Detta förändrades efterhand, så att Hattarne representerade högadeln och Mössorna rekryterade sig från lågadeln och folket, tilldess att förhållande blef nästan omvändt emot hvad det var från början. I början var det Mössorna, men sedermera Hattarne, som ifrigast bundo och förödmjukade konungamakten. Mot slutet af frihetstiden sökte båda partierna skiftevis stöd hos hofvet, och allrasist var det Hattarne, som i förbund med konungamakten störtade på samma gång Mössorna och frihetstidens regeringsform.

3 När man således läser om Hattar och Mössor under frihetstiden, får man akta sig är det ett misstag att anse dem alltid ha följt samma politik. De slöto sig väl kring några allmänna grundtankar, men vacklade ofta i medlen. När ett parti kämpar med ett annat om makten, vexer slutligen partiandan derhän, att hvarje medel anses tillåtligt, endast man vinner seger. De mest samvetslösa i valet af medel voro i början Hattarne, men på slutet Mössorna. Likaså var det Hattarne, som i|167| gjorde början med att införa det förnedrande mutsystemet: de begynte att med fulla händer taga pgarpenningar af Frankrike. Men snart nog begynte Mössorna följa exemplet, tilldess att de slutligen i oförskämdhet öfverträffade sina medtäflare. Och denna skamfläck för frihetstiden tog ändtligen sådana dimensioner, att på ena sidan Fr., på andra sidan Rd, Engd och stundom Dmk uppenbart schakrade om röster vid riksdagarne, liksom »på boskapsmarknaden i Smithfield».

4 Allrastörsta delen af Fd och dess riksdagsmän hörde till Mössornas parti, af det naturliga skäl, att de fruktade krig med Rd. Men Hattarne åter hade några mäktige anhängare bland den finska adeln. Det split, som partierna väckte i Sv., fortplantade sig i betydligt mindre grad till Fd. Här var frihetstiden betydligt lugnare, endrägtigare, gagneligare för landet, och endast krigen eller penningeväsendets omstörtningar väckte här ett genljud af bullret på andra sidan om hafvet. Småningom Men om Hattarne voro föga älskade i Fd, gjorde sig de yngre Mössorna på 1760 talet så förhatlige äfven i Fd, att detta land slutligen förenade sig med Hattarne och konungamakten att störta frihetstiden.

5 Mössornas välde blef 1738 störtadt af Hattarne. 1742 och 43 uppvexte åter mot Hattarne en storm, till följd af det olyckliga kriget, men de förstodo skickligt att slingra sig igenom och mätta Mössornas hämdlystnad med Lvhpts och Bbrocks blod.|168| Deras chefer voro då den sluge Gyllenborg och den snillrike Tessin. Desse vunno på sin sida den unge thronföljaren A. F., och Hattarne blefvo ånyo allrådande. Men knappt hade A. F. blifvit konung, innan Hattarne begynte frukta L. U:s maktlystnad och togo sig före att ytterligare inskränka konungamakten. Detta ledde till öppen brytning med hofvet, och Tessin störtades, Gyllenborg dog. Nu fingo Hattarne nya chefer, först i Höpken, sedan i Axel Fersen. De förödmjukade drottningen med revisionen af kronjuvelerna. Deras energi besegrade den af drottningen och hofpartiet anstiftade konspirationen 1756, och dränkte konungamaktens anspråk i Abr. Brahes högadliga blod och togo det yttersta steget till konungens förödmjukande genom införandet af den kungl. namnstämpeln, som hädanefter skulle regera Sverige. Men detta steg var ett felsteg. Folkets sunda förstånd fann sig förolämpadt, dess gamla traditionela sympathier för konungamakten vaknade; Mössorna begagnade tillfället, och Hattarne sågo sin makt i fara. Då tillgrepo de det vanliga medlet att sysselsätta folket med ett utl.utländskt krig – det pommerska kriget, som i uselhet föga eftergaf 1741 års krig. Det börjades utan mot Fr. II år 1757, utan all annan anledning, än förbundet med Fr. och fördes utan ära och med dryga, förspillda kostnader 500 trtunnor guld till 1762, då det slöts genom fred i Hambg, der Fr. II föraktligt efterskänkte sina anspråk på skadestånd.|169| Kriget hade haft det bisyfte att förödmjuka L. U. genom att anfalla hennes broder, men slöts med en triumf för drottningen, emedan den segrande preussiska konungen sade sig endast gå drottn:s begäran, och af konsideration för henne, vilja efterskänka sina anspråk. – Det löjliga i pomm. kriget ökades derigenom, att dess enda nyttiga och varaktiga resultat blef potäternas införande i Fd genom hemkomne soldater, som medförde i deras renslar denna då obekanta frukt.

6 Men Pomm. kriget hade en annan påföljd för riket, neml. Hattarnes störtande. Riket var till hälften ruineradt, förbittringen allmän och ingen syndabock att halshugga, såsom 1743. Hattarne bortrycktes af opinionens storm, och de yngre Mössorna trädde i stället. Dessa ville göra sig populära och rädda riket genom att indraga alla förut så frikostiga anslag för industrin och införde det s. k. strypsystemet. Men öfvergången var för våldsam, villervallan blef endast större, och de tio 9 eller 10 åren af Mössornas sista styrelse och frihetstidens aftonväkt visade endast det bedröfliga skådespelet af ett sönderfallande, ruineradt, inom sig kifvande och af de utl. ambassadörerne styrdt rike, omgifvet af trolösa grannar, som utsträckte händerna för att plocka den mogna frukten, när den skulle falla från trädet.

7 Men undertiden uppvexte den unge kronprinsen Gustaf, och all omsorg att inplanta hos honom republikanska tänkesätt var förgäfves.|170| Han delade sin moders ärelystnad, han stödde sin faders svigtande arm och förmådde den svage konungen att fordra en extra riksdag 1768. Rådet vägrade, och kon.konungen afsade sig kronan, och i 3 dagar var riket utan öfverhufvud. Nu visade sig i dagen det konungska Sv. – Kollegierna vägrade att, utan kon:skonungens underskrift, utföra rådets befallningar. Rådet måste gifva vika. Riksdagen blef väl utan annan påföljd, än årslånga gräl, men konungamakten hade vunnit en seger, den första under frihetstiden, och förebuden visade sig till dess kommande triumf. Denna fick A. F. icke upplefva. Han dog den 12 Mars 1771, uppriktigt begråten af ett folk som älskade honom och som till största delen var omedvetet om huru djupt det kränkt honom genom sina ombud i styrelsen.

8 Sällan har Sv:s rike ägt mindre verklig frihet, än under den s. k. frihetstiden. I st.stället för den enväldige, ofta missbrukade konungaviljan, hade nu trädt den likaså enväldiga och ännu oftare missbrukade folkviljan. Men folkviljan var endast en täckmantel för några allrådande partiledares egenmäktighet. Den förslagnaste ränkmakaren och den digraste pgepenningebörsen ledde riksdagarna och besatte rådet och alla högre tjenster i riket med sina köpta anhängare. I sekreta utskottet koncentrerades alla intriger: den, som hder hade flesta rösterna på sin sida, var Sv:s verklige konung. Mot sådane mäns envälde gällde ingen appell.|171| Frihet för mig var deras innersta grundsats, och denna frihet för mig innebar alla andras förtryck. Reglementer Ej nog att betala skatter – man måste också reglera deras oförstånd – Vi förvåna oss i våra dagar öfver en censur, som tillmäter sig att binda den fria mskomenniskotanken och lägga yttranderätten i fjettrar. Men under den s. k. frihetstiden var ordet mera bundet, än nu ens är möjligt i despotiska stater. Mot riksens ständer, d. v. s. det rådande partiet, fick ingenting tryckas. Skedde detta, dömdes förf. till landsflykt och konfiskation af hans egendom. Man hade äfven då sina officiela blad, mot hkahvilka också intet fick tryckas. Censorerne utströko hvad de funno för godt, t. o. m. poesi, t. o. m. abcböcker som icke var dem i smaken. Spioner funnos öfverallt och inberättade till vederbörande alla misstänkeliga ord, som fällts på i krogar, värdshus eller vid enskilda samtal, och för sådana ord såg man gång efter gång personer bötfällas, häktas, utdrifvas, ja, dömas till döden. Det är derföre oväntadt, att år 17656 se enden första tryckfrihetsförordning utfärdas i Sv. Men förvåningen minskas, när man erfar huru ringa medvetande styrelsen då hade om denna förordnings ofantliga vigt. Det var Mössorna, som dels ville göra sig populära, dels hoppades att kunna begagna den nya tryckfriheten som ett vapen mot Hattarne. – Men framsteget var ändock sådant, att dess betydelse snart nog blef ögonskenlig. Inför Domstol. Då blefvo dDe styrande blefvo förskräckte öfver det spöke de sjelfve manat i dagen och hade väl gerna gjort det gjorda ogjordt, om det varit dem möjligt. Revolutionen kom emellan, spöket fortfor att husera i 6 år till 1772., och G. III, som först adopterade tryckfriheten, slöt till sin egen olycka med censuren.

|172|

9 För öfrigt var frihetstiden den ekonomiska nyttans tidehvarf.