||||

Wår-termin 1872.

Föreläsningar.

|| |||443|

Om Europas nuvarande nationer, med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien.

---

Föreläsningar Wårtermin 1872.

I.

---

Helsingfors 26 Januari 1872.

|||444| |||445|

Innehåll.

		Sid.
I.	Förord –	1.
	Nationerna organismer	4.
	Deras död –	5.
	Serier af ändamål	6.
	Tre organiska principer	7.
II.	Tre, ej två. Civilisationen ej högst	11.
	Hvarför d. andliga skildt –	14.
	Blomstring, förvissng	–
	Religion – Kultur Sv. Psboken –	16.
III.	Nationernas lif –	18.
	Europa –	19.
	Orsaker till dess öfvervigt	–
	Land och vatten –	20.
	Berg och dalar –	22.
	Mångfald af folk –	23.
IV.	Nordamerika –	24.
	Europas företräde	25.
	Nationerna och mskligh	26.
	〃 Staterna	27.
	Eröfringspolitik	28.
	Tyskland –	29.
	De små staterna	30.
	Konventionela stater	31.
V.	Naturliga gränser	32.
	1 – 2 – 3 – 4 – 5. Andra kulturvilkor.	35.
	Stater af 1, 2, 3 rang	36.
	Indo-Europèer – Mongoler – finska f.folket	37.
VI.	Nationernas massa Verldsfolken –	39.
	Engelsmän, Tyskar Tyskar –	40.
	Portug., Span., Holländ.	42.
	Fransmän –	43.
	Italienare –	44.
VII.	Religioner, nationalitetersvårtytt	46.
	Katholicism –	–
	Grekiskaoriginal: Grekikska kyrkan	47.
	Staten och kyrkan	48.
	Övertro – otro	49.
	Tidshändelser	50.
	Protestanter	51.
	Deras nationalitet	52.
VIII.	Statsförfattn.	54.
	Monarkier – Regenter, thronföljd	55.
	Folket –	57.
IX.	Republiker –	58.
	Statsformers företräde Demokratin, social.	59.
	Greker –	60.
	Kon. riket Grekld	61.
X.	Öden – Gamla Grekeld	63.
	Härkomst	64.
	Pelasg., Hellener	–
	Omflyttningar	65.
	Kolonier –	66.
	Barbar – Romarne –	67.
	Folkvandr.	–
	Byzanz –	68.
XI.	Turkiska väldet	69.
	Träldom, frihet. Sulioterne 1790 1821–29 –	70.
	Homasvårtytteopathiskt Landet, tradition Nygrekerne	71.
	Demokrati	72.
XII.	Karakter –	74.
	FramtidAdel –	75.
	Framtid –	76.
	Fallet –	77.
	Uppståndelsen	78.
	Italienarne	79.
	Landet –	–
	Kon.riket Italien	80.
XIII.	Olika folk	81.
	Rom –	82.
	Karakter –	83.
	Staten, individen, msklighetenmenskligheten, makt	84.
	Mission –	85.
	Grekld, Rom –	86.

|||446| |1||447|

Första Föreläsningen. 1/2 72.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Den finska landtdagen har i dag blifvit förkunnad från »senatens borg» – från klippfästet af våra grundlagar. Hvarje tanke borde i dag tillhöra fosterlandet. Måtte det ske till välgång och ära för Finland och Finlands folk!

3 Hvarje tanke, hvarje kraft bör i dag tillhöra fäderneslandet. Och icke blott i dag. Från alla olika vskapsgrenarvetenskapsgrenar, från alla vidt skilda mål i lifvet, böra tanke och handling beständigt vända åter till detta stora, gemensama, höga mål, som vi kalla fädernesland. Det är den jordiska medelpunkt, i hkenhvilken alla viljor, alla krafter böra concentriskt uppsöka hvar samverka. Det finns icke någon bana i lifvet, der vi upphöra att vara medborgare.

4 Finland är ett fattigt, aflägset land i entt hörn af Europa. Dess folk är ett ringa, förgätet folk, om hkethvilket jordens mäktige föga bekymra sig. Och dock hör detta land Europa till, dock har detta folk sin mission att uppfylla. Individen kan icke uppfatta sigtt sjelf mål, utan att vara medveten om sitt samband med det hela sin omgifning. Ett land, ett folk kunna icke uppfatta sin bestämmelse, utan att vara medvetna om sitt samband med verlden och menskligheten.

5 Wi skola betrakta Europas folk för att söka klarare uppfatta det finska folkets ställning.

|2|

6 Landtdagen, som delar uppmärksamheten för de akademiska studierna, gör också några rubbningar i deras regelbundna gång. Professorn i Allm. Historia är en af de Univ.lärare, som kallats från kathederna till en plats i prestaståndet, och jag har blifvit förordnad att under tiden bestrida hans föreläsningar. Jag kommer, till följd deraf, att måndagar och tisdagar fortsätta Inledningen till Finlands historia, under det jag thorsdagar och fredagar har mig förelagdt att framställa något ämne ur Allmänna historien, på det att detta så vigtiga läroämne icke må vara alldeles vakant under denna termins studier.

7 Jag har kallats till dessa föredrag, utan att ha ägt någon tid till förberedelse, helst utarbetandet af en ny och sjelfständig kurs i Finlands historia ensamt fordrar en man för sig. Jag kan derföre icke hoppas att kunna behandla mitt nya ämne med den fullständighet och de noggranna detaljstudier, som jag hade önskat och som det skulle förtjena. Men allmänna historien har den lyckan att vara lika rik på goda och uttömmande arbeten i alla dess grenar, som Finlands historia intill våra dagar har varit fattig på sådana. och t. o.svårläst p.g.a. strykning Jag betraktar derföre dessa framställningar mera som en anledning och väckelse till nya studier i allmän historia, än som någonting genomfördt eller afslutadt, och jag anhåller att mina åhörare må betrakta dem ur samma synpunkt.

|3|

8 Prof. Forsman har sednast framställt det adertonde seklets historia. Det är hans rätt att fullfölja och afsluta skildringen af denna tidehvarf. stora brytnings och utvecklingsperiod. För mig har återstått att välja ett ämne, tillräckligt begränsadt, för att hinna afslutas under en kortare tid, och likväl på samma gång af den nog vigt och det intresse, för att tjena tillvinna sig någon uppmärksamhet. Jag vill söka har valt att framställa Europas nuvarande nationer ur synpunkten af deras uppkomst, deras nationalkarakter och deras betydelse för historien.

9 Det blir nödigt att först med några ord begränsa och förklara betydelsen af denna uppgift. jag fo Man inser lätt, att detta ämne kan fylla ett bibliothek., utan att uttömmas. Men det kan äfven sammanträngas i några grunddrag, hämtade ur ethnografin, statistiken och historien.

10 Med nationernas uppkomst menar jag något mera, än deras härkomst, neml. den historiska utvecklingsprocess, hvarigenom de tillkommit i sin nuvarande sammanfattning, sin nuvarande ståndpunkt.

11 Med nationalkarakter menar jag icke blott den utmärkande egendomlighet i lynne, åskådning och handlingstänkesätt, utan framförallt karakteren handlingens karakter, – d. v. s. det utmärkande hos hos en nationsn, betraktad såsom handlande person.

12 Redan deri ligger, såsom man ser, en nations betydelse för historien., Men eller hvad man stundom kallat dess mission. Men en sådan mission beror utöfver karakteren,svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut af många komplicerade förhållanden, såsom|4| t. ex. nationens massa, dess geografiska ställning, dess materiela tillgångar och i öfrigt alla de mångfaldiga krafter, som än samverka, än korsa hvarandra på historiens område. Historien är en continuitet: hvarje nu upptager i sig resultaterna af det förgångna och fröet till ett kommande: men en nations historiska betydelse kan ligga antingen i det redan förflutna, det nuvarande eller det förväntadt, alltid tillkommande; i sistnämnda fall kan man naturligtvis endast uppställa en hypothes.

13 NaturvskapernaNaturvetenskaperna ha lärt oss att tillämpa organismens lagar äfven på mskligamenskliga förhållanden. Såsom hela verldsbyggnaden är ett organiskt helt, hvars delar i regelbunden utveckling födas, vexa, blomstra, vissna och dö, så är otvifvelaktigt äfven denna jord, med allt hvad derpå lefver och andas, ett organiskt helt. Menskligheten har ofta blifvit förliknad vid ett träd, nationerna vid dess grenar. Det är en mycket enkel liknelse: ett barn kan begripa den. Men den är ickedestomindre är den lika sann, som den är djup.

14 Vi igenkänna hos nationerna alla de organismens lagar, som hafva sin tillämpning på individen och slägtet. De uppstå som grenar ur st den gemensama stam; i hkenhvilken de hafva sin rot och som åter står rotad i jordorganismen, neml. menskligheten. De tillvexa, de utbreda sig och förgrena sig åter i mindre grupper, beskuggande marken. De hämta sin näring ur stammen, och dock beror deras vextlighet af hvad man i historien kunde jemföra med solsida och nattsida,|5| med vind och dagg, sommarvärme och fågelsång. Stormar skaka dem, hagelskurar förhärja dem, vår och sol komma dem åter att grönska. De blomma, de kasta frön. När de genomlefvat sin styrkas åldrar, blifva de gamla och börja förtorka. Sådana torra eller halftorra grenar kunna stundom länge behålla sin plats; men den tid kommer, när de afbrytas af stormen ett vindkast, falla till marken och gifva, när de förmultna, en ny näring åt stammens rötter. Stormen kan äfven afbryta friska grenar med svagare fäste: man säger: det är ett olyckligt öde, men det är i sj. v.sjelfva verket en naturlag. Nationerna utgallras, likasom träden. Det svaga går under, det starka står. Antingen man betraktar naturen eller historien msklighetenmenskligheten, finner man öfverallt en sådan utgallringsprocess.

15 Vid första anblicken synes det, å ena sidan vara ett förnärmande af den mskligamenskliga friheten, att på detta sätt tillämpa vextrikets lagar på historien. Det synes tröstlöst, att tänka sig hvarje en nation, likasom individen, vara på förhand dömd att efter åldras, aftyna och förgås. Hvarför då strida för ett fädernesland, som endast är ett boställe, hvaröfver främlingar skola råda efter oss? Hvarför offra så många de ädlaste mödor, de skönaste försakelser för nag ett försvinnande folk, – för någonting, i tiden förgängligt, – in titulum sepulchrispråk: latin?

16 Dessa inkast och farhågor hafva sitt berättigande endast ur individens synpunkt. Ur synpunkten af det hela förklarar sig allt. Mensklighetens lif på jorden är ändligt och begränsadt af ändlighetens vilkor, öfver inom hkahvilka den fria viljan har sitt spelrum, men öfver hkahvilka hon icke kan gå. Det är en ocean, men han har sina stränder; hans vågor hafva ett vidt fält, som synes oss oöfverskådligt, och dock säger lagen, att de måste höjas och sjunka.

|6|

17 Men inom det ändliga verkar den oändliga anden,. och mMskoandensMenniskoandens oändlighet visar sig deri, att bortom hvarje mål, ligger ett annat i fjerran. Så högt är intet mål, att icke ett högre ligger bakom. Det sjelfviska jaget tycker sig stå i verldens medelpunkt, kring hkenhvilken firmamentet kretsar, men huru liten försvinnande liten blir ej denna punkt, när han jemföres med de concentriska ringarne af tillvaron! Bortom mig är familjen mitt närmaste mål; bortom familjen kommunen; bortom kommunen fäderneslandet; bortom fäderneslandet menskligheten; bortom msklighetenmenskligheten det ändlösa obekanta, i hkethvilket vid hvars portar vetandet upphör och tron vidtager, – det vissaste af allt, hvarje form af jordisk tillvaro upplöses, för att lemna plats åt den oändliga andens vidare oändliga utveckling. Den, som lefver och kämpar för ett mål utom sig sjelf, han lefver och kämpar för den ändlösa utvecklingskedjan, hvars länkar flyta in i hvarandra. Endast det sjelfviska målet dör och förintas, emedan det förnekar det hela. Egoismen ensam är tröstlös, emedan för henne ingenting finnes bortom det ändliga jaget.

18 Ur denna synpunkt visar sig således nationernas ändliga organism endast såsom en fortgående utveckling. Men för mskoandensmenniskoandens inskränkta uppfattning måste hvarje länk i utvecklingskedjan tillika hafva sin g en begränsning, för att kunna fattas. Nationerna blifva hafva derigenom tillika sitt mål i sig sjelfva. Arbetet för folk och fosterland får den närmaste betydelsen af att vara ett arbete för det hela: – d. ä.det är en försakelse af sig sjelf.|7| Och deri ligger den stora, förädlande makten af fosterlandskärleken. Jag må uppföra ett palats eller en koja, så vet jag, att jag icke bygger ett verk för evigheten. Trajani äreport är lika förgänglig, som nomadens tält. Det är mig nog, att inom dess väggar tänka mig mskligmensklig lycka bosatt, att hafva rest ett skydd mot ovädret, icke blott för mig sjelf, utan för andra, som äro mig kära, och som der skola bo efter mig.

19 Vi skola således betrakta Europas nuvarande nationer såsom grenar af mensklighetens träd, – förgängliga grenar, såsom den stam, ur hkenhvilken de vuxit, men tillika, genom den utveckling de förmått gifva åt mskoandenmenniskoanden, ingripande i den oändliga utveckl kedjan, som förlorar sig bortom msklighetensmensklighetens synkrets i verldsalltet.

20 Uppfatta vi nationerna ur denna synpunkt, såsom späda rotskott, unga, grönskande telningar, kraftigt utbildade organismer, eller grenar, som hålla på att vissna och falla af, – så måste vi tänka oss en organisk lifsprocess och söka att göra det klart för oss, hvari denna består.

21 Vilja vi då fasthålla den analogi vi lånat ifrån naturvskapernanaturvetenskaperna, så ligger det närmast att tänka oss en nation organiserad ungefär som den mskligamenskliga individen.

22 Vi finna då tre lifssferer inom hvarandra: den vegetativt-animala, eller djurlifvet – den sensuelat-intellektuelaidéela, eller sinne och tanke lifvet, – och den intellektuela transcendent transcendent-ideala, eller andelifvet –. alltså: kropp, själ och ande. MskanMenniskan, som fanser treenigheten vara en olöslig gåta, glömmer dervid, att hon som skapades efter Guds beläte, är sjelf, är en treenighet af kropp, själ och ande.

|8|

23 Dessa tre sferer motsvaras i nationernas lif af det vegeterande tillståndet, de högre det progressiva fortskridandet tillståndet eller kulturstadierna och det religiösa lifvet eller gudsmedvetandet.

24 En nation vegeterar, när hon utan sjelfmedvetande, utan reflexion, fortlefver, slägte efter slägte, bunden af primitiva naturbestämningar, med ingen eller ringa kulturutveckling, såsom nomadfolken på Asiens stepper eller Indianen i Amerikas urskogar, Negern i det inre af Afrika eller eskimån på Grönlands isiga stränder. De hetaste och de kallaste zonernas folk äro, genom dessa naturbestämningar bundna vid ett tillstånd, som genom sin medvetslöshet kan förliknas vid barndomens,|10| men för öfrigt är långtifrån att vara det oskuldens paradis, som poeterne föreställt sig; det är tvärtom underkastadt naturdrifternas herravälde – allas krig emot alla.

25 Uttrycket nation förutsätter ett nationelt medvetande och är således icke berättigadt för dessa vilda eller halfvilda stammar, hkashvilkas tillvaro i sitt ständiga enahanda faller utom historiens synkrets. Men det vegeterande tillståndet utmärker äfven nationernas ålderdom, ett tillbakagående, under hkethvilket en förut vunnen kulturutveckling afstadnat och, ehuru skenbart i grönska, likväl bär alla förvissningens kännetecken. Sådana vegeterande, ålderdomssvaga nationer voro Assyrier, Babylonier, Egyptier under deras förfall, Grekerne under romerska väldet, Romarne sjelfve efter Marcus Aur under senare perioder af kejsaredömet, Grekerne i det Byzantinska riket under deras tusenåriga bortdöende, det spanska amerika i våra dagar m. fl.

26 Den andra sferen i nationernas tillvaro omfattar alla de kulturstadier, der en utveckling äger rum; således vidt skilda ståndpunkteroriginal: ståndtpunkter, men som alla hafva det gemensamt, att de föra nationerna fram genom reflexionens makt. Genom att reflektera öfver tillvarons alla mysterier lära sig dessa nationer att icke blott beherrska naturkrafterna och använda dem i sin tjenst, utan äfven att på tankens vingar, genom forskande lyfta sig upp till de högsta regioner, som öppna sig för det mskligamenskliga vetandet.