Trettioförsta Föreläsningen. 20/4 71

Trettioförsta Föreläsningen. 20/4 71.

1 Catharina II, »Nordens Semiramis», dog den 17 Nov. 1796 föddes som prinsessa af Anhalt-Zerbst-Dornburg d. 2 Maj 1729 i Stettin, der hennes far då var preussisk gen.guvernör. ViÄnnu knappt mer än ett barn, blef hon vid 16 års ålder förmäld med den unge ryske thronföljaren, sedermera Peter III. Detta äktenskap blef icke lyckligt. Storfursten var en ärlig, öppen karakter, men rå till sina seder en rå soldat, inskränkt till sina själsgåfvor och af ett teml. utsväfvande lefnadssätt. Cath. deremot var en ung, intelligent qvinna, alltför stolt, och alltför medveten af sin öfverlägsenhet, för att länge kunna tåligt fördraga de grofheter och förödmjukelser, för hkahvilka hon ständigt var utsatt af sin plumpe gemål. De vistades under Elisabeths regering för det mesta på lustslottet Oranienbaum, och der föddes år 1754 deras ende son Paul Petrovitsch, sedermera kejsar Paul I. När Peter III uppstigit på thronen, införde han några nyttiga reformer; deremellan fortsatte han sina förra vanor och älsklingsnöjen, bland hkahvilka det förnämsta var att exercera soldater efter preussiskt manér. Hans preussiska reformer och beundran för Fredrik II väckte ett missnöje, som skickligt begagnades af några missnöjde ädlingar, för att störta honom från thronen. IshtIsynnerhet voro gardesregg.gardesregementena missnöjde med det företräde Peter visade sina holsteinska trupper. Cath. inleddes snart i dessa stämplingar, så mycket mer som hon befarade att af sin gemål blifva insatt i kloster, och från den tiden utvecklade sig i hennes karakter en energi, som besegrade alla hinder.

2 Natten mot d. 9 Juli 1762 lemnade Cath. i hemlighet Oranienbaum och begaf sig till Pbg, der de sammansvurne för henne vunnit 2 kompanier af Ishmailoffska gardet. Ledsagad af gunstlingen Gregor Orlow, reste|340| Cath. hon ännu samma natt omkring till gardeskasernerna och besvor soldaterne att rädda henne, rädda fäderneslandet. De svarade henne med hurrarop och följde henne till kejs. palatset, åtföljde af en hurrande folkhop, som trodde att kejs. var död och att Paul I bestigit thronen. Morgonen derpå utfärdade Cath. ett manifest, hvari hon förkunnade att hon öfvertagit makten för att rädda fäderneslandet från ett förbund med dess arffiende Preussen – och rädda grek. kyrkan, som hkenhvilken skickligt framställdes såsom hotad af de nya reformerna. Alla hyllade henne: palatsmilitärrevolutioner voro under 18:de seklet nästan traditionela i Rd. mMan hade inom mindre än 50 år redan fått tre qvinnor på thronen – och man trodde sig hafva vunnit en erfarenhet, som sedan äfven åberopats vid drottn. Victorias thronbestigning i Engld 1837, – att när qvinnor regera, är det män som styra, men när män regera, är det qvinnor, som styra. – Soldaterna blefvo väl förplägade, och presterskapet skyndade att meddela den nya kejsarinnan kyrkans välsignelse.

3 Dessa nyheter förnam Peter III med häpnad i Peterhoff. Manünsvårtyttnich rådde honom att genast begifva sig till Kronstadt och med tillhjelp af den trogna flottan återtaga den trolösa hufvudstaden. Men den envise och inskränkte fursten fick i sitt hufvud att han hellre borde med sina holsteinare försvara sig i Peterhof. Några timmar derefter var Cathar. i antågande dit med 25,000 man. Tsaren gick ombord till Kronstadt, men flottan hade redan förklarat sig för Cathar. Han flydde nu åter till Oranbm och ville der fick han det olyckliga infallet att söka|341| försona sig med sin gemål. Klenmodig och rådvill, förbjöd han alla anstalter till försvar. Cathar:s svar var en afsägelseskrift, som Peter utan motstånd undertecknade. Härpå fördes han under bevakning till ett landtgods Robschak, och der slöt han d. 17 Juli 1762 på ett våldsamt sätt sina dagar, strypt af förrädaren Orlows egen hand. Det är ovisst, om Cath. varit medvetande af detta grymma brott. För verlden uppgafs, att kejsaren dött af hemorrhoidal kolik, och man hade den djerfheten att utställa den döde till allmänt beskådande.

4 34 år bar Catharina II Rds spira med en glans, som endast kunde jemföras med Peter den stores. Dessa två regenter tillkommer den äran att hafva lyftat Rd till en stormakt. Peter lade grundvalen, Cathar. II utförde byggnaden. Den ryska statskonsten har derunder vunnit flera segrar, än de ryska vapnen. Ty den r.ryska statskonsten har alltsedan Peter I:s tid varit lika mycket utmärkt för sin konseqvens, sin outtröttliga ihärdighet och sina långsynta planer, som för sin ringa grannlagenhet i valet af medel. Cath. fullföljde denna statskonst med energi och lysande framgång. Hen Trappan till hennes thron var visserligen bestänkt af två olycklige medtäflares blod: Peter III:s och den till olyckan födde prins Ivans, hkenhvilken i sin späda barndom bar Rds krona, men sedan suttit hela sitt lif som fånge i Schlüsselburg och nu blef nedstött af sina väktare, för att förekomma ett försök till hans befrielse. 11 år sednare hade hon Cath. att bekämpa kosacken Pugatschevs uppror, som förhärjade sydöstra Rd, tilldess att denne djerfve äfventyrare, som utgaf sig för att vara den från sina mördare undkomne Peter III, blef fången, förd i en trädbur till Moskva och afrättad 1775.

|342|

5 Från denna tid var Cath. II:s krona tryggad, och verlden fick erfara detta. Hon besegrade Turkarne och Perserne i två blodiga krig; hon lade under sitt välde Krim och Grusien. Hon uppfattade med ett snille och en djerfhet, utan like den tiden, den stora planen att utdrifva Turkarne ur Europa och återupprätta det Byzantinska kejsaredömet, der hennes sonson Konstantin, hvars namn redan innebar både forntid och framtid, skulle herrska såsom den förste kejsaren i Konstantinopel. Denna plan, så naturlig för Rds österländska förbindelser och religiösa sympathier, har alltsedan hägrat såsom en lysande framtidsdröm för den r.ryska politiken och det r.ryska folkets ärelystnad, men har alltfortfarande, likasom i Cath. II:s tid, blifvit lika ihärdigt omintetgjord af de europ. staternas jemnvigtspolitiksystem samt Englds och Frankr:s orientaliska politik. Arfvet efter »dDen sjuke mannens» lif fortfar i denna dag att hänga på en tråd och skulle längesedan vara utslocknadt, derest de öfriga makterna kunnat blifva ense om arfvet. Förr eller senare blir kan likväl denna arfsfråga icke längre uppskjutas, och man kan endast önska, att det sker i civilisationens intresse. Jag vill blott anmärka, att den r.ryska makten, direkt eller indirekt bofast i Konstantinopel, genom sin egen tyngdkraft måste der få sitt centrum, tenderasvårläst p.g.a. strykning d. v. s. gravitera åt sydost och följaktligen förlora sin nuvar. tyngdpunkt i nordvest. Pbg skulle då nedsjunka till en stad af tredje ordningen, och Fd skulle icke mera dela sitt nuv.nuvarande grannskaps glans, men ej heller dess faror.

|343|

6 Den andra stora frågan under Cath. II:s regering var Polens tillintetgörande. Polen har blifvit kalladt »Europas onda samvete», likasom Turkiet är dess »sjuke man». I detta onda samvete har den ryska polit statskonsten en betydlig del; dock icke ensam: den bär ansvaret derför gemensamt med Sverige, Preussen, Österrike och framför allt Polen sjelf. Polen var en stor mäktig stat och någon r.rysk politik fanns knappast till, när thronstriderna mellan Wasahuset gjorde detta rike till Sv:s fiende. G. II Adolf skulle ha gjort början med Polens styckande, om ej 30 åra kriget kommit emellan. Carl X G. härjade Polen i grund detta och ökade med dess inre söndringar äfven dess yttre vanmakt. Knappt hade det olyckliga landet något repat sig under två store konungar, innan C. XII:s krig och härjningar åter nedkastade Polen i ett förfall och en vanmakt, som snart skulle lemna landet som ett värnlöst byte åt grannarnes roflystnad. Den r.ryska statskonsten följde ihärdigt sin grundsats att aldrig låta Polen komma till lugn, att bibehålla den inre söndringen och att hjelpa det svagare partiet mot det starkare. Delningsförslaget åter var helt och hållet Fredrik II:s verk, hvad än tyske häfdatecknare må anföra för att försköna våldsgerningen och vältra skulden på Catharina. Ej utan möda förmådde han först Cath. II dertill och slutligen äfven Maria Theresia, som i början yttrade, att hon icke ville för detta pris förspilla ära och efterverld. De tre makterna blefvo från denna tid solidariska i sin polska politik. Men Polackarne sjelfve hade under århundraden gräft sin frihets och sin sjelfständighets graf genom denna obotliga inbördes tvedrägt, detta inbördes sjelfsvåld mellan ett folk, sammansatt af några tusen adelsmän, som alla ville vara konungar, och millioner slafvar, som viljelöse förtrampades af sina herrar.|344| Jag vill icke här uppehålla oss med följderna af Polens delning och tillintetgörande. Jag vill endast nämna den tredje stora planen, som upptog Cath. II:s regering, neml. hennes plan att, i förbund med Preussen och Dmk, stycka den sv.svenska monarkin.

7 Ursprungl. var detta endast en konseqvens af Peter I:s Östersjöpolitik och framlyser redan i den artikel af Nystadsfred, hvari Rd förbinder sig att garantera frihetstidens statsförfattning, d. v. s. Sveriges politiska vanmakt. Den fordna vestra stormakten måste för allt göras oförmögen att resa sig från sitt fall, på det att den nya östra stormakten måtte få herrska utan medtäflare.

8 Till en början ville Rd endast betrygga sitt välde öfver Ösjön genom Fds eröfring. Ecce, Finnia, tridentem!språk: latin Det Ett stycke togs 1721, ett annat 1743, och till resten skulle, genom Sprengtporten och Anjala förbundet, falla såsom en mogen frukt i Cath. II:s sköte. Men Fredrik II:s, med den förträffliga appetit till grannars område, som alltid utmärkt den preussiska politiken, uppgjorde den ännu djerfvare planen att stycka Sv., likasom man styckade Polen, och dela bytet emellan de närmaste grannarne. Cath. ingick derpå, och planen var nära sin mognad, när nätet sönderslets genom G. III:s revolution år 1772. Jag har förut redogjort för denna trassliga politiska härfva, likasom vi sett att 1788 års krig var en politisk nödvändighet, för att förekomma förnyandet af dylika planer. Men detta oaktadt skulle dock planen i en framtid förverkligas, om också blott delvis. Rd fick Fd, Preussen fick Pommern – Dmk allena gick lottlöst och svältande från denna politiska bankett.

|345|

9 Sådan var Cath:s utl.utländska politik, som utbredde sina trådar öfver hela Europa. Man ser, att dess grundsats var eröfringen; ty den tiden ansåg man förstoran rikens ära och makt vara detsamma, som förstorandet af deras område. Vår tid har uppställt andra grundsatser: ett rikes verkliga ära, verkliga makt anses numera icke bestå i eröfringar, utan i inre välstånd, ordning och frihet. Beväpnade neutraliteten. – Det enda politiska krig Cath. åsyftade utan eröfringar, men som hon icke hann upplefva, var kriget mot den förhatade franska republiken, och detta krig gällde monarkins försvar emot jakobinismen.

10 Hvem skulle tro, att denna furstinna, som sedan så bittert hatade fr.franska revolutionen, skulle i yngre år ha velat genomföra Montesquieus demokratiska grundsatser i sitt eget rikes lagstiftning? Så var det emellertid: den ryska lagboken skulle omformas efter 18:de seklets filosofi. Det var en ungdomsillusion, som Cath. delade med stor de flesta af sitt tidehvarfs regenter och hvars bländverk ganska snart förskingrades vid en närmare bekantskap med de demokratiska lärorna.

11 Cath. II har för öfrigt stora förtjenster om Rds inre utveckling, välstånd, och administration och religiösa tolerans, men likasom alltid i krigiska stater, köptes den yttre makten på bekostnad af folkets frihet. Lifegenskapens hårda band, som begynte under Ivan IV Wasilievitsch och strängare tillsnördes under Peter den store, blefvo under Catharinas regering snarare skärpta, än lossade. Donationer. – Af hennes många och mäktiga gunstlingar äro Grigor Orlow och Potemkin de ryktbaraste. – Sjelf delade hon flera af sitt köns och sitt tidehvarfs svagheter, men var dock en högsint qvinna, född att herrska, – en af dessa karakterer, som beherrska|346| millionerna med viljans energi och snillets tjusningskraft. Hon var en högvext, ståtelig qvinna, som än kunde på det mest intagande sätt jollra med sina barna basvårläst p.g.a. radslutnabarn, än tjusa främmande furstar och diplomater med sin qvicka konversation, än åter för öfverväldiga hela sin omgifning med en tsarinnas imponerande majestät. Aldrig, hvarken före eller efter hennes tid, har Rd varit så mäktigt, så fruktadt, så ingripande i allas Europas angelägenheter, som under Cath. II – aldrig dess hof så lysande, dess framtidsplaner så storartade, som då.

12 Sinnesrörelsen till följd af G. IV Adolfs frieri påskyndade hennes slut. Hon kände sig efter denna tilldragelse aldrig rätt frisk, men behöll hela sin själskraft och stod just i begrepp att börja ett nytt krig med Persien, då hon d. 17 Nov. 1796 fanns död af slag i sin sofkammare. Hon var då 67 år gammal och efterträddes af enda sonen Paul, som var 42 år. – I Finland var hon känd och fruktad ända till minsta koja. Hennes Silfverrublarne med hennes bild, hvilka ända till våra tider varit i omlopp, kallades vanligen »gamla Kajsor». Denna gamla Kajsa var dock sin tids mäktigaste och märkvärdigaste qvinna, som med lång hand förberedt äfven Finlands framtida öden.

13 G. A. mottogs med förtjusning vid återkomsten till Sv. – Det hette, att hans förlofning endast var uppskjuten.

14 RepetitionRepetition. Catharina II.