Tjuguandra Föreläsningen 31 Okt. 1871

Tjuguandra Föreläsningen 31 Okt. 1871.

1 Metaller: Guld. Letningarna blefvo utan direkt resultat, men ledde dertill, att styrelsen år 1841svårläst p.g.a. överskrivning4 uppdrog åt ryske ingeniöröfversten Dr Hoffman, som kände guldvaskerierna vid Ural, att undersöka de ifrågavarande trakterna. Hoffman undersökte nedra loppen af Kemi och Torneå elfvar med deras bifloder, vaskade sanden på 40 ställen, fann den svarta jernsand, i hkenhvilken guldet vanligen förekommer, men guld fann han icke. Deremot konstaterade han, att bergformationen i dessa trakter ägde en förvånande likhet med de guldhaltiga bergen i Uralkedjan. Den olikhet fanns likväl, att från Ural nedströmma vattnen i trångt begränsade flodbäddar, der guldkornen blifvit liggande på bottnen, medan de vattnen från Lapplands Maanselkä ofta sprida sig öfver vidsträckta kärr, der således den fördolda skatten ligger vidt utbredd i nästan oåtkomliga små korn. Mera för att konstatera ett faktum, än i hopp om ett lyckligt resultat, utsände styrelsen åren 1847 och 1848 bergskonduktören Holmberg, som undertiden besökt guldvaskerierna vid Ural, till nejderna af Hyrynsalmi och Kuusamo i nordöstra delen af Uleåborgs län, för att fortsätta guldletningen. Holmberg var en energisk man, som ihärdigt sökte med hela ärelystnaden af en man, hkenhvilken vill göra sitt namn för alltid minnesvärdt. Han fann också guld – det första i en liten bäck vid namn Wälijoki, som utfaller i Kuusamo sjö. Det var blott några få mikroskopiska korn,|146||164| men de voro tillräckliga att elda letaren till nya ansträngningar. Holmberg fortsatte och fann åter guld i en mängd små bäckar, som nedrinna i Kuusamo sjö vid den österom den skarpa vinkel, som Maanselkä der gör åt V. Men beklagligen utgjordes alla dessa fynd af små tunna blad, så fina, att de knappt med blotta ögonen kunde urskiljas, och Holmberg återvände med äran af en konstaterad upptäckt, men också med det nedslående resultat, att dessa guldletningar icke skulle löna den derpå nedlagda arbetskostnaden. Misströstande om guldet i Finland, gjorde H. sedan en resa till det verkliga guldlandet i Kalifornien, återvände om någon tid utan annan vinst än en bruten helsa och slöt sin lefnad i Helsingfors 1860 (?), efter att ha egnat sina sista år åt Finlands geografi och åt det första ordnandet af universitetets ethnografiska museum.

2 Guld. År 1850 fortsattes undersökningarne af bergskonduktören Thoreld, allt ännu i Kuusamotrakten. Han genomletade 19 åar, 127 bäckar och 9 uttorkade flodbäddar, fann likaså guld, t. o. m. något större korn, än Hberg, men i hufvudsaken med samma resultat: det lönade icke kostnaden, att under en sommar hopsamla guldkorn till ett värde af 60 à 80 mark i nuvar. mynt. Man gaf redan allt hopp förloradt att komma till ett lyckligare resultat, undersökningarne afstadnade i 18 år, och Holmberg dog i den öfvertygelsen att hans och många andras gyllene drömmar ksvårläst p.g.a. strykning vore endast illusioner, dem de samtida häpnadväckande upptäckterna i Kalifornien och Australien blott ställde desto mera i skuggan.

|147||165|

3 Guld. Då uppdykade plötsligt guldet ånyo på en annan trakt, der man förut icke sökt det. Det var år 1868, när norrmannen Dahll, uppmärksam genom de finska undersökningarne, företog sig att leta på norska stranden af Tana elf och verkligen fann guld i gröfre korn och större qvantiteter, än de finske letarne. Ryktet härom gaf åter finska styrelsen anledning att år 1869 utsända en ingeniör till dessa förut icke undersökta vestliga delar af den finska Lappmarken, och resultatet af dessa nya letningar var, att guld fanns i större mängd, än man kunnat förmoda, såväl vid Tana och dess bifloder, som vid Ivalojoki och dess bifloder, men ännu icke till den betydenhet, att det ansågs löna arbetskostnaden, ehuruväl anledningar funnossvårtytt att förvänta sådant vid närmare och mera vidsträckta undersökningar. – Så stod guldfrågan 1869. Man hade kommit att steg för steg längre, men ännu var misstroendet allmänt, då det blef två simple arbetare förbehållet att fullt konstaternaa vigten af denna upptäckt.

4 I Brahestad funnos två sjömän, Ervast och Lepistö, hkahvilka i likhet med många andra sökt sin lycka i Kalifornien och, när de ledsnat vid äfventyrarlifvet, återvändt till fäderneslandet. Desse män företogo sig samma sommar 1869, med anledning af de norska upptäckterna vid Tana, att på egen hand begifva sig ut till Ivalojoki. De voro illa utrustade, ledo mycken brist under deras ensliga fotvandringar i ödemarkerna och hade inga andra redskap, än groft tillhuggna tråg eller vaggor, som brukas af guldvaskare.|148||166| Men de voro ihärdige, härdade män, de hade praktisk erfarenhet; – de funno guld vid Ivalojokis stränder och återvände på hösten med en skörd, som värderades till 6000 mark. Nu kunde man icke mera tvifla, nu fanns klingande bevis, och med den smittosama hastighet, som guldfebern visat i alla verldsdelar, utbredde sig äfven bland vår tröga nordiska befolkning ryktet om de nya skatterna. Redan på senhösten 1869 fann sig regeringen föranlåten att med ett reglemente ordna den folkvandring, som man nästa år kunde motse till Lappmarken, – och till följd af dessa försigtighetsmått undvekos här de betänkliga oordningar, som guldfebern medfört i andra länder. En folkvandring inträffade verkligen 1870 på sommaren, men den reglerade sig i bolag, – der förekommo, som alltid, svikna illusioner och lärpenningaroriginal: lärpeningar åt erfarenheten, men resultatet var en total guldskörd af omkr. 60,000 mark. Sistlidne sommar har guldletningen fortfarit, och skörden anses nu vara dubbelt större än 1870. På Ivalojokis dittils öde stränder finnes nu den välbygda kronostationen Kultala för kronans tjenstemän och vidare ett icke ringa antal nya byggnader vid utmålen, spridda långs en sträcka af nära 3 sv.svenska mil.

5 Guld. Guldet i finska Lappmarken tillhör således helt och hållet vår tid; dess inverkan på tillvaro i det förflutna består endast i folkmythens profetiska antydningar om Lapplands outtömliga rikedomar. Hvad denna upptäckt skall inverka på omgestaltningen af dessa högnordiska bygder och på vårt land i almh.allmänhet, är för bittida att|149||167| förutsäga. Det torde vara säkrast rådligast, att icke hängifva sig åt öfverdrifna förhoppningar: i alla fall är det finska jordbruket, industrin, handeln och framförallt folkupplysningen en säkrare guldgrufva, än Lapplands flodbäddar. Men för dessa härtills så vanlottade, på all kultur och alla lifvets högre syften blottade ödemarker skall utan tvifvel den nya upptäckten medföra en oförväntad kolonisation och förvandla Ishafvets dalsluttning från köldens och rofdjurens hembygd till en skådeplats för samhällslifvet och odlingens välgerningar.

6 Guld. Ädelstenar. Eget nog inträffade upptäckten af det lappska guldet ungefär samtidigt med Runebergs berömda uttryck »ett guldlVårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär» – hvartill senare i dikten tillägges ur högre motiver: »ett guldland dock det är». Det tillhör är en samtidighet, hkenhvilken ser ut som en slump, men innebär på engång en profetia och en varning. Betydelsen deraf skola först endast kommande slägten fullt uppfatta.

7 Jag bör tillägga, att man äfven funnit ädelstenar i Finland, neml. s den blå safiren i Lojo, den gröna, blå eller hvita smaragden i Tammela samt några andra af ringa betydenhet. Dessa fynd ha endast haft värde som kuriositeter, men det finnes ingen omöjlighet, att andra upptäckter af större värde äro framtiden förbehållne.

8 Vattnets långvariga inverkan på Finlands jordyta visar sig original: sig i den mångfald af alluvial bildningar, som här förekomma. Kustdalarna och betydande sträckor af insjödalarna betäckas h. o. h.helt och hållet af det slamm, som hafvet afsatt, medan landet ännu var hafsbotten.

|150||168|

9 Jordarter. Fruktbarheten af denna alluvialjord är mycket olika. Bördigast är den lerjord, som ymnigast aflagrat sig på kustdalarnas sluttningar och på mindre områden i insjödalarna. Men der gäsleran intagit dess plats på vattendränkta sluttningar, uppstår kärrmark, som med mera möda betvingas af odlingen. Minst bördig är åter sandjorden, som icke blott sträcker sig i vida moar genom större delen af kustd insjödalarna, utan äfven inkräktat betydliga delar af kustdalarna, särdeles de vestra. I NV. kustdalen känner man en bestämd gräns mellan lerans region och sandjorden; den drage gränser går genom Oravais österut. Söderom ligga de bördigaste spanmålsländer; norrom ger åkern magra skördar, och jordbruket är förnämligast anvisadt till äng och ladugård. I allmänhet äro ha kustdalarna den bördigaste jordmån, likasom hade den blifvit ditsvämmad af vattnen; men det som felas insjödalarnas jord i naturlig bördighet ersättes ofta genom de massor af förmultnade vextämnen, som bilda kärrmyllan och den egentl. matmyllan.

10 Mergel och snäckjord m. fl. jordarter förekomma sparsamt och nyckfullt kringströdda. Naturen har ej varit frikostig på sådana ämnen, som i andra länder brukas till att förbättra åkern, men der de finnas, ha de ock sällan blifvit tillvara tagna. Man är så van att skylla en dålig skörd på Vår Herre, att man föga brytt sig om att använda naturliga hjelpkällor.