Tionde Föreläsningen. 14/2 73

|56|

Tionde Föreläsningen. 14/2 73.

1 Metaller.

2 Äpplet inhemsk. – Kryddvexter, linet, hampan, men icke humlan, äro inkomne under medeltiden.

3 Hos de finska folken, likasom hos de flesta andra, var kopparn, vaskispråk: finska, den äldsta kända metall, emedan den finnes gedigen. Kv. vittnar på många ställen om en förtrognare bekantskap med denna metall i fordna tider, än i våra dagar. Sverige – Fahlun. Dess legering med tennet till bronz var deremot okänd, emedan tennet var okändt. Bronz. Bjarmer. – Silfret, hopiaspråk: finska, var tidigt kändt genom den bjarmiska handeln, och likaså guldet, som i de ostfinska folkens språk har entt från persiskan lånadt namn: sirnispråk: finska, sornispråk: finska, sörnispråk: finska, zarnispråk: finska; – men besynnerligt nog har detta genuina namn bortfallit hos de vestfinska folken och utbytts mot det german. kultaspråk: finska, sannolikt till följd af handelsförbindelsen med Hansestäderna. Guld och silfver förekomma ända till slöseri i Kv. och kan endast vara en reminiscens af de bjarmiska rikedomarna, ty efter invandringen i Fd hafva Ka hvarken Karelarne l.eller ännu mindre Tavasterne, haft något synsvårläst p.g.a. strykning öfverflöd på dessa ädla metaller. Bly och tenn voro obekanta, men desto mera bekant var jernet.

4 Det är i sanning oväntadt, att finna jernets inhemska namn rautaspråk: finska vara likalydande med det fornskandinaviska raudspråk: fornisländska, röd, och det ryska rudáspråk: ryska, röd, blodröd; ty det kan af inga filologiska skäl kullkastas, att ju K.Karelare och T.Tavaster redan fore vid sin invandring i Fd, eller åtm. länge före den sv.svenska eröfringen kännt|57| jernets bruk och smidekonsten. Om något bekräftas såväl af folktraditionen, som af Sv:s vittnesbörd, så är det detta. Man måste derföre antaga rautaspråk: finska såsom ett för de ariska och finska språken gemensamt ord, hkethvilket ursprungl. betecknad den rödaktiga myrmalmen, hkenhvilken också var den enda som Ff.Finnarne i äldre tider förstodo att bearbeta. Kv. vittnar härom i den kända och karakteriska skil runan om jernets födelse, hvari uttryckligen säges, att jernet hämtas från kärrets botten. Jernmalm ur berg var okänd och sjömalmen icke begagnad i äldre tider. Smälthyttorna bestodo af enkelt hopfogade, fristående ugnar med draghål och en i fonden urholkad ränna, som afledde den smälta metallen. Lemningar af sådana finnas ännu till stor mängd i ensligare trakter af östra Fd och ha af många orätt blifvit ansedda för qvarlefvor af bostäder eller hedniska offerplatser.

5 Jernet.

6 Stålet har ett genuint namn, terässpråk: finska, och dess beredning var tidigt känd af Ff.Finnarne Strinnholm har visserligen framkastatoriginal: framkasta den förmodan, att dene fordom så berömda finska trollsvärden, som buros af Skandinavernes ypperste hjeltar, varit damascenerklingor, hkahvilka genom den bjarmiska handeln kommit till Ff.Finnarne och från dem till Svv.Svenskarne samt derföre ansetts för finska. Men äfven om så var, hade Ff:sFinnarnes smidekonsten tidigt vunnit ett högt anseende både hos dem sjelfve och hos närboende folk. Denna konst fordrar stark arm, öfvadt öga och säker hand, – samma egenskaper, som gjort Ff.Finnarne till berömde skyttar.|58| Smeden har alltid hållits högt i ära; hans handtverk yrke är nationelt, och repres likasom bardens, och dessa två, barden och smeden, hkashvilkas yrken ha någonting gemensamt – runoseppespråk: finska, smide med sång – äro de enda, som i Kv. representeras af heroer. Seppäspråk: finska – pajaspråk: finska.

7 Slöjd.

8 Af bekantskapen med jernet följer, att stenåldern, som sådan, upphört i Fd redan vid den tid, när vår historia börjar, ehuru stenredskap fortfarande begagnades i enskilda fall. T.Tavasterne och K.Karelarne kände bland jern- och stålredskap knifven, yxan, (äfven stridsyxan), hålmejseln, borren, hammarn, men icke hyfveln, sågen och spiken. Slipsten och brynsten voro bekanta från stenålderns tid. Man kunde tälja och timra, men icke svarfva, och trädslöjden tyckes ha inskränkt sig till förfärdigandet af de enklaste bostäder och redskap, likasom den genuine Finnen än i dag visar lika ringa fallenhet för trädslöjd, som naturlig håg för jernsmide. – Ett undantag härifrån var byggandet af båtar och fartyg.

9 A. förmodar, att Ff.Finnarne förrän de kände linet, förstodo att tillgodogo bereda fibrerna af en nässelart, urtica dioica?, och deraf spinna garn. Åtm. hafva de särskilda beredningssätten för linet, såsom bråka, och häckla, borsta, äfvensom blår, skäfvor, lintott och ordet begreppet spinna, kehrätäspråk: finska, inhemska namn. Ullspånad var och ylleväfnad voro qvinnans hedersyrken, hvarpå man satte högt värde. Sländan var enda spinnredskapet. – Väfnaden bestod i den enkla tillverkningen af filt, ty väfskaft, väfsked, spole, ränning, inslag äro sednare tillkomna begrepp. Ordet väf, kangasspråk: finska, är inhemskt, men vaatespråk: finska, kläde, är germaniskt och återfinnes i vadmal.|59| För lärft har man i östra Fd lånat ordet paltinaspråk: finska från ryskan och i vestra Fd ordet liinaspråk: finska från svenskan. Man kände konsten att färga tyger, men A. anmärker den egendomlighet, att de målade färger, som icke anträffas hos pelsdjuren, neml. blått och grönt, icke hafva inhemska namn, hvaraf han slutar, att det närmast varit färgskiftningar hos djuren, som föranledt försöken att efterapa dessa färger.

10 Slöjd. Bostad.

11 Konsten att sy och ordet söm (ompelespråk: finska) lärde man af nödvändigheten att hopfoga djurens skinn till klädesplagg, hkethvilket länge skedde med träd- eller bennål. Stålnålen (neulaspråk: finska) är från nyare tider, och för skräddarens, likasom skomakarens, handtverk fanns intet eget ord. (Suutarispråk: finska af sv.svenskans sudare). Deremot kände man ganska väl konsten att garfva skinn, äfven att färga dem och bereda dem för handeln.

12 Den äldsta, i Fd brukliga bostaden var kota’n, hvaraf Ff.Finnarne sedan bildat begreppet hem och hvaraf Svv.Svenskarne gjort koja. Kotan varierade något i formen, men bestod vanligen af skal barkade tall- eller granspiror, 8 till 12 alnar långa och pyramidformigt uppresta emot hvarandra, så att i spetsen lemnades en öppning för röken. Utvändigt bekläddes denna enkla bostad först med näfver och sedan med djurhudar, medan om vintern snövallar måkades uppkring de sålunda tillkomna väggarna. Invändigt fanns icke annat golf än marken, men denna var betäckt med halm eller hö och utbredde djurhudar; likaså de bänkar, som på engång tjenade till bord, sittplats och sofplats.|60| Midtunder rökhålet var eldstaden af ohuggna gråstenar. Denna bostad Kota, som ännu begagnas af Lapparne och förekommer i NÖ. Fd som tvätt- eller bryggstuga, var sannolikt den van vanligaste; men man gräfde äfven gropar i jorden och uppreste väggspiror deröfver, hkenhvilken bostad kallades saunaspråk: finska, som nu betecknar badstuga. Många skäl, och särskildt Kv:s intyg, synas likväl bekräfta, att Ff.Finnarne i 12:te seklet delvis begagnat äfven timrade bostäder, neml. pirttispråk: finska, pörtet, och i en annan form majaspråk: finska, tupaspråk: finska (Stubespråk: tyska, stuga). Tak (kansispråk: finska) betyder egentl. lock, och ovispråk: finska, dörr, kommer af auki, öppen, hvaraf synes, att dessa begrepp äro nyare inhemska, men härledda. Likaså okända voäro begreppen golf, vägg, lås; fönster men fönster (akkunaspråk: finska, ikkunaspråk: finska) är ett nytt begrepp för ett gammalt ord, som egentl. betydde en glugg, hkenhvilken stängdes med gl draglucka. Glasfönster kommo först i 16:de seklet i bruk hos adeln, i 17:de seklet hos folket, men pörtet har intill våra dagar icke kännt denna beqvämlighet.

13 Bostad.

14 Med den timrade stugan följde också murad ugn; tegel och tegelugnar voro lärde man känna först genom Svv.Svenskarne – Stugan upplystes af härdens sken eller pertbloss; talgstöpta ljus voro okända och infördes af kath.katholska kyrkan. Kynttiläspråk: finska = fn.fornnordiska kyndilspråk: fornisländska, fackla.

15 Alla slags uthus, t. o. m. ladugården, äro senare tillkomna, med undantag af ett på stolpar uppsatt förvaringsrum för kött o. fisk. Af husliga sysslor kände man blott de nödvändigaste, såsom baka, brygga, byka. Körredskapen f voro föga vidlyftigare, än dem|61| Lappen begagnar i våra dagar, men bruket af sadel och betsel hade man lärt af Ryssarne. Släden var känd, men kärran okänd, af det naturliga skäl, att inga körvägar funnos om sommaren.

16 Husgeråd. Kläder.

17 Bostadens inredning var den enklaste möjliga: man får neml. icke förgäta, att dithörande skildringar i Kv. oftast äro af nyare datum. Högsätet vid ändan af ett långt, gemensamt bord synes dock ha varit kändt, och bland husgeråden är var kistan, som har flera genuina namn, var redan i äldsta tider ett förvaringsrum för qvinnornas kläder och prydnader. Mat och dryck voro likaså enkla. Af kryddor kände man saltet, löken, honingen. Det förtjenar nämnas, att den nuvar. benämningen för gryta, pataspråk: finska, ursprungl. betydde lerkruka, hvaraf synes, att krukmakarekonsten var känd och lerkrukan det äldsta kok-kärlet. Maten frambars i tråg, och till gafflar begagnades fingrarna. Till dryckeskärl begagnades vanligen trädstop, men äfven silfverbägare, minnen af bjarmisk rikedom, voro icke okända. – De första tallrikarne voro framlagda brädbitar; tenn likasom glas, lärde man begagna först i 165:de seklet och porslin, först i 18:de seklet.

18 Om klädedrägten har jag förut nämnt, att den i äldsta tider uteslutande bestod af skinnplagg, men i 12:te seklet kände Ff.Finnarne redan yllekläder, troligen dock endast i form af strumpor Sylinkäspråk: finska, icke sukkaspråk: finska,original: sukkaspråk: finska. och kjolar. Skjorta och byxor voro lyxartiklar, hkashvilkas bruk icke kan vara äldre, än 14:de och 15:de seklerna, i en del trakter ännu vida yngre. I st.stället för byxorna brukades dels bindlar, lindade kring benen, dels höga skinnstöflar, som gingo öfver knäet – motsvarande vår tids långskaftade pjexstöflar.|62| Den öfre beklädnaden var åtsittande och gjord af mjuka skinn med hårsidan inåt. Alla öfriga nutidens plagg, utom bälte, vantar och mössor äro i sednare tider tillkomna. Männens och qvinnornas drägt åtskilde sig först småningom, när ylletygerna blefvo mera allmänna. Endast hårklädseln och prydnaderna skilde i äldre tider qvinnan från mannen. Regeln var densamma, som ännu brukas i östra Fd, att den gifta qvinnans hår skulle vara betäckt, den ogiftas obetäckt och flätadt. Hufvudets betäckning bestod af flera slags hufvor, huntuspråk: finska.

19 Prydnader.

20 Till qvinnans prydnader hörde allehanda broderier af bjerta färger, stickade med ben-nål i klädespla högtidsdrägterna, genomborrade silfvermynt, armringar, örringar, och fingerringar, bröstsmycken af guld, silfver, koppar samt, målade perlor af lera, uppträdda på snören – senare äfven glasperlor, hvarmed Hansestädernas köpmän icke underläto att locka deras halfvilda kunder. Det är sannolikt, att äfven rikare män eller höfdingar buro silfver på sina betslen och sadlar, äfvensom den vildare råare prydnaden af varg- eller björnhufvuden på deras hjelmar som utmärkelsetecken.

21 Bjarmerne. Hafvet lärde Ff.Finnarne först att känna vid Ösjön, men äfven Ladoga gaf dem en föreställning om hafvets oöfverskådliga vattenyta. Ehuru de, besynnerligt nog till följd deraf, lånade ordet rantaspråk: finska, hafskust, från de germaniska språken, ha de talrika inhemska benämningar för alla dithörande föremål, såsom ö, udde, näs, vik, sund o. s. v.