Femtonde Föreläsningen. 25/2 73

Femtonde Föreläsningen. 25/2 73.

1 Öfversigt.

2 Allt detta visar oss två beslägtade, men inbördes fientliga folk, stående på gränsen vid öfvergången mellan från det vilda, halfnomadiska lefnadssättet, och till fasta bostäder, åkerbruk och en första ännu i sin börjande varande samhällsutveckling. Kulturgraden var ringa: – högre, än de nuvar. finska nomadfolkens, men lägre än de germaniska folkens. Ingen stat, ingen centralstyrelse, intet samhälle, inga lagar, inga städer, ingen skrif- eller läskunnighet och en ännu icke till bestämda former utvecklad pantheistisk naturreligion. Men med under allt detta framlysteoriginal: framlysta glimtar af höga, sedliga rättsbegrepp och en verldsåskådning af oväntadt djup, fullt jemförlig med hvad vida högre bildade nationer tänkt sig högst och ädlast särskildt om mskansmenniskans förhållande till gudomen. Huru förklara denna intensiva solstråle, likasom inkastad midti barbariets natt?

3 Jag har redan antydt, att vi icke kunna förklara detta annorlunda, än genom spillror af en forntida högre kultur. Otvifvelaktigt har åtm. en del af de finska folken i en aflägsen forntid stått i nära förbindelse med österlandets urgamla kulturfolk, vare sig med Hinduerne l.eller med Chaldæerne, och derifrån hämtat sin magiska verldsåskådning, sin soldyrkan och sina föreställningar om verldens ursprung. Historien visar oss många|83| sådana vidt förirrade reflexer af ett förgånget högre ljus, Mexiko – Peru och med de f.finska folkens djupa uppfattning, i med deras ytterst sega vidhållande af engång inlefda föreställningar, låter det tänka sig, att icke ens årtusendens vandringar, mörker, strider och enslighet f väl förmått bryta och fördunkla, men icke utsläcka dessa aflägsna ljusstrålar genom tiderna. Hafva Kvas runor, trots i så många århundraden kunnat bibehålla sig i folktraditionen, oaktadt en nyare tids mångfaldiga intryck och oaktadt alla de anathemer, som xdomenkristendomen icke upphört att utslunga mot dem, så är det i sanning icke ett större underverk, att en österländsk tradition, fortplantad i mythen, kunnat bibehålla sig från slägte till slägte. Hvarken politiska eller naturförhållanden kunna tillfyllest förklara hvarför det f.finska folket, ensamt bland sina fränder i norden, uppnått en högre kultur och nu går främst i spetsen för en splittrad, i de flesta af sina grenar förvissnande stam. Det måste finnas hos detta folk en rikare begåfning, en mera fastare och djupare grund, än hos andra dess stamförvandter; – detta folk måste hafva en mission att uppfylla i verldshistorien, och måhända har det utgått till denna mission framför andra utrustadt med tankens djup, känslans höghet, fantasins liflighet och viljans sega stål, på det att det ensamt skulle qvarstå, när de andra gått under, och sålunda rikta msklighetenmenskligheten med en annars förlorad och betydelsefull nationel egendomlighet.

4 Reflex af en högre kultur.

|84|

5 Svenskarne.

6 Svenskarne befunno sig år 1157 midti brytningsperioden mellan hedendom och XdomKristendom; det fordna Skandinav. hade ännu icke uppgått i det nya, men detta nya inträngde med omotståndeligoriginal: omåtståndelig makt i de remnade fogningarna af det gamla. Kath.Katholska kyrkan i Sv. var nyss ordnad genom mötet i Linkpg 1152, kleresiet och kanoniska rätten intågade med all deras ståt, folkets hela håg och lefnadsåskådning förändrades. Efter långa thronstrider satt åter en erkänd öfverkonung på Upsala drottarnes säte. Sv, säger Geijer, ingick ur den gamla tiden i den nya som en federativstat – Hvarje landskap var en till hälften oberoende stat, hade sina egna muntliga lagar och rättsbruk, skötte på landtdagarne, under sin lagmans ordförandeskap, egna angelägenheter och förenade sig med de öfriga blott om allmänna riksfrågor. Sv. hade stat, samhälle, städer, bördsaristokrati, runskrift och munkskrift, folkbeväring, allmänna gärder; men detta oaktadt får kulturen i öfrigt icke uppskattas alltför högt. Träldomen stod vid sidan af en urgammal frihetskärlek, näfrätten uppreste sig mot den allm. rätten, vapnens allm. bruk var nyss förbjudet, men fortfor ändock. Birger Jarls fridslagar hade ännu icke skyddat vägfrid och qvinnofrid. Vikingatågen hade upphört, men i deras ställe trädde inbördes religionskrig och thronkrig. – Allt visar oss på andra sidan hafvet ett oroligt, krigiskt, beväpnadt, bragdlystet folk – och den sv.svenska kolonisationen på Åland och Nylands kuster odlade, likasom stamfolket, sin jord med halfdraget svärd vid sidan.