Tjugusjette Föreläsningen, 7 Nov. 1871

|173||191|

Tjugusjette Föreläsningen, 7 Nov. 1871.

10. Vextlighet.

1 Finlands vexter blefvo i förra seklet studerade med mycken förkärlek. Linné hade utmärkta finska lärjungar; hansoriginal: han stora, lifvande snille förde alla ut i naturen, och botaniken blef en tid bortåt en älsklingsvskapälsklingsvetenskap. Vi ha från denna tid flera samlingar och topografier, än egentl. omfattande botaniska arbeten; men på den lagda grunden har vårt sekel med framgång fortfarit att bygga, och Sällskapet för finsk zoologi och botanik har i detta hänseende förvärfvat sig oskattbara förtjenster om kännedomen af fäderneslandets natur.

2 För 18 år sedan angaf Rein i sin ssvårtytttatistik de kända finska fanerogamernas antal till 899 species; man kände då endast 27 arter ormbunkar och 160 arter mossor; de öfriga lägre vexternas antal var okändt. Sedan denna tid har hvarje år medfört nya upptäckter; fanerogamernes antal torde nu uppgå till omkring närmare 1000; men vida större har tillvexten varit på det förut så ofullständigt bekanta området af de lägre vexterna. De kända mossornasoriginal: Mossornas antal har mer än fördubblats; alger och svampar torde uppgå till mer än 400 arter (?). Inalles torde den finska floran omfatta vidpass 2000 1,800 (?) arter. Det är icke mycket i jemförelse med den tyska floran, som omfattar mellan 7 och 8000 arter, eller med hela jordens kända flora, som omfattar mer än 100,000; men det är ungefär nära nog jemförligt med Skandinaviens flora, när man afräknar det vextrika Skåne, som i botaniskt hänseende närmar sig den medeleuropeiska kontinenten. Den högnordiska floran har Fd till större delen gemensam med Skandinavien,. må|174||192| Finska floran en öfvergångslänk. Men ehuru Fds flora i allmh. står närmast den skandinaviska, skiljer den sig från denna genom nya arter och öfvergångsformer, som åter närma vår vextverld till den nordryska kontinentens vextområde, hvarigenom vårt land i botaniskt hänseende bildar en öfvergång från det Skandinav. i vester till den nordasiatieuropeiska och nordasiatiska floran i öster. Någon bestämd gräns mellan vår flora och den skandinaviska torde svårligen kunna uppdragas. Deremot ha vi en ganska märkbar gräns i öster, såsom kandid. docenten Norrlin i en intressant afhandling nyligen konstaterat. Denna botaniska gräns sammanfaller likväl icke med vår politiska gräns i öster mot Ryssld, utan sträcker sig längre österut öfver Hvitahafvets och Onegas dalsluttningar – ett område, som äfven Zoologen och ethnografen förklara oss tillhörigt. Vi finna här endast en ny bekräftelse på geologernes förut anförda öfvertygelse, att Fd, jemte Skandinav., tillförene varit åtskilda från den gamla verldens kontinent genom en hafsarm, som från Hvita hafvet sträckt sig nedåt F. Vikens nuvar. inre hafsfjärdar.

3 Inom vårt land kunna vi uppdraga åtskilliga, väl icke skarpt markerade, men dock märkbara botaniska gränslinier. Den vestfinska floran, skiljer som mera närmar sig den skandinaviska, skiljer sig något ifrån den ostfinska, som åter mera närmar sig den ryska floran. Både den vestfinska och den ostfinska skilja|175||193| sig åter ifrån den lappska, med dess fattigdom på högre vextstäordningar och stora utveckling af de lägre,. särdeles mossorna. Vextgeografi. Insjödalarnas vextverld är icke alldeles densamma, som kustdalarnas, och de norra dalarnas vexter åter icke desamma som de södras. Det är lätt förklarligt, att ett land med så relativt olika geograf. förhållanden och så genomkorsadt af höjdkedjor, moar, ödemarker och sjöar, som vårt, måste erbjuda många skiljaktigheter mellan vextriket i dess olika delar. I södra kustdalarne och deras skärgårdar gör botanisten sina rikaste skördar, men de flesta rariteterna finner han i den arktiska floran. – I sin helhet bär detta land, jemfördt med dess grannar i söder, ett omisskänneligt intryck af granitplatån under dess yta och nordens kulna luftstreck deröfver. Man känner, att man befinner sig i en natur, som kämpar för lifvet mot polens isar. Hela vextverlden saknar den bjerta färg, den leende, glada mångfald, som utmärker söderns soliga länder. Vi märka det icke sjelfva, medan vi stadna hemma och fröjda oss åt våra löfklädda kullar, våra älskliga dalar och stränder i deras korta sommarfägring. Men vända vi åter från en resa till södern, om också icke längre, än till Skånes bördiga slätter, till Danmarks gröna öar, eller sjelfva det nordiska Estlands sandkullar, eller det medlersta Rysslands rika åkerfält, då märka vi redan vid första ögonkastet, att grönskan hos oss är mindre saftig, att blommornas färgprakt icke kan täfla med söderns, att det leende behag,et saom kommer af lifvets fullhet, saknas, att naturens hela tycke,|176||194| som får sin öfvervägande nordiska karakter af våra mörka barrskogar, är enformigare, allvarsamare, lugnare, ofta kraftigare, men på det hela tyngre och nästan sorgbundet. Naturtycke. Vi se framför oss ett land, som tyckes vid hvarje steg kämpa emot förvildningen och som endast lyckats rädda en sparsam spillra af lifvets skönhet från fientliga, aldrig fullt fullt blidkade naturmakter. Vi behöfva någon tid, innan vi åter kunna lösgöra oss ifrån intrycket af denna jemförelse; men det förgår småningom, vi känna oss efterhand ånyo förtrogna med den natur, i hkvars sköte vi vuxit upp, och vi förstå detn nu bättre, emedan vi bortrensat aflagt oss våra illusioner, men behållit vår kärlek. Denna kamp för lifvet har för oss, som stå midti striden, något storartadt skönhtet – det är icke mera materiens kamp mot materien, det är lifsmakter af högre betydelse, hkahvilka strida mot isöknarna och der hvarje seger är en desto större triumf, ju mer han är dyrköpt.svårläst p.g.a. strykning och kostat de största ansträngningar. När vi då kasta en blick på dessa allvarliga barrskogar, som vid jemförelsen med södern förekommo oss så tunga och dystra, förekomma synas de oss snarare som gamle, grånade krigare, hkahvilka, pröfvade i hårda strider mot öfvermakten, stå i orubbliga, fasta leder på vakt mot polarmakternaisen, trotsiga, lugna, med deras rötter i klippan. Af sådana leder, svärtade af striden, begär man icke paraduniformer. Det södra Europa har icke något som i stolt kraft kan jemföras med den nordiska furan. Löfskogarna ställa sig under bakom deras skyddande värn; men vill man se den nordiska naturen i dess egendomliga skönhet – kraft och behag i den ädlaste förening – så ha vi en sådan uti vår smärta nordiska björk. Och när vi engång lärt oss att uppfatta naturens stora kamp här i norden, betrakta|177||195| vi äfven hvarje anspråkslös blomma såsom ett segerbyte, och hon får ett högre värde för oss, emedan hon blifvit kastad på gränsen af den eviga snön.

4 Naturens kamp. Det är ganska underbart och storartadt, att följa den lefvande naturens strid mot polarkölden. När man reser från södra till norra Finland och vidare upp till Lapplands ödemarker, erfar man nästan i början ett intryck, likasom reste man med hvarje tiotal mil från lifvet mot döden,– och omvändt, när guldletaren eller naturforskaren reser från norr till söder. Men detta intryck försvagas efterhand, när man blir varse lifvets rastlösa kamp ännu der, hvarest det vid första anblicken tyckes nästan tillintetgjordt. Det finnes i sj. v.sjelfva verket ingen region ipå jordklotet, icke ens vid 82:dra breddgraden – den högsta punkt mot nordpolen, som blifvit beträdd af en mskofotmenniskofot, – ja, sannolikt icke ens vid polen, – der det organiska lifvet skulle ha utdött. Djurlifvet i polens granskap uppträder med en förvånande rikedom; vextlifvet deremot är slaget till jorden, men icke dödadt: det behöfves endast, att solen lyckas smälta snön på en liten fläck af Spetsbergens öde fjällar, och genast uppstår der en vegetation af mossarter, blandade här och der med en fanerogam af den arktiska floran. I den yttersta norden af Finlands område, vid Tana och N. om Enaresjö, äro de lägre vexterna, ish.isynnerhet mossorna, ymnigt utbredda öfver de ödsliga tundrorna, fjällens sluttningar, och sjöarnas stränder. Flodstränderna äro i Juli betäckta med det yppigaste gräs:|178||196| Man ser t. o. m. några blommor, men för öfrigt inga bland dem den och mellan sanka tufvor framblickar den hvita hjortronblomman, som dock endast i mer än vanligt varma somrar lyckas frambringa frukt. För öfrigt har naturen endast med ansträngning lyckats framställa några arter af de högre vextordningarne. Viden hänger i buskar öfver flodstränderna, Dvergbjörken och enen,svårläst p.g.a. strykning huka sig krypande ned långs marken. Dessa tre äro de bland våra träd, som gå högst mot norden.

5 Från N. till S. Några mil längre åt söder begynner man att på solsidan i klyftorna se en tvinande tall, likasom ängslig att hafva förvillat sig ända hit. Efterhand finner man i dalar, som ligga skyddade för nordanvinden, äfven den första alen, den första häggen, den f.första aspen, den f.första sälgen, alla nödvuxna och brådskande att utveckla sina tvinande löf i julisolen. NedanSöderom Utsjoki kyrka börjar granen, men icke den stolta, högstammiga rese, som är våra skogars prydnad, utan i form af qvistar, som krypa långs marken utan stam. Snart ser man äfven rönnen, småvuxen liksom alla de andra. På torra, soliga backar finner man nu de första lingonen, de första blåbären, jemte odon och tranbär. Vextriket börjar tilltaga i mångfald, men ännu likasom blott på försök, ty snön ligger qvar till början af Juli och smälter ipå norra sidan af bergshöjderna ända till början af Augusti

6 Vid norra stranden af Enare sjö har|179||197| vextriket fått något mera stadga. Här börja de första skogarna, ännu till hälften buskar. Björken begynner uppresa sin hvita stam; granen har också redan fått en låg stam med vidthängande lummiga grenar; den dittills nödvuxna tallen blir tjockare, men knubbig och kort.stam Vid Utsjoki prestgård planteras potates, rofvor och brunkål, men ännu synes intet tecken till åkerbruk. Detta begynner först vid Ivalojokis utlopp på södra stranden af Enare sjö. Der ser man den första kornåkern. Han gifver oftare missvext, än skörd, men han gläder likväl vandrarens öga.

7 Från Norr till Söder. När man derifrån stiger öfver Suolaselkä fjällrygg söderut, har vextriket redan vunnit betydligt i stadga. I Norra delen af Kemidalen begynna den första verkliga furan, de första verkliga barrskogarna, och ungefär vid midten af dalen hafva de redan vunnit en kraft och en storlek, som täfla med landets yppersta. Men de behöfva här mycket lång tid att utbilda sig. Tillvexten är så långsam, att furan behöfver 180 år, för att uppnå sin fulla mognad; men hon uppnår också en ålder af mer än 300 år, en höjd af mer än 60 fot och en tjocklek af mer än 3 fot i diameter. Alla norra Finlands trädslag uppnå numera sin fulla höjd. Hallon och smultron begynna vexa på torra sluttningar. Man ser äfven här de första åkerbären, men deras egentliga region börjar först vid polcirkeln och sträcker sig sedan söderut ungefär till höjden af Wasa. Derefter börja de aftaga.