XXXIII Föreläsningen 23 Nov. 1871

XXXIII Föreläsningen 23 Nov. 1871.

1 Öfversigt. Boskapsskötseln är i starkt tilltagande, men ännu mångenstädes vanvårdad, och ängen står ännu icke i sin rätta proportion till åkern. Skogarna. – Bergverken äro ännu långtifrån hvad de borde vara i ett land, hvars hela yta hvilar på en platå af jern och granit. Jernproduktion af sjömalm är i tilltagande. Lapplands gyllene drömmer om en gyllene ålder: man vet ännu icke, om denna dröm skall öfverlefva gryningen af en ny tid. – Haf och sjöar uppfostra skicklige sjömän: vårt land är af naturen anvisadt till sjöfart och handel, men hafvens isar uppresa deremot mäktiga hinder. Dessa besegras till någon del af jernvägarne, men vår jernvägen öfver Ryssland till Europas kontinent är för lång och för kostsam, för att kunna ersätta förbindelsen öfver hafven. – Den inre kommunikationen har blott i södra delen af landet fått en högre utveckling: 5000 □ mil vänta ännu på kommunikationer och förblifva tillsvidare glest befolkade ödemarker. Dermed sammanhänga alla grenar af industrin, som hkenhvilken hos oss uppträder sporadiskt såsom fabriksindustri, men dess vigtigare lifsyttring i folkslöjden saknas nästan totalt. En varaktig framtid är att hoppas endast för den industri, som är byggd på inhemskt råmaterial: jern träd-, jern-, linne-, ylle- och pappersindustrin, medan de öfriga mer eller mindre äro beroende af det utländska råämnet. Bristen på rörligt kapital förlamar alla näringsgrenar och gör våra förnämsta industrielaoriginal: industiela företag, jernvägarne, beroende af utlänningars svindlande spekulation. För oss återstå ofta endast smulorna af den rike mannens bord.

|223||241|

2 Öfversigt af landet. När man härtill lägger ett hårdt klimat, en ofta hård jordmån, ett långt vintermörker, ett aflägsenthet, afstängdt geografiskt läge och en politisk situation, mell inklämd mellan makter, som rivalisera om Östersjöväldet, behöfves i sanning ett kraftigt, härdadt, styft och till alla försakelser beredvilligt folk, för att under sådana förhållanden tillkämpa sig och bevara en historisk tillvaro. Vi skola nu betrakta detta folk, sådant det varit och är, för att i det framfarna uppsöka det närvarandes utveckling och lösningen af det kommandes gåtor. Ty historien är har med rätta blifvit kallad en åt det framfarna vänd profet, som hvars blickar öfver det förflutna sträcka sig långt in i framtiden. Ingen tid står isolerad för sig: det är en lefvande ström, som böljar igenom seklerna, och samma vågor, som upprunnit i källsjöarna, slå ännu mäktigt mot framtidens aflägsna stränder.

3 Hur är det möjligt, att vi kunna älska ett land, så hårdt, så kallt, med ett underlag af granit och ett täcke af snö, sådant vi nu sökt att skildra dettanna nordiska bygd? Förgäfves skulle vi åberopa dess skönhet, dess somm vårfägring, dess sommarljus eller hvad annat som helst af dess bleka behag. Det är den historiska traditionens makt, som öfverväldigar oss och tvingar oss att älska detta land desto mer, ju mera vi lidit, ju mer vi försakat. Det är minnets makt, våra fäders hem, vår barndoms vagga, vår ungdoms kärlek, – alla de intryck vi ärft och sjelfva erfarit och som bilda stämningen för hela vårt lif, – det är denna makt, som är starkare än alla språkskilnader, alla olika lefnadsvilkor och alla jemförelser med lyckligare lottade länder; – den har gjort oss till hvad vi äro – den har danat vårt land för oss och oss för vårt land.

|224||242|

B. Folket.

12. Finska folkets historiska tillvaro.

4 I detta land bor ett folk af olika härkomst, olika språk, i många fall också olika seder. Vi kunna approximativt beräkna, att af 100 bland Finlands invånare härstamma 85 från den genuint finska folkstammen, 12 från Svenskarne, icke fullt 2 från Ryssarne och något mer än 1 från andra nationer, förnämligast den Tyska. är un Det finns utan tvifvel i inre och aflägsnare delar af landet en genuin och veterligen icke blandad kärna af den finska befolkningen, likasom det i kusttrakterna finnes en någorlunda oblandad svensk befolkning. Men för öfrigt är härkomsten är endast undantagsvis oblandad. I de flesta fall, och särdeles bland de högre samhällsklasserna, flyter ett blandadt blod i befolkningens ådror. Det är omöjligt att numera utreda, hvilka främmande elementer, som på detta sätt, genom äktenskap och slägtskapsförbindelser, kommit att införlifvas med den massa af individer, hkahvilka vi nu sammanfatta under benämningen Finska folket. Men i enskilda fall kunna vi göra oss en föreställning derom genom de slägtregister, som ännu finnas i behåll, för det mesta för adliga, men äfven för borgerliga familjer, och som gå 300, 400, ända till 500 år tillbaka i tiden. Vi läsa der t. ex. att en bondeson af genuin finsk härkomst genom någon personlig utmärkelse fått ett namn och blifvit stamfader för en sedermera vidtutgrenad slägt. Hans hustru kan ha varit svenska eller tyska eller ryssinna eller polska, och ur denna förbindelse ha sedan uppstått andra ätteleder, som på samma sätt|225||243| blandat sitt blod med främmande elementer, alltintill våra dagar. Eller ha döttrarne af en svensk bondslägt, såsom de bekanta Sursillarne, blifvit förenade med män af finsk härkomst och likaledes gifvit upphof åt slägter af blandadt blod. Eller har en tysk köpman, eller en skottskr krigare, eller en fransman, en Rysse, en polack, en Flandrare, en Dansk o. s. v. inflyttat till landet för sekler tillbaka och här blifvit naturaliserad med sina efterkommande, utan att dessa numera kunna skiljas från landets genuina inbyggare. Ja, i sjelfva massorna af folket ingå dylika, ursprungligen främmande elementer till en betydligare del, än man kunde förmoda, genom numera spårlöst glömda omflyttningar af befolkningen, genom krigens inverkan, genom fredlig kolonisation och en mängd andra lefnadsförhållanden. Det är åtminstone i hög grad sannolikt, att äfven den befolkning, hkenhvilken vi nu anse genuin för den mest genuina och oblandade, bär i sina ådror, blod af Lapparne, af Qvenerfolket, af Svenskarne, af Ryssarne, af och längre tillbaka af alla de olika folkslag, hkahvilka tumlat om hvarandra på det nordliga Asiens vida slättländer.

5 Härkomsten. Ett folks härkomst är således ett relativt begrepp. Att på denna härkomst grunda anspråket på en nationalitet, måste alltid blifva mer eller mindre godtyckligt. Det är tvärtom en naturlag, att folken, likasom slägterna, föryngras till ett kraftigare lif|226||244| genom inblandning af främmande blod. Ingen af Europas nuvar. nationer är fullkomligt oblandad. Det kraftfulla engelska folket är sammansatt af Celter, Romare, Sachsare och franska Normanner. Venedigs patricier tvungos af lag att välja sin maka inom ett litet antal familjer, och följden blef deras ohjelpliga urartande.

6 Härkomst. Härkomst och språk äro båda underkastade den historiska traditionen och få först derigenom deras rätta betydelse. I Finland talas hufvudsakligen två språk, finska och svenska, hkahvilka numeriskt förhålla sig ungefär som 7 till 1, ehuru gränsen af kulturhistoriska skäl är svår att uppdraga och ställer sig annorlunda t. ex. i literaturen. Men att derföre så anse oss hafva två nationaliteter i samma proportion af 7 till 1, eller ens i någon proportion, är fullkomligt oberättigadt, emedan det innebär ett underkännande af den historiska traditionen, som är den allt öfvervägande faktorn i nationaliteten. Ett par exempel belyser detta förhållande. Svenskar och Danskar, Svenskar och Norrmän, äro ursprungl. samma folk och talade ändanu till för 4 till 500 år sedan samma språk. Få nationer hafva dock mera blodigt sönderslitit hvarandra, än just de. Karelarne på andra sidan om ryska gränsen, hkahvilka afsöndrades från finska folket genom fredsfördraget i Nöteborg år 1323, äro otvifvelaktigt Finnar såväl till härkomst, som språk. Men en annan trosbekännelse, andra lagar, andra samhällsförhållanden och andra politiska intressen hafva mellan dem och Finnarne vidgat en klyfta, som numera torde vara oöfverstigelig, och under det att de svenska kolonisterne på Finlands kuster – ursprungligen främmande till både härkomst och språk – uti hundrade strider endrägtigt kämpat vid sidan af de genuine Finnarne, har man blott alltför ofta i fejderna på vår östra gräns sett finske och ryske Karelare bekämpa hvarandra|227||245| med hårdnackad förbittring. Orsaken är, att de sv.svenska kolonisterne i Fd genom traditionens makt förenats till samma folk med Finnarne, under det att Karelarne genom en olycklig politisk söndring lösryckts från broderstammen.