Nionde Föreläsningen 7/3 72

|60|

Nionde Föreläsningen 7/3 72.

1 Grekerne.

2 Ville man uppställa de särskilda folkstammarna i den kronologiska ordning de bevisligen uppträdt inom Europas område, skulle denna ordning blifva: 1) Finnar; 2) Celter; 3) Græco-romaniska folk; 4) Germaner; 5) Judar Semitiska; 6) Turkiska folk; Slaver; – 7) Turkiska, Mongoliska folk; 8) Zigenare. Uppställer man åter dessa folkstammar i den ordning de i Europa intagit erhållit en dominerande eller i andra afseenden verldshistorisk betydelse, tillkommer främsta rummet de græcoromaniska folken, hkahvilka voro de som först ryckte spiran från Asien och Afrika samt öfverflyttade henne till vår verldsdel. Jag begynner således med dessa folk, och bland dem äro Grekerne till namn, ålder och ärorika minne de främste.

3 Betraktar man det nuvar. konungariket Grekeland, finner man hvarken det antika Grekeland, som för ett ögonblick stod förenadt mot Perserne, eller det Achæiska förbundet, eller den romerska provinsen Achaja, långt mindre Alexander d. st:s Grekeland under Macedoniens hegemoni. Man finner blott en af den europ. politiken likasom en allmosa medgifven spillra af det fordna Grekeland, – ett s. k. konungarike, som äfven efter den nyligen skedda föreningen med de Joniska öarnes republik, endast mäter ett omfång af 953 □ mil, –|61| – d. v. s ⅟₇ af Finland eller ungefär samma omfång som Wasa län, och på detta lilla område bor en befolkning af 1 million 350 000 invånare, eller vidpass ⅘ af Fds folkmängd. Detta Grekelands nuvar. område omfattar södra delen af halfön, det fordna Hellas, numera Livadien med ön Eubœa (Negropoul), och det fordna Peloponesus, numera Morea; vidare de Joniska öarna i ÖV. med ön Cerigo i S. samt i Ö. den del af vestra arkipelesvårtyttagens öar, som är känd under namn af Cykladerne och norra Sporaderne – allt en klassisk jord, uppfylld af ryktbara namn, som äro oss alltifrån barndomen bekanta och kära. Det nuvar. Gkd omfattar i sj. v.sjelfva verket den berömdaste delen af det gamla; men uteslutna derifrån äro det fordna Grekiska Österlandet – Österns ryktbara öar och kuster – Cypern, Rhodus, Samos, Mitylene, Lemnos, de berömda kolo Joniska kolonierna på M. As:s kust, jemte det sydliga Kreta, och vidare hela den grekiska forntidens fabelaktiga nord, der Sagornas hjeltar utförde sina ryktbara bragder. Det nuvar. Gd kan derföre liknas vid en af dessa stympade marmorbilder, ehkahvilka man uppgräfver ur dess jord, en torso, hos hkenhvilken man ännu igenkänner de plastiska formerna af hufvud, skuldror och bröst, men hvars armar och ben äro afbrutna, det hela en lemlästadt antiqvitet.

4 Grekerne.

5 Af invånarne i detta lilla konungarike äro vidpass 1 million Greker, l.eller, såsom de sjelfva kalla sig med det berömdare forntida namnet Hellener; omkr. 300,000 Arnauter bebo rikets norra gränsprovinser, och den återstående bråkdelen består af Italienare, Engelsmän, Maltesare och Judar.|62| Deremot bo i Turkiets provinser 1,100,000, i Rysslands sydl. provinser omkr. 50,000 samt ipå Italiens, Egyptens, Algiers, Frankrikes och Spaniens kuster vidpass andra 50,000, så att hela den grekiska nationens totalziffra för närv. kan beräknas till omkr. 2,200,000. Ett alldeles egendomligt förhållande för denna nation är således, att den större delen af dess massa bor utom sitt egentl. fädernesland såsom undersåter under en främmande spira.

6 Greker.

7 Detta folk delar har mer än någon annan af original: med alla den gamla tidens nationer underbartgått omskiftande öden: en ringa och obemärkt början, en långsamt vexande storhet, en period af den högsta och mest glänsande kultur, en annan period af politiskt verldsherravälde, en tredje af sjunkande, förfall och kufvande under främmande ok, slut derefter en öfversvämning af barbarer, sedan åter en period af ny blomstring, men på ett nytt område: det byzantinska kejsaredömet, – derefter ödet att framsläpa sitt lif med detta ihåliga rike under alla dess vexlande skiften af glans och förödmjukelse, – slutli derefter åter en period af den djupaste förnedring under barbarernes ok och slutligen en ny period af uppståndelse, frihet och nya drömmar om storhet och välde i våra dagar. Sjelfva deras språk har delat dessa omskiften – det har från en ringa hosvårläst p.g.a. strykning vrå af Europa utgått till att beherrska verlden – det vhar varit den högsta bildningens språk, kristendomens tunga, med hkenhvilken den helige Ande – Men under det att Grekerne på detta sätt likasom genomgått hela skalan af mskligmensklig storhet och mskligmensklig förnedring, hafva de efterlemnat outplånliga spår i msklighetenmenskligheten genom sin odödliga literatur,|63| sin för alla tider mattgi mönstergiltiga plastiska konst, sina store, statsmän, tänkare, talare, skalder och konstnärer, sin upphöjda, idealiserande verldsåskådning och de imönsterbilder af frihet, dygd och mskligmensklig skönhet, som fran utgått från dem. De äro msklighetensmensklighetens högsta blomning före den vändpunkt i historien, när den gudomlige anden uppträdde på jorden i mskl i mskligmenskligt gestalt men icke mera iklädd alla msklighetensmensklighetens brister, såsom icke mera skapad efter mskansmenniskans beläte, såsom hedna-verldens gudar, utan med gudsbelätet inom sin mskligamenskliga natur, utan upphöjd öfver ofullkomligheten och förandligande den jordiska tillvaron genom att återknyta dess brustna samband med den eviga urkällan. »När, såsom apostelen uttrycker sig, det kommer, som är fullkomligt, försvinner det, som är endast delvis»konsekvensändrat/normaliserat – och så qvarstår väl den mskligtmenskligt sköna grekiska uppfattningen i alla tider såsom ett ideal för detta jordiska, men såsom endast en del af det stora hela, försvinner det i den kristendomens högre fulländning, som just omfattar detta hela. Den grekiska verldsåskådningen slutar med jordens horizont och stadnar der – den kristna vidgar sig derutöfver uti en ändlös, en beständigt stigande utvecklingskedja.

8 Grekerne.

9 Att undersöka af hkahvilka olika folkelementer den nuvar. grekiska nationen är sammansatt och huru dessa hvart för sig ingått såsom beståndsdelar i dess nuvar. nationalitet, detta är en af historiens svåraste uppgifter, så mycket mer, som den omfattar åtminstone 3½ årtusende, hvaraf större delen ligger begrafven i mörker. Så flitigt forskningen sökt att uppdaga dessa dunkla tidrerymder, har den dock för Grekernes äldsta forntidoriginal: forntiden nödgats stadna vid mer eller mindre sannolika hypotheser.

|64|

10 Grekerne. Härkomst.

11 Den nyaste bland dessa är, att Grekelands, såväl som Italiens äldsta befolkning invånare varit folk af finsk härkomst, hkahvilka i Grekeland voro kända under namnet Pelasger, i Italien under namnet Etruscer. Det är den jemförande språkforskningen, som uppställt denna hypothes, och utan att för öfrigt bedöma dess halt, vill jag endast anmärka, att grekiska språket såväl i sjelfva ordens frändskap, som i sina ljudlagar och sin formlära erbjuder förvånande likheter med finska språket – hkahvilka likheter redan år 1787 – innan således någon aning om Pelasgernes finska härkomst uppstått – blifvit anmärkta och sammanställda i en akademisk afhandling i Åbo. Grekernes egna traditioner lemna Pelasgernes härkomst outredd – De omtala endast deras första invandringar under Inachos och Ogyges till landskapet Argolis mellan 1900 och 1700 f.före Christus. Argos, Arcadien, Sicyon. – Efter dem följde omkr. år 1600 f. Chr. eHellenernes invandring under Deukalion, hvars son Hellen undanträngde Pelasgerne, som då till en del skola ha öfverflyttat till Italien, medan en annan del sammansmälte med Hellenerne. Dessa sägas uttryckligen ha varit ett helt annat folk och talat ett annat språk, än Pelasgerne, men hvarifrån de invandrat, är en omtvistad fråga – enligt några från Egypten, enl. andra öfver öarna från mMindre Asien. Visst är blott, att det antika Grekiska folket var sammansatt af dessa tvenne grundelementer: Pelasger och Greker Hellener, af hkahvilka de förra voro ett svagare och undanvikande, de sednare ett starkare och frambrytande folk.

|65|

12 Grekerne.

13 Pelasgerne kunde i detta afseende jemföras med Skandinav:s Göther och Hellenerne med Skand:s Svear – en jemförelse, som äfven deri är tillämplig, att Hellenerne, liksom Svearne, påtryckt nationen sitt djerfvare, mera aktiva lynne och grunddragen af dess karakter.

14 Efter dessa folk invandrade sedan andra kolonister från Österns och Söderns Medelhafskuster, bland hvilka Kekrops från Egypten, Danaos, Kadmos, och slutligen Pelops, som med sina dersvårläst p.g.a. strykning [---]oläslig handstil kföljeslagare, som intogo den efter honom benämnda halfön omkr. 1350 f. Chr., är voro dene märkeligaste. Kadmos från Fenicien, Danaos från Chemnis i Egypten. Nya invandringar – Boeotiernesvårtytt fr.från Thessalien 1125 – Doriernes inbrott på Peloponesos 1100. Dessa senare kolonister synas ha varit ett med Hellenerne nära beslägtade folk af mindre betydenhet – dock semitiskt och egyptiskt blod hvilkasa dock grundlade bland det gamla Grekelands invånare dessa nationela och lokala olikheter, som fann sitt uttryck i de skilda dialekterna och det skilda folklynne, hkaethvilket utmärkte Spartas, Athéns och Boeotiens folklynne. Aeolier, Dorier, Jonier, Achæer.

15 Omkring ett årtusende fortforo dessa skilda folkelementer att ömsom bekämpa hvarandra, ömsom ingå förbund och förbindelser med hvarandra. Det var midtunder dessa oupphörliga strider och denna oupphörliga rivalitet mellan de många små stater, hvari Grekeland var deladt, som kulturen så herrligt uppblomstrade och som den antika Helelenismen utbildade sig. Vid de olympiska spelen kände sig detta söndrade folk som ett, och enhetskänslan lifvades mäktigt genom striden emot barbarerne. Barbar var allt, som icke hade rättighet att kalla sig Hellen, och denna rättighet efick man icke genom att tala Hellas språk, än mindre genom att åberopa Hellenisk härkomst. Dertill|66| fordrades att hafva fri medborgarerätt i en af Hellas’ eller Peloponesus’ stater eller öarnasvårtytt. Från denna heder uteslötos invånarne i Thessalien, Macedonien, Epirus och än mer Thracien, ehuru grekiskt språk och kultur redan tidigt inträngde i dessa nordliga bygder. Deremot hade de talrika grekiska kolonier, som utgått från Hellas eller Peloponesus samma dyrbara företrädesrätt som moderlandet och voro stolte deröfver. Denna Hellenismens exclusiva karakter bidrog väsentligt att upprätthålla enhe den nationela enheten under alla politiska söndringar.

16 Grekerne.

17 Kolonierna kunde förliknas vid den herrliga stammens fruktbärande grenar. Men Det var i dessa grenar, som blomstringen börjat; det var också i dessa grenar, som förvissningen började. Kolonierna på fjerran kuster, vid Sv. hafvet, M. Asien, Italien, Gallien, Spanien, omgåfvos af främmande folk, och inblandades i deras strider och bland kunde ej heller undgå att blanda sitt blod med deras. Hellenismens band begynte att lossas. – Med Macedoniens inuppträdande i spetsen för Grekeland under Filip och Alexander d. store var den gamla Helleniska nationaliteten i sin renhet förbi. Grekerne Hellenerne utströddes nu kring tre verldsdelar, deras kärna försvagades, deras frihet gick under. Snart indrogos inom dess område äfven Thessalien och Epirus. Men dessa länder voro beboddes af en blandad befolkning, bestående af dels af med Hellenerne beslägtade Doriska och Aeoliska folk, dels af Celtiska och andra okända folkstammar, hkahvilka nu kommo att orena uppblanda det Helleniska blodet. Hade det Macedoniska väldet haft en längre varaktighet, skulle utan tvifvel en ny nationalitet uppstått, sammansatt af alla dessa folkelementer.