Trettionionde Föreläsningen 5 Dec. 1871

|263||281|

Trettionionde Föreläsningen 5 Dec. 1871.

13. Folkets lynne och karakter.

1 Vi skola nu söka att sammanfatta de gemensama grunddrag, som kunna igenkännas hos det finska folket i sin totalitet, – detta folk, som oberoende af härkomst och språk, är ett verk af den historiska traditionen. Till detta finska folk räkna vi alla dem, som bo och bygga inom Finlands gränser, med undantag af Lapparne, och som invuxit med sitt hjerta eller sina intressen i vårt lands natur, vårt lands politiska och sociala förhållanden, – alla dem m. e. o.med ett ord, för hkahvilka Finland är ett fädernesland i ordets sanna betydelse. Dit höra således icke allenast den genuint finska befolkningen, sammansatt af Karelare, Tavaster och Qvener, utan äfven naturaliserade Svenskar och svenske f kolonister, naturaliserade Ryssar, Tyskar, Polacker, Fransmän o. s. v. – men icke Judar, och Zigenare eller andre främlingar, hkahvilka tillfälligtvis bebo detta land och lyda dess lagar, men icke äro fästade vid detsamma genom det allt omfattande bandet af ett verkligt och varaktigt fosterland. Till sådane främlingar böre vi således äfven räkna Ryssar, Tyskar m. fl., som möjligen bott här i många år, men icke blifvit genom traditionen naturaliserade, ehuruväl deras barn redan i andra led vanligen blifva det. Det finska folket är således icke alldeles liktydigt med Finlands inbyggare, eller med den statistiska Ziffra, som inräknar hela befolkningen. Men då dessa främmande elementer utgöra en försvinnande bråkdel af det hela, inverka de föga eller allsintet på folktypen eller folkanden i dess totalitet.

|264||282|

2 Folket i sin helhet. Jag bör äfven tillägga, att för oss sjelfva, som stå inom det f.finska folket och dagligen varseblifva dess många skiljaktigheter sigsvårtytt emellan, är det åtm. ganska svårt att uppfatta en total bild af det hela, då deremot en främling vida lättare uppfattar ett sådant totalintryck. Det är först genom jemförelsen med andra nationer, som denna finska nation framträder i sin rätta totalbelysning. Men äfven denna belysning vexlar efter betraktarens olika ståndpunkt. Så t. ex. skall Svensken alltid hos Finnarne upptäcka något österländskt, Ryssen alltid något vesterländskt, Tysken, eller än mer Fransmannen, alltid något specifikt nordiskt, under det att dessa nationer tillika bedöma oss efter den sida, från af vårt folk, som är närmast vänd emot deras synkrets. Ryssen bedömer oss som Karelare eller som dessa föraktade Tschuchonetz, Tschuder, hkahvilka stå omgifva Pburg, – Svensken bedömer oss efter våra kustbebyggare, som äro Tavaster l.eller Svenske kolonister; Tysken bedömer oss efter den södra kustbefolkningen, som står honom närmast. Det är nuur utlänningens flerfaldiga synpunkter, jemförda med våra egna, jag vill söka att skildra vårt folk.

3 Det har fordom varit delade meningar, om Finnarne härstamma från den mongoliska eller kaukasiska mskoracenmenniskoracen, och man har sökt en medelväg genom att antaga en särskild s. k. Tschudisk race, till hkenhvilken man förnämligast räknat hela den finska folkstammen. Numera har man kommit ifrån hela denna ethnografiska vidskepelse, sedan man funnit att mskoracernamenniskoracerna icke äro konstanta varieteter af slägtet|265||283| Homo Sapiensspråk: latin, utan naturtyper, beroende af klimat och lefnadssätt. Orientalisk typ. Filologerne, som icke heller sakna sina vidtutgrenade stamträd, ha emellertid utredt förvånande slägtskapsband emellan folk, som ansetts tillhöra alldeles skilda mskoracermenniskoracer. Rask och andre språkforskare hafva redan, enligt Castréns uttryck, gjort oss Ff.Finnarne beslägtade med ¼ af mskoslägtetmenniskoslägtet, och lyckas hr Europæus vinna burskap i filologin med sitt afrikanska stamträd, skola vi utan tvifvel äfven blifva nära beslägtade med invånarne i Abyssinien, Sahara och oasen Kordofan. Emellertid ha vi för ögonen den märkvärdiga förvandling, som våra stamförvandter Ungrarne undergått, från vanskaplige Mongoler till de skönaste typer af den Kaukasiska racen, och med detta ex. för ögonen, kunne vi tryggt lemna hela racefrågan å sido, i det att vi likväl konstatera en viss orientalisk typ, såsom omisskännelig hos Finnen, jemförd med vestra Europas folk och särskildt den germaniska folkstammen, – en typ, som likväl blifvit betydligt uppblandad med nordiska med och vesterländska elementer.

4 I sin yttre gestalt är motsvarar Finnen visst icke den grekiska antikens idealer af mskligmensklig skönhet. Han är snarare kortvext, än lång; polens snö har nedtyngt hans hjessa, han liknar den knubbiga lappländska tallen med dess knöliga stam och knottriga grenar. Han är starkt byggd, undersätsig och axelbred, i sitt uppträdande hållningen flegmatisk trygg, något maklig, alltid tillbakadragen; gången långsam och stadig.|266||284| Yttre gestalt. Hårets färg är vanligast brun, stundom lingul, någongång rödaktig, men mycket sällan svart, hkethvilket åter är regeln hos Lapparne och de flesta finska stamförvandter i Rd. Ögonen vanligast grå eller blå; de orientaliska bruna ögonen höra till undantagen. Ögonbrynen, som hos de orientaliska folken, hos de Asiatiska Ffinska folken och hos Lapparne äro så skarpt markerade, äro hos Finnen föga markerade och oftare ljusa än mörka, hkethvilket allt gifva honom ett mera vesterländskt tycke och ishtisynnerhet skiljer honom från Slaver och Tatarer. Deremot måste vi medgifva att den låga pannan påminner om de tatariska folken och att att näsan vanligen har en viss frändskap med den mongoliska: den är ofta mer än lofligt platt, hvarföre också en fransk förf., Custine, säger något malitiöst, att Ff.Finnarne se ut, »som om de alla fallit på näsan». Munnen är också oftast mongolisk, den är mer än skäligt bred och läpparna tunna, – ett bestämdt skiljetecken från den slaviska folkstammen och ännu mer från hr Europæi Afrikaner. Germanerne ha mera proportionerade läppar, och de latinska folken ha små munnar. Hakan intager icke hos Ff.Finnarne någotn framstående plats, som hos Slaver och Germaner; den är vanligen kort, bred och tjock. Af ansigtets proportioner intager medlersta delen en otillbörlig längd, medan öfra och nedra delarna, pannan och hakan, äro oproportionerligt korta. Ansigtsfärgen är också österländsk – målaren måste i ett äkta finskt ansigte inlägga mera gult, grått och brunt, än rödt och hvitt. Nacken, som är ett bland de mest karakteristiska drag, har sällan hos Finnen|267||285| den raka, stolta hållning, som man finner hos Svenskar, Engelsmän och andra vesterländska folk, hkahvilka äro medvetna om en sjelfständig och imponerande plats i verldshistorien: – den är nästan alltid något framlutad under kampen mot en hård natur och hårda öden. Yttre gestalt. I hela hållningen finnas någonting resigneradt, styft och tillbakadraget, hvarföre Finnen har svårare än någon annan nation att tillegna sig den lediga verldsmannahållning, som fordras uti det mera förfinade umgängeslifvet. Men denna hans hållning är tillika så egendomlig, att man ett öfvadt öga endast på den kan igenkänna en Finne bland hundrade främlingar.

5 Detta är ungefär den allmänna yttre typen för en finsk man, som icke af naturens, eller den verkliga bildningens eller lyckans tillfälliga företräden skiljer sig från massan, han må sedan för öfrigt vara till språk eller härkomst hvilken som helst. Och om denna typ, som sagdt, icke är idealiskt skön, så båtar det föga att sminka den med vår egenkärlek: vårt land har ingalunda dock icke så vackra, resliga, manliga gestalter att framvisa, som någon af våra grannar: Svenskar, Ryssar, Tyskar. Endast undantagsvis i några trakter af Tavastland och Savolaks finna vi något jemförligt med dessa. Qvinnan. Naturligtvis ville vi göra en reservation till fördel åtminstone för den finska qvinnan. Vi kunna ock sanningsenligt betyga, att naturen, här såsom öfverallt, med vida frikostigare hand tilldelat henne skönhetens företräden: det finnes trakter af vårt land, såsom i en del af det nordligaste Tavastland, i det sydligaste och det nordligaste Österbotten, der qvinnan enligt regeln är vacker, medan masvårtyttnnen är ful.|268||286| Qvinnan. Det finnes andra trakter, der hon är underlägsen mannen i fägring. Men öfverhufvud är finskan endast en något idealiserad typ af finnen, och dermed ha vi icke sagt henne någon synnerlig kompliment. Hon saknar är långtifrån att sakna behag: den moderliga naturen har gifvit henne, jemte ett drag af innerlighet, som främlingens blick hos hennetillagt av utgivaren upptäcker, den mjukhet i hela sin hållning, som mannen saknar, men hon har hvarken Ryssinnans blixtrande skönhet, eller Svenskans intagande liflighet. Naturmakterna och öden ha på både man och qvinna i vårt land tryckt en stämpel af tillbakadragenhet, som också tydligen visar sig i det sällskaplif, hvari qvinnan alltid är medelpunkten.

6 Långtänkthet. Sällan går Finnen en främling till möte. Han väntar hellre att blifva uppsökt, han behöfver tid, innan han blir förtrogen med en främmande och öppnar för honom sitt hjerta. Detta gifver hela vårt folk något kallt, slutet och frånstötande i främlingens ögon. Älskvärdt är det icke, och det hämnar sig på oss sjelfva genom att försvåra beröringen mellan våra egna ord och med främmande folk. Association är emot vår natur; vi arbeta, tänka, handla isolerade, och alla föreningar, som ej af särskilda krafter uppehållas, föra hos oss ett tynande lif. Men denna tillbakadragenhet har varit en historisk nödvändighet för ett litet folk, som omgifvits af öfvermakt på båda sidor: det har räddat oss åt oss sjelfva. En medfödd obenägenhet för det nya, det obekanta, det opröfvade har gjort Finnen senfärdig att följa med månget framsteg i andra länder, men har äfven bevarat hans egendomlighet mot ett alltför starkt inträngande af nya seder, nya vindfläktar i tidens athmosfer. – Roten till detta karaktersdrag är en viss långtänkt flegma i uppfattningen.|269||287| Trögheten. Mellan de sydländskt lifliga Slaverne och på andra sidan Svenskarne, dem Ehrensvärd kallat »ett trögt folk, fullt af hetsigheter», hara geografin och historien placerat detta finska folk, som är ett trögt folk, fullt af betänkligheter. Finnen behöfver tid för det minsta beslut: möter han någon på vägen, helsar han vanligen, när den mötande redan hunnit förbi. Det snabba beslutet är mot hans natur: han låter lätt öfverrumpla sig, och hela hans historia bär vittne derom. I stället att fatta ett initiativ, väntar han vanligen tilldess andra börjat; då är han småningom med. I vårt land är alltid brist på dem, som börja, sällan på dem, som följa med. Detta gör Finnen som krigare stark i försvaret; men i anfall försummar han sig. Jernvägarne äro en besynnerlig anakronism hos ett sådant folk, men tillika en god uppfostran att värdera minuten. »Gud skapade ingen hast», säger ett svenskt ordspråk, och det kan med större skäl tillämpas på Finnen. Tid har för hans uppfattning föga värde: kommer han ej i dag, så kommer han i morgon. Vi skratta åt denna obekantskap med tidens värde hos den okunnige bonden, men de upplystare samhällsklasserna äro föga snabbare.utanför pappret (radslut) Innan våra domstolar få ett protokoll eller ett utslag ur händerna, förgå månader, stundom år. Innan vi besluta oss att skrifva ett bref, förgå flera postdagar. Utlyses ett sammanträde, kan det sällan börjas förrän en half timma efter klockslaget. Vår akademiska qvart är bekant, och lång nog, som man vet. – Men då vi Men allt har sin motvigt. Vår vana är, att sofva länge och sedan fjeska. Sedan vi länge gjort ingenting, Då skall allt göras i hast. Jag kunde anföra otaliga exempel|270||288| derpå, men vill endast anföra tvenne några få. Sömn och fjesk. Skolreformerna sofvo hos oss de oskyldigas sömn ända till 1843, och till den tiden begagnades en del läroböcker som författats för 100 och 200 år tillbaka. Men med ens skulle skolan lära uppsvingas till höjden af fullkomlighet: eleven skulle, från att ha lärt 8 ämnen, med ens lära 22. Och sedan vår skola förblifvit oförändrad i nära 200 år, ha vi nu den fjerde stora reformen i görningen sedan 1843. – På samma sätt är det med Jag vill ej tala om vår konstitution: den sof som ett godt barn ända till 1863, och sedan kom skulle allt vara färdigt på engång. Men vårt bankväsende, vår industri, våra associationer af alla slag, vår kyrka, vår finska literatur våra språkförhållanden, allt skulle med ens omgöras. Ett folk, som i går ej kände annat än katekesen och psalmboken, troddes i dag kunna uppbära en hel literatur. – Det kan ej falla någon in att misskänna verksamheten eller annat än glädjas åt framstegen. Men det karakteristiska för detta tröga sömniga folk, är att det, engång vaknat, vill taga ihop med allt på engång och inom ett decennium uträtta seklers arbete.

7 I allt detta är ett drag från naturen. På samma sätt vaknar ju allt på engång hos oss om våren. Forvandlin Inom få veckor är den långa vintern förvandlad till full sommar. Men det varak Fröet Sädeskornet gror länge, men engång skjutet i brodd, har det ej långt till axet. Man måste dock erinra sig, att det varaktiga i ett folks lif icke bygges icke i en mansålder: det behöfver rotas i sekler, och mogna i mansåldrar, vexa i andra mansåldrar, och mogna i andra.