Sextonde Föreläsningen. 5/4 72

Sextonde Föreläsningen. 5/4 72.

1 Det fordna Westgöthiska riket hade från Leons och Asturiens berg ånyo utbredt sig öfver hela Spanien, men folket var nu ett helt annat. Spanien hade år 1492 omkr. 14 mill. invånare. Till Ibererne, Romarne, Germanerne hade nu kommit ett så starkt arabiskt element, att väl ⅓ af Spaniens befolkning tillhörde denna folkstam. Äfven Judarne voro talrikare i Spanien, än i något annat land; de uppgingo till millioner, besutto stora rikedomar och voro befryndade med den högsta adeln. – Af allt detta chaos företogo sig nu tre energiska personligheter: Ferdinand de Kath., Isabella och kardinalen Ximenes, att göra ett helt, och medlet dertill skulle blifva den gemensama, hädanefter ensam tole erkända katholska tron – likasom mskoandenmenniskoanden kunde genom påbud stöpas i samma form! Men det kath. Spanien frossade då i ett rus af ära, lycka och öfvermod; det hade krossat Araberna, det hade eröfrat södra Italien, det hade genom Columbus underlagt sig omätliga och fabelaktigt rika besittningar på andra sidan om oceanen. Plötsligt utgick ett påbud,|105| att alla i Spanien bosatte Mohrer och Judar skulle ant. låta döpa sig, eller inom 3 månader lemna landet. Arragonien ensamt vägrade att godkänna denna våldsbragd. Närmaste följden var, att öfver 1 million idoga och rika medborgare utvandrade – resten hycklade en tro, som de i hjertat afskydde. Spaniens befolkning hade nu redan, midtunder dess högsta glansperiod, nedsjunkit till 14 millioner. Den fortfor alltsedan att vara i sjunkande. På sjelfva storhetens höjd lades grunden till Spaniens fall genom Inqvisitionens inrättande, och denna sorgligt ryktbara domstol, som marterade, brände och landsförviste så många tusende, lyckades ändtligen under förmå den svage Filip III att ytterligare företaga en rensning af landet från kätterska elementer. Återstående Mohrisker och hemlige Judar fördrefvos år [    ]Tomrum ånyo till ett antal af mer än en million, under det att bålet och tortyren fortforo att rasa i alla delar af det olyckliga landet.

2 Vid denna tid, under Spaniens stormaktsperiod – d. v. s. 16:de och 17:de seklerna – räknade utsträckte den Spanska monarkin, utom moderlandet, sitt herravälde tid efter annan öfver Nederländerna, Neapel, Sicilien, MSardinien, Malta och Baleariska öarne, Milano, nordvestkusten af Afrika samt i Amerika Mexiko, Peru, Chili och större delen af Westindiens öar. Dertill kom från 1580– till 1640 besittningen af Portugal med alla dess rika kolonier i båda Indierna, hvaribl. Brasilien ensamt uppvägde ett kejsaredöme.

|106|

3 Spaniens tillvext och fall.

4 Det var ett rike, i hkethvilket »solen aldrig gick ned», – ett rike om 6438000 geogr. □ mil, eller nära 43 grgånger så stort som Europa och nära dubbelt så stort 1½ gång som den nuv. kolossala Ryska monarkin. Blotta tillvaron af ett sådant rike måste gifva det spanska namnet en stor betydelse. Det är lärorikt att betrakta dess fall.

5 Spanien vexte genom trosnit, tapperhet och krigslycka, genom sitt folks ridderliga energi, genom tre konungars kraft och klokhet och genom den lyckliga tanken att bekosta tre skepp åt Christ. Columbus. Det föll genom sjelfva öfvermåttet af sin lycka, genom öfvermåttet af sitt trosnit, genom sin blinda religiösa fanatism, genom sina fruktansvärda brott emot msklighetenmenskligheten, i det att det förtrampade många millioner, för att rikta några fås guldtörst. Krig, slöseri och senare svage, oduglige herrskare kommo dertill, men i korthet kan man säga, att Spanien föll för historiens Nemesis. Det hade blodigt förgripit sig på Arabernes, Judarnes och de protest. Nederländernes samveten, och det drog derigenom öfver sig sjelf det fruktansvärdaste och mest förnedrande andliga tyranni, hvartill Europa ännu varit vittne. Det hade än blodigareoriginal: blodiga misshandlat Amerikas okunnige, svage infödingar, och följden var en fruktansvärd demoralisation i dess eget inre. Allt Indiernes guld|107| kunde icke betala den obotliga skada, som rikedomens, lyckans och njutningens öfvermått åsasvårtyttmkade öfver Spaniens eget hufvud. Det fortrampade msklighetenmenskligheten under sina fötter, och det blef sjelf förtrampadt af despotismen såsom få folk någonsin blifvit det.

6 Spaniens bästa, kraftigaste, intelligentaste befolkning gick i 16:de seklet öfver till Amerika och blef der snart förvekligad, förderfvad under maktens och rikedomens förstörande inverkan. I moderlandet qvarstadnade endast de svaga, okunniga, sämre begåfvade, och Spanien förblödde sin styrka i oceanen. Öfver dessa svagare generationer upphäfde sig enväldige herrskare, hkahvilka sjelfve gingo i ledband hos deras biktfäder Jesuiterne. Provinsfrihet. Snart fanns i Spanien ingen fri man och ingen fri tanke mer. Den stoltaste nation blef på detta sätt förslafvad, dent rikast begåfvade folk blef förslöadt, fördummadt. Det yttre, synbara fallet begynte, när Filip III år 1598 besteg sin faders, den dystre, men kraftfulle fanatikern Filip II:s thron. Först gingo Nederländerna förlorade 1609, derefter Portugal 1640 med dess kolonier, sedan Jamaica åt Engld 1655, derpå de pyrenéiska grefskapen åt Frankrike 1659, derpå nya områden åt Fr. 1668 och 1678 – Vidare de Italienska besittningarne Majorca och Gibraltar 17713. – Spanien förliknades den tiden vid en döende hvalfisk, på alla håll omsvärmad och sönderstyckad af roffåglar.|108| Under 18:de seklet syntes Spaniens makt för en tid nästan stationär, men med franska revolutionen utbröto alla historiens oväder öfver detta land, och knappt syntes det, plundradt på hälften af sina kolonier, få någon ro efter Napoleons fall, innan Mexiko och Chili frigjorde sig 1821 och Peru 1824. Numera återstå af alla dess utländska besittningar endast Cuba och några af de Westindiska öarna, Canariska öarna, Philippinerne och Marianerne. Hela detta område utgör 16,0606 □ mil med 22,754,00 invånare, hvaraf på det spanska moderlandet falla 9,064 □ mil och 16,320,000 inv.

7 Nuvarande Spanien.

8 Vi vilja nu undersöka huru den nuvar. Spanska nationen efter dessa vexlande öden är sammansatt. Af den Celtiberiska urbefolkningen exsisterar ännu en qvarlefva i Cataloniens, Arragoniens och Navarras bergstrakter, likväl uppblandad med Bascer och Westgöther. De två folkens egendomlighet, den Iberiska häftigheten och frihetstrotset, jemte den lugnare Westgöth. ridderligheten, ha hos denna befolkning sammansmultit till en hetsig, dödsföraktande tapperhet. Bland dessa berg ha Spaniens frihet och sjelfständighet alltid, särdeles under det blodiga kriget mot Napoleon, funnit sina modigaste försvarare. – Nästan samma folk och samma folkkarakter finna vi i Asturien, och Galicien der fordom de tappraste bland Westgöth. funno en tillflykt och der i nyaste tider Carlisterne funnit sina envisaste anhängare. – Biscayas invånare Baskerne äro Celter, uppblandade med original: med flera andra, nu oigenkänneliga folkelementer – ett gladlynt, frimodigt, härdadt|109| folk, som är stolt öfver att aldrig ha varit underkufvadt, icke ens af Romarne. – Galicien och det norra Portugal äro den original: den del af halfön, der det mesta germanska blodet flyter i befolkningens ådror: Suever, Vandaler, Westgöther. Galicierne anses bland alla Spaniorer för de flitigaste och saktmodigaste; sSom fattige, men starke och högvuxne arbetare erbjuda de sina armar i alla trakter af halfön.

9 Nuvar. Spanien.

10 Båda Castilierna, Estremadura och S. Leon äro Spaniens hjerta och medelpunkt. Här äro den gamla hufvudstaden Toledo och den nya Madrid. Befolkningen bär lika mycket arabiskt, som vestgöthiskt och iberiskt blod i sina ådror. Här är den spanska ridderliga stolthetens och ädelmodets hembygd.original: hembygd Detta folk anses vara det intelligentaste bland Spaniorerne, har också frambragt de berömdaste vskapsmänvetenskapsmän, skalder och konstnärer.

11 I de södra provinserna, der naturen samlat all sin yppighet och som tillhöra Europas herrligaste trädgårdar, är befolkningen öfvervägande af romersk härkomst, med tillsats af mycket arabiskt och icke så något litet arabiskt Karthaginensiskt blod. – Araberne behöfde icke utrota den fordna befolkningen, den böjde sig smidigt under deras välde, den var van att beherrskas. 60,000 Mohriséer bo ännu i Alpujarras och Valencia. Af de tre folkelementerna har uppstått en egendomlig sydländsk blandning: ett kortvuxet, smärt folk af behagligt utseende, med kolsvart hår, mörka, blixtrande ögon – det gladaste, vekligaste och lättsinnigaste folk i Spanien – fullt af skämt, sång, kärlek och citterklang – hetsigt, smidigt, böjligt för alla intryck.