Fjortonde Föreläsningen. 25/3 72

|361||377|

Fjortonde Föreläsningen. 25/3 72.

B. Källorna till Finlands historia.

1 I det finska folkets hela lynne och verldsåskådning röjer sig den forskande andens begär att utgrunda tingens ursprung. Att veta detta, att känna ursprungsordet, detta var i den finska magin det första vilkoret för att beherrska tingen. Den, som visste naturens ursprung, han var naturens herre: intet ondt fanns, som ej kunde besvärjas, allenast man visste dess första upphof.

2 Vetenskapen känner alldeles samma behof: den måste veta sitt ursprung. Det populära vetandet kan samlas i läroböcker, och lärjungen har knappt en aning derom, att de resultater han finner sammanfattade i några få rader, kunna ha kostat flera seklers outtröttliga forskningar. När han läser t. ex., att jorden är ett klot, som rullar kring solen, vet han föga, att det är många årtusenden sväfvat i villfarelse om denna sak, som synes oss så enkel, och att den först för 300 år sedan klarnat till medvetande. När han ser framför sig en vanlig skolatlas, tänker han föga på huru långa och mödosama forskningar, huru många försakelser och spillda mskolifmenniskolif det har kostat att upprita dessa länder och haf i deras verkliga gestalt på ett papper. När han läser, att Finnarne vandrat hit från Altai, vet han icke med hvilka årslånga långa och trägna undersökningar forskarne lyckats upptäcka denna väg och hkahvilka osägliga mödor det kostat Castrén att följa folkvandringens spår ända dit genom vilda, af barbarer genomströfvade ödemarker.

|362||378|

3 Vetandets serie.

4 VskapsmannenVetenskapsmannen är skyldig att veta allt detta. Han måste känna den forskande tankens väg genom seklerna. Han måste känna sitt vetandes källor, för att kunna bedöma dess halt; han måste grunda sina slutledningar på säkra och kända præmisser, annars finns ingen verklig öfvertygelse. Det är således vskapensvetenskapens skyldighet att känna sitt vetandes grund.

5 Den, som studerar en vskapvetenskap för praktisk insigt eller för tankens allmänna odling, behöfver ej underkasta sigtt studium samma stränga kritik. Men också för honom är det i högre grad nyttigt och lärorikt, att känna forskningens gång och kunna bedöma dess grundvalar. Han skall då med förundran finna, huru de enklaste föremål för vårt tids vetande varit obekanta för en förgången generation, huru den minste skolgosse i dag vet mer än den lärdaste man för något sekel tillbaka, – och detta skall göra allt vårt vetande ödmjukt. Ty om vi i dag förhäfva oss öfver våra kunskaper och skratta åt förgångna tiders okunnighet och villfarelser, är det ganska säkert, att en skolgosse hundra år härefter skall veta mer än den lärdaste man bland våra samtida och i sin ordning skratta åt vår okunnighet och våra villfarelser.

6 Forskningen är lika oändlig, som mskoandensmenniskoandens törst efter ljus. Vetandets kedja utbreder sig länk efter länk, i oandligt oafbrutet fortgående från slägte till slägte. Vårt vetande i dag är summan af våra fäders vetande, + vårta egna upptäckter, och den kommande tiden upptager denna summa med tillägg af sina upptäckter. På samma gång vexer ordnandet och öfversigten af det hela.|363||379| Vår tid är företrädesvis ordnande, systematiserande, och derför ha vi att tacka vskapernasvetenskapernas vskapvetenskap, filosofin. Vi Det har fun Vi upprada icke mera fakta bredvid hvarandra; vi sammanbinda dem bredvid med hvarandra, och vi ordna dem under allmänna synpunkter och söka att utforska lagarna för det hela. Det har funnits andra systemer före våra, men vår stora fördel är att hafva ett beständigt tillvexande antal fakta till vår disposition.

7 Historien förnekar slumpen.

8 Med tillhjelp af dessa har man nu kommit naturens lagar på spåren – och dock stå vi der ännu endast vid början portarna till af till en verld, full af under. Vi, som vilja förneka bibelns underverk, stå ännu hvar dag framför olösliga gåtor. – Föga mera veta vi om historien, som hkenhvilken dock, är som vskapvetenskap, är lika gammal, som naturvskapernanaturvetenskaperna äro nya. Allt ännu äro de lagarna för msklighetensmensklighetens utveckling och händelsernas inre samband så litet utforskade, att vi kommit föga längre än till permarne af den stora lagboken. Men det är dock af stor vigt, att vi funnit titeln och permarne: det blir oss småningom klart, att sådana lagar finnas. Slumpen har allaredan förlorat sin fordna betydelse: den tid är icke långt borta, när allt det skenbart tillfälliga i msklighetensmensklighetens, i folkens, i individernas öden visar sig vara alldeles följdriktiga länkar i en strängt ordnad utvecklingskedja. Historien erkänner icke mer någon slump. De allmänna verldslagarna börja att framträda likasom styckevis, men vi vänta ännu på en Keppler, som skall ordna dem till ett helt.

|364||380|

9 Fds historia.

10 Jag skall nu söka att i korthet framställa källorna till vårt lands historia. Det är alldeles omöjligt, att göra det i detalj, ty dertill skulle fordras många volymer innehållet af ett bibliothek. Jag har Man nödgatss genomforska många volymer, för att komma till ett resultat, som kan inrymmas på en rad. Exempelvis frågan om den klassiska forntiden kände eller icke kände Finlands tillvaro: det är fort snart sagdt, men för att komma till en öfvertygelse derom, måste man känna nästan allt hvad Fenicier, Greker och Romare visste om norden. För Fds historia är ett sådant arbete alldeles nytt. För Skandinaviens historia ha vi ett sådant förnämligast i Geijers, Strinnholms och Muncks undersökningar. Men Och hkenhvilken möda har det icke kostat desse berömde forskare!

11 Äfven vi ha aktningsvärda förarbeten åt detta håll. Schlötzer, Porthan, Arfvidsson, Rein, Castrén, Akiander och fl.flere nyare forskare. Det är snart 18 år sedan jag först begynte anställa dessa undersökningar, och ehuru jag sedan dess ej upphört att öka och ordna materialet, måste jag beklaga att ännu nödgas lemna flera vigtiga frågor olösta.

12 Vi skola först betrakta undersöka hvad främmande nationer vetat om Fd och Ff.Finnarne, dernäst vår inhemska tradition och sedan slutl. de skriftliga framställningar, som utgöra historiens källor.

I. De gamla folkens baltiska nord.

13 Vi måste börja med geografiska fakta. Den första europeiska geografin har uppstått i de grekiska kolonierna på Mindre Asiens kust – Men Grekerne sjelfve kände endast Svarta och Medelhafskusterna. De hämtade sin ringa kännedom om den högsta norden från Fenicierna och|365||381| från Grekerne kommo sedan dessa dunkla rykten till Romarne, som vidare ökade sin kunskap genom bekantskapen med de germaniska folken. Deraf förklaras, att Af Men det geografiska alla Deraf förklaras, att under Af dessa tre folk hade emellertid endast Fenicierne någon personlig kännedom om den högsta norden; men Greker och Romare ha aldrig sjelfve sett Östersjön. Deraf förklaras att Grekernes som upp uppgifter, som hämtats ur andra första andra hand, äro äldre, än Romarnes uppgifter, som hämtats ur andra hand D och tredje hand.

14 Den baltiska norden.

15 Fenicierne voro den gamla verldens största och berömdaste handelsfolk. Deras flottor kringströfvade alla då kända haf och seglade i söder öfver eqvatorn långt nedåt Afrikas kuster. I norr voro de väl bekante med Britanniens kuster, der de hämtade det då så dyrbara tennet, och med Nordsjökusterna, der de hämtade den likaså dyrbara bernstenen. De ha kännt Norges kust och det södra Skandinavien. Huruvida de seglat in i Östersjön, är en omtvistad fråga, men det finnes inga grundade skäl, att tvifla derpå. Om så skett, kan man likväl icke numera afgöra huru långt in i Ösjön de vågat sig in i Ösjön. Det är icke afgjordt, att de direkt hämtat bernstenen från dess rikaste fyndort vid preussiska kusten, men deremot känner man, att de derboende folken drefvo en byteshandel med denna vara och således ha kunnat hämta den åt Fenicierna vid Nordsjöns kuster eller de danska öarna. – Dessa handelsresor skulle ha varit|366||382| af omätlig betydelse för geografin och historien, derest icke det afundsjuka handelsintresset hållit dem med största omsorg hemliga. Med undantag af några få fragmenter, finnes ingen enda direkt skildring af Feniciernes eller Khartaginensernes resor mer i behåll.

16 Norden.

17 Men deras närmaste grannar, Grekerne i M. Asien blefvo dock i tillfälle att inhämta några feniciska sägner, som i Grekernes lifliga fantasi gestaltade sig till myther. Grekernes Den Den äldsta föreställning om norden är således mythisk. Norden sjelf var ett relativt geografiskt begrepp. Maned tänkte sig norden förstod man det fabelaktiga land, som låg bortom en lika fabelaktig bergskedja, kallad de Riphæiska bergen. För Grekerne i M. Asien voaro dessanna berg nord utan tvifvel den höjdkedja, som Svarta hafs kusterna – för Grekerne i Grekeland det okända Thracien bortom Hæmus bergen – för Romarne Europa bortom Alperna. – Efterhand, när man lärde sig känna det fo närmaste, förut obekanta landet i norr, flyttades den fabelaktiga norden med sina Riphæiska berg allt längre norrut. Vid Cæsars tid låg norden bortom Karpatherne och Hartzkedjan; – i medeltiden tänkte man sig derunder Östersjötrakterna – i nyare tid Ishafvets aflägsna kuster. Fd – Lppld. oOch detta Nordens ständiga tillbakavikande i folkfantasin har föranledt de besynnerligaste misstag, när man, som några forskare, velat tillämpa på Ösjökusterna det, som i en aflägsen forntid blifvit sagdt om Svartahafskusterna, Thracien eller Germanien.

|367||383|

18 Emellertid Den Den äldsta föreställning om norden är således mythisk. Man hade man den föreställningen att till Norden var mycket långt – och i det aflägsna fjerran har inbillningen fritt spelrum. Naturintrycken färglade sydlänningens fantasi. Men af alla naturintryck är intr.intrycket af ljus och mörker det starkaste. Dunkla sägner om ett beständigt ljus eller ett beständigt mörker alstrade uti den höga norden alstrade en föreställning om dessa verldstrakter, som ömsom var ljus och vänlig, ömsom dyster och mörk, allteftersom intrycketn af den långa sommardagen eller den långa vinternatten voro de öfvervägande. Det är anmärkningsvärdt, att de äldsta sägnerna om norden voro i hög grad ljusa och blida, men att dessa i en senare tid skiftade om till fulla motsatsen.

19 När Homerus i 13:de rhaps.rhapsodien omtalar de då högnordiska thraciska folken, kallar han dem de rättfärdigaste bland dödlige mskormenniskor. Norden är gudarnes hembygd. Ljuset är födt ur natten: Apollo och Artemis, Grekernes älsklingsgudar, äro födda i norden. »Här, säger Tacitus, der den nedgående solens ljus varar till dess uppgång, tror man sig skåda gudarnes gestalter och strålarne kring deras hufvuden.» – »Ofvanom nordanvinden, säger Pomp. Mela, bo, Hyperboréerne, de rättfärdigaste bland dödlige, i en oafbruten fred och gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land, der jorden bär tvåfaldig skörd och ålderdomen först efter århundraden når mskornamenniskorna, hkehvilke då, mätte af lefnad, kransa sina hufvuden och efter glada fester störta sig ned från klippor i hafvet.»