Sjette föreläsningen. 29 Sept. 1871

Sjette föreläsningen. 29 Sept. 1871.

|29||47|

1 Tillsvidare måste vi nöja oss med det härtills vunna resultatet, att finska k Bottn. vikens kust mellan Wasa och Torneå på östra sidan och mellan Torneå och Stockholm på vestra sidan höjer sig omkring 4½ fot på seklet, eller omkring ½ tum om året, samt Finska vikens kust från Åbo till Helsingfors i det närmaste 2 fot på hundra år. Celsius har således misstagit sig endast deruti, att han antagit den vid Bottniska vikens kuster kända landhöjningen vara densamma äfven för Sveriges och Finlands öfriga kuster mot Östersjön.

2 Emedan nu svenska kusten sträcker sig längre söderut, än den finska, kan man äfven vänta sig större olikhet i landhöjningen på den svenska sidan, och detta är äfven händelsen. För att ej längre uppehålla oss vid detaljer, så är det utredt, att landhöjningen småningom aftager söderom Stockholms skärgård till Blekinge och Skåne, der den upslutligen upphör något söderom Kalmar. Från denna punkt börjar ett motsatt fenomen: der uppstår minus i st. f.stället för plus. Den sydskånska kusten sänker sig, så som jag redan har nämnt, intilldess man åter kommer till en punkt, der hvarken är sänkning eller höjning är märkbar. Men Följer man skånska kustens krökning förbi Öresund och derefter norrut, så finner man, att landhöjningen åter börjar i Halland och blir ännu märkbarare vid Bohusläns kust, der den är ungefär lika med förhållandet på Sveriges östra kust under samma latitud. I nNorige är landhöjningen, i brist på vskapligavetenskapliga observationer, icke med säkerhet konstaterad. Likväl tror man sig ha märkt, att södra delen af Norige höjt sig 10 fot på tusen år.

|30||48|

3 Södra Östersjökusten. Jag känner icke de nyaste mätningarna vid Östersjöns södra kuster. Men så mycket tror man sig med säkerhet känna, att de frisiska och pommerska kusterna långsamt sänka sig under hafvets yta. De danska öarna och Jutland tyckas befinna sig i den mellanregion, der hvarken höjning eller sänkning röjer sig, men deremot är det bekant, att ön Helgoland i Nordsjön småningom sjunker, så att den under något mer än ett halft årtusende förlorat omkring ¼ (?) af sitt område till hafvet, hvarföre man utanför dess nuvar. kuster kan vid klart och lugnt väder upptäcka spår af boningsplatser och bryggor långt under vattenytan. – Har man att att välja, så torde väl Finland kunna skatta sig lyckligt, att hellre stiga och vinna land af hafvet, än att långsamt och oupphörligt, strand efter strand, dyka tillbaka ned under hafvets sköte.

4 Man kan således i allmänhet konstatera det faktum, att då kusterna vid Östersjöns nordliga hafsvikar höja sig och hafvet till följd deraf sjunker, så finnes längre i söder en region, som förblir oförändrad, men söderom denna har man det motsatta fenomenet, att landet sjunker och hafvet stiger. Känna vi nu fenomenet i dess utbredning och dess afvikelser, så kunna vi derigenom komma dess orsak på spåren.

5 Vattuminskning. Först måste anmärkas, att sägnerna om hafvets fallande äro mycket gamla.|31||49| Sägner om hafvets fallande. Redan Aristoteles antager, att vattnet på jordytan ständigt minskas, och andra hafva sedan upprepat samma förmodan. Man har sagt, att jordens fasta delar måste beständigt tillvexa, de flytande deremot förminskas, dels genom utdunstningen, hvaraf en i verldsrymden, dels derigenom att vexter och djur beständigt förvandlande flytande ämnen till fasta, dels genom till följd af hafsbottnens höjande genom allt hvad under årtusenden afsatt sig der, – vidare genom vattnets de allt större ihåligheter, som uppstå i jorden genom dess afsvalning och förtätning, i hkahvilka ihåligheter då vattnet skulle rinna in ifrån jordytan, – medan åter andra åberopa åberopa jordens tilltagande afplattning vid polerna, hvarigenom vattenmassorna skulle hopa sig omkring eqvatorn.

6 Alla dessa hypotheser hålla icke mera streck – Vattnet produceras, konsumeras och reproduceras efter bestämda lagar. Ett fallande på en punkt förutsätter ett stigande på en annan. Vi veta t. ex. att Kaspiska hafvet i forntiden stått 234 fr.franska metrer = 175svårläst p.g.a. överskrivning350 fot högre än nu och då stått i jemnhöjd med Svarta hafvet, ehuru det nu är 100 metrer lägre. Ingen bestrider heller, att Ösjön engång svallat vidt öfver sina nuvar. bräddar; men dessa förändringar ha varit partiela – oceanernas stora bassiner ha, så långt vskapensvetenskapens blickar tränga, icke undergått någon märkbar förändring. Om hela Kasp. hafvet eller hela Ösjön på engång uttömdes i Atl. oceanen,|32||50| skulle den sednares yta knappast höjas en enda tum. – Hydrostatikenoriginal: Hydrostatikens allmänna regel säger oss, att en vattenyta genom sin egen tyngd alltid sträfvar att antaga ett horizontelt läge = komma i jemnvigt, och likväl tål denna allmänna regel vissa inskränkningar. Medelhafvet står 14 fot hölägre än oceanen Röda hafvet, Mexikanska viken står 10 fot högre än Stilla oceanen, och norra delen af Bottn. viken står inemot 28 fot högre, än Finska viken. Dessa företeelser kunna förklaras; men det vore absolut oförklarligt huru en sten i Wasa skärgård kan stiga 4½ fot öfver hafvet, medan en sten i Åbo skärgård stiger 2 fot och en sten vid Skånska kusten sänker sig under hafsytan, derest man icke hade theorin om landhöjningen.

7 Förklaring af landhöjningensvårtytt För att förklara denna måste vi återgå till det geologiska faktum, att det inre af jordmassan ännu befinner sig i smält och glödgande tillstånd. Omkring denntta glödsmälta inre utgör den fasta jordskorpan blott ett jemförelsevis tunnt skal = äggskal. Detta skal f tillvexer långsamt i tjocklek till följd af jordens fortfarande afsvalning; och af samma orsak är det tjockare vid pol de kalla polerna, än vid den heta eqvatorn. Med afsvalningen följer en sammankrympning, och emedan denna icke sker jemnt|33||51| på alla ställen, följer ett slags sammanskrynkling af jordskorpan, så att en del af densamma kan höja sig, en annan sänka sig. Sker en sådan förändring i det inre af kontinenterna, blir den omärklig för ögat, emedan man icke har någon måttstock att jemföra den med. Men sker den vid en hafskust, så märker man att den, emedan när landet höjes, sti sjunker hafvet, och tvärtom; ty hafsytan sträfvar enl. hydrostatiken att återtaga sin jemnvigt.

8 Förklaring. Nu vet man, att Skandinavien och Finland af alla länder under samma polhöjd hafva det jemf.visjemförelsevis mildaste klimat. Antager man derföre, att jordskorpans afsvalning, till följd af kölden, sker hastigare vid polerna, än i de tempererade och heta zonerna, och att således hela norra polarregionen af denna orsak är underkastad större förändringar, så kommer man helt naturligt till den slutsats, att ojemnheterna måste blifva märkbara företrädesvis der. Och detta sker i det nämnda fenomenet af landhöjning och landsänkning. Närma man då vet, att Skandinavien och Finland åtm. i norr och öster omgifvas af kallare verldstrakter, som till följd deraf mera sammandragas af kölden, så låter det tänka sig, att der uppstår från dessa håll en tryckning, hvilken likasom sammanpressar Skandinaviens|34||52| och Finlands grund och drifver den i höjden. = En vaxmassa. – Förklaring.RepetitionRepet.2/10 71. Mätningar och resultater. – Vattnet minskas icke. – Landhöjningens orsaker. Och detta gäller icke allenast kusterna, utan också hafsbottnen, som på samma sätt upplyftas och tvingar vattnet att rinna undan, utan att man således i det stora hela kan säga, att vattnet förminskas. Men till följd af den skrynkla, som sålunda uppstår, blir en fördjupning på annat ställe – och deraf uppstår landsänkningen.

9 Vi stå sålunda under inflytande af en hela jordklotet omfattande stor naturprocess. Det vigtigaste inkast, som kan göras mot denna theori, är att man under 2000 år ej kan iakttaga något märkbart aftagande af jordklotets värme. Laplace. Laplace har neml., enligt de observationer, som Hipparchus anställde 150 år före Christi födelse, på grund af dagarnes längd trott sig komma till det resultat, att ingen förändring inträffat i jordens temperatur, ty skulle värmen ha aftagit med endast ⅟₁₇₀ gr. Reaum.grader Reaumur, så skulle dagarnas längd ha blifvit en sekund kortare.

10 Med den största tillbörliga vördnad för en sådan auktoritet, som Laplaces, torde denna beräkning, som i sj. v.sjelfva verket skulle kullkasta hela den nuvar. geologins grundvalar, ännu få underställas vskapensvetenskapens revision.

11 Ett annat inkast mot theorin om landhöjningen och de vulkaniska krafter, som frambringa densamma, bör jag icke förbigå. Man invänder neml., att ingenting|35||53| bevisar tillvaron af en underjordisk eld i dessa verldstrakter. Här finnas inga vulkaner, inga jordbäfningar, inga heta källor. Jordskalfven äro sällsynta och svaga. Det fenomen, som observerats i södra och medlersta Europas grufvor, att värmen stiger med en grad för hvarje 100:de fot man nedtränger i jordens sköte, – detta fenomen har ej kunnat observeras ens i nordens djupaste schakt, Fahlu koppargrufva, der thermomet. icke visar någon höjning 1,278 fot under jordytan, – likaså i Sala, Dannemora, Ojamo. – Härtill behöfver man endast svara det redan anmärkta, att jordskorpan är tjockare i polens närhet, den underjordiska elden således djupare ned och dess verkningar mindre våldsama. Men vi ha likväl stundom jordskalf – vi ha ett tyst, men vältaligt vittne på tillvaron af en underjordisk eld äfven här, neml. det fenomen, att jordens egna värme stiger i förh. till den omgifvande luften, ju närmare man nalkas polen. I Uleåbg t. ex. är luftens medelvärme för året endast 0,66, men jordvärmen 2,70 och vid Nordkap 2 grader. Det finnes således en jordvärme oberoende af luftens, och detta fenomen är ensamt tillräckligt att konstatera de vulkaniska krafternas fördolda verksamhet uti djupet. Hvad de i södern verka med passionens våldsamhet, det verka de här i den tröga, kalla norden, man kunde säga med finsk långsamhet, finsk ihärdighet: de lyfta oss landet som ett barn på sina axlar – sakta och varsamt – blott ½ tum om året, – men denna lyftning omskapar under årtusenden Finlands yta.