|87|

Wår-termin 1874.

Första Föreläsningen 22/1 74.

1 Wi började under höstterminen med en återblick på eröfringsperioden i vår historia från 1157 till 1323.

2 Hela vaHistoriens innehåll är folkens utveckling till sann mensklighet, och vårt folks utveckling har framgått ur det finska folketslementets konflikt med Skandinaver och Slaver. Före 1157 var kampen med Slaverne hufvudsak och gällde herraväldet öfver största delen af den landkomplex, som nu kallas det ryska riket. Detta var af ålder finskt område, hvarför ock traditionen berättar, att Kalevas 12 söner underkufvat hela Ryssland. Men det finska folkelementet var till hela sitt skaplynne passivt, begrundande, derföre undanvikande; det Slaviska deremot var lifligt, energiskt och derföre eröfrande. Så kom det sig, när Slaverne framträngde från SO. till NV., att de finska folken veko un dels underkufvades, dels veko tillbaka, och när ar Rurik år 1862 inkallades med sina Waräger att grunda det ryska riket, blef d hvars första massa utgjordes till nära ⅔ af finska folk, blef deraf icke en finsk stormakt, utan en slavisk.|88| Vid Ilmens stränder uppstod det kraftiga, maktlystna Novgorod, under tillegnade sig den bjarmiska handeln, underkufvade Bjarmerne och begynte att utsträcka sitt välde öfver deras stamförvandter Karelarne. – Då uppträdde Svenskarne som eröfrare i östern. De hade länge planlöst förhärjat dessa kuster, de hade i 9:de seklet tagit det första steget till permanenta varaktiga eröfringar, de eldades nu af kristendomens första trosnit och katholska kyrkans rivalitet med den grekiska att lägga östersjöländerna under sitt och den romerskae påfvens välde. De misslyckades i Estland och Ingermanland, men de lyckades i Finland, och från denna tid är det finska folkets utveckling hufvudsakligen byggd på en konflikt med Skandinaviens Svenskar.

3 Jag säger en konflikt, en sammanstötning, ty den första beröringen mellan två så olikartade folk, som Finnar och Svenskar, var, ja måste vara fientlig. Fiendskapen mellan de båda folken daterar sig redan från svenskt område, från Germanernes första inträngande i Skandinavien. När Skandinaviens Finnar hade längesedan blifvit besegrade, innan ordningen kom till Finlands Finnar. De sv.svenska korshärarne gingo öfver hafvet|89| och togo Fd styckevis i tre korståg under en tidsrymd af 136 år, hvarefter de ännu i behöfde 30 år, för att uppdraga en fast gräns mellan sitt och Slavernes område. Detta var eröfringsperioden 1157–12323.

4 Men när vi tala om Finnarne under eröfringsperioden, få vi icke tänka oss ett finskt folk, vare sig i ethnografisk eller nationel betydelse. Före 1323 fanns intet finskt folk, det fanns endast sig emellan söndrade, mot hvarandra fientliga folk af finsk stam. Före 1323 funnos i Fd fyra sådana fientliga stamfolk: Tavaster, Karelare, Qvæner, Lappar, och dertill ännu ett femte folk, som tillhörde den Skandinav. germaniska folkstammen, nemligen de då redan vid våra kuster bosatte svenske kolonisterne. Alla dessa folk måste vara fientliga mot hvarandra, till följd af deras näringar och deras kamp om landets besittning.

5 Af dessa 5 folk voro då redan Qvænerne i norden underkufvade af Karelarne, och Lapparne undanträngde till ödemarkerna i det inre af landet, under det att svenskarne förenade sig med sina inträngande landsmän. Återstodo sådledes de två mäktigaste inhemska folken Karelare och Tavaster. De klämdes ihop af en dubbel pression: Svenskarnes från V., Slavernes från Ö., – de tvungos för eget nödvärn att igenkänna hvarandra som bröder, och af detta första brödraförbund uppstod i 13:de seklet det första ethnographiskasvårläst p.g.a. radslut finska folket.

|90|

6 Hvad vill detta säga: det första ethnografiska finska folket? Det vill säga det första genom folk af samma härkomst och språk, som hvilket bar det finska namnet och slöt sig tillsamman som kärnan till det nuvarande folket. Finland, Suomi.

7 Men detta folk hade ännu icke inryckts i den historiska utvecklingens kedja. Det hade ingen stat, intet samhälle, inga lagar insvårläst p.g.a. strykning, ingen högre kultur, icke ens en gemensam organiserad gudadyrkan. Det var ett halfvildt folk af nomader på öfvergången till fasta boningsplatser och till åkerbruket, som är den högre kulturens modernäring, – högre kulturidéer.original: kulturidéer Det var ännu icke folk i nationel betydelse, det var ännu icke en nation.

8 Hvad är en nation? En nation är ett folk, som genom historisk utveckling kommit till medvetande af sig sjelf gentemot andra nationer och som uttryckt detta sitt sjelfmedvetande i de varaktiga institutioner, som tillhöra staten, samhället, religionen och den högre kulturen. En nation består ingalunda af en massa individer, som äro förenade blott genom samma härkomst och samma språk: – härkomst och språk äro mäktiga bindningsmedel, men kunna icke ensame för ur sig utveckla en nationalitet. Verldshistorien är tvärtom uppfylld af otaliga exempel på folk af samma härkomst och språk, som söndrat sig från hvarandra och|91| utbildat sig till olika nationaliteter ja till dödsfiender mot hvarandra. Och å andra sidan ha många kraftiga nationer utbildat sig af folk, som ursprungligen varit af olika härkomst och språk, men under seklernas lopp stått under inflytande af samma historiska tradition, d.det är gemensama öden, gemensam utveckling, gemensama politiska och kulturhistoriska band.

9 En sådan nation var icke det finska folket före 1323; en sådan nation är icke ens i denna dag det genuina, finskt talande och från till härkomsten genuint finska folket. Detta är Det var det ethnografiska finska folket, ingenting mer, ingenting mindre; men det finska folket i nationel betydelse, den finska nationen – om hkenhvilken Alexander I år 1809 sade, att den blifvit upphöjd bland nationernas antal – denna nation har småningom uppstått efter 1323 och original: är i vår tid är Finlands folk, d. v. s. alla Fds invånare, vare sig af finsk eller svensk härkomst, vare sig af finskt eller svenskt språk, allenast de varit äro delaktige af Finlands historiska tradition och, på grund deraf, bekänna detta land för sitt fädernesland.

10 Det är af vigt att vi fast klart uppfatta och fasthålla denna betydelse af orden nation, nationalitet, emedan dessa ord äro ett gångbart mynt som beständigt upprepas och förvilla begreppen.oläsligt p.g.a. skada

|92|

11 I dagligt tal kallar man den Finne, som talar finska, och den Svensk, som talar svenska, och deraf slutar man att nationaliteten ligger i språket. Men Och språket är visserligen ett kärtsvårtytt, ett mäktigt samband emellan individerne af ett folk, det uttrycker gifver ord åt dess uppfattning af lifvet, det är sammanvuxet med folkets hjerterötter och må kan ingalunda förnärmas, utan att kränka detta folks rätt; men med allt detta är språket en organ, ett af de många uttrycken för nationaliteten, icke dess innehåll, och icke dess kärna. Nationalitetens innehåll är folkets hela uppfattning af verlden och lifvet, Gud och msklighetmensklighet, och detta innehåll uttalar sig i många andra yttringar, än språket, framför allt i handlingar, i sed, i samhällsinstitutioner, i alla yttringar af lifvet, i summan af den utveckling, hvartill ett folk hunnit. Alltså är enhvar af oss Finne, icke derför att han talar finska eller derför att han räknar sina mycket ovissa anor från en finsk bondeslägt, utan derför att han är delaktig af sitt lands och sitt folks historiska utveckling och derför att alla hans med sitt hjertera,ötter med sin uppfostran, med sina dyrbaraste intressen hängaer fast vid ett det gemensama fosterlandet. – Om man någon af oss ville säga till Belgiern att han är fransman för det att han talar fransyska, eller till nNorrmannen att han är Dansk, för att han talar danska, så skulle vi utsätta oss för en kraftig tillrättavisning, – och på samma sätt måste vi sjelfva tillbakavisa hvarochen, som endast på|93| grund af språket ville utstöta någon af oss från den finska nationaliteten.

12 Det finska folket i nationel betydelse har således ej kunnat börja, innan nationaliteten fått sitt innehåll genom den historiska utvecklingen, och denna har börjat från året 1323. Då fick Finland sin första gräns mot öster: då visste man först hvad som var eget land, eget land folk, och då hade Fds dertills söndrade, fientliga folk förenade mätt sig emot en gemensam fiende. Från denna tid började alltså det begränsade, inom sig afslutade hela, som gjorde gör att en natione kundean blifva medveten af sig sjelf gentemot andra nationer. Från denna tid organiserades öfver hela vårt område den första kyrkan med sina genomgripande följder, den första staten med sin krigskonst och sina politiska intressen, det första samhället med sina lagar, sitt stadgade rättsmedvetande, sina första domstolar, sina första städer, sin första handel och industri, sin första vetenskap, sin första konst, sina första skolor, sin första militäriska och civila förvaltning. Och allt detta tillfördes oss visserligen från Sverige, det var främmande, ovant, ännu länge betraktadt med oblida ögon. Men dennssa utifrån inkomna kulturelementer infördes icke våldsamt och förtryckande (utom sedan eröfringens blodiga tid var förbi, de infördes fogligt, småningom och, så vidt ske kunde, med aktning för folkets seder och rätt.|94| Derföre vexte de småningom in i folket, och folket vexte in i de nya formerna, de nya föreställningarna. Det ursprungligen främmande blef efterhand eget, det ursprungl. svenska eller vesterländska blef efterhand finskt. En liten del förblef visserligen osmält, såsom vissa statsintressen, statsformer, t. ex. feodalformerna och unionsplanerna, men detta bevisade endast, att det öfriga hade ingått i folkets lifsuppfattningen. Den vesterl. civilisationen har blifvit assimilerad af f.finska folket, men på dess egendomliga sätt, likasom den finska tungan alltid på sitt sätt uttalar främmande namn, och denna assimilation är kärnan af vår historia.

13 Jag har redogjort för dess gång och för de blodiga strider, under hkahvilka den försiggått intill katholska tidens slut. Att börja med: Fds indragande i den sv.svenska statens intressen. Det geograf. läget hade gjort Fds besittning afgörande för herraväldet öfver Östersjön, och i samma mån till ett trätofrö för de täflande makterna. Fd har starka naturliga gränser på tre sidor, men svaga i öster. Sverige kunde aldrig i längden behålla Fd, men detta land Ddet har, så att säga, af sjelfva naturen blifvit anvisadt till ett byte för Ryssland. För Fd berodde således allt på, att denna Rd hölls uti vanmakt. Sådan var, af naturliga skäl, också Sveriges politik ända till C. X Gustaf – men detta ligger ännu utom vår synkrets för ögonblicket. Ända ifrån T. Knutsons håg till Karelen och Ingermanland råkade Fd i fejd med Novgorod – och dessa fejder voro ödeläggande, men icke politiskt farliga intill 1490, då Ivan III W. hade afskuddat det mongoliska oket och Rds samlade makt vexte till en lavin.|95| De eviga frederna. – Kampen om Ingermanld. – Nöteborgs gräns. – Konu Fds verldsliga styrelse. – Borgarne. Länen. Landskapen. Konungarne: Erikska och Sverkerska ätterna. – Folkungarne: Birger Jarl. – Waldemar. – Magnus. – Bengt Birgerson och Waldemar Magnusson hertigar af Fd. – – Fridslagarna. – Feodalformer och frälse. – Beskattningen. – Birger. – Magnus Erikson. Olikheterna med Sveriges historia. – Håkan och 1362.