Fjerde Föreläsningen. 15/2 72

|26|

Fjerde Föreläsningen. 15/2 72.

1 Nationers nödvändighet.

2 I förhållande till msklighetenmenskligheten äro således nationerna öfvergående lifsformer, hkahvilka för tiden representera slägtet i dess skiftande egendomlighet och hvar för sig hafva den bestämmelsen att åt något håll föra msklighetenmenskligheten framåt, och, hvad man kallar, förverkliga dess idé. Om man tänker sig nationerna borta och hela mskoslägtetmenniskoslägtet likformigt fördeladt öfver jorden, så att hvarje massa för sig vore en massa likabeskaffade individer, som endast genom det större eller mindre antalet skulle skilja sig, från hvarandra, så vore dermed icke blott den mskligamenskliga friheten förnekad, utan äfven all utveckling afskuren i sin rot. Ty utvecklingen framgår ur mångfalden, ur olikheten, ur striden, ur brytningen mellan idéer och viljor, mellan egendomligheter, ensidigheter, som korsa och förneka hvarandra, men hkashvilkas totalprodukt slutligen befinnes vara en vinst för alla. Ett universalvälde kan endast grundas på ett despotismenkt undertryckande af just denna mångfald, och om det hade längre bestånd, skulle det döda utvecklingen; – såsom också har skett med de asiatiska monarkierna. Men ett universalvälde är i längden omöjligt, emedan den fria nationela egendomligheten i hvarje ögonblick protesterar deremot och slutligen måste segra. En universalbildning är lika omöjlig, och af samma skäl. Ett universalspråk kan tänkas, men aldrig genomföras, emedan intet ljud kunde uttalas af alla tungor lika och ingen form passa till omklädnad för alla olika sätt att tänka, känna och åskåda. Endast de högsta lägsta och de högsta begreppen kunna tänkas gemensama för alla folk, – de förra|27| emedan de äro af naturen sjelf gifna primitiva föreställningar – såsom fader, moder, barn mat, dryck o. s. v. – de sednare emedan de äro medfödda, grundväsentliga vilkor för mskoandensmenniskoandens samband med det oändliga, – såsom begreppen Gud, sanning, odödlighet, rättvisa frihet m. m.

3 Stater

4 Men såsom nationerna förhålla sig till slägtet, så förhålla sig som grenarna till stammen, och stammen förutan dem vore torr och ofruktbar, så bero nationerna å sin sida af andra öfvergående former för deras tillvaro, och dessa former kalla vi stater. En stat är i hvarje ögonblick det historiska resultatet af en nations utveckling och för denna utveckling framåt eller tillbaka, alltefter den lifskraft, som innebor i staten, d. ä.det är i nationens medvetna lif som s nation. Vore nu staten alltid det bestämda och fria uttrycket af en viss nationalitet, så vore förhållandet mellan dem båda enkelt och lättfattligt. Men det invecklas betydligt derigenom, att en stat kan i sig innefatta flera olika nationaliteter, antingen då dessa stå i ett jemnlikt förhållande till hvarandra, såsom i federativstaten, eller i ett ojemnt förh., såsom i en stat, der en nation är den herrskande och andra nationer de underlydande. Härigenom blir staten ett kollektivbegrepp af flera nationalviljor, flera nationela egendomligheter, och det beror d förverkligandet af statens ändamål, som är på engång nationens och msklighetensmensklighetens utveckling, beror då på det olika mått af frihet och endrägt, hvarmed dessa olika beståndsdelar kunna samverka bredvid hvarandra. En fullständig samverkan är ett idealt mål, som aldrig kan uppnås, lika litet, som två individer kunna fullständigt känna, tänka och handla lika med hvarandra.|28| Det beror då på att så mycket sig göra låter undvika konflikter och åstadkomma en samverkan.

5 Konventionela och eröfrande stater.

6 Till följd deraf äro sådana konventionela stater, som genom sin sammansättning utgöra uttryck för olika nationalviljor, alltid svagare och mera beroende af ett modus vivendi, än sådana, hkahvilka representera en uteslutande och kompakt nationalitet. Nationalekonomin har länge begått det stora misstaget att anse entt lands rikedom bestå i rika inkomster, då likväl den rätta rikedomen består i ett lyckligt förhållande mellan inkomst och utgift. På samma sätt har den sjelfviska statskonsten länge ansett statens ära och lycka bestå i att göra landvinningar, att utvidga sig på sina grannars bekostnad, lika godt med hkahvilka medel som helst. Ingenting har varit förderfligare för folken och för staterna sjelfva, än denna grundfalska uppfattning af statens bestämmelse. Historien lär oss, att icke blott otaliga folk derigenom blifvit olyckliga under ett främmande ok, utan ock, att hvarje landvinning af främmande beståndsdelar försvagat den eröfrande staten, i st.stället för att förstärka den. När Försynens skickelser tillåtit något sådant, har det skett för ett högre ändamål – såsom resultatet af Alexander d. st:s monarki var den grekiska bildningens utbredande, eller såsom resultatet af Roms verldsvälde var kristendomens utbredande och de germaniska folkens befruktande med romersk kultur. Men för den eröfrande staten har hvarje sådan landvinning varit ett frö till undergång.

|29|

7 Tyskland.

8 Man kunde tro, att förhållandet vore helt annat, när f en i många stycken splittrad nationalitet genom en historisk kris gror tillsamman i en enda mäktig stat, såsom nu inför våra ögon sker med det splittrade Tyskland. Men vi ha förut funnit, att det icke är härkomst och språk, utan den historiska traditionen, som bildsvårläst p.g.a. strykning utgör nationaliteternas grundval. Det beror då på denna, om en sammansmältning blir en fördel eller en olycka. Tyskland har aldrig varit ett endrägtigt helt; den tyska patriotismen må uppställa enheten såsom ett önskvärdt, politiskt mål, men historien säger oss, att de germaniska stammarne i alla tider varit väsentligen åtskilda, t. o. m. när de sammanhöllos af Carl den stores snille eller af de sachsiske, frankiske och hHohenstaufiske kejsarnes jernspira. Ett förenadt Tyskland under Preussens hegemoni är ett nytt experiment, som icke varit försökt sedan Fredrik Barbarossas och Fredrik II:s tider. Det misslyckades då, det skall sannolikt misslyckas äfven nu. Man skall till en början få en stark, ja fruktansvärd militärstat, men Talleyrand har yttrat, att man kan stöda sig på bajonetterna, man kan icke sätta sig på dem. Sjelfva denna st öfvermäktiga militärstat i hjertat af Europa skall utan tvifvel framkalla en europeisk kris, och hkethvilket det Tyskland blir, som utgår ur denna kris, eller hkethvilket det Tyskland blir, som vill försöka att inom denna, till hela sin natur despotiska militärstat utveckla frihetens lifselement, – detta är ett problem, som är förbehållet åt framtiden att lösa.

|30|

9 De små staterna.

10 Öfverhufvud lär oss historien, att det är de små staterna, icke de stora, som fört msklighetenmenskligheten framåt. Det var det splittrade Grekelands små stater, och icke Macedoniens eller Roms verldsmonarkier, som efterlemnat så oförgängliga ljusstrimmor i msklighetensmensklighetens historia. Det var det splittrade Italiens små republiker, som geno icke Tyskarnes, Fransmännens, Spanjorernes eller slutligen Bourbonernes välde, som genom sin blomstrande kultur i alla riktningar öppnade portarna för den nyare tiden. Det var det splittrade, T det politiskt förödmjukade Tyskland, icke det preussiska Tyskland, som i 16:de seklet frambragte Luther,,svårtytt och i 18:de seklet förvånade verlden med sina vskapsmänvetenskapsmän, sina konstnärer och sina skalder. Dent arabiska verldsväldet förmådde som sådant endast förstöra, men när det sönderföll i små stater, blef denna nation i 4 århundraden verldens kulturfolk. fFör huru mycket har icke den mskligamenskliga utvecklingen att tacka det lilla Tyrus, det lilla judiska folket, det svaga Portugal, det obetydliga Schveitz, det lilla Holland, det fattiga Sverige och detta Danmark, som hvars befolkning knappt uppgår till samma ziffra, som Finlands? – Och vill man mot dessa exempel ställa de stora staternas kontribution till msklighetenmenskligheten, få man ihågkomma, att dessa staters mest blomstrande kultur varit samtidig med deras frihets, d. v. s. med det lifselement, som grundlagt de små staternas betydelse för kulturen. Deremot har intet välde visat sig mera dödande för intelligensen och den mskligamenskliga utvecklingen, än de stora despotiska staterna, – exempelvis Napoleons universalvälde.

|31|

11 Konventionela – nationela stater.

12 K. St.Konventionela stater äro: i vestern af Europa 1) det Brittiska riket; 2) Bleelgien; – i östern af Europa 3) Turkiet; i centern: 4) Ungern Österrike; 5) Preussen; i norden: 6) Ryssland. – Öfriga stater kalla vi nationela, icke derföre att deras befolkning skulle ursprungligen tillhört en nation – den är tvärtom hos utan derföre att den numera genom den historiska traditionens makt sammansmultit till ett.

13 Det visar sig häraf, att äfven detillagt av utgivaren ursprungl. konventionela staterna under efter lyckligt genomgångna kriser kunna förvandlas till nationela, men dertill fordras en mycket lång tidrymd. Staternas, nationernas historia. Frankrike t. ex. har dertill behöft inemot 2000 år – Italien lika lång tid – Sverige lika lång tid – Danmark – och Norige likaså – Spanien 400 1100 år – Portugal 700 år – Nederländerna 5600 år Schveitz 600 år, – Tyskland utom Ö. & P. 1100 år. – Men under den tsvårtyttid dessa stater bildats behöft för att bildas och inom sig sammangrott, hafva andra fallit sönder och gått under, såsom det vestromerska riket, det östromerska riket, Östgöthernes välde, det longobardiska riket, Carl den stores monarki, Kyrkostaten, alla de italienska staterna, Arabernes välde i Spanien och på Sicilien, Anglosachsarnes rike, Burgund och en mängd andra af medeltidens mindre stater, det bjarmiska riket i norden, Böhmen, Lithauen, Svärdsbrödernes välde, Hanseförbundet, detn skandinaviska unionen, Island, konungeriket Skottland Napoleons m. fl. – Alla konventionela Om man icke räknar de italienska och tyska småstaterna, är det egentl. blott en större nationel stat, som gått under, neml. Polen.